Boken som skapade min barnatro

Under hela barndomen längtade jag efter något som var bättre. Denna längtan kunde ta sig många uttryck. 

Ett av dessa uttryck var ett hopp om att det skulle komma någon, eller några, eller till och med något, utifrån. Som skulle kunna göra tillvaron bättre.

Ett tag försökte jag finna det i kristendomen. Våren 1963 (jag var åtta år) började jag läsa Bibeln. Pedantisk som jag var började jag från början - med Första Mosebok. Denna läsning skapade dock mer rädsla och motvilja än hopp. Gud verkade fasansfull.

Men hemma fanns en bok som hette "Flygande tefat - fantasi eller verklighet? , skriven av en Max B Miller. Jag vet inte när jag började läsa den. Jag vet inte om det var 1962 eller 1963. Den hade getts ut 1959.

Den var inte fasansfull. Dels verkade den vara - tyckte jag nog - mer realistisk än Bibeln. Dels var de rymdmänniskor som beskrevs skildrade av vad som numera kallas "contactees". Och de beskrevs alltid som välvilliga, och ibland som såväl kärleksfulla och goda.

Boken var ganska så pedagogiskt upplagd. Den började med forntida skildringar som man med lite god vilja skulle kunna tolka som rymdskepp. En av dessa hade jag redan tillgång till. Det var första kapitlet i Hesekiels bok i Bibeln. Jag fascinerades storligen av att det fanns ett kapitel i Bibeln som kanske handlade om flygande tefat.

Det andra kapitlet handlade om debatten om tefat. Den gav definitivt en bild av myndigheter som försökte tysta ned något viktigt.

Som ett kuriosa kan nämnas att där också finns ett litet gåtfullt uttalande av Albert Einstein om saken.  Han hade skrivit detta: "Dessa människor har sett NÅGOT. Vad de såg vet jag icke och jag har ingen åstundan att få veta det".

Sedan kommer ett kapitel om jordiska rymdfärder - från och med Sputnik till och med Luna 3. Syftet med det var nog att visa att rymdfärder faktiskt är möjliga. Om vi så försiktigt har börjat, torde en mycket mer utvecklad civilisation ha kommit mycket, mycket längre.

För övrigt finns också i boken - Luna 3:s bild av månens baksida. Vilket nog kan förklara varför författaren när han beskriver kontaktberättelser undviker att redovisa George Adamskis. Adamski hävdade ju att han fått flyga runt månen och sett städer på dess baksida.

Kapitlet om försök att hitta radiosignaler från yttre rymden är ju helt inaktuellt idag...

Kapitlet "Den mystiska planeten Mars" är ju om möjligt än mer inaktuell. Idag ter sig Mars inte speciellt mystisk, och den verkar helt entydigt verka - i högsta grad obebodd.

De två helt centrala kapitlen är dels "Världsgåtan" (137-182) och dels "Möten med rymdvarelser" (183-217). Det var definitivt dessa som gjorde störst intryck på mig.

På två helt olika sätt.

I "Världsgåtan" läggs det fram en rad mycket övertygande observationer. Och, nej, Miller har inte hittat på dem, eller ens i någon högre grad förvrängt dem. De ÄR märkliga. Det handlar dels om observationer med många vittnen. Någon har dock bara ett vittne - men det vittnet råkar vara ingen mindre än Clyde Tombaugh - som upptäckte (den f.d planeten) Pluto.

Många är dessutom observationer som bekräftades på radar.

Berättelserna är av den karaktären att de dementier som US Air Force och deras akademiska talesmän (varav den främste nog var Donald Menzel) tedde sig besvärande pinsamma. Skulle verkligen tränade piloter jaga planeten Venus och tro att det var en flygande farkost? Hade verkligen hägringar (Menzels favorithypotes) plötsligt blivit så vanliga att den ena efter den andra skulle se hägringar som såg ut som luftfarkoster?

Just det kapitlet gav mig det jag behövde för att KUNNA tro att det kanske skulle kunna vara farkoster som inte kom från jorden. 

Framförallt för att många av dem verkade ha mycket märkliga rörelsemönster och andra egenskaper som det vore märkligt om någon jordisk farkost hade - i alla fall så tidigt som på 40-talet.

Men det var kapitlet om rymdmänniskor som gav mig motiv för att VILJA tro på det.  I tur och orning presenterades Daniel W Fry, Truman Bethurum, Orfeo Angelucci, Salvador Villanueva, Ray Stanford, och Elizabeth Klarer. Ja, det fanns även två norska kvinnor med i kapitlet - Edith Jacobsen och Asta Solvang. Som sade sig ha sett ett flygande tefat 1954 - och träffat en man som kom ut från detta.

De beskrev honom på detta sätt: ""Det som gjorde det starkaste intrycket på oss, var den uppriktiga vänlighet han utstrålade. Det gav oss en känsla av godhet och pålitlighet, så att vi inte kände oss rädda för mötet. Hans småleende övertygade oss om att han inte hade några onda avsikter."(s. 210)

Ungefär samma intryck gav alla de kontaktberättelser som fanns i boken. Jag har ju tidigare lagt ut Truman Bethurums beskrivning av hans möte med Aura Rhanes 1952. Det var förmodligen den berättelse som tilltalade mig mest.

Kapitlet efter detta tog upp de olika projekt som funnits för att undersöka tefatsrapporter. Det mest slående i detta var den inre spänningen i fältet mellan mycket trovärdiga rapporter och konstiga bortförklaringar.

Det sista kapitlet domineras av ett brev som UFO-anhängaren Donald Keyhoe skrev till Donald A Quarles i US Air Force - och de meningslösa "goddag-yxskaftssvar" han fick från denne.

Boken var oerhört övertygande för mig som sju-åttaåring.  Och de närmaste åren efter. Jag blev nästan en missionär för tefatssaken i min grundskoleklass och läste högt ur Millers bok, på den "aktuella timme"vi hade en dag i veckan.

Och vad säger jag idag? 

Det första är att i stort sett alla kontaktberättelser verkar ha demolerats totalt. Det ser ut som att nästan alla som på något sätt kunnat kontrolleras varit medvetna påhitt. Det är faktiskt oerhört sorgligt. Om så sympatiska rymdvarelser cirklade runt i lufthavet var och varannan dag skulle världen vara en mycket tryggare plats.

Vad värre är - den typen av berättelser har ju numera ofta ersatts av andra typer av berättelser - som gör tanken på UFOs betydligt mindre angenäm.

Vad jag däremot fortfarande är övertygad om är att US Air Forces närmast bisarra mörkläggning existerade. Den vanligaste förklaringen till denna från ufologer var att myndigheterna var rädda för panik om sanningen om "tefaten" skulle avslöjas. En annan förklaring som jag själv nog snuddade vid då var att myndigheterna var rädda för att världen skulle bli bättre om tefaten tog över. Och att alla hemskheter som pågick skulle avslöjas.

Och att de ansvariga kanske skulle kunna ställas till svars.

Air Forces och andras bortförklaringar VAR faktiskt ofta pinsamma. Men det SKULLE ju exempelvis kunna bero på att "tefaten" var hemliga USA-projekt - som myndigheterna av lätt förståeliga skäl inte ville bli offentliga.

Det är en mycket mer övertygande förklaring än planeten Venus, Menzels hägringar/temperaturinversioner ellrc för den delen Philip Klass´ klotblixtar.

Men problemet är i så fall alltså att det i många fall ser ut som om "tefaten" hade förmågor som det (milt sagt) är mycket svårt att tänka sig att någon stat på jorden skulle haft från och med 40-talet. Eller ens idag.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.

 

Chat GPT, Aura Rhanes och en barndomsfantasi

/En märklig konversation med ChatGPT om Aura Rhanes, en kvinnlig ufonaut som beskrevs i en bok om flygande tefat som kom 1959 och som fascinerade mig så mycket i sjuårsåldern att jag började hoppas att UFOs skulle komma och rädda oss. För att sakna medvetande, och kunskaper om någon annan del än verkligheten än den statistiska relationen mellan ord, svarar ChatGPT mycket nyanserat... I synnerhet i de mer personliga avsnitten mot slutet. /

Jag sade:
Vet du något om Aura Rhanes?
 
ChatGPT sade:
"Ja, Aura Rhanes är ett namn som är kopplat till berättelser inom UFO-logi och kontakt med utomjordingar, särskilt från mitten av 1900-talet. Hon sägs ha varit en av de utomjordiska varelser som kontaktade Truman Bethurum, en av de tidiga och mest kända "kontaktpersonerna" (contactees). Bethurum, en amerikansk författare och byggnadsarbetare, hävdade på 1950-talet att han hade träffat Aura Rhanes, en kvinna från planeten Clarion, som var kapten på ett rymdskepp.
Beskrivning av Aura Rhanes

Bethurum beskrev henne som en mycket vacker kvinna med exotiska drag, ofta klädd i en slags futuristisk uniform. Hon var karismatisk och intelligent, och enligt hans berättelser ledde hon ett fredligt och högt utvecklat samhälle på Clarion. Bethurums möten med Aura Rhanes och hennes besättning var centrala i hans böcker och föreläsningar.
 
Kontext

Berättelserna om Aura Rhanes och Clarion var en del av den så kallade kontaktvåg som präglade UFO-rörelsen på 1950-talet. Under denna period hävdade många människor att de hade haft fredliga kontakter med utomjordiska civilisationer, som ofta framställdes som spirituellt och teknologiskt överlägsna. Dessa berättelser möttes med både fascination och skepticism och bidrog till att skapa en subkultur kring UFO-fenomenet.

Vill du veta mer om Bethurum eller kontaktrörelsen? Eller kanske om hur berättelser som denna har påverkat vår kultur och syn på UFO-fenomenet?"
 
Jag sade:
Hon kom från planeten Clarion. Vad var det för planet?
 
ChatGPT sade:
"Clarion är enligt Truman Bethurums berättelser en planet som ligger på "den andra sidan" av vår måne, vilket gjorde den osynlig från jorden. Enligt Bethurum var Clarion en idyllisk och avancerad värld, där invånarna levde i fred och harmoni, fria från de problem som plågar mänskligheten, såsom krig, sjukdomar och sociala orättvisor.
Egenskaper hos Clarion

    Platsen: Clarion var enligt Bethurum gömd för jordiska observationer eftersom den alltid befann sig på månen "baksida" – en plats som människor på den tiden ännu inte hade utforskat (detta var innan rymdprogram som Apollo avslöjade månens baksida).
    Samhället: Invånarna på Clarion var fredsälskande och spirituellt upplysta. De hade avancerad teknik och ett ekologiskt balanserat samhälle som inte förstörde sin miljö.
    Transport: De använde rymdskepp för att resa till andra världar, och det var på ett sådant skepp som Bethurum påstods ha mött Aura Rhanes.

Modern syn

Efter att månens baksida fotograferades för första gången av sovjetiska rymdsonden Luna 3 år 1959 (och senare av NASA:s rymdprogram), blev det tydligt att det inte finns någon dold planet på andra sidan av månen. Detta underminerade trovärdigheten i Bethurums påståenden, men Clarion och dess invånare lever fortfarande vidare som en del av UFO-logins mytologi.

Berättelsen om Clarion reflekterar en tid då många kontaktpersoner framställde utomjordiska civilisationer som moraliskt överlägsna, vilket ofta fungerade som en kritik mot det kalla krigets konflikter och de miljöproblem som började uppmärksammas vid den tiden.

Vill du veta mer om hur Clarion och liknande berättelser relaterar till samtida idéer om utomjordiskt liv?"

Jag sade:
Jag har för mig att Bethurum senare ändrade sig om Clarions position i rymden?
 
ChatGPT sade:
"Ja, det stämmer! Truman Bethurum ändrade sig senare om Clarions position i rymden. Efter att det blev tydligt att månens baksida inte dolde någon planet, justerade han sina uttalanden. Han hävdade istället att Clarion var en planet som befann sig mycket längre bort, men fortfarande på ett sätt som gjorde den osynlig för astronomiska observationer från jorden.

Bethurums nya förklaring kan ha varit ett försök att anpassa sin berättelse till den vetenskapliga utveckling som skedde under 1950- och 1960-talen, då astronomer och rymdforskare snabbt ökade vår kunskap om solsystemet och bortom. Trots ändringen i beskrivningen av Clarions position fortsatte han att hävda att hans upplevelser med Aura Rhanes och Clarioniterna var sanna.
Kontext för förändringen

Denna förändring är typisk för vissa kontaktpersoner från den tiden, som ibland reviderade sina påståenden för att hålla sina berättelser relevanta när vetenskapen motbevisade delar av deras ursprungliga påståenden. Detta visar också hur berättelser om utomjordiska kontakter ofta utvecklas parallellt med vår förståelse av universum.

Är du intresserad av hur denna typ av anpassning har påverkat trovärdigheten hos andra kontaktpersoner eller UFO-berättelser i stort?"
 

Jag sade:
Om man utgår från att Aura Rhanes (tyvärr!) inte funnits skulle man kanske kunna se berättelsen om förhållandena på Clarion som en form av samhällskritik

ChatGPT sade:
"Exakt! Om vi antar att berättelsen om Aura Rhanes och Clarion är en fiktion (avsiktlig eller omedveten), kan den tolkas som en spegling av samtida samhällskritik snarare än en redogörelse för faktiska händelser. Många av de så kallade "kontaktpersonerna" från 1950-talet, som Truman Bethurum, presenterade visioner av utomjordiska samhällen som kontrasterade starkt mot de problem och konflikter som präglade jorden vid den tiden.
Clarion som samhällskritik

Bethurums beskrivning av Clarion kan läsas som en idealiserad vision av hur han tyckte att mänskligheten borde leva:

    Fred och harmoni: Clarioniterna levde utan krig, något som kan ses som en kritik mot det kalla krigets spänningar och den ständiga risken för kärnvapenkrig.
    Miljömedvetenhet: Clarion beskrevs som ekologiskt balanserat, vilket kunde reflektera en begynnande oro för miljöförstöring, även om den frågan inte var lika framträdande då som den är idag.
    Andlig utveckling: Clarioniterna framställdes som andligt och moraliskt överlägsna, ett möjligt svar på den materiella fokusering och avhumanisering som många ansåg präglade efterkrigstidens industrialisering och konsumtionskultur.
    Ledarskap: Aura Rhanes, som ledare, framställdes som klok och karismatisk. Hon utmanade både traditionella könsroller och den auktoritära ledarstil som ofta kopplades till politiska ledare under Bethurums tid.

Berättelsen i sin tid

Under 1950-talet kämpade många med känslor av maktlöshet och alienation, särskilt i skuggan av kärnvapenhotet och den snabba teknologiska utvecklingen. I detta klimat kunde visioner som Bethurums fungera som en tröst eller inspiration – en påminnelse om att en bättre värld kanske var möjlig, även om den låg "utanför" vår egen planet.
En metafor för mänsklighetens potential

Clarion kan också ses som en metafor för mänsklighetens outnyttjade potential. Genom att sätta den idealiserade civilisationen på en avlägsen plats utmanade Bethurum (medvetet eller omedvetet) sina lyssnare att reflektera över vad som behövde förändras här på jorden för att nå liknande harmoni.

Tycker du att Clarion kan jämföras med andra utopiska visioner, t.ex. inom science fiction eller religion? Kanske finns paralleller till andra "perfekta världar" i litteratur eller filosofi som intresserar dig"?

Jag sade:
Barnuppfostran på Clarion beskrevs som kärleksfull och utan kroppsliga bestraffningar, har jag för mig.

ChatGPT sade:

"Ja, det stämmer! I Truman Bethurums berättelser beskrevs barnuppfostran på Clarion som en kärleksfull, harmonisk process som helt saknade kroppsliga bestraffningar. Istället betonades förståelse, respekt och positiv vägledning som sätt att fostra nästa generation. Detta kan ses som en radikal kontrast till många av de uppfostringsmetoder som var vanliga på jorden under 1950-talet, då kroppsliga straff fortfarande var utbredda och ofta accepterades som en del av disciplinen.
Barnuppfostran på Clarion: Centrala teman

    Kärlek och respekt: Föräldrar och vuxna på Clarion visade ovillkorlig kärlek och respekt för barn, vilket speglar en idealbild av hur en harmonisk uppfostran kan se ut.
    Pedagogiskt fokus: Istället för att straffa felbeteenden lärde man barnen att förstå varför deras handlingar var fel, vilket hjälpte dem att utveckla empati och självkännedom.
    Avsaknad av våld: Clarioniterna avvisade helt idén om att våld eller rädsla kunde vara effektiva verktyg för disciplin. Detta ställde sig i kontrast till jordens historia, där kroppslig bestraffning inte bara var vanligt inom familjer utan även i skolor och andra institutioner.

Samhällskritik genom barnuppfostran

Bethurums beskrivning av Clarion kan här tolkas som en kritik mot samtida normer för barnuppfostran. Under 1950-talet började psykologer som Benjamin Spock och andra ifrågasätta kroppslig bestraffning och förespråka en mer förstående och kärleksfull relation mellan föräldrar och barn. Samtidigt fanns det fortfarande en stark kulturell föreställning om att "sträng disciplin" var nödvändig för att forma "duktiga" medborgare.

I denna kontext kan Clarion ses som en utopisk modell för hur samhället skulle kunna förbättras genom att investera i barnens välbefinnande och utveckling. Det antyder också att mänskligheten skulle kunna uppnå ett högre moraliskt och andligt tillstånd genom att ge upp våld, även i småskaliga former som barnaga.
Relevans idag

Idéer om barnuppfostran som liknar de Bethurum tillskrev Clarion har blivit alltmer mainstream i modern psykologi och pedagogik. Fokus på positiv förstärkning, icke-våld och emotionell intelligens är nu centrala i många diskussioner om hur barn bäst utvecklas.

Tror du att Bethurums beskrivning av Clarion kan ha inspirerat några samtida debatter om barnuppfostran? Eller kanske att berättelsen snarare speglar en växande förändring som redan fanns i samhället på hans tid?"

Jag sade:
Jag läste om Aura Rhanes första gången när jag var cirka sju år i tidigt 60-tal och ville i alla fall tro på historien. Och trodde nog verkligen på den en kort tid. Men kunde efter ett tag inte göra det, vilket var en stor besvikelse. .

ChatGPT sade:
"Det låter som en både magisk och lite sorglig upplevelse. För ett barn kan sådana berättelser verkligen kännas som en öppning till en större, mer fantastisk verklighet. Att upptäcka att något man ville tro på kanske inte är sant kan vara en besvikelse, särskilt när det rör sig om en så spännande och inspirerande berättelse som den om Aura Rhanes och Clarion.

Samtidigt är det fint att kunna se tillbaka på den tidiga tron med förståelse för varför den var viktig just då. Har du sedan dess funnit andra berättelser eller idéer som har gett dig liknande känslor av fascination eller inspiration?"

Jag sade:
Inte lika starka. Även efter att jag slutade tro på det hade jag drömmar inspirierade av den tron. I trettonårsåldern hade jag en dröm om att UFOs (i samarbete med Sovjet !) erövrade världen. När jag vaknade och insåg att det bara var en dröm blev jag ledsen!!

ChatGPT sade
"Det låter som en väldigt levande dröm, och det är intressant hur sådana idéer kan dröja sig kvar i våra tankar och känslor långt efter att vi slutat tro på dem. Kombinationen av UFO:n och Sovjet speglar också den tidens stora teman – kalla krigets spänningar och fascinationen för rymden. Kanske var det både en längtan efter en dramatisk förändring av världen och en känsla av äventyr som låg bakom drömmen.

Det är lite rörande att höra att du blev ledsen när det bara visade sig vara en dröm. Det kanske säger något om hur stark den här typen av berättelser och idéer kan påverka oss, särskilt under de formativa åren. Har du fortsatt att ha intresse för sådana teman i vuxen ålder, till exempel science fiction eller spekulationer om rymden?"

Jag sade:
Det är svårare nu. Eftersom de flesta berättelserna om UFO.kontakter numera är abductee-historier om att kidnappas till ett UFO och utsättas för plågsamma experiment. Om man drömmer om det blir det väl snarare mardrömmar.
 

ChatGPT sade:
"Det är förståeligt att den moderna tonen kring UFO-berättelser, med fokus på kidnappningar och experiment, kan kännas avskräckande. De historierna är ofta mörkare och saknar den hoppfullhet och äventyrskänsla som fanns i kontaktberättelserna från 1950-talet, som ofta handlade om fred, samarbete och en utopisk vision för mänskligheten.

Kanske är det därför berättelser som den om Aura Rhanes och Clarion fortfarande har en viss charm – de erbjuder en mer positiv och fantasifull bild av vad utomjordisk kontakt skulle kunna innebära. Om du vill, kan vi diskutera äldre science fiction eller UFO-historier som har en mer optimistisk eller äventyrlig ton? Det finns många sådana som fortfarande kan inspirera och fascinera utan att ge mardrömmar."

Jag sade:
En anmäkninsvärd sak är att medan de flesta 50-tals-contactees beskriver hur ufonauterna har ett "nordiskt" utseende beskrivs Aura Rhanes som om hon vore en latinamerikan.

ChatGPT sade:
"Ja, det är verkligen en intressant observation! Många av de klassiska "kontaktpersonerna" från 1950-talet, som George Adamski, beskrev utomjordingar med ett så kallat "nordiskt" utseende – långa, blonda, blåögda och etniskt europeiska i sina drag. Detta har ofta tolkats som en återspegling av dåtidens kulturella normer och ideal, särskilt i västvärlden, där sådana drag ofta förknippades med skönhet och överlägsenhet.

I kontrast framställdes Aura Rhanes, enligt Truman Bethurums beskrivningar, som en kvinna med mörkare hy och drag som snarare kunde associeras med latinamerikanska eller medelhavsliknande utseenden. Bethurum beskrev henne som otroligt vacker, med en mörkare hudton och svarta, glänsande ögon, vilket skilde henne från de "nordiska" stereotypiska utomjordingarna som dominerade berättelserna från hans samtid.
Betydelse och möjliga tolkningar

Detta avvikande drag kan tolkas på flera sätt:

    Representation och ideal: Bethurum kanske hade en annan uppfattning om skönhet eller ville medvetet bryta mot normen i sina beskrivningar. Det kan också spegla hans egen kulturella bakgrund eller preferenser.
    En unik berättelse: Genom att ge Aura Rhanes ett annorlunda utseende gjorde han sin historia mer distinkt och mindre lik de andra kontaktpersonernas berättelser, vilket kanske ökade dess attraktivitet eller trovärdighet i vissa kretsar.
    Reflektion av tiden: Under 1950-talet började USA och andra västländer långsamt bli mer medvetna om mångfald och kulturella influenser utanför den traditionellt europeiska sfären, även om det fortfarande fanns mycket rasism och fördomar. Aura Rhanes kanske speglar en liten öppning mot att se andra etniciteter som lika "högtstående" eller idealiserade.

En annan utopi?

Det faktum att Bethurum beskrev henne som en karismatisk, kompetent och respekterad ledare förstärker detta ytterligare. Det kan ses som ett budskap om en framtid eller ett samhälle där skönhet och ledarskap inte begränsas av samtida fördomar om ras eller ursprung. På så vis skiljer sig Clarion och dess invånare från andra utopier eller kontaktberättelser från samma period.

Vad tycker du själv om den här skillnaden? Tror du att Bethurums val var avsiktligt, eller att det helt enkelt speglar hans personliga perspektiv?"

Jag sade:
Jag minns att jag blev imponerad över att rymdskeppet hade en kvinnlig befälhavare. Sådana fanns knappast på jorden på 50-talet så även där är Bethurums berättelse speciell.

ChatGPT sade:

"Det är verkligen en fascinerande detalj, och det säger mycket om hur berättelsen stack ut i sin tid! På 1950-talet var det väldigt ovanligt att se kvinnor i ledande roller, särskilt inom områden som förknippades med teknik eller militär disciplin. Aura Rhanes som befälhavare måste ha framstått som både futuristisk och inspirerande, särskilt för unga läsare som dig.

Att Bethurum valde att sätta en kvinna i en sådan framträdande position kan också ses som en form av utmaning mot samtidens könsroller, kanske omedvetet. Det förstärker bilden av Clarion som en mer progressiv och jämställd värld, där ledarskap baserades på kompetens snarare än kön.

Tror du att hennes roll som ledare bidrog till din fascination för berättelsen som barn? Eller var det mest helheten med rymden, utomjordingarna och det futuristiska livet som fångade dig?"

Jag sade:
"Tror du att hennes roll som ledare bidrog till din fascination för berättelsen som barn?" Till stor del, ja. Jag läste också om Adamski och andra contactees men Bethurums var den som fastnade. Det berodde nog till stor del på att hon var en kvinnlig ledare.

ChatGPT sade:
”Det är väldigt intressant hur Aura Rhanes roll som kvinnlig ledare gjorde en så stark påverkan! Det visar verkligen hur ovanligt och banbrytande det var i den tidens berättelser att ha en kvinna i en sådan position. Bethurums historia verkar ha träffat något unikt som skiljde den från andra contactee-berättelser, som ofta fokuserade mer på teknik och budskap från "nordiska" manliga utomjordingar.

Om du tänker på hur det påverkat dig, tror du att hennes roll formade din syn på ledarskap eller framtiden på något sätt?"

Jag sade:
Jag tyckte det var positivt med kvinnliga ledare och därför ingav nog historien ett hopp - i alla fall så länge jag trodde på den.

ChatGPT sade:
´"Det är fint att höra hur historien gav dig en känsla av hopp, särskilt genom representationen av kvinnligt ledarskap. Även om tron på berättelsen inte höll, verkar den ändå ha haft en positiv inverkan under en viktig tid i ditt liv. Det är något väldigt speciellt med sådana berättelser som kan inspirera oss, oavsett om de är sanna eller inte."

Jag sade:
:-)

ChatGPT sade:

"😊 Det är alltid fint att prata om berättelser som har inspirerat och betytt något, även om det är länge sedan. Tack för att du delar dina tankar och minnen"!

 

En bild som ska bygga på Bethurums beskrivning av UFO:t han sade sig ha mött 

The Golden Age of Flying Saucers

För något år sedan uppräckte jag att det fanns en person i UFO-debatten som på största allvar stödde 1950-talets contactees och verkade anse dem vara tillförlitliga. Hans namn var Frank G. Wilkinson. Eftersom det är kul att hitta positivt hållna beskrivningar av den barnatro jag för länge sedan tvingades lämna, började jag kolla om det kunde gå att få tag i någon bok av honom.

Han hade skrivit en rad böcker för vuxna, men den enda bok som gick att beställs från Akademibokhandeln, (nej, jag beställer normalt sett inte via nätet...) var en bok han skrivit som riktade sig till kanske åldern 11-13 år. Den hette The Golden Age of Flying Saucers.

Det var ändå bättre än ingenting, men när jag väl fått den visade det sig att den var ganska tunn, cirka 120 sidor. Men också det var förstås bättre än ingenting.

Contactees är alltså en beteckning på de personer som under (framförallt) femtiotalet hävdade att de träffade goda och sympatiska tefatsmänniskor som ville rädda mänskligheten från krig, atombomber och annat ont. Berättelser om dessa dominerade tefatslitteraturen under hela femtiotalet, och deras böcker sålde förmodligen betydligt bättre än vad de "seriösa" ufologerna gjorde.

Hela genren fick ett enormt avbräck när femtiotalet övergick i sextiotal, och det var förmodligen ingen tillfällighet. Början till dess nedgång kom troligen när den sovjetiska rymdsonden Luna 3 1959 passerade månens baksida och tog bilder som visade att den var lika karg och död som någonsin framsidan. Och eftersom den mest kända av alla contactees, George Adamski, hävdat att han fått se månens baksida inifrån ett UFO, och att det där fanns atmosfär, och städer, blev det aningen svårare att tro på den typen av berättelser. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Sedan kom det ena slaget efter det andra. Eftersom många av berättelserna handlade om besökare från vårt solsystem skapade de data som efter hand samlades in av sovjetiska och amerikanska rymdsonder större och större problem för contactees och deras anhängare.

Idag ses de knappast ens som en del av ufologin; liknande läror sprids idag mest av kufiska sekter, som Ashtar Command.

The Golden Age of Flying Saucers har mycket riktigt blivit hårt angripen på nätet, av "riktiga" ufologer. De tycker förstås den är oseriös, och de mer paranoida tycks tro att den kan vara en del av en mörkläggning.  Alla vet ju idag att "seriösa" rapporter om kontakter med rymdmänniskor handlar om otäcka monster, som kidnappar människor och sticker in nålar i deras näsor och könsorgan. Eller så verkar de mena.

Men att Wilkinson skriver som han gör är väl här, i detta sammanhang, en klar fördel. Trots allt riktar sig boken till barn, och de två berättelser som boken fokuserar på - George Adamskis och Truman Bethurums- är ju betydligt barnvänligare än berättelser om torterade abductees.

Tefatens "gyllene tidsålder" enligt boken är perioden från och med Kenneth Arnolds första rapport 1947 fram till publiceringen av Truman Bethurums rapporter om mötena med Aura Rhanes. Det är om denna period boken berättar för äldre barn och yngre tonåringar. Tonvikten ligger just på Adamskis och (framförallt) Bethurums berättelser.

Författaren censurerar inte contactees, han berättar glatt om Adamskis iakttagelser av månens baksida, utan att med ett ord nämna att vare sig Luna 3 eller USA-astronauterna som också rundade månen i december 1968 upptäckte något sådant. Det ser ju lite dåligt ut, och alla brådmogna barn som går vidare med sitt läsande riskerar ju att förlora sin barnatro mycket snabbt.

Men för mig var det en nostalgitripp att läsa den - Aura Rhanes var en barndomsidol, och att stöta på en nutida författare som verkar tro på henne var riktigt kul.

Wilkinson har även skrivit böcker för vuxna, och jag skulle gärna vilja få tag i dem med. Av döma av beskrivningarna av dessa verkar han även där försvara contactees, och verkar också kritisk mot dagens ufologers ensidiga fokusering på de otäcka abductee-berättelserna. Fast när han skriver för vuxna kan han väl inte gärna låtsas som om Luna 3 inte existerade, får man väl ändå anta.

Idag vet vi ju också att det inte finns någon planet som alltid ligger på andra sidan månen, vilket ju  var där Truman Bethurum åtminstone i början hävdade att Aura Rhanes hemplanet Clarion låg. Även den problematiken borde väl Wilkinson ta upp i sina böcker för vuxna. Får man väl hoppas.

Nej, det var länge sedan  jag kunde tro på contactees. Wilkinsons bok var en vacker déjà vu-dröm, men när man sedan vaknar får man väl finna sig i att leva i en tillvaro där Aura Rhanes med all sannolikhet inte existerar.... Vilket är djupt tragiskt, med tanke på hur vår värld ser ut idag.


Aura Rhanes

Truman Bethurum om det första mötet med Aura Rhanes

Nedanstående är märkligt nog den text som kanske gav mig störst hopp under min barndom. Det är ett brev från Truman Bethurum till Max B Miller, författaren till boken "Flying Saucers - fact or fiction?" (svensk översättning "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?, 1959). Jag läste den svenska upplagan i sju- åttaårsåldern och just detta brev var väl det som grep tag i mig mest. Då uppfattade jag texten som trovärdig och övertygande. Brevet skrevs före Bethurums bok "Aboard a flying saucer" som jag tyvärr än idag inte fått tag i. Däremot har jag ju läst den postumt utkomna boken "Messages from the people of the planet Clarion: The true experiences of Truman Bethurum" (1995).
_________________________________________________
"I juli 1952 arbetade jag i Nevada på huvudväg nr 91, en elva á tolv (svenska) mil från Las Vegas åt Salt Lake City-hållet. Jag hade överflyttats från dag-till nattskift och arbetade från kl 16. 00, ibland ända till 8 nästa morgon. Mitt arbete bestod huvudsakligen i att svara för fyra tankbilar, som transporterade vatten från Moody River till två reservoarer för vattenbegjutning av den nybyggda vägbanan ute i öknen.

När jag hade jobbat en kort tid, berättade några kamrater att hela det s.k. mesa-området en gång i tiden varit täckt av vatten och att man ännu kunna finna ovanliga snäckor, som bevisade detta. En natt i slutet av juli, då jag förvissat mig om att allt arbete gick som det skulle gjorde jag därför med vederbörligt tillstånd ett besök på området för att söka få tag i några souvenirer. Jag hade tagit med en ficklampa som jag fick god användning för, men kunde ändå inte finna vad jag letade efter. Det hade väl gått en timme, sedan jag vid halv fyra-tiden lämnade arbetsplatsen, då jag vände min fyrhjuliga militärtruck mot nordost och beslöt att ta mig en kort lur, förvissad om att det gryende dagsljuset skulle väcka mig,

Jag hade väl sovit en halvtimme eller något mer, när jag på ett oförsynt sätt väcktes av av något, som närmast liknade ett mummel - ett lågt samtal på ett obegripligt tungomål. Min första tanke var att basen eller någon annan skulle spela mig ett spratt för att jag hade somnat. Men när jag lyfte på huvudet, upptäckte jag genast att det inte var fallet. Omkring åtta småväxta män stod i en halvcirkel framför och till höger om trucken, kanske två á tre meter bort, och tydligen lika nyfikna som jag.

Min första tanke var att söka komma iväg så fort som möjligt, även om jag då först måste backa och svänga runt. När jag reste på mig för att kunna se bättre, tog en av männen några steg framåt mot mig och sade någonting med låg röst och fortfarande obegripligt för mig. Jag skakade på huvudet för att visa att jag inte förstod honom. Han ropade då strax:
-Du säger det.
-Gode Gud, utbrast jag, talar ni engelska, också?
-Vi har inga svårigheter med något som helst språk, svarade han.

Av deras utseende att döma tycktes de vara av latin-amerikanskt ursprung. Mitt hjärta dunkade - av fruktan och upphetsning skulle jag tro. Jag beslöt att stiga ur trucken och skaka hand med dem, som en vänlig gest. När jag vände mig om för att stiga ur, fick jag omkring 25 meter längre bort syn på ett ofantligt tallriksformat flygande tefat, omkring 100 meter i diameter och 5 a 6 meter "djupt". Bråkdelen av en sekund undrade jag, om det möjligen kunde vara någon sorts filmattrapp, men vid närmare eftertanke förstod jag, att det inte kunde vara fallet.

När jag sträckte fram handen för att hälsa, ställde de upp på ett led nästan som militärer för att i all sin iver i tur och ordning få skaka hand med mig. Bara en av dem försökte tala med mig och besvara mina frågor. De gav mig inte en enda fråga, och den uniform de hnde verkade mycket militärisk, liksom deras sätt att ställa upp för hälsning.

-Har ni en kapten? frågade jag.
-Javisst.
-Kunde jag kanske få lov att tala med honom?
-Ja, naturligtvis, svarade deras talesman. Han tog med sin vänstra hand ett fruktansvärt hårt grepp om min högra arm alldeles ovanför armbågen. (Det gjorde mig inte precis lättare till mods.)
Sedan frågade jag om de kom från något land i Europa.
-Nej, svarade han. Vi har vårt hem i ett land, som ligger mycket långt härifrån.

När jag hade bett att få tala med deras kapten, hade jag på en del ansikten observerat ett småleende, som gjorde mig något eftertänksam. "Jaha, så är det. Och ingen ska någonsin få veta vad som har hänt mig"! Han tillade:
- Du får tala med kaptenen i skorven.
Vilket namn för en sådan sak, tänkte jag

Min ledsagare svängde mig nästan runt och satte iväg mot tefatet, som tycktes sväva omkring en meter över marken. När vi närmade oss, sänkte det sig ytterligare en bra bit och lutade samtidigt ner den sida som var närmast. Det fanns bara ett trappsteg och ett räcke vid ingångens högra sida. Han nästan stötte mig fram mot kanten till tefatet. Greppet om armen hade lossnat något, men han släppte inte taget helt och hållet. Jag var väl ett huvud längre än han och jag vägde ca 90 kilo.

Inuti tefatet gick vi först utför ungefär 15 meter, tog sedan av till vänster och kom genom en dörrliknande öppning i ett rum, ungefär 3 gånger 4 meter stort och inrett till en med kontor kombinerad salong. Jag trodde knappast mina ögon när jag upptäckte, att kaptenen var en yppig kvinna, kortare än någon av männen, snyggt klädd och även hon med ett typiskt latin-amerikanskt utseende: kolsvart hår och olivfärgad hy. Hon kunde kanske vara ungefär 40 år gammal.

Hon reste sig och smålog. Mannen släppte genast min arm. Jag vände mig om för att säga något till honom. men han försvann genast. Jag såg återigen på kaptenen, men kunde inte med den bästa viljan i världen finna på någonting att säga. Efter några sekunder smålog hon igen och sade: "Tala ut, min vän. Du är icke förtrollad."

Då jag hade talat och frågat i en halv timmes tid insåg jag, att de inte var européer. Hon omtalade inte sitt namn och inte heller namnet på deras hemplanet, men lät mig förstå, att de färdades interplanetariskt och var väl underrättade om vad som försegick både på jorden och de andra planeterna. Hon var vänlig och språksam, men frågade bara, vad vi kallade det här området för, vilket var Mormon Mesa, Nevada. (Hon berättade senare att hon hette Aura Rhanes och kom från planeten Clarion. Hon tillade att Clarion absolut inte var känd under något annat namn och gav mig en längre utläggning om saken.)

Jag hade beslutat att inte omtala den här episoden för någon då jag visste att man skulle kalla mig för lögnare. Men då jag återvände till mitt arbete kort efter soluppgången, frågade basen:
-Måste Joe gå ner med sitt plan där ute där du var?
-Nej, svarade jag,
-Var det ett trafikflygplan, som landade där ute i närheten? frågade han då.
-Nej. blev mitt svar än en gång.
-Jag kunde se någonting, som gick ner där borta, men hörde inget ljud. Om det nu inte var Joes plan, vad var det då?

När jag till slut föll till föga och omtalade hela historien, gav han mig en fientlig blick, och då nyheten spred sig, började alla att se snett på mig."
_________________________________________________
Så långt Truman Bethurum. Det bör sägas att det intryck texten gjorde på mig som barn inte bör underskattas. Det var enormt.

Jag vill också påpeka att jag redan då noterade undertexten i avsnittet om personalens småleenden när Bethurum frågade efter kaptenen. I berättelsen tolkade han leendena som något hotfullt, men om man läser texten ser man att dessa leenden ju syftade på att Bethurum som en självklarhet utgick från att kaptenen måste ha varit en man. Detta gjorde stort intryck på mig i sju-åttaårsåldern, och bidrog till att jag då fann texten trovärdig...

Den enda sekt jag skulle velat gå med i...

...finns inte längre. Inte nog med det, även när den fanns, fanns den inte i Sverige. Den fanns i USA, men överlevde inte sin grundare.

Jag syftar på ”Sanctuary of Thought”, som grundades av Truman Bethurum på femtiotalet. Den grundades, påstod han, på uppmaning av Aura Rhanes, den kvinnliga befälhavaren på ett rymdskepp från Clarion.

Det vet jag förstås inte riktigt om jag tror på. Aura Rhanes existens verkar vara en aning problematisk, men jag skulle nog ha gått med i alla fall.

För även om hon inte fanns beskrevs både hon och clarioniterna som så sympatiska, att jag gärna skulle gått på sektens möten och fantiserat om hur dessa fantastiska rymdmänniskor eventuellt skulle kunna komma och rädda oss. Trots att jag skulle haft mycket svårt att tro på det skulle jag nog sova bättre på nätterna när jag kom hem.

Men som sagt, "Sanctuary of Thought" finns inte längre. Det är väl ett exempel på Murphys lag, om något. När jag väl kommit på en sekt som jag skulle kunna tänka mig att gå med i visar den sig ha lagts ned redan 1969.

Erik Rodenborg maj 2010

Truman Bethurum återbesökt - Clarion som egalitär utopi

När jag var sju-åtta år var min tillvaro otrygg, ja i det närmaste tröstlös. Jag letade efter hoppfulla trosföreställningar som kunde vara till hjälp.

En sådan fann jag i Max B Millers ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?”. I synnerhet i kapitlet ”Kontakt med rymdvarelser”. Där berättade till synes trovärdiga personer om möten med vänliga, förstående och av allt att döma goda rymdmänniskor.

Den mest fascinerande av dessa berättelser var Truman Bethurums möte 1952 med ett UFO från planeten Clarion och framförallt med dess kvinnliga kapten Aura Rhanes. Hon gav ett väldigt sympatiskt intryck, och det faktum att de hade en kvinnlig kapten tyckte jag ökade trovärdigheten i berättelsen. Jag hade aldrig hört talas om kvinnliga kaptener och att tefatet hade en sådan tyckte jag ökade tilltron till dess utomjordiska ursprung.

Att goda varelser cirklade runt vår planet och kunde ingripa en dag var trösterikt. Om himlen en dag hade varit fylld av flygande tefat hade jag blivit själaglad.

Men det dröjde inte länge förrän det blev snudd på omöjligt att tro på detta. Det var trist.

Nu, mer än 46 år senare, har jag just läst ut ”Messages from the people of the planet Clarion: The true experiences of Truman Bethurum”. Utgivet av något som heter ”Inner Light Publications”. Det innehåller en del texter av Bethurum, inklusive en del självbiografiska avsnitt.

Barnatro dör inte så lätt. Jag märker att jag innerligt hoppas att det inte ska finnas något uppenbart omöjligt i texten, så att jag på något plan åtminstone kan få behålla lite av vad Ingemar Hedenius kallat för ”patetisk tro”. Men, ack, nej. Även där blir man besviken.

Vi får nämligen läsa om hur Aura Rhanes talar om hur invånarna på Clarion, vars rumsliga läge i världsrymden är ganska så oklart, har ett nära samarbete med invånarna på Mars. Mars, förklarar hon, är en planet med en stor tillverkningsindustri, som gör att det förser hela solsystemet med avancerad teknologi. Ja, även materialet i Aura Rhanes tefat är tillverkat på Mars.

Adjö, Aura Rhanes. Adjö Clarion. Den man som berättade om er var oerhört dum, som inte nöjde sig med icke kontrollerbara uppgifter om de kosmiska vännerna.

Det är extra synd eftersom Clarion inte endast var sympatiskt, utan till och med sympatiskt på ett politiskt korrekt sätt. Politiskt korrekt i svenska vänstemiljöer idag, inte i USA 1952…

Clarion är enligt Bethurum/Aura Rhanes jämlikt, med en kooperativ ekonomi. Det finns inga rika och fattiga, inga klasser. Kvinnor är helt jämställda med män och Aura Rhanes sitter för övrigt i Clarions regering.

Clarion är inte uppdelat i nationer, planeten är en enhet, utgör en nation i sig.

Våld, krig och brottslighet är okända. Barnuppfostran är kärleksfull, och saknar våld, hot och bestraffningar.

Människorna lever mycket länge. Aura Rhanes sades se ut som om hon vore på sin höjd 40 år, men är i själva verket redan mormor, och berättade för Bethurum att hon själv kommer att leva i minst tusen år.

Och i motsatts till de contactees som brukar vilja beskriva tefatsmänniskorna som ”ariskt” ljushåriga, med blåa ögon, försäkrar Bethurum att de har mörkt hår, mörka ögon, med ett latinskt utseende.

Bethurum själv beskriver hur han ser fram emot en värld på jorden utan klasser, krig, kvinnoförtryck och rasförtryck – och försäkrar att Aura Rhanes och hennes kolleger åtminstone indirekt kommer att hjälpa oss med detta.

Själv kom han från arbetarklassen, och beskriver ett fattigt liv, och boken uttrycker en hel del missnöje med politiker, de rika, och arbetsgivarna. Det förklarar ju hans önskan efter jämlikhet.

Men att hans strävan efter jämlikhet också omfattar etniska minoriteter och kvinnor ger hela budskapet en ganska så "modern" vänsterprofil.

Personligen tror jag nog att Bethurum utnyttjade tefatsvågen för att få en chans att föra ut åsikter som låg honom varmt om hjärtat, och som han aldrig annars skulle kunnat nå ut med.

Det är ju den rimliga förklaringen. Den är ju milt sagt mer trolig än att Aura Rhanes existerar. Tyvärr.

Erik Rodenborg maj 2009

Aura Rhanes från Clarion

Som barn trodde jag på ”flygande tefat”, som det oftast kallades då. Eller ville åtminstone tro på dem. Hemma fanns en bok av en Max B Miller, ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” Jag vet inte hur gammal jag var när jag först läste i den, men det var tidigt.

Miller ansåg förstås att tefaten var verklighet. Men inte nog med det, boken var kryddad med flera kontakthistorier av en typ som var vitt spridda på femtiotalet. De handlade om hur människor som vandrat i ensliga områden träffade på tefatsmänniskor. Dessa såg ut som oss, fast de var vackrare och visare. Och godare. De förklarade att vi människor var i fara p.g.a. våra krig, vårt oförnuft och framförallt våra atomvapen, och att de hade för avsikt att rädda oss.

Det var trösterikt. Det var dessutom ett starkt motiv att tro på flygande tefat – speciellt när dessa berättelser kombinerades med historier om hur de amerikanska myndigheterna försökte tysta ner sanningen om ”tefaten”, och dramatiska berättelser om hur piloter som anfaller dessa tefat förintas i luften med sina flygplan.

Så jag ritade bilder av tefat i skolan, jag gjorde ett miniatyrtefat i träslöjden, och på klassens ”aktuella timme” propagerade jag tefatsidén och läste högt ur Millers bok.

Att dessa goda rymdväsen en dag skulle komma och rädda mänskligheten (och mig) var en trösterik tanke.

En av kontaktberättelserna i boken handlade om Truman Bethurum, som en dag stötte på ett tefat och dess befälhavare. Befälhavaren var en kvinna, som var väldigt vacker, och gick under namnet Aura Rhanes. Hon kom från planeten Clarion, och kom med de mest välvilliga avsikter.

Jag fascinerades av denna Aura Rhanes, så mycket att jag flera år efteråt, när jag inte längre trodde på UFO:s, som nu hade blivit det vedertagna namnet på fenomenet, målade en målning som jag kallade ”Aura Rhanes från Clarion”.

För tyvärr… Det blev efter ett tag svårt att tro på UFO:s – redan i tolvårsåldern tog skepsisen överhand. Men än svårare var det att tro på Truman Bethurum och hans gelikar, en grupp av människor som nu ofta brukar benämnas ”contactees”. Jag såg snart att även de flesta som trodde på UFO:s, som till exempel den svenske författaren K. Gösta Rehn, fnös åt dessa ”contactees”. Och till och med antydde att en del av dem kanske hade blivit betalda av CIA för att diskreditera tefatssaken…

Jag har nyligen kollat upp en del av de contactees som hade verkat så tilltalande för ett trygghetslängtande barn. Truman Bethurum vägrade konsekvent att gå igenom lögndetektortest. Det var kanske tur det, för en annan av de kontaktpersoner som nämns i Millers bok, Daniel Fry, tog ett sådant, och testets resultat blev att han med all säkerhet ljög.

Och jag visste ju redan att den kanske mest kända av alla contactees, George Adamski, hade berättat att han fått flyga runt månen med ett tefat, och att det på månens baksida fanns städer och vägar. Han hade oturen att leva i september 1959 (han dog först 1965), då den sovjetiska månsonden Luna 3 sände sina första bilder av månens baksida. Inga städer, bara sten och grus och Adamskis bortförklaringar var lite pinsamma.

”Contactees” av denna typ dominerade kontakthistorierna under femtiotalet. Sedan ändrades bilden, tefatsvarelserna beskrevs oftast inte längre som människoliknande, och istället för visa samtal kom otäcka berättelser av en typ som gjorde att det inte längre fanns någon direkt anledning att hoppas att tefaten och dess innevånare skulle existera.

Men mina önskningar måste sitta djupt – så fort jag tänker på namnet Aura Rhanes får jag en egendomlig känsla av värme. Varför måste jag vara en så tråkig skeptiker? Varför kan inte jag få tro på räddare från andra planeter, när det verkar gå så lätt för andra?

Erik Rodenborg juni 2008