Den här YouTube-kanalen verkar fokusera på (både positiva och negativa) contactee-historier.
Jag gillar sådana, men måste, försiktigt uttryckt, medge att min inställning till dessa är ganska så skeptisk.
Jag har väl en likhet med Fox Mulder- "I want to believe". Åtminstone de historier som inte är direkt otäcka.
Men i motsats till denne fiktiva figur kan jag det inte.
Å andra sidan kan jag förstås fantisera.
Jag skrev tidigare om det intryck som Max B Millers "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" gjorde på mig som barn.
Nu upptäcker jag att den finns på nätet på engelska, som PDF-fil. Dock i en tidigare version än den från 1959, som var originalet till den svenska utgåvan.
Det är alltså inte endast texten, utan sidorna reproduceras med bilder.
Den kan läsas här.
Jag säger inte att boken kan rekommenderas. Den är problematisk, men innehåller definitivt en hel del intressant information.
Kapitlet om contactees ger förvisso ett naivt intryck. Liksom en del annat.
Den andra boken om ämnet jag läste som barn var den svenska utgåvan från 1954 av Donald E Keyhoes "Flying Saucers from outer space" - från 1953.
Den kan läsas här . Dock ej som PDF-fil, vilket inte har någon betydelse, då boken helt saknade bilder
Den är inte lika naiv, och berättar mest om Keyhoes kontakter med US Air Force om UFO-frågan. Keyhoe var major i USA:s armé och skrev ett flertal böcker om "flygande tefat". Han trodde faktiskt att de var farkoster från världsrymden.
Flera av hans böcker finns på nätet.
Ett av Keyhoes främsta teman var att försöka dokumentera hur USA.s flygvapen systematiskt tystade ner UFO-rapporter.
Han trodde inte på contactees. I en intervju med honom från 1958 får han frågan om han trodde på George Adamski, och Howard Menger, en annan contactee. Han svarade helt kort - "nej". .
Det har förresten nyligen kommit ut en biografi över Donald Keyhoe. Jag återkommer nog till den
Donald Keyhoe (till höger) intervjuas 1958.
Människor som sade sig mött utomjordingar som varnade dem om de faror som hotade jorden var vanliga under 50-talet.
Sedan kom 60-talet, och nu började det mer handla om otäcka berättelser om kidnappningar som genomfördes av varelser som var betydligt mindre människoliknande än de som beskrivits under 50-talet.
Men efter ett tag började contactee-liknande budskap beskrivas även av påstått kidnappade abductees. Inte nog med det, contactee-liknande budskap började på nytt beskrivas i en helt annan kontext än påstådda kidnappningar.
Ett exempel på detta var ett fall utanför en skola i Zimbabwe 1994. Medan lärarna hade en konferens inne i skolan hade uppenbarligen de barn som lekte utanför varit med om något skakande.
Lärarna hörde skrik utanför skolan, och när de efter ett tag gick ut berättade barnen om hur en cirkelformad farkost hade sänkt sig ner mot marken utanför skolan.
Några av barnen hade sprungit därifrån, men de som inte gjort det, berättade om hur två varelser hade lämnat farkosten och hade skickat vad som verkade telepatiska meddelanden till barnen.
Som handlade om de katastrofer som skulle drabba jorden om människorna inte upphörde att förstöra naturen och miljön.
Utseendemässigt liknade varelserna mer det som beskrivs i abducteeberättelser än det mer människoliknande utseende som beskrivits under 50-talet.
Liksom påståendet att kontakten hade skett telepatiskt..
Men budskapet var av 50-talstyp.
Det är lätt att föreställa sig att påstådda contactees ensamma, eller i sällskap med en kamrat, beslutar sig för att berätta en rövarhistoria för att få uppmärksamhet (och i vissa fall även pengar). Men en konspiration av en stor grupp skolbarn? Det var 62 barn mellan fem och tolv års ålder som berättade samma sak.
De barn som intervjuats årtionden senare står fast vid berättelsen. Och de lärare som fanns på skolan när det hände verkade helt säkra på att de skärrade barnen verkligen hade varit med om något som skakat om dem och att det inte var en konspiration - av en stor grupp skolbarn...
Historien är märklig.
Se bland annat denna video. Händelsen diskuteras också på engelska Wikipedia.
En av de kontaktberättelser som nämndes i Max B Millers bok "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" (som jag skrev om för två dagar sedan) var den om de två norska kvinnorna Edith Jacobsen och Asta Solvang.*
Som sade sig ha mött en ufonaut i skogen, 1954.
Nu upptäcker jag att fallet beskrivs i en norsk (illustrerad) artikel från 2024.
Läs den gärna. Inte för att utgå från att det måste vara en sann berättelse - utan för att se hur vänliga och sympatiska berättelser om kontakter med rymdmänniskor var på 1950-talet.
Detta fall har i motsats till många andra contacteefall inte entydigt motbevisats, vilket inte betyder att det på något sätt har bevisats.
Jag läste faktiskt en skeptiskt hållen artikel på nätet, om just detta fall för några år sedan, men den verkar ha försvunnit.
Så vitt jag fattar är båda vittnena döda, (om de inte var det skulle de vara över hundra år) men i artikeln intervjuas bland annat levande anhöriga, som verkar vara beredda på att tro på berättelsen.
Det var lättare att VILJA tro på UFOs då. Före 1957 var alla kontaktberättelser ljusa, och just denna berättelse var ovanligt sympatisk.
Delvis därför att de två kvinnorna aldrig försökte göra någon karriär av berättelserna. Alltså i motsats till personer som Truman Bethurum, Daniel Fry. eller Elizabeth Klarer.
De berättade vad de sade sig varit med om, och de tog aldrig tillbaks sin berättelse. Men de höll en mycket låg profil, och de skrev aldrig någon bok om den.
1957 kom Antônio Villas Boas med den första berättelsen om att kidnappas av ufonauter och 1958 kom två unga män i Sverige med en berättelse om en misslyckad UFO-kidnappning i Domsten.
Men det var först 1961 som Barney och Betty Hill kom med den berättelse som blev känd som det första typiska abducteefallet.
Abducteefallen har annars blivit en guldgruva för falska minnes-teoretiker, bland annat för att många av de som berättat, senare har bearbetat sina berättelser genom att gå i hypnos (däremot beskriver de vanligtvis minnesfragment redan före hypnosen - vilket oftast är anledningen till att hypnosen överhuvudtaget blir av).
När de gäller contacteefallen blir alla falska minnes-teorier meningslösa eller absurda. Liksom motsatsen - teorier om bortträngda minnen. Det handlar om redigt och logiskt skildrade berättelser - som beskriver klara minnen som aldrig sägs ha trängts bort.
Alternativen är för dessa berättelser inte bortträngda eller falska minnen - utan sanna eller medvetet lögnaktiga berättelser.
Många av dem har ju faktiskt i praktiken avslöjats som lögner. Vilket ju skapar problem för den som kanske vill tro på de berättelser som inte på något definitivt sätt har avslöjats.
* I artikeln står det "Åsta" och inte "Asta'.
Under hela barndomen längtade jag efter något som var bättre. Denna längtan kunde ta sig många uttryck.
Ett av dessa uttryck var ett hopp om att det skulle komma någon, eller några, eller till och med något, utifrån. Som skulle kunna göra tillvaron bättre.
Ett tag försökte jag finna det i kristendomen. Våren 1963 (jag var åtta år) började jag läsa Bibeln. Pedantisk som jag var började jag från början - med Första Mosebok. Denna läsning skapade dock mer rädsla och motvilja än hopp. Gud verkade fasansfull.
Men hemma fanns en bok som hette "Flygande tefat - fantasi eller verklighet? , skriven av en Max B Miller. Jag vet inte när jag började läsa den. Jag vet inte om det var 1962 eller 1963. Den hade getts ut 1959.
Den var inte fasansfull. Dels verkade den vara - tyckte jag nog - mer realistisk än Bibeln. Dels var de rymdmänniskor som beskrevs skildrade av vad som numera kallas "contactees". Och de beskrevs alltid som välvilliga, och ibland som såväl kärleksfulla och goda.
Boken var ganska så pedagogiskt upplagd. Den började med forntida skildringar som man med lite god vilja skulle kunna tolka som rymdskepp. En av dessa hade jag redan tillgång till. Det var första kapitlet i Hesekiels bok i Bibeln. Jag fascinerades storligen av att det fanns ett kapitel i Bibeln som kanske handlade om flygande tefat.
Det andra kapitlet handlade om debatten om tefat. Den gav definitivt en bild av myndigheter som försökte tysta ned något viktigt.
Som ett kuriosa kan nämnas att där också finns ett litet gåtfullt uttalande av Albert Einstein om saken. Han hade skrivit detta: "Dessa människor har sett NÅGOT. Vad de såg vet jag icke och jag har ingen åstundan att få veta det".
Sedan kommer ett kapitel om jordiska rymdfärder - från och med Sputnik till och med Luna 3. Syftet med det var nog att visa att rymdfärder faktiskt är möjliga. Om vi så försiktigt har börjat, torde en mycket mer utvecklad civilisation ha kommit mycket, mycket längre.
För övrigt finns också i boken - Luna 3:s bild av månens baksida. Vilket nog kan förklara varför författaren när han beskriver kontaktberättelser undviker att redovisa George Adamskis. Adamski hävdade ju att han fått flyga runt månen och sett städer på dess baksida.
Kapitlet om försök att hitta radiosignaler från yttre rymden är ju helt inaktuellt idag...
Kapitlet "Den mystiska planeten Mars" är ju om möjligt än mer inaktuell. Idag ter sig Mars inte speciellt mystisk, och den verkar helt entydigt verka - i högsta grad obebodd.
De två helt centrala kapitlen är dels "Världsgåtan" (137-182) och dels "Möten med rymdvarelser" (183-217). Det var definitivt dessa som gjorde störst intryck på mig.
På två helt olika sätt.
I "Världsgåtan" läggs det fram en rad mycket övertygande observationer. Och, nej, Miller har inte hittat på dem, eller ens i någon högre grad förvrängt dem. De ÄR märkliga. Det handlar dels om observationer med många vittnen. Någon har dock bara ett vittne - men det vittnet råkar vara ingen mindre än Clyde Tombaugh - som upptäckte (den f.d planeten) Pluto.
Många är dessutom observationer som bekräftades på radar.
Berättelserna är av den karaktären att de dementier som US Air Force och deras akademiska talesmän (varav den främste nog var Donald Menzel) tedde sig besvärande pinsamma. Skulle verkligen tränade piloter jaga planeten Venus och tro att det var en flygande farkost? Hade verkligen hägringar (Menzels favorithypotes) plötsligt blivit så vanliga att den ena efter den andra skulle se hägringar som såg ut som luftfarkoster?
Just det kapitlet gav mig det jag behövde för att KUNNA tro att det kanske skulle kunna vara farkoster som inte kom från jorden.
Framförallt för att många av dem verkade ha mycket märkliga rörelsemönster och andra egenskaper som det vore märkligt om någon jordisk farkost hade - i alla fall så tidigt som på 40-talet.
Men det var kapitlet om rymdmänniskor som gav mig motiv för att VILJA tro på det. I tur och orning presenterades Daniel W Fry, Truman Bethurum, Orfeo Angelucci, Salvador Villanueva, Ray Stanford, och Elizabeth Klarer. Ja, det fanns även två norska kvinnor med i kapitlet - Edith Jacobsen och Asta Solvang. Som sade sig ha sett ett flygande tefat 1954 - och träffat en man som kom ut från detta.
De beskrev honom på detta sätt: ""Det som gjorde det starkaste intrycket på oss, var den uppriktiga vänlighet han utstrålade. Det gav oss en känsla av godhet och pålitlighet, så att vi inte kände oss rädda för mötet. Hans småleende övertygade oss om att han inte hade några onda avsikter."(s. 210)
Ungefär samma intryck gav alla de kontaktberättelser som fanns i boken. Jag har ju tidigare lagt ut Truman Bethurums beskrivning av hans möte med Aura Rhanes 1952. Det var förmodligen den berättelse som tilltalade mig mest.
Kapitlet efter detta tog upp de olika projekt som funnits för att undersöka tefatsrapporter. Det mest slående i detta var den inre spänningen i fältet mellan mycket trovärdiga rapporter och konstiga bortförklaringar.
Det sista kapitlet domineras av ett brev som UFO-anhängaren Donald Keyhoe skrev till Donald A Quarles i US Air Force - och de meningslösa "goddag-yxskaftssvar" han fick från denne.
Boken var oerhört övertygande för mig som sju-åttaåring. Och de närmaste åren efter. Jag blev nästan en missionär för tefatssaken i min grundskoleklass och läste högt ur Millers bok, på den "aktuella timme"vi hade en dag i veckan.
Och vad säger jag idag?
Det första är att i stort sett alla kontaktberättelser verkar ha demolerats totalt. Det ser ut som att nästan alla som på något sätt kunnat kontrolleras varit medvetna påhitt. Det är faktiskt oerhört sorgligt. Om så sympatiska rymdvarelser cirklade runt i lufthavet var och varannan dag skulle världen vara en mycket tryggare plats.
Vad värre är - den typen av berättelser har ju numera ofta ersatts av andra typer av berättelser - som gör tanken på UFOs betydligt mindre angenäm.
Vad jag däremot fortfarande är övertygad om är att US Air Forces närmast bisarra mörkläggning existerade. Den vanligaste förklaringen till denna från ufologer var att myndigheterna var rädda för panik om sanningen om "tefaten" skulle avslöjas. En annan förklaring som jag själv nog snuddade vid då var att myndigheterna var rädda för att världen skulle bli bättre om tefaten tog över. Och att alla hemskheter som pågick skulle avslöjas.
Och att de ansvariga kanske skulle kunna ställas till svars.
Air Forces och andras bortförklaringar VAR faktiskt ofta pinsamma. Men det SKULLE ju exempelvis kunna bero på att "tefaten" var hemliga USA-projekt - som myndigheterna av lätt förståeliga skäl inte ville bli offentliga.
Det är en mycket mer övertygande förklaring än planeten Venus, Menzels hägringar/temperaturinversioner ellrc för den delen Philip Klass´ klotblixtar.
Men problemet är i så fall alltså att det i många fall ser ut som om "tefaten" hade förmågor som det (milt sagt) är mycket svårt att tänka sig att någon stat på jorden skulle haft från och med 40-talet. Eller ens idag.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.
Det var så här det började. Dessa två notiser från Svenska Dagbladet den 6 juli 1947 var första gången som denna tidning skrev om "flygande tefat". Inledningen till en "modern folksägen" - eller de första rapporterna om ett oförklarat fenomen?
Bara två anmärkningar. Dels förekommer här inga som helst teorier om rymdfarkoster. Dels om det som står i sista stycket. Hade verkligen USA:s flotta ett observatorium i Washington?
Från Svenska Dagbladet 6/7 1947..
Flygande tefat gör sensation.
Spökflygplan svärmar över västra USA..
Amerika har fått sitt ”spökflygplan” som visserligen håller till i luftrummet över de västra staterna men som icke desto mindre kommit många förstasidor åstad även i New York-pressen.
Det mystiska planet, som tydligen har en mycket märklig utformning – har döpts till ”tefatet”. De senaste rapporterna om det mystiska tefatet lämnas av en flygplansbesättning från United Airlines, som natten till söndagen råkade hamna i grannskapet till en hel svärm med spökflygplan. De överraskade piloterna kunde räkna till ett 10-tal platta, runda och mycket snabba plan.---------------
Inga USA-plan av denna typ
Militära
vetenskapliga experter i Washington är helt mystifierade av den våg av
rapporter om ”flygande tefat” som strömmar in. En talesman för
arméflyget förklarade med anledning av Idaho-uppgifterna att
besättningen på ett trafikflygplan iakttagit de mystiska föremålen, att
”vi har inga experimentplan av någon liknande typ vare sig i Idaho
eller någon annanstans. Vi har ingen aning om vad det kan vara.”
Amerikanska
flottan kunde inte heller lösa problemet. Vid dess observatorium i
Washington hade man inte iakttagit något som påminde om ”dc flygande
tefaten” och man konstaterade endast att de ”inte tycks vara något
astronomiskt fenomen”-
