Anthony Peratt - "Physics of the Plasma Universe"

Den idag förmodligen mest vetenskapligt meriterade av de aktiva förespråkarna för plasmakosmologi är Anthony Peratt. 

Jag har just "läst igenom" den andra upplagan  av hans bok "Physics of the Plasma Universe".

Att jag skriver "läst igenom" inom citattecken beror på att stora delar av boken är fylld med komplicerade ekvationer som jag inte förstår ett skvatt av. Men det jag förstod av den gjorde ändå boken både intressant och stimulerande.

Boken för inte fram Peratts kritik av Big Bang-teorin och den är inte heller  ett polemiskt försvar av den plasmakosmologiska teorin. Den är en förvisso mycket lärd genomgång av olika typer av plasmafenomen i universum, alltifrån plasma på jorden, och i jordens omedelbara  närhet - till interstellär och galaktisk/intergalaktisk  plasma. 

För mig som lekman är det svårt att avgöra vad som är icke-kontroversiellt respektive kontroversiellt i boken. Det finns i vilket fall som helst plasma på helt olika nivåer i universum. Och det är sant att plasma utgör kanske 99,9 procent (eller mer) av den synliga materien i universum. Med "synlig" menar jag här inte endast synlig med hjälp av vanligt ljus utan även på frekvenser utanför detta. 

Eftersom Peratt förnekar existensen av mörk materia  menar han att inte endast den synliga materien, utan all materia, till 99, 9 procent består av plasma. Vilket ju är en kontroversiell ståndpunkt.

Plasma tenderar att skapa trådliknade strukturer, och har ett rörelsemönster som vida skiljer den från andra, icke-plasmiska gaser. Det är definitivt ett fascinerande ämne.

I motsats till Eric Lerner, som klart accepterar att solen drivs av fusionsenergi, uttalar sig inte Peratt om frågan. När han tar upp den skriver han så här:  "The nuclerar core of the Sun is a plasma at about a temperature of 1.5 keV. Beyond this, our knowledge of the Sun´s interior is highly uncertain. Processes which govern the abundance of elements, nuclear reactions, and the generation mechanism and strength of the interior magnetic fields, are incompletely  known". (s. 11.) Som synes undviker han frågan.

När han använder sig av elektromagnetisk information från  rymden, är han som mest övertygande. När han istället använder sig av information från laboratorieexperiment och datasimuleringar blir jag mer tveksam. Vad gäller slutsatserna från laboratorie-experimenten motiverar han, i anslutning till Hannes Alfvén, dessa med att plasmastrukturer fungerar på samma sätt - oavsett storlek. Det betyder att om plasma i ett sådant experiment bildar formationer som liknar spiralgalaxer kan man anta att de verkliga spiralgalaxerna kan antas ha skapats av moln av plasma.

Vad gäller datorsimuleringar bör det ju sägas att deras validitet ju är avhängig vad som matas in i datorn. Om den som genomför dessa simuleringar har kontroversiella åsikter om exempelvis plasmans karaktär torde det ju kunna påverka resultaten.

Om det finns något i boken som får mig att reagera entydigt negativt är det när Parett på sidorna 363 ff utan förvarning använder sig av arkeologiska artefakter som han - utan att på något sätt problematisera frågan - anser är avbildningar av plasmafenomen. Bland annat tar han här upp de geometriska mönster som finns i Peru, gigantiska av människor skapade strukturer som endast kan ses högt uppe i luften. Här finner han mönster som påminner om de som kan ses i bland annat laboratorier vid plasma-experiment. 

Det kanske de gör, men de mönster som finns på marken är inte så komplexa så att man kan avfärda möjligheten att de har skapats av människor som inte har en aning om hur plasma ser ut. Den enda plasma i rymden som kan ses med blotta ögat torde vara norrsken. Och jag har aldrig sett bilder på norrsken som på något sätt liknar linjerna i Peru. 

På YouTube finns en inspelning, som jag länkat till tidigare. Där håller Peratt ett föredrag för vad som kanske kan antas vara ett Electric Universe-möte. Det är där han säger att Plasma Universe och Electric Universe i stort sett är samma sak. Där kan man också se många bilder från plasma som skapats i laboratorie-experiment som sedan jämförs med förhistoriska ristningar. De visar sig likna varandra och Peratt verkar närmast automatiskt dra slutsatsen att dessa ristningar är avbildningar av plasma. Den kommer från mycket stora delar av världen - även sådana där så vitt jag förstår det knappast går att se norrsken i våra dagar. 

Peratt verkar anse att det finns miljoner av plasma-liknande avbildningar från förhistorisk tid. Han för också fram teorin att solen för tusentals år sedan var mer aktiv - och att den kastade ut mycket mer plasma i rymden då än den gör nu. 

Men oavsett detta - att tro att en av de mest förekommande konstnärliga verksamheterna under förhistorisk tid byggde på att noga studera plasmastrukturer i himlen och sedan lägga ner en enorm tid på att skapa den ena plasma-avbildningen efter den andra är lite udda. Varför i allsin dar skulle de göra det?

Och så oerhört lika varandra är inte plasmafenomen och forntida ristningar. Dessutom bygger många av Peratts exempel på plasmastrukturer som skapats i laboratorier och simuleringar men som inte återfinns på himlen idag. 

Jag har känslan av att Peratts mångåriga studier av plasma har gjort honom så att säga fartblind. Han drar mycket snabbt slutsatsen att forntida ristningar som liknar den plasma han studerar verkligen var avbildningar av plasma. Om jag ska vara riktigt, riktigt elak tycker jag att det påminner lite om när Erich von Däniken tolkade förhistoriska bilder från Sydamerika som att de föreställde rymddräkter.

 

"Plasma Universe" vs "Electric Universe"

"Plasma Universe" och "Electric Universe" är två begrepp som ofta ses som samma sak. I synnerhet sprids denna förvirring av anhängare till "Electric Universe", för att ge en form av vetenskaplig kredibilitet för sin teori. För den som blivit förvirrad av detta rekommenderar jag denna YouTube-video. Den beskriver grunderna i båda dessa teorier och i synnerhet skillnaderna mellan dem. '

Båda dessa strömningar hänvisar gärna till pionjärer i plasmaforskningen,  som Kristian Birkeland och framförallt Hannes Alfvén.

Både "Plasma Universe" och "Electric Universe"  är emot Big Bang-teorin. Båda anser också att universum är oändligt i tid och rum.

Båda hävdar att universum till 99,99 procent är fyllt med plasma (och förnekar således existensen av "mörk materia"').   Denna plasma  bildar ofta trådlika,  elektromagnetiskt laddade  strukturer, som transporterar både energi och materia genom universum.. Och de menar också att plasma och elektromagnetiska fält spelar en viktig roll i uppkomsten  av stjärnor och galaxer. 

Men skillnaderna är nog större. "Plasma Universe" förnekar inte att solen får sin energi från fusionskraft. Och en av de mest aktiva plasmakosmologerna, Eric Lerner, försvarar aktivt den allmänt accepterade fusionsteorin.

"Electric Universe" menat tvärtom att solens energi i grunden är elektrisk, och kommer utifrån.

"Plasma Universe" menar att elektromagnetism är lika viktig som gravitationen för universums utveckling. "Electric Universe" går många steg länge och menar att ALL energi - även gravitationen! - i grunden är elektrisk till sin natur.

"Electric Universe" menar också, uppenbarligen inspirerade av Immanuel Velikovsky, att många geografiska fenomen är orsakade av elektriska urladdningar. Exempelvis Grand Canyon.  

Electric Universe menar också att förändringar i de elektromagnetiska "trådarna" kan skapa stora förändringar i stjärnor och galaxer. Och om någon av dessa trådar skulle upphöra kan stjärnor slockna. Stjärnorna ses som glödlampor som får sin energi från elektriska strömmar som förbinder stjärnor och även galaxer med varandra,

Elecrtric Universe är mycket synlig på nätet., och skapar förvirring genom att driva linjen att Electric Universe och Plasma Universe egentligen är samma sak.

Men medan plasmakosmologin uppstod som en seriös inomvetenskaplig åsiktsriktning (som nog kan sägas vara skapad av Hannes Alfvén)  var  Electric Universe redan från början en pseudovetenskaplig teori. 

Dessvärre har en av plasmakosmologins pionjärer - Anhtony Peratt, i många avseenden glidit närmare Electric Universe  Han har till och med gått så långt att han  - i motsättning till sina tidigare uttalanden -  i en video själv sagt att  Electric Universe och Plasma Universe i stort sett är samma sak!

Det innebär att en från början inomvetenskaplig teori ses ut att sugas upp av dess pseudovetenskapliga efterföljare.

Jag tycker det är lite tragiskt. Jag skulle personligen gärna vilja att plasmakosmologin hade rätt. Den gör ju universum både mer begripligt, och på ett visst sätt även mer tryggt. (NOT)

Kvar på de plasmakosmologiska barrikaderna står Eric Lerner. .Han är marxist, och skulle inte för allt i världen vilja liera sig med Velikovsky-anhängare.

Electric Universe KAN helt enkelt inte ha rätt. I alla fall inte enligt min egen common sense-baserade logik. Nu är en common sense-baserad logik inte precis något speciellt vetenskapligt - men just i detta fall torde ändå min common sense-känsla  stå i samklang med åsikter som med all säkerhet delas av alla seriösa fysiker och kosmologer...

 (NOT) I alla fall sedan de i praktiken verkat  lämna Hannes Alfvéns teori om att universum består av lika mycket anti-materia som materia!

;

Hannes Alfvén 1942.

 

Electric universe, plasmakosmologi, Velikovsky och Hannes Alfvén

Jag skulle skriva ett svar till Tidlösa under förra inlägget, men det blev för långt så bloggen accepterade det inte. Så nu har jag lagt upp både hens kommentarer och mitt långa svar här. 

Tidlösa sa...

    .....Mitt intryck av velikovskianismen är att den tror på ett kaotiskt universum, vilket gjorde mig väldigt förbryllad. Varför startar man en sekt kring *det*? Antingen har jag missförstått något eller så består "tryggheten" i att den store profeten insett sanningen och kan förläna denna gnosis till andra...

    10 juli 2021 16:24 

 Tidlösa sa...

    Det jag menar är alltså att velikovskianerna visserligen verkar tro på en guldålder i historiens gryning, men senare blev solsystemet snarast ännu mer kaotiskt än vad den officiella vetenskapen påstår (Velikovskys katastrofism), och det är oklart hur vi ska ta oss ur denna situation. Man kan dock få intellektuell tillfredställelse genom att tro på Velikovsky, som avslöjat sanningen om hur allting egentligen fungerar.

    Det fanns ju även en judisk aspekt hos Velikovsky: hans teorier "bevisade" Bibeln utan hänvisning till Gud, vilket väl passade sekulariserade judar och kanske ex-kristna också? Fast den aspekten är kanske inte längre så framträdande?

    Det här är alltså baserat på material jag läste för kanske 15 eller 20 år sedan, så miljön kan ju ha förändrats.

    10 juli 2021 21:34 Radera10 juli 2021 21:34

---------------------------------- 

SVAR

Jo, det finns ett problem med det jag skrev. Men jag tror ändå det ligger en hel del i det. Om man tar den respektabla delen av detta teorikomplex är det ju inte velikovskianskt. Där kan man framförallt hos Lerner se hur han anklagar Big Bang-teoretikerna för att ha en pessimistisk syn på världen och universum, som han verkar mena är påverkad av kapitalismens dödskamp, eller något liknande (han är marxist, även om han sällan uttrycker detta klart). 

 

Jag har också intrycket att Anthony  Peratt, även om han inte är marxist,  på något sätt har en önskan om ett universum som inte kommer att gå under. Som jag även tror gäller Hoyle, Bondi och andra motståndare till  Big Bang-teorin. Och definitivt mig själv - jag försöker inte på något sätt dölja  att mina "åsikter" i just denna fråga direkt bygger på önskningar. Eftersom jag i motsats till Hoyle, Bondi. Peratt, Alfvén, och andra förträffliga motståndare till Big Bang-teorin har fullkomligt rudimentära kunskaper i matematik (ungefär motsvarande sjunde eller åttonde klass i grundskolans högstadium, eller möjligen ännu mindre än så) kan jag inte ens dölja det. vare för mig själv eller andra. 

 

Men om man tar det här med tryggheten är den ju mycket begränsad även i den icke-velikovskianska  plasmakosmologin. I alla fall i dess tidigaste form. Den första teori som Hannes Alfvén utvecklade i motsättning till Big Bang byggde på idén att det som kallades Big Bang endast var en lokal explosion i vår del av universum, orsakad av en kollision mellan materia och anti-materia. Ett sådant universum vore nog akut mycket farligare än det som Big Bang-teorin förespråkar. Om det idag finns lika stora mängder av materia och anti-materia i universum lever vi verkligen farligt. 

 

Men även om vi levde farligt skulle de som, i likhet med mig, lyckas projicera sin önskan om evigt liv på universum som helhet, ändå kunna uppfatta det som tryggare. Allt är förgängligt, men ändå inte allt. Man kan lita på materien, den kommer alltid att finnas kvar, och kommer på något sätt  att ersätta den roll Gud spelar hos de troende. 

 

Och Alfvéns anti-materia-teori, tycks idag vara till större delen  glömd även av plasmakosmologerna. På så sätt ärv det inte svårt för Lerner att koppla sina teorier till utvecklingsoptimism. 

 

Vad gäller Peratt, är jag inte klar på vad hans samarbete med velikovskianer om "petroglyfer" egentligen står för. Men det enda jag kan tänka mig är att han ändå i viktiga avseenden  anammar delar av deras lära - annars finns det ingen rim och reson i hans föredrag om hällristningar som föreställer plasmafenomen. 

 

Jag har inte läst Velikovsky i original, men av det jag vet kan det bli  en underlig blandning av "otrygghet" och "trygghet"  om man anammar hans teorier. 

 

Det är sant att ett solsystem som beter sig a la Velikovsky borde kunna ge en stora skälvan. Å andra sidan verkar Electric Universe inte riktigt ta konsekvenserna av sin egen katastrofism. De menar i anknytning till Velikovsky att endast för några tusen år sedan hade vi, dels en helt annan ordning på planeterna i vårt solsystem - men även gigantiska  elektriska urladdningar, som borde ha gjort jorden till en helvetisk plats. De förklarar exempelvis Grand Canyon och andra liknande områden, på jorden såväl som  motsvarigheter  på Mars, som resultat av gigantiska elektriska urladdningar. Jag betvivlar att en sådan "Electric Sky" skulle kunna vara förenlig med mänskligt  liv.  Men enligt dagens velikovskianer satt våra förmödrar och förfäder , till synes obekymrade, och gjorde ristningar av de enorma elektriska urladdningar som var vardagsmat. Det är definitivt något som inte stämmer. 

 

Jag tror att Electric Universe kan ge en trygghet, dels för att deras anhängare inte verkar dra konsekvenserna av sin egen katastrofism, men dels också pga teorins grundläggande struktur:

 

Universum kommer enligt EU alltid att finnas. Materien kommer inre att falla sönder. Dessutom är materien fortfarande materia. Eftersom man förkastar kvantteorin slipper man dessa potentiellt ångestskapande osäkerhetsprinciper som under 1900-talet har dematerialierat materien och förvandlat den till nästan rent matematiska abstraktioner. Eftersom man dessutom också förkastar relativitetsteorin kan man förutom att bevara vår "trygga" common sense-syn på vad materien är, göra detsamma med rummet. Rum är rum, det kan inte krökas, och det är dessutom tredimensionellt och har inte begåvats med spöklika  extradimensioner. 

 

Så även om solen kan slockna som en glödlampa, riskerar vi inte kusliga scenarier som att all massa upphör om Higgspartiklarna skulle brytas ner, eller andra otäcka saker som kan hända om universum är en kvantfluktuation, exempelvis att nya kvantfluktuationer kan skapa nya universum när som helst - möjligen på bekostnad av vårt eget.  

 

Rummet är tredimensionellt som vi alla uppfattar det, men kan inte ta på det, men man kan gå¨i en rak linje och utgå från att det VERKLIGEN är en rak linje. Materia går att ta på, matematiken beskriver materiens egenskaper  - och inte tvärtom.  Vi kommer alla att dö, men eftersom universum är för evigt, och oändligt i tid och rum, och fattbart, kommer något mycket välbekant alltid att finnas där. 

 

Det har vissa likheter med en av de slogans som fick en hel del att attraheras av Donald Trump. Make America Great Again.  På samma sätt - Make Matter and Space Great Again. Eller snarare "Make matter and space matter and space again." Materia och rum är materia och rum - inte endast abstraktioner som endast kan förstås av matematiker. 

 

Jag tror att lockelsen med såväl den inomvetenskapliga som utomvetenskapliga plasmakosmologin ligger i just detta. 

 

Eller för att citera Hannes Alfvén.   Hans egna matematiska kunskaper var mycket omfattande men han kunde på något sätt uttrycka känslorna hos common sense-människor, som fruktade att materia och rum skulle drunkna i matematikens overkliga gungfly:

 

“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (Hämtat från Lerner,  “The big bang never happened”, 1992 s, 127. Se i övrigt Var är Hannes Alfvén när vi behöver honom? ).

 

 

 C. Leroy Ellenberger med Immanuel Velikovsky i Seaside Heights, New Jersey, 1978.

Anthony Peratt kapitulerar för "Electric Universe"

Jag har tidigare satt upp en motsättning mellan begreppen "Electric Universe" och  "Plasma  Universe". Det senare skulle syfta på den inomvetesapliga plasmakosmoligi, som accepterar relativitetsteorin, accepterar att solen drivs av fusion, och som inte utgår från velikovskianska teorier om att solsystemet såg helt annorlunda ut för endast några tusen ärv sedan. 

Men som menar att elektromagnetiska kraftfält spelar en mycket större roll i universum, än vad standardkosmologin medger, och som dessutom  förkastar Big Bang och menar attt universum är oändligt i tid och rum. 

Den tidigare termen syftade på den teori, som dessutom beskriver stjärnorna som någon sorts kosmiska glödlampor, som inte får sin energi från processer ioim stjärnorna. Och som förkastar Einstein, bejakar Velikovsky, och tror att  forntida artefakter just ofta beskriver ett solsystem som  just  för några tusen år sedan i betydligt högre grad präglas av spektakulära plasmafenomen än vad man kan se nu. 

Jag kunde stöda mig på Anthony L Peratts webbsida, där man kan läsa detta: "The Plasma Universe and Plasma Cosmology have no ties to the anti-science blogsites of the holoscience 'electric universe'". 

Så vi hade - antog  jag - en situation där anhängarna till den pseudovetenskapliga teorin om "Electric Universe" hyllade inomvetenskapliga plasmakosmologer som Anthony Perrat och Eric J Lerner, men att uppskattningen inte var ömsesidig. 

Men det håller i så fall på att ändras. Lyssna på denna video  där Peratt just försöker att hitta avbildningar av plasmafenomen i forntida stenristningar. 

Men inte nog med att han numera har tagit över detta velikovskianska intresse. Han säger också en anmärkningsvärd sak,  alldeles i början av föredraget. Han nämner positivt  "Electric Universe" och jämför denna term med "Plasma Universe" och tillägger snabbt:  "Which is about the same thing". Detta sade han så tidigt som 2005... 

Det är anmärkningsvärt, men inte alldeles förvånande. "Electtric Universe" kan nog beskrivas som ett sektliknande nätverk, som har otaliga videor och texter på nätet. De har ekonomiska resurser, och en effektiv organisation,. Medan isolerade kosmologer som Peratt och Lerner numera står nästan helt ensamma i den akademiska världen. 

Peratt verkar nu ha kapitulerat för denna sekt, medan Lerner i alla fall inte ännu gjort det (även om han indirekt puffar för Electric Universe-teorin genom att han har plockat in Donald Scotts bok "The electric sky" i sin lista över rekommenderad litteratur). Lerner ägnar sig numera mest åt att i den ena YouTube-videon efter den andra på ett liter tröttsamt sätt hävdar att standardkosmologin är helt fel. 

Missförstå mig inte - jag både tror och (framförallt) hoppas att standardkosmologin har fel. "Plasma Universe" är ett fantasieggande projekt, och jag skulle gärna vilja att de hade rätt. Jag skulle förresten inte heller ha något emot att "Electric Universe" har rätt, även om det nu ser ganska så dystert ut för denna säregna teori. 

Jag har sett skeptikersidor som hävdar att en av förklaringarna till att "Eletcric Universe" har blivit så populär, är att dess anhängare kan känna sig märkvärdiga genom att stöda en strömning som tror sig ha genomskådat auktoriteter som Einstein, Max Planck, Stephen Hawking och andra. Men jag tror inte att det är den viktigaste förklaringen. Den viktigaste förklaringen tror jag är att "Electric Universe" ger ett så tryggt intryck. Den säger ju detta: Universum har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Det ser ju ut att vara skapat av en rationell ingenjör, som ser till att allt går rätt till, så det inte finns något att oroa sig för. 

Nej, de är ju inte religiösa och jag tror inte alls att de tror på en stor elektriker i himlen. Men det spelar ingen roll - för i deras modell SER DET UT SOM en elektriker i himlen ordnar allt. Jag skulle inte ha något emot att universum skulle se ut så. Tyvärr strider det ju emot den enda naturlag som är hundraprocentigt bevisad, och som inte har några som helst undantag. 

Nämligen Murphys lag...    ;-)

Anthony Perrat om "electric universe"

Jag skrev i inlägget nedan att de mer seriösa plasmakosmologerna undviker att öppet argumentera mot och vederlägga de pseudovetenskapliga teorierna hos sin ”electric universe”-svans.

Det är så, men däremot har Anthony Peratt i alla fall gjort en kortfattad markering mot dem på startsidan på sin webbsida, där han skriver så här. ”The Plasma Universe and Plasma 
Cosmology have no ties to the anti-
science blogsites of the holoscience
 'electric universe'.”

Det är föredömligt av honom; Eric J Lerner har dock inte vad jag sett gjort någon liknande markering. Det betyder absolut inte att Lerner kan misstänkas för att vara en Vellikovsky-anhängare in disguise, vilket var och en som läser några texter av honom snabbt inser.

Men samtidigt kan man se hur den "respektabla" plasmakosmologiska sidan plasma-universe.com faktiskt har Donald E Scotts The Electric Sky som en central referens på den sida där de listar användbar litteratur

Nu är Scott akademiker, närmare bestämt utbildad ingenjör, men det gör inte hans bok mer vetenskaplig.

Det verkar faktiskt vara så att en del plasmakosmologer väljer att hålla sig på någorlunda god fot med sina fanatiska "electric universe"- beundrare. Hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte för mitt liv förstå varför.

Ett elektriskt universum?

Har just tittat på en timslång video benämnd Thunderbolt of the Gods. Jag har tänkt se den ett tag, men hindrats av någon form av inre motstånd.

Motståndet beror nog mest på att jag känner mig smått irriterad över hur de som gjort den kombinerar helt legitim information om plasma, och referenser till plasmakosmologer som Hannes Alfvén och Anthony Peratt, med en egen utom-eller pseudovetenskaplig världsbild. På så sätt mixas mångas bild av "plasmakosmologi" ihop med den pseudovetenskapliga teorin om "det elektriska universum".

Denna teori lever i en form av parasitärt förhållande till plasmaforskning och även till inomvetenskaplig plasmakosmologi. Det hela skapar en konstig relation, som på sätt och vis är unik.

En pseudovetenskaplig teori som har en så nära relation till en vetenskaplig, så att det för den genomsnittliga internetsurfaren torde vara nästan omöjligt att skilja dem åt.

Plasmakosmologin har en del gemensamma drag med teorin om ett "elektriskt universum". Båda betonar plasma, och elektriska och magnetiska krafter, och menar att dessa har en större betydelse för universums struktur och utveckling än vad standardkosmologin vill erkänna. Båda är kritiska mot Big Bang-kosmologin. Båda framhåller vikten av den plasmaforskning som sker i laboratorier, och försöker generalisera utifrån dessa. Båda hyllar Kristian Birkeland och Hannes Alfvén som pionjärer.

Men skillnaderna är enorma. De allra viktigaste är nog dessa.

1. Den pseudovetenskapliga "elektriskt universum"- teorin förnekar att det pågår nukleära processer i solen. Den hävdar i princip att solen och andra stjärnor är en sorts kosmiska glödlampor. På samma sätt som en glödlampa lyser p.g.a. den elektriska ström som de tillförs utifrån lyser stjärnorna genom de elektriska strömmar som går in i dem genom det kosmiska plasmat. Ja, det är sant att plasma kan leda elektricitet, men den oerhörda glesheten i det kosmiska plasmat är knappast förenligt med att den orsakar den intensiva energi som flödar från stjärnorna...

"Elektriskt universum"- anhängarna brukar leta reda på svaga punkter i teorin om att stjärnorna drivs med fusionskraft, men samtidigt glider de snabbt förbi de oändligt större hål som finns i deras egen modell. Hur exakt ser den process ut som via de relativt sett svaga elektriska fälten i rymdens oerhört glesa plasma, kan skapa den enorma energin i stjärnor, som vår sol? Det blir mest oerhört vaga och ohållbara svar.

2. "Elektriskt universum" förkastar Albert Einsteins relativitetsteori, både den speciella och den allmänna. De förnekar att rumtiden kan krökas, och att ljuset alltid rör sig med samma hastighet. Experimenten som brukar anföras för att visa det senare förklarar den med att ”etern” existerar, men att en del av etern alltid följer med jorden i dess rörelser, ungefär som om den vore en atmosfär. Eftersom jag alltid fått känslor av svindel av relativitetsteorin kan jag inte låta bli att tycka att deras modell här är sympatisk, men att jag tycker att något är sympatiskt behöver ju inte betyda att detta något är trovärdigt...

3. "Elektriskt universum" hävdar, i anslutning till Immanuel Velikovsky, att en rad avbildningar,  myter och sagor från tidig historisk och förhistorisk tid, avbildar kosmiska plasmafenomen. Dessa kan inte ses idag, men en gång var sådana fenomen mer synliga.... Och sedan letar teorins anhängare efter likheter mellan förhistoriska bilder och strukturen hos den plasma man kan studera i laboratorier. Även berättelser om Inannas hår, eller om drakar, lyckas de få in här. Det ter sig både långsökt och amatörmässigt. Det liknar mest av allt Erich von Dänikens försök att hitta bilder av astronauter, eller glödlampor, i förhistoriska bilder.

Det finns många så vitt jag fattar mycket vägande vetenskapliga invändningar mot "det elektriska universum" man kan hitta på nätet, men jag vill här bara bidra till en aning mer lekmannamässig.

Om solarna vore resultatet av elektriska strömmar som uppfyllde hela universum, genom en allt närvarade plasma, då skulle vi verkligen leva farligt. Hur kan vi i så fall undvika att påverkas av den? Den borde slå ut allt på denna jord, i alla fall allt levande.

En av de främsta teoretikerna som stöder den egendomliga teorin, Donald E Scott, som också framträder i programmet, säger i sin bok The Electric Sky, att solen i princip när som helst skulle kunna slockna om den yttre elektriska inputen upphör. Han menar också att detta mycket väl skulle kunna ske i praktiken. Nu har inga astronomer någonsin kunnat iaktta en stjärna som slås av, och/eller på, så man behöver nog inte oroa sig så mycket för att solen plötsligt ska upphöra att lysa.

Denne Donald Scott säger faktisk också i sin bok att växthuseffekten måste vara en myt eftersom en sådan kräver ett fysiskt tak, som glastaken i våra växthus. Och eftersom det inte finns något sådant tak över jorden kan det inte finnas någon växthuseffekt. Det skulle förstås vara intressant att veta hur han förklarar varför det blir varmare på vintern när det är mulet.

Jag kan förstå varför en del människor vill tro på en del fantasifulla, och orimliga, teorier. Det elektriska universum verkar dock sakna de kvaliteter som behövs för att skapa fanatiska anhängare. Men något måste ju finnas, någonting som ger vissa människor någon form av ro, eller tröst, i modellen, annars skulle väl den inte få så relativt många entusiaster som stöder den. Frågan är bara vad.

En sak till. Det finns ju helt seriösa plasmakosmologer, som Eric J Lerner, och Anthony Peratt. Det skulle vara intressant om någon av dessa på allvar tar itu med sin ”electric universe”-svans, och på allvar demolerar deras ”teori”. Att de inte gör detta är också en mystisk faktor i de två strömningarnas egenartade, och paradoxala, samexistens.

Plasmakosmologi och pseudovetenskap

Plasmakosmologi är inte en pseudovetenskap. Åtminstone är det min lekmannauppfattning. Lika lite är det automatiskt pseudovetenskap att argumentera för existensen av "icke-kosmologisk rödförskjutning" dvs att det skulle kunna finnas rödförskjutning som inte beror på att objekt avlägsnar sig från iakttagaren.

Att argumentera mot Big Bang behöver verkligen inte heller vara pseudovetenskap.

Men alla dessa saker kan ingå i väldigt pseudovetenskapliga sammanhang. Jag har just tagit del av ett ganska så hårresande exempel.

Det är boken The Electric Sky: a challenge to the myths of modern astronomy  (2012) av Donald E Scott. Jag beställde den nyligen och jag fick den mycket snabbt. Jag måste säga att jag fick en chock när jag läste den.

För även om plasmakosmologin - som hävdar att elektriska krafter knutna till plasma spelar en större roll i universums utveckling än vad som mainstream-ksomologin vill erkänna - och som oftast dessutom är kritiska mot Big Bang-teorin, ligger inom ramarna för en normal vetenskaplig  diskussion, finns det strömningar i dess utkant som inte gör det. De brukar ofta buga och bocka nästan rituellt för Hannes Alfvén, Kristian Birkeland, Anthony Perrat, och någon enstaka gång även för Eric J Lerner. Men deras egna teoribildningar är så bisarra att man baxnar.

Scott hyllar de tre första nästan devot, medan han är mer försiktig med att hylla Lerner. Kanske Lerner är för vänster för honom. Kanske beror det på något annat också. Men när han lägger ut texten om det "elektriska" universum ligger han mil från dessa personer.

Hans främsta tes är att solen inte får sin energi från fusion. Nej, den får inte sin energi från några inre processer alls. Han ser solen i princip som en glödlampa, som får sin (elektriska) energi från en kraftkälla någon annanstans. Exakt hur vill han inte svara på, men han talar vagt om elektriska plasmafält.

Det gäller förstås alla stjärnor. Bevisen är obefintliga, han pekar däremot på svårigheter att exakt bevisa den allmänt accepterade teorin. Han påpekar att ingen varit i solen, så ingen kan veta. Men å andra sidan har ingen kunnat iaktta de mekanismer han tvärsäkert påstår finns i universum heller.

Scott är doktor i "electrical engineering". Någon form av ingenjörsutbildning med andra ord. Jag har en massa fördomar mot ingenjörer, och tyvärr bekräftar han dessa med råge. Det är ganska ofta som ingenjörsutbildade personer som uttalar sig om saker utanför sitt kompetensområde visar sig både okunniga, tvärsäkra och fyrkantiga. Scott verkar vara en av dessa...

Han vet förstås om att det finns vätebomber. Och han menar att eftersom dessa är så instabila och exploderar med en gång kan inte fusion pågå i solen. Man baxnar. Skillnaden i volym, massa och gravitation verkar han inte bry sig om. Han ställer den naiva frågan: om en vätebomb expoderar med en gång, okontrollerat, varför gör inte solen det? Att kalla detta naivt och okunnigt är bara förnamnet.

Därför tror han förresten att fusionskraften aldrig kommer att kunna tämjas, vilket möjligen är ett annat skäl till att hans entusiasm för Lerner är måttlig.

Men det blir än värre. Han hävdar på största allvar att fenomen på jorden som vanligtvis förklaras med geologiska processer eller exempelvis asteroidnedslag beror på effekterna av det mäktiga elektriska fält som han anser omger oss. Så till exempel föreslår han att Gtand Canyon skapats av elektricitet, från det plasmafält som omger oss.

Goda Gudinna! Om vi levde i ett högspänninsgfält som vore kapabelt att skapa Grand Canyon skulle vi verkligen leva farligt. Men så är det lyckligtivs inte.

Jag får faktiskt den helt ovetenskapliga känslan av att Scott har fått elektricitet på hjärnan.

Andra delar av hans bok är mer intressanta. Halton Arps forskning - och dennes åsikt att kvasarer och galaxer som pga rödförskjutningen anses ligga mycket långt bort - i själva verket ligger mycet närmare än vad som den officiella kosmologin anser - är åtminstone värd en seriös diskussion. Men jag tror att det är bättre att läsa Arp i orignial än att ta del av hans åsikter via Scott.

Vad som oroar lite är att även till synes seriösa plamakosmologiska sidor - som plasmauniverse.com -presenterar Scotts bok tillsammans med böcker av bland andra Alfvén, Perrat och Lerner i sina litteraturtips. Det är att legitimera vad som så vitt jag fattar är uppenbar pseudovetenskap. Och det sprider ett löjets skimmer över vad som - så vitt jag kan se - är en seriös teoretisk strömning inom kosmologin.

Men som jag alltid säger. Jag är en okunnig amatör som i allt vad jag skriver om kosmologi mest av allt styrs av min känsla för common sense. Så det är kanske möjligt att det ligger mer i idéerna om det "elektriska universum" än jag är villig att medge. Men - uppriktigt sagt - det verkar inte speciellt troligt.