Jag håller på att titta lite på några av de saker som intresserade mig redan som sju-åttaåring. Som de äldsta historiska kulturerna i Mellanöstern, framförallt de i Mesopotamien.
När jag gör det kan jag inte låta bli att tänka på hur dessa idag behandlas i olika typer av New Age-fantasier, som idag är vitt spridda på nätet. Det är intressant att se hur dessa kulturer behandlas; det är också intressant att jämföra med hur Mayakulturen behandlas i New Age-sammanhang.
Det finns ett gemensamt drag i de spridda New Age-föreställningarna om sumererna och Mayakulturen. De anses båda ha suttit på djupa kunskaper om universum, solsystemet, och vår galax. Kunskaper som vida ska ha överskridit våra egna.
Samtidigt finns det också ofta en skillnad i hur de behandlas. Medan sumererna demoniseras, och anses ha styrts av onda utomjordingar, så idealiseras Mayakulturen. Den ska ha suttit på en djup kosmisk visdom, och kunnat förutse universums framtida utveckling.
När föreställningar om den (icke-existerande) planeten Nibiru blev populära för ett antal år sedan förtätades Maya- och Sumermyter i en enda föreställning. Sumerer, och babylonier, skulle ha förutsett att planeten Nibiru, som sades ha en elliptisk omloppsbana runt solen och passera solsystemet en gång varje 3.600 år, skulle komma in i solsystemet 2012, och komma närmast solen den 21 december detta år.
Detta var också datumet för mayakalenderns påstådda slut, och så var så att säga säcken hopknuten. Sumererna hade förutsett Nibirus ankomst 2012, och Mayakulturen hade förutsett tidens slut 2012. Alltså kommer katastrofala händelser att ske detta år.
Nåväl, ingetdera hände - Nibiru kom inte, och inga osedvanliga katastrofer inträffade 2012. End of story?
Nej, för New Age-fantaster ger inte upp så lätt. Ett eller annat bakslag påverkar inte deras varianter av ”alternativa fakta”.
Idag är det (exempelvis) i stora kretsar ett etablerat "alternativt" faktum att den sumeriska gudaförsamlingen Annunaki var (onda) rymdmänniskor som via sumererna spred ondskan in i vår värld. Sumererna dyrkade rymdmänniskor och var deras slavar.
På samma sätt "vet” ju många i dessa kretsar om att Mayakulturen visste att vi snart närmar oss vår galax mittplan och detta kommer att få avgörande konsekvenser för oss alla.
För att nu bara ta två "alternativa " New Age-"fakta".
Men får lust att ställa sig mitt i New Age-församlingen och stillsamt påpeka några verkliga fakta. Både sumerer och mayafolk trodde att jorden var platt, och att stjärnorna var fästa på ett valv som roterade runt jordskivan. De hade inga kunskaper om att Vintergatan var en galax, och att vi levde i den. De kände inte till några andra planeter än Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Och, nej, de visste ju inte heller om att Tellus-Jorden var en planet....
Vad gäller sumererna finns det inte ens en antydan i deras skrifter om att gudarna kom från andra planeter. Däremot trodde sumererna och deras efterföljare att en del av gudarna var planeter och att deras ställning på himlavalvet påverkade oss på olika sätt.
Så blev till exempel Venus i spekulationen efter ett tag lika med gudinnan Inanna/Ishtar, och hennes position på himlavalvet ansågs kunna påverka människorna på olika sätt. Detta skapade en form av paradox: å ena sidan var Innana/Ishtar en mäktig, och ja, ofta egenmäktig, gudinna, å andra kunde hennes rörelser förutses av astronomer /astrologer. På detta sätt fick vi en närmast ohållbar situation - själva tron var inbäddad i inbyggda paradoxer som inte var mindre är de som man ofta kan se i dagens "moderna" religioner.
Det kanske förresten inte är så konstigt att en del New Age-inspirerade människor idag verkar gilla Donald Trump. Trots allt var ju New Age långt före honom i att konstruera alternativa fakta och alternativa verkligheter.
Men - för att bli lite off topic - att Trump ska befria mänskligheten från Annunaki/ Illuminati/ reptilerna och/ eller "världsregeringen" är en föreställning lika delirisk som att Nibiru skulle utrota nio tiondelar av alla människor 2012. Trumpregimen är en del av den härskande klassen, och en ovanligt reaktionär sådan. Hans regim inleder inte en period av kamp mot de härskande eliterna utan fördjupar kampen mot de fattiga och förryckta i USA och resten av världen. Och mot klimatet...
Men för att gå tillbaks där jag började. New Age-fantasier om tidiga historiska (och förhistoriska) kulturer är ett intressant ämne, som jag ska försöka återkomma till...
Wednesday, February 8, 2017
Tuesday, December 27, 2016
Tiden rinner ut
En av de nyheter som borde göra människor mer upprörda än vad de verkar bli kan vi läsa här. Liknande nyheter har kommit tätt de senaste åren.
Alltså.
Det är 30 grader varmare över Nordpolen än normalt.
De senaste åren har jorden, år för år, månad för månad, slagit det ena värmerekordet efter det andra.
Isarna smälter - nu även isen runt Antarktis.
Å andra sidan. USA har just nu - med mindre än 25 procent av de röstberättigades röster - fått en president som säger att den globala uppvärmningen är en bluff, en kinesisk konspiration.
Den mannen har sagt att han ska satsa på kol och olja. Den mannen har sagt att han ska bryta FN:s klimatsamarbete.
Den mannen har sagt att han ska skrota anslagen till NASA:s klimatforskning.
Den vetenskapliga kontroversen om global uppvärmning är i stort sett avslutad. Det råder ett nästan totalt konsensus om att denna existerar, och att den till större delen orsakas av människor.
Den som surfar på nätet kan få en annan bild. Där kan man hitta hur många sidor som helst som säger att den globala uppvärmningen är en bluff. Ofta kombineras detta med en rad andra egenartade teman - från stöd till Donald Trump - till spekulationer om Illuminati, chemtrails, och utomjordiska reptiler.
De som surfar på sådana sidor på nätet och tror sig hitta svar på frågan, vill jag bara uppmana att gå till något välsorterat bibliotek och låna en bok av någon verklig forskare som skriver pedagogiskt om global uppvärmning. Sådana forskare existerar, liksom för övrigt ett medium som böcker, om någon nu glömt bort detta när de dag efter dag intensivt tar del av de senaste You-tube-länkarna om Illuminati eller chemtrails.
En sak till. Om det "endast" handlat om de direkta verkningarna av den av människor producerade koldioxiden hade det redan då funnits anledning till oro. Men det är ju ännu värre.
Polarisens smältning kommer att öka uppvärmningen genom att det solljus som reflekteras bort från jorden kommer att minska. Uppvärmningen av haven kommer att leda till att koldioxid som finns på havsbotten kommer att frigöras och gå ut i atmosfären. Närt permafrosten smälter frigörs metangaser, som är en mer effektiv växthusgas än koldioxid. Osv.
Astronomen Chris Impey påpekar i sin bok "The Living Cosmos: Our search for life in the universe" att det i stort sett finns lika mycket koldioxid på jorden som på Venus, det är bara det att i jorden är den bunden- exempelvis på havsbottnarna. Om all koldioxid på jorden skulle komma ut i atmosfären skulle vi få en dynamik som påminner om Venus.
Så skräckscenariot som Stephen Hawking målar upp när när ha säger att den globala uppvärmningen i värsta fall kan leda till ett Venusliknande klimat är grundat i fakta.
Sedan är det en annan sak att riktigt lika varmt som på Venus kan det aldrig bli. Där råder ju nära 500 grader celsius vid markytan - men jorden ligger längre bort från solen så här blir det lite svalare även om det värsta inträffar. Kanske 200 grader vid markytan? 250?
Den som vill kan ju alltid trösta sig med detta....jag kan det inte.
Alltså.
Det är 30 grader varmare över Nordpolen än normalt.
De senaste åren har jorden, år för år, månad för månad, slagit det ena värmerekordet efter det andra.
Isarna smälter - nu även isen runt Antarktis.
Å andra sidan. USA har just nu - med mindre än 25 procent av de röstberättigades röster - fått en president som säger att den globala uppvärmningen är en bluff, en kinesisk konspiration.
Den mannen har sagt att han ska satsa på kol och olja. Den mannen har sagt att han ska bryta FN:s klimatsamarbete.
Den mannen har sagt att han ska skrota anslagen till NASA:s klimatforskning.
Den vetenskapliga kontroversen om global uppvärmning är i stort sett avslutad. Det råder ett nästan totalt konsensus om att denna existerar, och att den till större delen orsakas av människor.
Den som surfar på nätet kan få en annan bild. Där kan man hitta hur många sidor som helst som säger att den globala uppvärmningen är en bluff. Ofta kombineras detta med en rad andra egenartade teman - från stöd till Donald Trump - till spekulationer om Illuminati, chemtrails, och utomjordiska reptiler.
De som surfar på sådana sidor på nätet och tror sig hitta svar på frågan, vill jag bara uppmana att gå till något välsorterat bibliotek och låna en bok av någon verklig forskare som skriver pedagogiskt om global uppvärmning. Sådana forskare existerar, liksom för övrigt ett medium som böcker, om någon nu glömt bort detta när de dag efter dag intensivt tar del av de senaste You-tube-länkarna om Illuminati eller chemtrails.
En sak till. Om det "endast" handlat om de direkta verkningarna av den av människor producerade koldioxiden hade det redan då funnits anledning till oro. Men det är ju ännu värre.
Polarisens smältning kommer att öka uppvärmningen genom att det solljus som reflekteras bort från jorden kommer att minska. Uppvärmningen av haven kommer att leda till att koldioxid som finns på havsbotten kommer att frigöras och gå ut i atmosfären. Närt permafrosten smälter frigörs metangaser, som är en mer effektiv växthusgas än koldioxid. Osv.
Astronomen Chris Impey påpekar i sin bok "The Living Cosmos: Our search for life in the universe" att det i stort sett finns lika mycket koldioxid på jorden som på Venus, det är bara det att i jorden är den bunden- exempelvis på havsbottnarna. Om all koldioxid på jorden skulle komma ut i atmosfären skulle vi få en dynamik som påminner om Venus.
Så skräckscenariot som Stephen Hawking målar upp när när ha säger att den globala uppvärmningen i värsta fall kan leda till ett Venusliknande klimat är grundat i fakta.
Sedan är det en annan sak att riktigt lika varmt som på Venus kan det aldrig bli. Där råder ju nära 500 grader celsius vid markytan - men jorden ligger längre bort från solen så här blir det lite svalare även om det värsta inträffar. Kanske 200 grader vid markytan? 250?
Den som vill kan ju alltid trösta sig med detta....jag kan det inte.
Friday, October 7, 2016
Varför inte ändra arbetstiderna istället för klockan?
Jag bara väntade på det. Nu har någon kommit på snilleblixten att införa sommartid året om.
Anledningen? Jo, människor sägs bli gladare om det är ljust än om det är mörkt.
Alldeles bortsett från att det inte nödvändigtvis gäller alltid, och alla, verkar förslagsställaren inte inse att detta är ett rent tankefel.
Frågan om hur många ljusa timmar det blir efter arbetsdagens slut har ingenting alls att göra med hur klockorna står. Det har att göra med när arbetet slutar på kvällen.
Det blir ju lika många ljusa timmar om man jobbar åtta till fyra, som om man jobbar nio till fem men flyttar fram klockan en timme. Varför inte ändra arbetstiden istället för att överge normaltiden?
Jag kan förstå att man inte gör det om det bara gäller under en del av året, eftersom det kan bli krångligt att byta scheman, tidtabeller och annat två gånger om året. Men om det nu ska gälla hela året bortfaller de argumenten helt.
Vår tideräkning har sedan årtusenden tillbaka bestämts av vår relation till solen, och i viss mån också till månen. Vad gäller dygnet handlar det om solen. Klockan tolv på dagen är det (i genomsnitt för varje tidszon) ljusast, för att solen står högst upp. Klockan tolv på natten är det tvärtom.
Jag tycker att det verkar både lättfattligt och rationellt, och tycker inte att det finns någon anledning att ändra det i onödan. Jag menar "i onödan" för det är alltså precis lika lätt att ändra arbetstider, och tidtabeller, som att ändra tideräkningen.
Jag är kanske konservativ, men jag tycker det är vettigt att behålla de astronomiska grunderna till hur vi beräknar tiden. Låt arbetstider ändras efter människors behov, men låt klockan vara ifred....
Anledningen? Jo, människor sägs bli gladare om det är ljust än om det är mörkt.
Alldeles bortsett från att det inte nödvändigtvis gäller alltid, och alla, verkar förslagsställaren inte inse att detta är ett rent tankefel.
Frågan om hur många ljusa timmar det blir efter arbetsdagens slut har ingenting alls att göra med hur klockorna står. Det har att göra med när arbetet slutar på kvällen.
Det blir ju lika många ljusa timmar om man jobbar åtta till fyra, som om man jobbar nio till fem men flyttar fram klockan en timme. Varför inte ändra arbetstiden istället för att överge normaltiden?
Jag kan förstå att man inte gör det om det bara gäller under en del av året, eftersom det kan bli krångligt att byta scheman, tidtabeller och annat två gånger om året. Men om det nu ska gälla hela året bortfaller de argumenten helt.
Vår tideräkning har sedan årtusenden tillbaka bestämts av vår relation till solen, och i viss mån också till månen. Vad gäller dygnet handlar det om solen. Klockan tolv på dagen är det (i genomsnitt för varje tidszon) ljusast, för att solen står högst upp. Klockan tolv på natten är det tvärtom.
Jag tycker att det verkar både lättfattligt och rationellt, och tycker inte att det finns någon anledning att ändra det i onödan. Jag menar "i onödan" för det är alltså precis lika lätt att ändra arbetstider, och tidtabeller, som att ändra tideräkningen.
Jag är kanske konservativ, men jag tycker det är vettigt att behålla de astronomiska grunderna till hur vi beräknar tiden. Låt arbetstider ändras efter människors behov, men låt klockan vara ifred....
Thursday, September 22, 2016
Hur månen kanske ändå föddes....
Det var i början av 1974. Jag hade just flyttat tillbaks hem efter att under flera år ha bott på andra ställen. Då hamnade jag efter ett tag i livliga diskussioner om allt möjligt esoteriskt med några familjemedlemmar.
De trodde nu på allt möjligt sådant. Som att Uri Geller kunde få TV-tittares klockor att börja gå genom telekinesi. Eller kunde böja skedar genom handstrykningar. Jag bara fnös, mumlade något om att kadmium kunde försvaga skedar, och att gamla klockor ibland kunde börja gå om man petade på dem igen och igen. Och undrade om jag kanske var den ende i familjen som fortfarande var rationell.
Ett av de esoteriska hugskott som de trodde på var teorierna i ”Hur månen föddes för 11.800 år sedan”. En bok skriven av en Ivan Troëng, som drev tesen att månen skapades för 11.800 år sedan genom att en gigantisk himlakropp träffade jorden. Den slet loss ett parti av jorden som sedan bildade månen. Det område som slets loss låg där Stilla Havet ligger nu.
På så sätt kunde Troëng, trodde han, förklara alla möjliga myter. Som exempelvis Bibelns syndaflod. Den var ett folkminne av när månen skapades.
Men framförallt kunde han på det sättet förklara hur Atlantis gick under. Att en kontinent bara kan sjunka låter ju osannolikt. Och är det också. Svaret på det problemet är väl troligen att Atlantis aldrig funnits.
Men för Troëng var tron på Atlantis viktig, i hans världsbild var den helt nödvändig. Och nu hade han förklaringen till mysteriet. Atlantis sjönk som ett resultat av att den ofantligt stora "asteroiden" (som han lite ologiskt kallade den) slet bort månen från jorden.
Saken är förstås den att om jorden verkligen hade träffats av en himlakropp stor nog att kunna slita bort månen hade det inte lett till några tsunamis som sedan kunde avspeglas i myter. Det skulle ha fått oceanerna att förångas och en stor del av atmosfären att dunsta bort ut i rymden. Det skulle under åtminstone en tid ha skapat en hetta som hade fått Venus att verka som nordpolen - i jämförelse.
Det skulle med stor sannolikhet förintat allt liv på jorden, och med hundraprocentig säkerhet utplånat alla människor.
Men ändå...så helt fel var det inte.
Det lustiga är att Troëng faktiskt kan ha haft rätt på en väsentlig punkt.
1973, när hans bok kom ut, fanns det inte någon trovärdig allmänt omfattad teori om månens uppkomst, som stämde in på de analyser som gjorts av det mångrus som hämtats hem av de amerikanska bemannande månfarkosterna. Ingen av de existerande teorierna kunde förklara den kemiska sammansättningen av månstenarna och mångruset. De teorier som hade dominerat debatten gick inte alls att förena med dessa nya data.
Men idag är läget annorlunda. Det har uppkommit en teori som åtminstone till stora delar anses kunna ge en förklaring på dessa. Och som dessutom anses förenlig med matematiska kalkyler. Det är den idag mest allmänt accepterade teorin om månens uppkomst, och det är en som på en central punkt liknar Troëngs. Enligt denna teori skapades verkligen månen genom att jorden krockade med en stor himlakropp...
Det är bara det att detta scenario enligt denna teori (naturligtvis) inte skedde för 11.800 år sedan utan för flera miljarder år sedan.
Det är ändå lite hisnande, för den som en gång livligt diskuterat (och argumenterat emot) Troëngs vansinniga hugskott.
Även en blind pseudovetenskapare hittar uppenbarligen ibland ett korn. Eller i alla fall ett halvt korn.
De trodde nu på allt möjligt sådant. Som att Uri Geller kunde få TV-tittares klockor att börja gå genom telekinesi. Eller kunde böja skedar genom handstrykningar. Jag bara fnös, mumlade något om att kadmium kunde försvaga skedar, och att gamla klockor ibland kunde börja gå om man petade på dem igen och igen. Och undrade om jag kanske var den ende i familjen som fortfarande var rationell.
Ett av de esoteriska hugskott som de trodde på var teorierna i ”Hur månen föddes för 11.800 år sedan”. En bok skriven av en Ivan Troëng, som drev tesen att månen skapades för 11.800 år sedan genom att en gigantisk himlakropp träffade jorden. Den slet loss ett parti av jorden som sedan bildade månen. Det område som slets loss låg där Stilla Havet ligger nu.
På så sätt kunde Troëng, trodde han, förklara alla möjliga myter. Som exempelvis Bibelns syndaflod. Den var ett folkminne av när månen skapades.
Men framförallt kunde han på det sättet förklara hur Atlantis gick under. Att en kontinent bara kan sjunka låter ju osannolikt. Och är det också. Svaret på det problemet är väl troligen att Atlantis aldrig funnits.
Men för Troëng var tron på Atlantis viktig, i hans världsbild var den helt nödvändig. Och nu hade han förklaringen till mysteriet. Atlantis sjönk som ett resultat av att den ofantligt stora "asteroiden" (som han lite ologiskt kallade den) slet bort månen från jorden.
Saken är förstås den att om jorden verkligen hade träffats av en himlakropp stor nog att kunna slita bort månen hade det inte lett till några tsunamis som sedan kunde avspeglas i myter. Det skulle ha fått oceanerna att förångas och en stor del av atmosfären att dunsta bort ut i rymden. Det skulle under åtminstone en tid ha skapat en hetta som hade fått Venus att verka som nordpolen - i jämförelse.
Det skulle med stor sannolikhet förintat allt liv på jorden, och med hundraprocentig säkerhet utplånat alla människor.
Men ändå...så helt fel var det inte.
Det lustiga är att Troëng faktiskt kan ha haft rätt på en väsentlig punkt.
1973, när hans bok kom ut, fanns det inte någon trovärdig allmänt omfattad teori om månens uppkomst, som stämde in på de analyser som gjorts av det mångrus som hämtats hem av de amerikanska bemannande månfarkosterna. Ingen av de existerande teorierna kunde förklara den kemiska sammansättningen av månstenarna och mångruset. De teorier som hade dominerat debatten gick inte alls att förena med dessa nya data.
Men idag är läget annorlunda. Det har uppkommit en teori som åtminstone till stora delar anses kunna ge en förklaring på dessa. Och som dessutom anses förenlig med matematiska kalkyler. Det är den idag mest allmänt accepterade teorin om månens uppkomst, och det är en som på en central punkt liknar Troëngs. Enligt denna teori skapades verkligen månen genom att jorden krockade med en stor himlakropp...
Det är bara det att detta scenario enligt denna teori (naturligtvis) inte skedde för 11.800 år sedan utan för flera miljarder år sedan.
Det är ändå lite hisnande, för den som en gång livligt diskuterat (och argumenterat emot) Troëngs vansinniga hugskott.
Även en blind pseudovetenskapare hittar uppenbarligen ibland ett korn. Eller i alla fall ett halvt korn.
Friday, August 26, 2016
Norrskenet - ett bevis för att rymden inte är tom
Nu när hösten börjar närma sig fylls bloggar och Facebooksidor av bilder av norrsken. Det är vackert, och fantasieggande. Men det är mer än så. Det är ett tecken på att rymden inte är så tom som man trodde för hundra år sedan. Den "lever", den är fylld av aktivitet.
Den första som kom denna sanning på spåren synes ha varit en norsk forskare vid namn Kristian Birkeland. I början av 1900-talet utvecklade han idéer om att norrskenet orsakas av att elektriskt laddade partiklar från solen möter jordens magnetfält. Denna insikt blev han ganska ensam om, få brydde sig om hans teorier och han begick till och med självmord efter ett tag.
Under de närmaste årtiondena var åsikterna om denna fråga delade. Birkeland fick postumt en del anhängare - den mest kände var nog den svenska nobelpristagaren Hannes Alfvén. Motståndet förblev dock stort.
Det var först med de obemannade satelliterna i slutet av 1950-talet som vi fick ett entydigt svar på frågan. Birkeland hade rätt, hela solsystemet är fylld av elektriskt laddade partiklar som slungats ut från solen. Vår planets magnetfält hindrar dessa att slå ner på jorden, och som en effekt av detta kan vi se norrsken.
Den typ av materia som fyller rymden, och som denne "solvind" är ett exempel på, kallas "plasma". Plasma är ett tillstånd av materia där atomerna inte håller ihop, utan där elementarpartiklar från dessa så att säga svävar fritt. Den interplanetära rymden är fylld av plasma - men även den interstellära och den intergalaktiska.
Så på sätt och vis visar norrskenet att det inte är så avgrundslikt tomt som man annars kunde tänka sig. Det som kallas vakuum i rymden är aldrig helt tomt, det är fyllt med aktiv plasma som i sin tur är kopplade till elektromagnetiska kraftfält.
Thursday, August 18, 2016
"Venus kan ha varit beboelig"
När någon gång i framtiden en expedition från ett annat solsystem når fram till vårt, kan det hända att de sammanställer rapporter om de olika planeterna och skickar till
hembasen. Och vem vet, deras rapport om den tredje planeten från solen, en gång i tiden kallad Jorden eller Tellus, kommer kanske i hög grad att påminna om denna NASA-rapport om Venus.
Liksom NASAs experter dragit slutsatsen att den nu livsfientliga Venus en gång kan ha haft en miljö där liv varit möjligt, där det kan ha funnits hav och ett livsvänligt klimat, skulle de interplanetära besökarna kunna dra samma slutsatser om jorden.
De skulle förstås ha rätt.
Och med tanka på hur utvecklingen ser ut idag är det rentav ganska sannolikt att det blir ungefär så deras eventuella rapport kommer att se ut.
Liksom NASAs experter dragit slutsatsen att den nu livsfientliga Venus en gång kan ha haft en miljö där liv varit möjligt, där det kan ha funnits hav och ett livsvänligt klimat, skulle de interplanetära besökarna kunna dra samma slutsatser om jorden.
De skulle förstås ha rätt.
Och med tanka på hur utvecklingen ser ut idag är det rentav ganska sannolikt att det blir ungefär så deras eventuella rapport kommer att se ut.
Sunday, May 1, 2016
Anthony Perrat om "electric universe"
Jag skrev i inlägget nedan att de mer seriösa plasmakosmologerna undviker att öppet argumentera mot och vederlägga de pseudovetenskapliga teorierna hos sin ”electric universe”-svans.
Det är så, men däremot har Anthony Peratt i alla fall gjort en kortfattad markering mot dem på startsidan på sin webbsida, där han skriver så här. ”The Plasma Universe and Plasma Cosmology have no ties to the anti- science blogsites of the holoscience 'electric universe'.”
Det är föredömligt av honom; Eric J Lerner har dock inte vad jag sett gjort någon liknande markering. Det betyder absolut inte att Lerner kan misstänkas för att vara en Vellikovsky-anhängare in disguise, vilket var och en som läser några texter av honom snabbt inser.
Men samtidigt kan man se hur den "respektabla" plasmakosmologiska sidan plasma-universe.com faktiskt har Donald E Scotts The Electric Sky som en central referens på den sida där de listar användbar litteratur
Nu är Scott akademiker, närmare bestämt utbildad ingenjör, men det gör inte hans bok mer vetenskaplig.
Det verkar faktiskt vara så att en del plasmakosmologer väljer att hålla sig på någorlunda god fot med sina fanatiska "electric universe"- beundrare. Hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte för mitt liv förstå varför.
Det är så, men däremot har Anthony Peratt i alla fall gjort en kortfattad markering mot dem på startsidan på sin webbsida, där han skriver så här. ”The Plasma Universe and Plasma Cosmology have no ties to the anti- science blogsites of the holoscience 'electric universe'.”
Det är föredömligt av honom; Eric J Lerner har dock inte vad jag sett gjort någon liknande markering. Det betyder absolut inte att Lerner kan misstänkas för att vara en Vellikovsky-anhängare in disguise, vilket var och en som läser några texter av honom snabbt inser.
Men samtidigt kan man se hur den "respektabla" plasmakosmologiska sidan plasma-universe.com faktiskt har Donald E Scotts The Electric Sky som en central referens på den sida där de listar användbar litteratur
Nu är Scott akademiker, närmare bestämt utbildad ingenjör, men det gör inte hans bok mer vetenskaplig.
Det verkar faktiskt vara så att en del plasmakosmologer väljer att hålla sig på någorlunda god fot med sina fanatiska "electric universe"- beundrare. Hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte för mitt liv förstå varför.
Saturday, April 30, 2016
Ett elektriskt universum?
Har just tittat på en timslång video benämnd Thunderbolt of the Gods. Jag har tänkt se den ett tag, men hindrats av någon form av inre motstånd.
Motståndet beror nog mest på att jag känner mig smått irriterad över hur de som gjort den kombinerar helt legitim information om plasma, och referenser till plasmakosmologer som Hannes Alfvén och Anthony Peratt, med en egen utom-eller pseudovetenskaplig världsbild. På så sätt mixas mångas bild av "plasmakosmologi" ihop med den pseudovetenskapliga teorin om "det elektriska universum".
Denna teori lever i en form av parasitärt förhållande till plasmaforskning och även till inomvetenskaplig plasmakosmologi. Det hela skapar en konstig relation, som på sätt och vis är unik.
En pseudovetenskaplig teori som har en så nära relation till en vetenskaplig, så att det för den genomsnittliga internetsurfaren torde vara nästan omöjligt att skilja dem åt.
Plasmakosmologin har en del gemensamma drag med teorin om ett "elektriskt universum". Båda betonar plasma, och elektriska och magnetiska krafter, och menar att dessa har en större betydelse för universums struktur och utveckling än vad standardkosmologin vill erkänna. Båda är kritiska mot Big Bang-kosmologin. Båda framhåller vikten av den plasmaforskning som sker i laboratorier, och försöker generalisera utifrån dessa. Båda hyllar Kristian Birkeland och Hannes Alfvén som pionjärer.
Men skillnaderna är enorma. De allra viktigaste är nog dessa.
1. Den pseudovetenskapliga "elektriskt universum"- teorin förnekar att det pågår nukleära processer i solen. Den hävdar i princip att solen och andra stjärnor är en sorts kosmiska glödlampor. På samma sätt som en glödlampa lyser p.g.a. den elektriska ström som de tillförs utifrån lyser stjärnorna genom de elektriska strömmar som går in i dem genom det kosmiska plasmat. Ja, det är sant att plasma kan leda elektricitet, men den oerhörda glesheten i det kosmiska plasmat är knappast förenligt med att den orsakar den intensiva energi som flödar från stjärnorna...
"Elektriskt universum"- anhängarna brukar leta reda på svaga punkter i teorin om att stjärnorna drivs med fusionskraft, men samtidigt glider de snabbt förbi de oändligt större hål som finns i deras egen modell. Hur exakt ser den process ut som via de relativt sett svaga elektriska fälten i rymdens oerhört glesa plasma, kan skapa den enorma energin i stjärnor, som vår sol? Det blir mest oerhört vaga och ohållbara svar.
2. "Elektriskt universum" förkastar Albert Einsteins relativitetsteori, både den speciella och den allmänna. De förnekar att rumtiden kan krökas, och att ljuset alltid rör sig med samma hastighet. Experimenten som brukar anföras för att visa det senare förklarar den med att ”etern” existerar, men att en del av etern alltid följer med jorden i dess rörelser, ungefär som om den vore en atmosfär. Eftersom jag alltid fått känslor av svindel av relativitetsteorin kan jag inte låta bli att tycka att deras modell här är sympatisk, men att jag tycker att något är sympatiskt behöver ju inte betyda att detta något är trovärdigt...
3. "Elektriskt universum" hävdar, i anslutning till Immanuel Velikovsky, att en rad avbildningar, myter och sagor från tidig historisk och förhistorisk tid, avbildar kosmiska plasmafenomen. Dessa kan inte ses idag, men en gång var sådana fenomen mer synliga.... Och sedan letar teorins anhängare efter likheter mellan förhistoriska bilder och strukturen hos den plasma man kan studera i laboratorier. Även berättelser om Inannas hår, eller om drakar, lyckas de få in här. Det ter sig både långsökt och amatörmässigt. Det liknar mest av allt Erich von Dänikens försök att hitta bilder av astronauter, eller glödlampor, i förhistoriska bilder.
Det finns många så vitt jag fattar mycket vägande vetenskapliga invändningar mot "det elektriska universum" man kan hitta på nätet, men jag vill här bara bidra till en aning mer lekmannamässig.
Om solarna vore resultatet av elektriska strömmar som uppfyllde hela universum, genom en allt närvarade plasma, då skulle vi verkligen leva farligt. Hur kan vi i så fall undvika att påverkas av den? Den borde slå ut allt på denna jord, i alla fall allt levande.
En av de främsta teoretikerna som stöder den egendomliga teorin, Donald E Scott, som också framträder i programmet, säger i sin bok The Electric Sky, att solen i princip när som helst skulle kunna slockna om den yttre elektriska inputen upphör. Han menar också att detta mycket väl skulle kunna ske i praktiken. Nu har inga astronomer någonsin kunnat iaktta en stjärna som slås av, och/eller på, så man behöver nog inte oroa sig så mycket för att solen plötsligt ska upphöra att lysa.
Denne Donald Scott säger faktisk också i sin bok att växthuseffekten måste vara en myt eftersom en sådan kräver ett fysiskt tak, som glastaken i våra växthus. Och eftersom det inte finns något sådant tak över jorden kan det inte finnas någon växthuseffekt. Det skulle förstås vara intressant att veta hur han förklarar varför det blir varmare på vintern när det är mulet.
Jag kan förstå varför en del människor vill tro på en del fantasifulla, och orimliga, teorier. Det elektriska universum verkar dock sakna de kvaliteter som behövs för att skapa fanatiska anhängare. Men något måste ju finnas, någonting som ger vissa människor någon form av ro, eller tröst, i modellen, annars skulle väl den inte få så relativt många entusiaster som stöder den. Frågan är bara vad.
En sak till. Det finns ju helt seriösa plasmakosmologer, som Eric J Lerner, och Anthony Peratt. Det skulle vara intressant om någon av dessa på allvar tar itu med sin ”electric universe”-svans, och på allvar demolerar deras ”teori”. Att de inte gör detta är också en mystisk faktor i de två strömningarnas egenartade, och paradoxala, samexistens.
Motståndet beror nog mest på att jag känner mig smått irriterad över hur de som gjort den kombinerar helt legitim information om plasma, och referenser till plasmakosmologer som Hannes Alfvén och Anthony Peratt, med en egen utom-eller pseudovetenskaplig världsbild. På så sätt mixas mångas bild av "plasmakosmologi" ihop med den pseudovetenskapliga teorin om "det elektriska universum".
Denna teori lever i en form av parasitärt förhållande till plasmaforskning och även till inomvetenskaplig plasmakosmologi. Det hela skapar en konstig relation, som på sätt och vis är unik.
En pseudovetenskaplig teori som har en så nära relation till en vetenskaplig, så att det för den genomsnittliga internetsurfaren torde vara nästan omöjligt att skilja dem åt.
Plasmakosmologin har en del gemensamma drag med teorin om ett "elektriskt universum". Båda betonar plasma, och elektriska och magnetiska krafter, och menar att dessa har en större betydelse för universums struktur och utveckling än vad standardkosmologin vill erkänna. Båda är kritiska mot Big Bang-kosmologin. Båda framhåller vikten av den plasmaforskning som sker i laboratorier, och försöker generalisera utifrån dessa. Båda hyllar Kristian Birkeland och Hannes Alfvén som pionjärer.
Men skillnaderna är enorma. De allra viktigaste är nog dessa.
1. Den pseudovetenskapliga "elektriskt universum"- teorin förnekar att det pågår nukleära processer i solen. Den hävdar i princip att solen och andra stjärnor är en sorts kosmiska glödlampor. På samma sätt som en glödlampa lyser p.g.a. den elektriska ström som de tillförs utifrån lyser stjärnorna genom de elektriska strömmar som går in i dem genom det kosmiska plasmat. Ja, det är sant att plasma kan leda elektricitet, men den oerhörda glesheten i det kosmiska plasmat är knappast förenligt med att den orsakar den intensiva energi som flödar från stjärnorna...
"Elektriskt universum"- anhängarna brukar leta reda på svaga punkter i teorin om att stjärnorna drivs med fusionskraft, men samtidigt glider de snabbt förbi de oändligt större hål som finns i deras egen modell. Hur exakt ser den process ut som via de relativt sett svaga elektriska fälten i rymdens oerhört glesa plasma, kan skapa den enorma energin i stjärnor, som vår sol? Det blir mest oerhört vaga och ohållbara svar.
2. "Elektriskt universum" förkastar Albert Einsteins relativitetsteori, både den speciella och den allmänna. De förnekar att rumtiden kan krökas, och att ljuset alltid rör sig med samma hastighet. Experimenten som brukar anföras för att visa det senare förklarar den med att ”etern” existerar, men att en del av etern alltid följer med jorden i dess rörelser, ungefär som om den vore en atmosfär. Eftersom jag alltid fått känslor av svindel av relativitetsteorin kan jag inte låta bli att tycka att deras modell här är sympatisk, men att jag tycker att något är sympatiskt behöver ju inte betyda att detta något är trovärdigt...
3. "Elektriskt universum" hävdar, i anslutning till Immanuel Velikovsky, att en rad avbildningar, myter och sagor från tidig historisk och förhistorisk tid, avbildar kosmiska plasmafenomen. Dessa kan inte ses idag, men en gång var sådana fenomen mer synliga.... Och sedan letar teorins anhängare efter likheter mellan förhistoriska bilder och strukturen hos den plasma man kan studera i laboratorier. Även berättelser om Inannas hår, eller om drakar, lyckas de få in här. Det ter sig både långsökt och amatörmässigt. Det liknar mest av allt Erich von Dänikens försök att hitta bilder av astronauter, eller glödlampor, i förhistoriska bilder.
Det finns många så vitt jag fattar mycket vägande vetenskapliga invändningar mot "det elektriska universum" man kan hitta på nätet, men jag vill här bara bidra till en aning mer lekmannamässig.
Om solarna vore resultatet av elektriska strömmar som uppfyllde hela universum, genom en allt närvarade plasma, då skulle vi verkligen leva farligt. Hur kan vi i så fall undvika att påverkas av den? Den borde slå ut allt på denna jord, i alla fall allt levande.
En av de främsta teoretikerna som stöder den egendomliga teorin, Donald E Scott, som också framträder i programmet, säger i sin bok The Electric Sky, att solen i princip när som helst skulle kunna slockna om den yttre elektriska inputen upphör. Han menar också att detta mycket väl skulle kunna ske i praktiken. Nu har inga astronomer någonsin kunnat iaktta en stjärna som slås av, och/eller på, så man behöver nog inte oroa sig så mycket för att solen plötsligt ska upphöra att lysa.
Denne Donald Scott säger faktisk också i sin bok att växthuseffekten måste vara en myt eftersom en sådan kräver ett fysiskt tak, som glastaken i våra växthus. Och eftersom det inte finns något sådant tak över jorden kan det inte finnas någon växthuseffekt. Det skulle förstås vara intressant att veta hur han förklarar varför det blir varmare på vintern när det är mulet.
Jag kan förstå varför en del människor vill tro på en del fantasifulla, och orimliga, teorier. Det elektriska universum verkar dock sakna de kvaliteter som behövs för att skapa fanatiska anhängare. Men något måste ju finnas, någonting som ger vissa människor någon form av ro, eller tröst, i modellen, annars skulle väl den inte få så relativt många entusiaster som stöder den. Frågan är bara vad.
En sak till. Det finns ju helt seriösa plasmakosmologer, som Eric J Lerner, och Anthony Peratt. Det skulle vara intressant om någon av dessa på allvar tar itu med sin ”electric universe”-svans, och på allvar demolerar deras ”teori”. Att de inte gör detta är också en mystisk faktor i de två strömningarnas egenartade, och paradoxala, samexistens.
Friday, April 8, 2016
Intressant Big Bang-kritik
Norsk TV gjorde 2003 i samarbete med ett amerikanskt TV-team två program (avsedda för en internationell publik) där de lät Big Bang-kritiker komma till tals. Alltså akademiskt meriterade sådana, inte fantaster från "utsidan". Även Fred Hoyle, som som redan på 40-talet var Big Bang-teorins främste kritiker, och som aldrig gav upp denna kritik, intervjuas.
Eric J Lerner, som var Alan Woods och Ted Grants huvudsakliga källa i deras (i och för sig lite fyrkantiga!) marxistiska reflektioner om kosmologi i sin bok "Reason in Revolt" 1995, intervjuas utförligt i den andra delen, och har också spelat en viktig roll i programmets uppläggning.
Nu har de båda programmen lagts ihop till en Youtubepost. Det kan ses här
Titeln på Youtubeposten - "Plasma cosmology vs Big Bang mythology explained" är missvisande, och lite vulgär. Det är endast i andra delen som plasmakosmologi som ett alternativ till Big Bang tas upp.
Den första delen har i mångt och mycket ett fokus på den framlidne astronomen Halton C Arps studier av kvasarer. Han menade att det går att belägga att många kvasarer ligger mycket närmare än vad man kan tro av rödförskjutningen. Detta försöker han visa genom att peka på att en del av dessa uppenbarligen tillhör ganska så näraliggande galaxer, att de ligger strax utanför dem, och att det finns trådliknande strukturer som förbinder dem med modergalaxen.
Deras rödförskjutning brukar tolkas som att de skulle ligga mycket längre bort, men här menade Arp och hans anhängare att detta visar att rödförskjutning inte alltid behöver vara ett tecken på en rörelse bort från oss, och att det främsta argumentet för att universum expanderar därmed faller.
Argumenten ser, i alla fall för mig som lekman, ganska så bestickande ut, Enligt programmet ledde Arps "udda" inrikting på sin forskning till att han efter ett tag fråntogs sin teleskoptid - som ett sätt att visa ett avståndstagande från hans inriktning.
Den andra delen har till stor del ett fokus på plasmakosmologiska alternativ till Big Bang-teorin. Där får vi en exposé över plasmakosmologins historia från Kristian Birkeland och framåt. Dessutom får vi en genomgång av argument mot Big Bang-teorin, framförallt framförda av Eric Lerner.
I båda programmen får vi en rad intervjuer med kända akademiska Big Bang-kritiker. Medelådern på dessa är nu ganska hög, och i skrivande stund har flera av dem hunnit avlida, inklusive Hoyle och Arp.
En intressant sak är kritiken mot den akademiska konformismen, där bland annat peer review-systemet stoppar avvikande idéer redan innan de hunnit publiceras. Enligt flera av de som intervjuas har den akademiska konformismen inom ämnen som astronomi och fysik ökat. Och i synnerhet i USA är den idag oerhört stor. Det kan ju också vara därför som det är ganska ovanligt med yngre forskare som ifrågasätter Big Bang-teorin.
Detta är nog ett program som är LITE svårt att tillägna sig utan åtminstone en del allmänbildning vad gäller astronomi och den kosmologiska debatten. Jag tycker själv det är mycket intressant.
Ytterligare en reflektion. I Sovjetunionen var inställningen till Big Bang-teorin genomgående ganska så skeptisk. Det berodde till stor del på dogmatiska reflexer (Friedrich Engels var redan på 1800-talet klart emot liknande idéer), men om Sovjet hade fortsatt att existera idag hade det kanske kunnat bli en fristad för akademiker som vill bedriva kosmologisk forskning oberoende av Big Bang-paradigmet. Men nu föll Sovjet samman samma år som Eric Lerners "The Big Bang Never Happened " kom ut, en bok som både var ett uttryck för och en inspirationskälla till en ny våg av Big Bang-kritik.
Jag berättade tidigare om hur jag 1990 träffade en kvinna som studerade på universitetet i Moskva och tyckte jag borde försöka komma in där, eftersom mina idéer om förhistoriska matriarkat var mer gångbara i Sovjet än i väst. Detta gällde faktiskt också många andra inriktningar, som exempelvis en Big Bang-kritisk kosmologi.
Med Sovjets undergång föll detta lands marxistiskt inspirerade forskningstraditioner i de mest skilda ämnen sönder. I den allmänna katastrofstämningen efter 1991 tenderade postsovjetiska forskare att närmast i panik lämna allt som kunde uppfattas som numera politiskt inkorrekt "gammalt bråte" bakom sig, och det innebar att deras internationella roll som motvikt mot västkapitalistiska akademiska pararadigm också snabbt föll sönder. Det tycker jag faktiskt är lite sorgligt.
--------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Min egen bias är att jag inte VILL tro på Big Bang, tycker scenariot verkar så dystert, så jag letar efter bra argument emot..... Men tyvärr måste jag väl, trots de program jag länkar till här, medge att det mesta ändå nog talar för att universum expanderar, och kanske kommer att dö och tunnas ut mer och mer. Men även om så är fallet tror jag inte en sekund på att det är skapat genom en kvantfluktuation, från ingenting. Det övergår allt jag faktiskt kan tänka mig.
Eric J Lerner, som var Alan Woods och Ted Grants huvudsakliga källa i deras (i och för sig lite fyrkantiga!) marxistiska reflektioner om kosmologi i sin bok "Reason in Revolt" 1995, intervjuas utförligt i den andra delen, och har också spelat en viktig roll i programmets uppläggning.
Nu har de båda programmen lagts ihop till en Youtubepost. Det kan ses här
Titeln på Youtubeposten - "Plasma cosmology vs Big Bang mythology explained" är missvisande, och lite vulgär. Det är endast i andra delen som plasmakosmologi som ett alternativ till Big Bang tas upp.
Den första delen har i mångt och mycket ett fokus på den framlidne astronomen Halton C Arps studier av kvasarer. Han menade att det går att belägga att många kvasarer ligger mycket närmare än vad man kan tro av rödförskjutningen. Detta försöker han visa genom att peka på att en del av dessa uppenbarligen tillhör ganska så näraliggande galaxer, att de ligger strax utanför dem, och att det finns trådliknande strukturer som förbinder dem med modergalaxen.
Deras rödförskjutning brukar tolkas som att de skulle ligga mycket längre bort, men här menade Arp och hans anhängare att detta visar att rödförskjutning inte alltid behöver vara ett tecken på en rörelse bort från oss, och att det främsta argumentet för att universum expanderar därmed faller.
Argumenten ser, i alla fall för mig som lekman, ganska så bestickande ut, Enligt programmet ledde Arps "udda" inrikting på sin forskning till att han efter ett tag fråntogs sin teleskoptid - som ett sätt att visa ett avståndstagande från hans inriktning.
Den andra delen har till stor del ett fokus på plasmakosmologiska alternativ till Big Bang-teorin. Där får vi en exposé över plasmakosmologins historia från Kristian Birkeland och framåt. Dessutom får vi en genomgång av argument mot Big Bang-teorin, framförallt framförda av Eric Lerner.
I båda programmen får vi en rad intervjuer med kända akademiska Big Bang-kritiker. Medelådern på dessa är nu ganska hög, och i skrivande stund har flera av dem hunnit avlida, inklusive Hoyle och Arp.
En intressant sak är kritiken mot den akademiska konformismen, där bland annat peer review-systemet stoppar avvikande idéer redan innan de hunnit publiceras. Enligt flera av de som intervjuas har den akademiska konformismen inom ämnen som astronomi och fysik ökat. Och i synnerhet i USA är den idag oerhört stor. Det kan ju också vara därför som det är ganska ovanligt med yngre forskare som ifrågasätter Big Bang-teorin.
Detta är nog ett program som är LITE svårt att tillägna sig utan åtminstone en del allmänbildning vad gäller astronomi och den kosmologiska debatten. Jag tycker själv det är mycket intressant.
Ytterligare en reflektion. I Sovjetunionen var inställningen till Big Bang-teorin genomgående ganska så skeptisk. Det berodde till stor del på dogmatiska reflexer (Friedrich Engels var redan på 1800-talet klart emot liknande idéer), men om Sovjet hade fortsatt att existera idag hade det kanske kunnat bli en fristad för akademiker som vill bedriva kosmologisk forskning oberoende av Big Bang-paradigmet. Men nu föll Sovjet samman samma år som Eric Lerners "The Big Bang Never Happened " kom ut, en bok som både var ett uttryck för och en inspirationskälla till en ny våg av Big Bang-kritik.
Jag berättade tidigare om hur jag 1990 träffade en kvinna som studerade på universitetet i Moskva och tyckte jag borde försöka komma in där, eftersom mina idéer om förhistoriska matriarkat var mer gångbara i Sovjet än i väst. Detta gällde faktiskt också många andra inriktningar, som exempelvis en Big Bang-kritisk kosmologi.
Med Sovjets undergång föll detta lands marxistiskt inspirerade forskningstraditioner i de mest skilda ämnen sönder. I den allmänna katastrofstämningen efter 1991 tenderade postsovjetiska forskare att närmast i panik lämna allt som kunde uppfattas som numera politiskt inkorrekt "gammalt bråte" bakom sig, och det innebar att deras internationella roll som motvikt mot västkapitalistiska akademiska pararadigm också snabbt föll sönder. Det tycker jag faktiskt är lite sorgligt.
--------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Min egen bias är att jag inte VILL tro på Big Bang, tycker scenariot verkar så dystert, så jag letar efter bra argument emot..... Men tyvärr måste jag väl, trots de program jag länkar till här, medge att det mesta ändå nog talar för att universum expanderar, och kanske kommer att dö och tunnas ut mer och mer. Men även om så är fallet tror jag inte en sekund på att det är skapat genom en kvantfluktuation, från ingenting. Det övergår allt jag faktiskt kan tänka mig.
Friday, February 5, 2016
The Golden Age of Flying Saucers
För något år sedan uppräckte jag att det fanns en person i UFO-debatten som på största allvar stödde 1950-talets contactees och verkade anse dem vara tillförlitliga. Hans namn var Frank G. Wilkinson. Eftersom det är kul att hitta positivt hållna beskrivningar av den barnatro jag för länge sedan tvingades lämna, började jag kolla om det kunde gå att få tag i någon bok av honom.
Han hade skrivit en rad böcker för vuxna, men den enda bok som gick att beställs från Akademibokhandeln, (nej, jag beställer normalt sett inte via nätet...) var en bok han skrivit som riktade sig till kanske åldern 11-13 år. Den hette The Golden Age of Flying Saucers.
Det var ändå bättre än ingenting, men när jag väl fått den visade det sig att den var ganska tunn, cirka 120 sidor. Men också det var förstås bättre än ingenting.
Contactees är alltså en beteckning på de personer som under (framförallt) femtiotalet hävdade att de träffade goda och sympatiska tefatsmänniskor som ville rädda mänskligheten från krig, atombomber och annat ont. Berättelser om dessa dominerade tefatslitteraturen under hela femtiotalet, och deras böcker sålde förmodligen betydligt bättre än vad de "seriösa" ufologerna gjorde.
Hela genren fick ett enormt avbräck när femtiotalet övergick i sextiotal, och det var förmodligen ingen tillfällighet. Början till dess nedgång kom troligen när den sovjetiska rymdsonden Luna 3 1959 passerade månens baksida och tog bilder som visade att den var lika karg och död som någonsin framsidan. Och eftersom den mest kända av alla contactees, George Adamski, hävdat att han fått se månens baksida inifrån ett UFO, och att det där fanns atmosfär, och städer, blev det aningen svårare att tro på den typen av berättelser. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Sedan kom det ena slaget efter det andra. Eftersom många av berättelserna handlade om besökare från vårt solsystem skapade de data som efter hand samlades in av sovjetiska och amerikanska rymdsonder större och större problem för contactees och deras anhängare.
Idag ses de knappast ens som en del av ufologin; liknande läror sprids idag mest av kufiska sekter, som Ashtar Command.
The Golden Age of Flying Saucers har mycket riktigt blivit hårt angripen på nätet, av "riktiga" ufologer. De tycker förstås den är oseriös, och de mer paranoida tycks tro att den kan vara en del av en mörkläggning. Alla vet ju idag att "seriösa" rapporter om kontakter med rymdmänniskor handlar om otäcka monster, som kidnappar människor och sticker in nålar i deras näsor och könsorgan. Eller så verkar de mena.
Men att Wilkinson skriver som han gör är väl här, i detta sammanhang, en klar fördel. Trots allt riktar sig boken till barn, och de två berättelser som boken fokuserar på - George Adamskis och Truman Bethurums- är ju betydligt barnvänligare än berättelser om torterade abductees.
Tefatens "gyllene tidsålder" enligt boken är perioden från och med Kenneth Arnolds första rapport 1947 fram till publiceringen av Truman Bethurums rapporter om mötena med Aura Rhanes. Det är om denna period boken berättar för äldre barn och yngre tonåringar. Tonvikten ligger just på Adamskis och (framförallt) Bethurums berättelser.
Författaren censurerar inte contactees, han berättar glatt om Adamskis iakttagelser av månens baksida, utan att med ett ord nämna att vare sig Luna 3 eller USA-astronauterna som också rundade månen i december 1968 upptäckte något sådant. Det ser ju lite dåligt ut, och alla brådmogna barn som går vidare med sitt läsande riskerar ju att förlora sin barnatro mycket snabbt.
Men för mig var det en nostalgitripp att läsa den - Aura Rhanes var en barndomsidol, och att stöta på en nutida författare som verkar tro på henne var riktigt kul.
Wilkinson har även skrivit böcker för vuxna, och jag skulle gärna vilja få tag i dem med. Av döma av beskrivningarna av dessa verkar han även där försvara contactees, och verkar också kritisk mot dagens ufologers ensidiga fokusering på de otäcka abductee-berättelserna. Fast när han skriver för vuxna kan han väl inte gärna låtsas som om Luna 3 inte existerade, får man väl ändå anta.
Idag vet vi ju också att det inte finns någon planet som alltid ligger på andra sidan månen, vilket ju var där Truman Bethurum åtminstone i början hävdade att Aura Rhanes hemplanet Clarion låg. Även den problematiken borde väl Wilkinson ta upp i sina böcker för vuxna. Får man väl hoppas.
Nej, det var länge sedan jag kunde tro på contactees. Wilkinsons bok var en vacker déjà vu-dröm, men när man sedan vaknar får man väl finna sig i att leva i en tillvaro där Aura Rhanes med all sannolikhet inte existerar.... Vilket är djupt tragiskt, med tanke på hur vår värld ser ut idag.
Aura Rhanes
Han hade skrivit en rad böcker för vuxna, men den enda bok som gick att beställs från Akademibokhandeln, (nej, jag beställer normalt sett inte via nätet...) var en bok han skrivit som riktade sig till kanske åldern 11-13 år. Den hette The Golden Age of Flying Saucers.
Det var ändå bättre än ingenting, men när jag väl fått den visade det sig att den var ganska tunn, cirka 120 sidor. Men också det var förstås bättre än ingenting.
Contactees är alltså en beteckning på de personer som under (framförallt) femtiotalet hävdade att de träffade goda och sympatiska tefatsmänniskor som ville rädda mänskligheten från krig, atombomber och annat ont. Berättelser om dessa dominerade tefatslitteraturen under hela femtiotalet, och deras böcker sålde förmodligen betydligt bättre än vad de "seriösa" ufologerna gjorde.
Hela genren fick ett enormt avbräck när femtiotalet övergick i sextiotal, och det var förmodligen ingen tillfällighet. Början till dess nedgång kom troligen när den sovjetiska rymdsonden Luna 3 1959 passerade månens baksida och tog bilder som visade att den var lika karg och död som någonsin framsidan. Och eftersom den mest kända av alla contactees, George Adamski, hävdat att han fått se månens baksida inifrån ett UFO, och att det där fanns atmosfär, och städer, blev det aningen svårare att tro på den typen av berättelser. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Sedan kom det ena slaget efter det andra. Eftersom många av berättelserna handlade om besökare från vårt solsystem skapade de data som efter hand samlades in av sovjetiska och amerikanska rymdsonder större och större problem för contactees och deras anhängare.
Idag ses de knappast ens som en del av ufologin; liknande läror sprids idag mest av kufiska sekter, som Ashtar Command.
The Golden Age of Flying Saucers har mycket riktigt blivit hårt angripen på nätet, av "riktiga" ufologer. De tycker förstås den är oseriös, och de mer paranoida tycks tro att den kan vara en del av en mörkläggning. Alla vet ju idag att "seriösa" rapporter om kontakter med rymdmänniskor handlar om otäcka monster, som kidnappar människor och sticker in nålar i deras näsor och könsorgan. Eller så verkar de mena.
Men att Wilkinson skriver som han gör är väl här, i detta sammanhang, en klar fördel. Trots allt riktar sig boken till barn, och de två berättelser som boken fokuserar på - George Adamskis och Truman Bethurums- är ju betydligt barnvänligare än berättelser om torterade abductees.
Tefatens "gyllene tidsålder" enligt boken är perioden från och med Kenneth Arnolds första rapport 1947 fram till publiceringen av Truman Bethurums rapporter om mötena med Aura Rhanes. Det är om denna period boken berättar för äldre barn och yngre tonåringar. Tonvikten ligger just på Adamskis och (framförallt) Bethurums berättelser.
Författaren censurerar inte contactees, han berättar glatt om Adamskis iakttagelser av månens baksida, utan att med ett ord nämna att vare sig Luna 3 eller USA-astronauterna som också rundade månen i december 1968 upptäckte något sådant. Det ser ju lite dåligt ut, och alla brådmogna barn som går vidare med sitt läsande riskerar ju att förlora sin barnatro mycket snabbt.
Men för mig var det en nostalgitripp att läsa den - Aura Rhanes var en barndomsidol, och att stöta på en nutida författare som verkar tro på henne var riktigt kul.
Wilkinson har även skrivit böcker för vuxna, och jag skulle gärna vilja få tag i dem med. Av döma av beskrivningarna av dessa verkar han även där försvara contactees, och verkar också kritisk mot dagens ufologers ensidiga fokusering på de otäcka abductee-berättelserna. Fast när han skriver för vuxna kan han väl inte gärna låtsas som om Luna 3 inte existerade, får man väl ändå anta.
Idag vet vi ju också att det inte finns någon planet som alltid ligger på andra sidan månen, vilket ju var där Truman Bethurum åtminstone i början hävdade att Aura Rhanes hemplanet Clarion låg. Även den problematiken borde väl Wilkinson ta upp i sina böcker för vuxna. Får man väl hoppas.
Nej, det var länge sedan jag kunde tro på contactees. Wilkinsons bok var en vacker déjà vu-dröm, men när man sedan vaknar får man väl finna sig i att leva i en tillvaro där Aura Rhanes med all sannolikhet inte existerar.... Vilket är djupt tragiskt, med tanke på hur vår värld ser ut idag.
Aura Rhanes
Subscribe to:
Posts (Atom)