"Vi har ingen aning"

En bok jag faktiskt kan  rekommendera har just ovanstående  titel. Den kom på svenska 2018 . Det engelska originalet kom året innan - 2017 - och hette "We have no idea". Författarna heter Jorge Cham och  Daniel Whiteson.

Det är en bok som ska försöka förklara dagens standardkosmologi för okunniga lekmän. Det gör den bra. Själv tror jag att jag i den fick en sorts vag känsla av att jag åtminstone lite grann förstod vad den så kallade Higgspartikeln är för något. 

Men boken har också en annan funktion. Som avspeglas i dess titel. Nämligen att få läsaren att inse att vi egentligen inte vet något alls. Missförstå mig inte. Författarna ifrågasätter inte alls standardkosmologin. De är uppenbara anhängare till den.

Men de påpekar att den inte alls betyder att vi vet svaren på de väsentliga frågorna. 

För att nämna några exempel. Mörk materia utgör  enligt författarna  27 procent av universum. Men de påpekar att ingen vet vad mörk materia är för något. 

Mörk energi utgör enligt boken 68 procent av universum. Men  den påpekar också att ingen  heller vet  vad mörk energi är för något.

Enligt den standardkosmologi som boken ansluter sig till inträffade efter Big Bang  något som kallas "inflation" -  en närmast ofattbar snabb expansion som knappast går att föreställa sig. Men författarna påpekar att ingen vet vad denna "inflation" berodde på.  

Trots att det vid acceleratorer som den i CERN vid experiment skapas lika mycket anti-materia som materia består så vitt man vet det universum vi lever i nästan endast av materia. Ingen vet varför. 

 Osv. 

Så boken förklarar för den (åtminstone matematiskt) okunniga publiken både vad forskningen idag anser sig veta - men framförallt vad den ändå inte vet.

Pedagogiken i boken är imponerande.Det är definitivt en anledning att läsa den. Den ger den bästa bild jag någonsin tagit del av, av dagens kosmologi.

Mina egna matematiska kunskaper befinner sig på en medelmåttig niondeklassares nivå.  Vilket är en optimistisk skattning. Eftersom jag har glömt så mycket kan jag kanske anta att jag nog egentligen befinner mig på en sjätteklassares nivå. Om ens det.  

Så ingen bör ta mina åsikter om detta ämne på fullt allvar. 

Mina åsikter om ämnet kan nog delvis beskrivas med det engelska uttrycket "common sense". Jag föredrar det framför det svenska "sunt förnuft" eftersom det inte utgår från att den typen av tänkande på något sätt skulle vara "sunt". 

Men  i alla fall - för att ta ett exempel -  att universum skulle kunnat ha skapats av en kvantfluktuation  strider i alla fall mot min variant av "common sense". 

Att - för att ta ett annat exempel - universum expanderar i en allt mer accelererande takt strider däremot  nog inte mot min common sense-känsla, men det strider definitivt mot min uppfattning om vilket universum  jag vill leva i

Om man lägger ihop dessa två saker  - vad min common sense-känsla inte tror vara möjligt och vad som strider mot mina önskningar om vilket universum jag vill leva i - kan man förstå varför det bland min bloggs länkar finns två  om "plasmakosmologi". Det beror inte på att jag har några välgrundade skäl att anse att denna typ av kosmologi stämmer, utan på att det är en typ av kosmologi jag står ut med...

Men även om mina åsikter i denna fråga - milt sagt - inte tillhör de mest välgrundade  vågar jag ändå förmoda att dagens standardkosmologi är någon sorts hypermatematisk koloss på lerfötter som inte kommer att finnas kvar om några årtionden. Men det är ju en stor risk att jag har fel i detta. 

Men som sagt, läs mycket gärna boken. För att  på ett ovanligt pedagogiskt sätt få reda på´vad dagens tongivande kosmologer anser sig ha välgrundade åsikter om - och allt som de själva vet att de inte har en aning om

 

Panoramisk bild över hela när-infrarödhimlen, tagen från Hubbleteleskopet. Fotografiet visar fördelningen av galaxer bortom Vintergatan.

Kosmisk cocktail : Tre delar mörk materia

Ovanstående rubrik är också titeln på en bok av Katherine Freese , professor i fysik och (bland annat) verksam vid Stockholms Universitet. Den handlar om dagens kosmologiska debatt, ett ämne som författaren inte endast behärskar mycket bra. Hon har också deltagit i den, och är väl en av dem som har bidragit att att forma dagens kosmologi.

Den kan rekommenderas för den som vill ha en mycket initierad översikt...

Boken har framförallt sitt fokus på debatten om "mörk materia",  något som aldrig har iakttagits men som idag anses stå för en en mycket stor del av materien, och som är något helt annat än den materia som vi känner till - den som består av de kända elementarpartiklarna.  Den ska också stå för en mycket större del av universums materia än den som vi känner till.

Det är i alla fall författarens åsikt, men hon redovisar också teorier som går ut på att det som kallas mörk materia är av den "vanliga" typen -  men som av olika orsaker inte kan ses. Denna teori verkar allmänt övergiven idag; den förhärskande  synen är alltså att den mörka materien är något helt annat..

Författaren uttrycker som sin egen åsikt att den mörka materien huvudsakligen består av något som brukar benämnas WIMP-partiklar.   Det är en akronym för  "weakly interacting massive particles", eller ”svagt växelverkande massiva partiklar”. Ingen sådan har någonsin upptäckts trots åtskilliga försök. Det är en helt hypotetisk typ av partiklar..

Efter att boken skrevs har det visat sig att det finns hela galaxer som verkar sakna mörk materia. Om detta kan stå i samklang med WIMP-teorin, vet jag inte riktigt. Det vore väl konstigt om dessa allmänt förekommande partiklar skulle undvika vissa galaxer....

Som jag tidigare sagt.  Min  naiva lekmannamässiga reaktion när jag läser om dagens kosmologi är att den  verkar bygga på ett gungfly av matematiska  konstruktioner,  som när som helst skulle kunna falla sönder i konfrontationen med nya fakta .

Därför glädjer det  mig  att Freese själv inte verkar helt främmande för en sådan inställning .

Hon skriver "Kosmologernas stora fasa är att det ska fattas någon viktig ingrediens i vår nuvarande  förståelse av universum. Tänk om mörk materia och mörk energi inte existerar? Kan forskarna ha missat någon avgörande faktor? Kanske kommer ett helt annorlunda synsätt i framtiden att eliminera behovet av dessa osynliga pusselbitar." (s. 284).

Hon går sedan igenom långt tidigare misstag i historien, som exempelvis Ptolemaios försök att finjustera den geocentriska  världsbilden genom att lägga till avancerade epicykler, i ett komplext matematiskt  försök att få ordning på ett ohållbart system.­  Och tillägger : "Idag oroar sig astronomerna för att de ska ha byggt upp en modern motsvarighet till modellen med epicykler ovanpå epicykler" (s. 285)

Samma resonemang förs ju fram av en plasmakosmolog  som Eric J Lerner. men hans syfte är ju att utifrån slå mot dagens standardkosmologi.  Men här förs det ju fram av en forskare som befinner sig så att säga mitt inuti dagens kosmologiska  diskurs.

Detta ger mig en mycket sympatisk bild av Freese som kosmolog. Att ha förmågan att i tanken ställa sig vid sidan om den modell som hon inte endast omfattar, utan också har varit med om att skapa, ger ett både avväpnande och ödmjukt intryck....


Katherine Freese

Syndafallets geometri...

Någon gång vintern 1985-86 läste jag en sf-roman, som hade en tanke som fascinerade mig. Jag minns inte alls handlingen, men däremot  ett filosofiskt resonemang som fanns någonstans i den.

Jag minns inte titeln, och inte heller författaren.

En nyckelfras i idén var "den icke-euklidiska geometrin är ett specialfall av den euklidiska". Det betydde ungefär detta.

Den icke-euklidiska geometrin, som utvecklades av Gauss och andra på 1800-talet, och sedan användes av Einstein i relativitetsteorin, är inte det normala. Alltså  - ett  universum med fler än tre rumsdimensioner, krökt rumtid  osv fanns inte från början.  Det var ett resultat av - syndafallet. Närmare bestämt änglarnas uppror och annat som nämns i intertestamentala skrifter.

Hela universum kröktes av syndafallet, blev bisarrt. Einsteins relativitetsteori stämmer, men att den gör det är alltså ett resultat av fallet....

Jag har sedan letat och letat men inte hittat boken. På sätt och vis låter det lite som CS Lewis men när jag 1998 noga läste igenom hans sf-romaner hittade jag det inte.

Missade jag något vid läsningen av Lewis? Jag tror inte det, men vem vet.

Faktum är att jag redan hösten 1985 läste hans "Vredens tid" men det var tidigare än när jag läste boken med denna märkliga teori...

Eftersom jag sedan barndomen varit fylld av en märklig olust inför relativitetsteorin gick idén rakt  in i mig- och jag glömde den inte.

Om någon har något tips om boken, hör av er....

Där mörk materia inte finns

Ingen vet vad mörk materia är för något. Men den anses vara nödvändig för att förklara att de galaxer vi ser beter sig som de gör. Den anses också nödvändig för Big Bang-kosmologin.

Den anses också utgöra 85 procent av materian i universum. Och om man tar med den i beräkningen går det att göra eleganta datasimuleringar av universums historia från och med Big Bang, Om man inte har med den blir det endast kaos när man försöker.

Men nu anser man sig ha upptäckt två galaxer som konstigt nog saknar det som ingen vet vad det är för något.

Den första som upptäcktes kallas NGC1052-DF2, (brukar förkortas till endast DF2) och befinner sig ca 50 miljoner ljusår bort. Att den saknar mörk materia ses nu som bekräftat.

Det baserar sig tydligen på att dess rörelsemönster och densitet är oförenligt med existensen av denna mystiska spökmateria, som aldrig kan iakttas utan endast härledas genom dess gravitationseffekter.

Nu verkar man dessutom ha hittat en till, som brukar förkortas tull DF4...

Om detta kan man läsa här.  

Mysteriet tätnar, eller vad man nu ska säga.
----------------------------------------------------
Nedan: en bild från Andromedagalaxen - som definitivt anses ha mörk materia. Bilden är tagen av Isaac Roberts 1899, och är inte på något sätt upphovsrättsskyddad. Därför väljer jag att ha en bild på denna. Om man lägger ut bilder  av de nyfunna exotiska objekten, anmodas man att länka till X, och ge Y credit, etc. Det verkar så krångligt, så jag avstår. :-) Men några kan ju ses om man följer länken ovan.

Harvardprofessor om Oumuamua

/ Från min huvudblogg 18 november 2018./

Här kan ni se en intervju med Abraham Leob, Harvardprofessorn som var en av de två författarna till den omtalade artikel, som hävdade att Oumuamua skulle kunna vara ett konstgjort objekt, en interstellär rymdfarkost.

Vad man än må anse om hans djärva hypoteser. kvarstår det faktum att objektet, som för övrigt knappast i någon högre grad torde likna den bildrekonstruktion som spritts till leda i alla media, alltså  visar prov på närmast unika egenskaper

Spännande är det faktiskt....

Oumuamua kan tydligen skapa panikångest

/Från min huvudblogg 9/11 1918/

Fick plötligt syn på denna video.

Och kom på att jag helt enkelt MÅSTE kommentera den.

Den visar att vad än Oumuamua må vara för något, verkar den ha en definitiv egenskap:  nämligen att kunna skapa panikångest hos somliga.

Med reservation för att mannen i videon spelar. Det är inte omöjligt, men det ser i alla fall ganska äkta ut för mig.

Han presenterar sig som en skeptiker, som brukar avfärda alla berättelser om UFO:s. Visserligen antyder hans inledande prat om äventyr vid en megalitgrav att han även har ändra sidor.

Men ändå...

Han får sedan läsa om Oumuamua och inser plötsligt att han haft fel hela sitt liv. Det här måste vara en främmande farkost. Den beter sig precis som om den vore det.

Han spekulerar dessutom lite om att den bild som brukar presenteras som en konstnärs uppfattning om har Oumuamua ser ut är en del av en - medveten cover-up..

Ehmm...  i mina mest fantasifulla ögonblick har tanken redan slagit mig... ;-)

Men sedan fortsätter han allt mer skräckslagen och fantiserar om hur denna farkost kanske har som syfte att sprida sporer eller nåt, till jorden, som ska förändra oss, tydligen på ett mycket, mycket otäckt sätt.

Skräcken lyser i hans ansikte - eller också spelar han bra.

Så reagerar ju inte jag..

För det första är jag inte så där oerhört övertygad om att det är en rymdfarkost. Inte alls. Jag höll på att säga tyvärr.

För - för det andra - OM jag försöker få mig att tro att det är något sådant blir nog min första spontana reaktion: "Åh, har de kommit för att rädda oss"...

Det verkar som hans bild av utomjordingar är präglad av allehanda skräckberättelser om hur ondskefulla utomjordingar invaderar. Medan jag sedan barndomen ... istället är präglad av min läsning om Adamskis, Bethurums, Klarers, Frys, och andras äventyr.

Och förstås också av Sven Wernströms vackra berättelse om Blip och Dia.

Så olika man kan vara.... om det nu beror på att man läst och sett olika saker? Eller kanske snarare att man valt ut de berättelser som man VILL påverkas av?

´Oumuamua

Nibiru kom förstås inte, men det gjorde ett objekt som fått namnet ´Oumuamua.

Den har uppmärksammats de senaste dagarna, efter en artikel av Harvardforskare som framkastat att detta objekt kanske skulle kunna vara en fråmmande rymdfarkost.

Astrobiologen Karen J Meech talar här i tretton minuter, om ´Oumuamua.

Föredraget är hållet i april 2018. längt före den spektakulära artikeln från Harvard, men hon nämner faktiskt kort möjligheten att det kan röra sig om ett artificiellt utomjordiskt objekt.

Alldeles oavsett detta, är det hela i alla fall mycket intressant. Meech var en av de som först var med och observerade objektet. Vi få se en del foton och ta del av en rad intressanta fakta. Objektet passerade jorden ganska nära innan det upptäcktes. Vi kanske kan vara glada att det inte kom alltför nära.

En lustig detalj är att det först var tänkt att få heta Rama efter Arthur C Clarkes roman "Möte med Rama" (för övrigt en av de bästa SF-romaner som jag någonsin läst), och romanens Rama var ju definitivt en rymdfarkost.

Vad man vet är nu bland annat att dess hastighet gör att ´Oumuamua måste komma från ett annat solsystem. Den har dessutom ett mycket säreget rörelsemönster. Det sätt den roterar runt sig själv är mycket komplicerat - vilket Meech tar upp.

Hon tar också upp dess avlånga form - som saknar motsvarighet bland asteroider och kometer i vårt solsystem.

Men vad hon inte tar upp - troligen pga att hennes föredrag hölls så tidigt som i april 2018, då analyserna inte var klara - är att dess rörelse inom solsystemet inte följer de "keplerska" rörelselagar som fick sin förklaring genom Newtons gravitationsteori.

Något i detta rörelsemönster kan alltså inte förklaras genom gravitationen. Vilket ju är det som är grunden för den spektakulära Harvard-teorin.

Nedanstående bild är från NASA - den lilla pricken i mitten är ´Oumuamua. Anledningen till att de andra objekten ser så utdragna ut på bilden är att teleskopet följde ´Oumuamuas rörelse, för att få en tydlig bid av - vad-det-nu-är....

Matriarkatproblemet i Rymdpatrullen

Jag har nu sett om alla sju avsnitten av Rymdpatrullen från 1966, med engelsk textning.

En sak som förvånar mig är att det endast blev sju avsnitt. Avsnitten är faktiskt spännande, och det skulle säkert gått att få en trogen tittarskara för en längre serie.

En annan sak som jag bara sporadiskt reflekterade över tidigare är den ständiga underliggande spänningen mellan manlig och kvinnlig auktoritet.

Som jag nämnt tidigare inleddes serien med att Cliff Allister McLane, den manliga kommendanten för rymdskeppet Orion, förses med en kvinnlig övervakare, Tamara Jagelovsk,  som ska se till att han inte bryter mot reglementen. Dessutom var hon alltså ryska, och det var förmodligen ingen tillfällighet.

Nu ställs alltså manlig individuell initiativkraft mot kvinnlig rysk försiktig byråkratism. Det är inte på något sätt dolt var manusförfattarnas sympatier ligger. Eller för den delen inställningen hos rymdskeppets besättning.

Till en början med försöker flera av dessa sabotera Jagilovsks auktoritet, men hon är stenhård.  Gradvist, mycket gradvist,  löser sig det hela på ett annat sätt. Cliff Allister McLane och Tamara Jagilovsk blir efter ett tag förälskade i varandra, vilket efter hand mildrar konflikten. Och i det sista avsnittet ser det faktiskt ut som att de får varandra...

Å andra sidan är McLanes överordnade i den militära hierarkin utanför rymdskeppet också en kvinna.  Vilket han aldrig verkar ha haft något problem med. Dessutom verkar flera  av de övriga generalerna vara kvinnor.

Därför är temat lite motsägelsefullt. Han accepterar kvinnlig överordning i en del avseenden, men inte i andra.

Det hela ställs på sin spets i avsnitt fem. Där visar det sig att solens aktivitet ökar, vilket hotar att leda till en global uppvärmning (!) på jorden. Det visar sig efter ett tag att solaktiviteten inte ökat spontant, utan att en utomjordisk civilisation med artificiella medel orsakat detta.

Den är utomjordisk men ändå mänsklig.  Den visar sig bestå av en jordisk koloni på en bortglömd planet som för femhundra år sedan brutit alla kontakter med jorden.

Den cirklar runt en stjärna som håller på att svalna. För att inte det ska bli alltför kallt stimulerar de vår sol så att dess värme ska öka.

Ännu ett bevis på avsaknaden av elementära astronomiska kunskaper hos manusförfattarna. En så liten ökning av solaktiviteten som beskrivs, skulle definitivt inte öka värmen på en planet i ett annat, aldrig så närbeläget solsystem.

Men Orion tar sig till planeten ifråga. Den heter Chroma, och McLanes syfte är att förhandla med befolkningen där.

När han kommer dit förstår han ingenting. Visserligen hade de första från Chroma som Rymdpatrullen fåt kontakt med, varit manliga tekniker och forskare. Men alla de han presenteras för på Chroma är kvinnor.

Han blir mer och mer upprörd. Till sist skriker han att han vill tala med någon i ansvarig ställning och inte bollas från den ena kvinnan till den andra.

Men det visar sig nu att den kvinna han just talar med är den högsta ledaren på planeten. Han vägrar att tro det. Han tycks se detta som helt omöjligt.

McLane får då förklarat för sig (naturligtvis på perfekt tyska) att den manliga civilisationen på jorden är så destruktiv och krigisk, att befolkningen på Chroma för länge sedan låtit kvinnorna ta makten.

Män kunde vara vara bra på både forskning och fysiskt arbete, men det omdöme som krävs för att fatta balanserade beslut har de absolut inte.

En kompromiss med Chroma blir till sist möjlig eftersom rymdskeppet Orion på några avlägsna himlakroppar hittat "solmateria" som kan fungera som en lokal värmekälla. Ytterligare ett märkligt exempel på manusförfattarnas okunnighet om den mest elementära astronomi och fysik...

Om Cliff Allister lyckas modifiera matriarkatet på sitt eget rymdskepp genom att förföra Tamara, lyckas han dessutom i slutändan modifiera matriarkatet på Chroma, genom att göra detsamma med dess kvinnliga ledare. Hon inbjuder honom att komma dit för att undervisa på planeten, för att balansera det kvinnliga styre som nu hon själv också tycker sig inse är lite - ensidigt..

Vad kan inte lite manlig charm åstadkomma, så säg?  ;-)

Den kvinnliga ledaren på Chroma nämns aldrig vid namn, hon kallas endast "Sie" ("hon" på tyska).

Hon spelas av Margot Trooger, en skådespelare som dog 1994. I Sverige blev Trooger känd 1969 för att hon spelade Prussiluskan i Pippi Långstrump.

Avsnitt fem i Rymdpatrullen kan ses här...

Tamara Jagelovsk, Eva Pflug och Rymdpatrullen

Har kollat upp lite om Raumpatrouille Orion, som jag skrev om i förra inlägget.

En av de mest betydelsefulla personerna i serien är Tamara Jagelovsk. Hon utses i avsnitt ett till att bli någon sorts övervakare åt Orions kapten Cliff Allister McLane. Han har vid upprepade tillfällen brutit mot det regelsystem som ska styra rymdfarten. Jagelovsk får till uppgift att följa med Orion, hindra McLane frän att bryta mot reglerna, och rapportera honom om och när han gör det.

Till en början beskrivs hon ganska så negativt - som en oflexibel byråkrat, som försöker stå i vägen för McLanes djärva initiativ. Men ganska snart får även McLane medge att hon faktiskt kan ha rätt - i alla fall då och då...

Som någon sorts matriark bakom kulisserna har hon det yttersta ansvaret för skeppet.

Bilden av henne blir också gradvis mer och mer sympatisk.

Hennes ryska namn är lite intressant. Hon skildras inledningsvis lite som sovjetiska byråkrater brukade skildras i väst. Fyrkantiga, okänsliga och auktoritära.

Men å andra sidan hade ju kalla kriget avmattats när serien spelades in. Till och med i James Bond-filmer fick ju ryssar efter ett tag en del försonande drag. Så hennes alltmer positiva sidor står inte helt i motsättning till en sådan Sovjet-analogi...

Hon spelas av Eva Pflug, som både före och efter Rymdpatrullen hade spelat in andra roller. Och dessutom verkat som sångerska  Men hon verkar mest vara ihågkommen från sin roll i Rymdpatrullen.

Detta avspeglas också i denna sång hon gjorde 1968, med titeln "Das Mädchen von Mond". I musikvideon till den, varvas scener från Rymdpatrullen med scener där hon ganska lättklädd dansar  på grus- och grässlätter.

På ett ställe på nätet beskrivs hon som en "feministisk ikon" för sin roll i Ryndpatrullen. Det går på sätt och vis att förstå. Kvinnor med den typen av makt var inte så vanlig i den tidens sf-historier.

Hon dog 2008. Hon var nog den karaktär som fängslade mig mest i Ryndpatrullen, och jag märker att jag känner mig lite vemodig när jag nu får reda på att hon är död...

Raumpatrouille Orion - nu med engelsk undertext

På mellandagarna i december 1966 började en ny serie sändas - Rymdpatrullen. Det var en tysk sf-serie om ett rymdskepp och dess besättning. Den visade sig tyvärr endast bestå av sju delar och sändes en bit in i 1967.

Jag blev ändå förtjust. Jag var elva i december, och hade blivit tolv i januari. Hade aldrig sett något liknande, och det var verkligen nyhetens behag.

För några år sedan hittade jag den på YouTube, men endast den första hade engelsk undertext. Resten var enbart på tyska. Jag såg åndå sex avsnitt, alla utom det sista - och förstod kanske en tredjedel av innehållet. Mina tyska språkkunskaper år i stort sett obefintliga.

Men nu verkar alla ha kommit med engelsk undertext och kan ses här.*

Jag har nu sett de två första. Den allra första (som jag alltså sett för några år sedan med engelsk text) var riktigt spännande.  Den andra var också spännande men lite pinsam.  Om man ska göra ett äventyr med en supernova i huvudrollen bör man veta vad en supernova är för något. Det gör inte manusförfattarna.

Åtminstone lite astronomiska kunskaper borde man väl ändå ha om man gör en sf-serie...

Mer allmänt kan förstås sägas att den för mig inte direkt upplevs på det sätt den gjorde 1966-67. Men nostalgivärdet i att se om den är ganska så stort.

Rymdskeppet Orion ser ut precis som ett flygande tefat - som alltså flygs av en jordisk besättning. Det utspelar sig i en tid då alla nationalstater är upphävda. Att alla talar tyska torde dock ha haft praktiska orsaker, och inte varit ett utryck för manusförfattarnas stortyska drömmar...

Det finns faktiskt något av framtidsseende i hur förhållandet mellan könen beskrivs i serien.  Bland såväl rymdfarare som stridspiloter (de närmaste yrken från 1966 man kan jämföra med seriens tema) var ju vid den tiden mansdominansen total. Så inte i serien.

Det råder ingen total jämställdhet, men det ligger någorlunda nära en sådan. Visserligen är kaptenen på Orion man, men han har fått en centralt utsedd övervakare, som ska se till att han inte gör några dumheter. Denna övervakare är alltså en kvinna. Dessutom är hon, av namnet att döma, ryska.

I personalen i övrigt finns det både kvinnor och män, med en viss övervikt för de senare.

I första avsnittet stöter Orion på en grupp utomjordingar, som visar sig vara fientliga. Detta går sedan som ett tema genom serien. Om jag minns rätt från 1967 innehåller sista avsnittet nån form av slutstrid. Men jag minns inte några detaljer.

Raumpatrouille Orion fick ju sedan en rad efterföljare, som jag endast följt sporadiskt. För mig var den ultimata rymdserien för alltid just Rymdpatrullen. Knappast för att den var bäst - men för att den var först.
-----------------------------------------------------------------
* Om man ser den med Safari i helskärmsläge, splittras bilden i två. På Firefox är bilden normal.P