Fred Hoyle och "panspermiateorin"

Lyssna gärna på denna föreläsning av Fred Hoyle (1915-2001) -en av 1900-talets mest kända astronomer och kosmologer.

Den är från 1982 och han argumenterar för att livet inte uppstod på jorden eller andra planeter utan att det finns spritt över hela universum.

Hoyle  menade att studier av stoftmoln i kosmos visar att de har egenskaper som talar för att de till stor del består av mikroorganismer, som liknar de bakterier som återfinns på jorden. 

Han menade också att studier av epidemiska sjukdomar tyder på att många av dessa inte endast sprids mellan människor (eller andra levande organismer) på jorden - utan att källan till den kommer utifrån (exempelvis genom kometer), och att de ofta ser ut att spridas oberoende av kontakter mellan varelser på jorden. 

Han har i andra sammanhang argumenterat för att språnget från organiska molekyler till levande celler är så stort att chansen för att dessa molekyler ska kunna bilda celler är ungefär lika liten som att ett skrotupplag som faller ner på jorden skulle bilda en jumbojet...

Men eftersom han ansåg att universum funnits i evighet har livsformer haft en oändlig tid på sig att utvecklas. Vilket skulle kunna förklara de mest osannolika utvecklingar.

Hans teorier om livets spridning ses som ett exempel på "panspemiateorier" - alltså uppfattningen att livet inte uppstått på jorden utan sprids över universum. De anses för det mesta allmänt vederlagda, utom i mycket modifierade versioner. 

Men för Hoyle innebar teorin även att han förkastade Darwins utvecklingsteori.  Evolutionen är kosmisk, inte jordbunden.

Hoyle har annars kommit med andra kontroversiella astronomiska teorier. Han var exempelvis 1948 en av de tre upphovsmännen bakom den så kallade steady-state-teorin , som hävdade att universums expansion inte beror på en "Big Bang",  utan på att materia kontinuerligt skapas i universum, som han alltså ansåg hade funnits, och även kommer att bestå, i  oändlig tid. Denna teori anses vara allmänt vederlagd, men långt senare formulerade Hoyle en modifierad variant av den. 

Men ingen ska tro att Hoyle endast kommit med spekulativa och kontroversiella teorier. Det var exempelvis han som matematiskt kunde visa att alla grundämnen förutom väte och helium måste ha skapats i stjärnor. 

Hoyle har för övrigt skrivit flera mycket fantasieggande och välskrivna science-fiction-romaner  som även översatts till svenska. (Vill i synnerhet rekommendera Det svarta molnet och Caraghs gåta, men även Den femte planeten). 

Han var ovanligt mångsidig, och vågade som antytts  presentera de mest kontroversiella teorier, och försvara dem under årtionden.

-------------------------------------------------–––

PS: Båda de teorier av Fred Hoyle som jag nämner här verkar definitivt mer hoppfulla än de som dessa står i motsättning till. 

Jag hörde förresten talas om Fred Hoyle och hans steady state-teori, liksom den rivaliserande Big Bang-teorin,  redan ca 1965-67, då jag var mellan 10 och 12 år. Och jag hoppades innerligt att steady-state-teorin skulle visa sig vara riktig.  Men konstigt nog föll även kosmologiska teorier under Murphys lag,  så jag insåg snart att den teori jag tyckte riktigt illa om verkade vara den som  blev accepterad...

Utomjordiskt

Läste nyss ut en bok med titeln "Utomjordiskt : de första tecknen på intelligent liv". Den är skriven av Avi Loeb, världens kanske nu mest kända levande astronomiska teoretiker (efter att  Stephen  Hawking dog).

Avi Loeb är mest känd för att driva tesen att Oumuamua var en utomjordisk rymdfarkost. Men detta är ingen tillfällighet. Han har redan innan Oumuamus dök upp drivit linjen att det är mycket sannolikt att det finns utomjordiskt liv och att forskningen borde satsa mer tid och pengar på att finna det. 

På så sätt har han hittat en nisch där han både kan bli akademiskt känd och tjäna pengar. Böcker av ledande akademiker som driver tesen att vi får besök av utomjordiska rymdskepp slår det mesta  -  och jag misstänker att boken kommer att läsas av betydligt fler än de böcker av hans kolleger som handlar om svarta hål, universums tre första minuter, eller mörk materia. 

Nu finns det inte mer att läsa om Oumuamua i denna bok än man kan finna i tidningar, tidskrifter eller på nätet. Dessutom verkar den för mig ha egendomliga sakfel, syftesfel och konstiga formuleringar. Jag har svårt att avgöra om det beror på min bristande läsförståelse,  bokens översättning eller (kanske minst troligt) språkliga  brister i originalboken. 

Men det viktigaste i boken är inte återberättelsen av storyn om Oumuamua. Det viktigaste är ett resonemang om astronomins prioriteringar. 

Oerhört mycket mer tid och pengar läggs på (återigen) svarta hål,  universums tre första minuter, eller mörk materia,  än på sökandet efter utomjordiskt liv. Loeb ställer sig frågor som  - vad är viktigast för mänskligheten  - att få reda på om vi har sällskap i rymden - eller om (exempelvis) universum  utvecklades på ett inflatoriskt sätt de första millisekunderna efter Big Bang.. 

Eller  frågan om vi har utomjordiska farkoster som då och då besöker  oss, visavi frågan om mörk materia finns eller är en ad hoc-förklaring för att hjälpa standardkosmologin. Jag förnekar inte alls att de senare frågorna är viktiga - men håller definitivt med Loeb om att de förstnämnda frågorna är mycket mer viktiga för dec flesta av oss.  

Ändå satsas nästan alla resurser på just de senare nämnda frågorna - medan ex.vis SETI-projektet som ska forska om utomjordiskt liv får så oerhört mycket mindre - om man jämför,  närmast nålpengar.

Prioriteringen är svår att förstå - i synnerhet som det numera finns så oerhört många exo-planeter som upptäckts  i beboeliga zoner runt stjärnor i vår galax. 

Prioriteringen är i själva verket så svår att förstå att jag skulle kunna  börja tänka på rent Arkiv X-liknande konspirationsteorier i mina funderingar kring frågan varför. Dvs om jag hade varit en sådan skum  konspirationsteoretiker själv.

Men det är jag förstås inte.  ;-)

 

Flying Saucers are real?

/Inser  nu att jag förut skrivit ett inlägg  med mycket  liknande innehåll. Den stora skillnaden är att jag i det inte hade länken till den närmast skakande dokumentär som jag här länkar till. Så jag låter ändå detta inlägg vara kvar./

När jag var barn trodde jag på "flygande tefat". Det var väl en kombination av två saker som fick mig att göra det. Dels en hel del övertygande rapporter. Dels de vackra contactee-berättelserna, som gjorde att jag ville tro på dem.

Contactee-berättelserna slutade jag nog att tro på någon gång i elva-tolvårsåldern. Men fortfarande fanns det ju en hel del övertygande rapporter. 

När jag sedan blev äldre bestämde jag mig för att de stora avstånden i världsrymden gjorde det omöjligt att tänka sig att UFO.s  skulle kunna komma från yttre rymden. Om man stryker den utomjordiska möjligheten blir ju hela UFO-fältet tråkigt. 

Väderballonger är ju inte så intressanta. Hemliga militära flygplan kunde knappast heller fängsla mig. 

Men så hände det för något år sedan att militären i USA gick ut med att många UFO-rapporter faktiskt handlar om verkliga  materiella ting som flyger. De offentliggjorde  ett antal rapporter som visade filmer av okända objekt i luften som verkade ha en kapacitet som inga  kända jordiska luftfarkoster hade. 

I de offentliga kommentarerna spekulerades det  mest om det kunde vara ryska eller kinesiska hemliga luftfarkoster.

Problemet med den teorin är främst att de rörelsemönster som dessa flygande objekt har - och som inga kända jordiska farkoster har - i stort sett var desamma som de som fanns i rapporternas från 40- och 50-talen (och senare). 

Om man skulle kunna tänka sig att åtminstone Kina idag skulle ha kunnat utvecklat en så avancerad teknologi är det ju helt otänkbart att vare sig Kina, Sovjet eller ens USA skulle ha kunnat haft en sådan teknologi på 40- eller 50-talen. 

Tillbaks till den utomjordiska teorin. Eller? 

De som är intresserad av frågan bör se denna dokumentär. från australiska 60 minutes.  Den är faktiskt lite skakande. Eller för den som vill -  mycket skakande. 

 

En bild från Titan

Nedanstående är - tycker jag -  en mycket vacker bild. Den är tagen av rymdsonden Huygens, som åtföljde rymdfarkosten Cassini. Cassinis syfte var att studera Saturnus och dess månar. Huygens specifika syfte var att landa på Saturnusmånen Titan., den enda månen i vårt solsystem som har en atmosfär. Vilket den gjorde. Den 14 januari 2005.

Det finns flera bilder som är publicerade från Huygens foton från nedstigningen, men endast en som är tagen från Titans yta. Det är alltså denna bild.

Det konstiga är att man får leta ett tag innan man inser att det endast finns en bild tagen från ytan. Ofta ser man formuleringen att detta är den första bilden som är tagen från Titans yta, men man får som sagt leta ett tag innan man inser att det också är den enda. 

Anledningen ser ut att ha varit tekniska problem, som drabbade kommunikationen mellan Huygens och Cassini.  

Det är dessutom den enda bild vi har som är tagen från ytan på någon himlakropp bortom Mars.

Det finns belägg som anses tyda på att det en bit under Titans yta finns en ocean av vatten,  som sträcker sig runt hela månen.

Eftersom det dessutom verkar finnas organiska molekyler i Titans atmosfär kan det kanske tyda på att det finns någon form av liv på Titan.

Mer om Titan kan man finna i denna dokumentär, som trots den betydligt mer allmänna titel den i alla fall har fått på Youtube, i stort sett endast handlar om Titan.

 

Är den "mörka materien" i själva verket plasma?

Jag har kanske en pseudovetenskaplig del av min hjärna, som till och från får mig att intressera  mig för teorier som anses ohållbara i den akademiska världen.

En av dessa är plasmakosmologi. Jag började först intressera mig för den pga min motvilja  mot Big Bang-teorin. Detta berodde väl mest på någon sorts dödsångest. Jag ville att universum skulle ha evigt liv, och inte möta ett sorgset öde i en oändlig gleshet. Nu inser jag att även en mycket sympatisk garanterat inte pseudovetenskaplig forskare som Nobelpristagaren Roger Penrose lyckats skapa en Big Bang-teori som är förenligt med ett evigt liv för universum.

Jag återkommer förmodligen till Penrose, som även har intressanta teorier om medvetandets natur. Men jag stannar just nu kvar till en aspekt av plasmakosmologin. Där denna verkligen gör skäl för sitt namn.

Jag menar - motstånd mot Big Bang-teorin följer inte alls automatiskt från att man vill betona plasmans roll i universum. En elak recensent skrev en gång att de större delarna av plasmakosmologen Eric J Lerners bok "The Big Bang never happened" var de delar där han betonade just plasmans och elektromagnetismens roll i universum.  Som enligt recensenten lika gärna skulle kunna vara en del av en bok med titeln  "The Big Bang happened." 

Den främsta orsaken till att plasmakosmologer brukar avvisa Big Bang-teorin är väl att denna strömnings grundare, Hannes Alfvén,  var emot denna teori. Vilket inte heller hos honom automatiskt följde från hans åsikter om plasma. 

Ett annat problem för plasmakosmologin är ju att den har så att säga infiltrerats av anhängare till "Electric Universe" som driver den ganska så absurda idén att solen drivs av elektricitet, och inte av fusionskraft. Vilket torde vara dystert för just plasmakosmologen och fusionsforskaren  Lerner. Till Lerners fördel ska sägas att han entydigt har tagit avstånd från "Electric Universe" och slagit fast att det finns överväldigande belägg för att solen drivs av fusionskraft. 

Finns det då inte något område där ett plasmakosmologiskt perspektiv kan utgöra ett seriöst alternativ till delar av standardkosmologin? Kanske. Jag tänker på så kallad mörk materia. Trots att ingen någonsin lyckats hitta någon mörk materia - trots otaliga experiment med detta syfte - är det närmast en dogm i standardkosmologin att en sådan måste finnas. 

På denna YouTube-länk  kan från  ungefär mitten av videon finna en djärv argumentering för att det som tillskrivs en mystisk mörk materia som aldrig någonsin verkar kunna hittas hur länge man än letar - kan förklaras utifrån en för astronomerna osynlig plasma - som befinner sig mellan planeterna, mellan stjärnorna och både inom och utom galaxerna. 

Jag tycker idén är fascinerande, men är, som jag ofta påpekar, på detta område, en okunnig lekman som låter sina "åsikter" i sådana frågor styras av sin egen variant av "common sense". Vilket ju gör att jag inte ens  vågar kalla det för "åsikter" - utan citationstecken. 

 

Nedan - norrsken - en form av plasma.

 

Anthony Peratt - "Physics of the Plasma Universe"

Den idag förmodligen mest vetenskapligt meriterade av de aktiva förespråkarna för plasmakosmologi är Anthony Peratt. 

Jag har just "läst igenom" den andra upplagan  av hans bok "Physics of the Plasma Universe".

Att jag skriver "läst igenom" inom citattecken beror på att stora delar av boken är fylld med komplicerade ekvationer som jag inte förstår ett skvatt av. Men det jag förstod av den gjorde ändå boken både intressant och stimulerande.

Boken för inte fram Peratts kritik av Big Bang-teorin och den är inte heller  ett polemiskt försvar av den plasmakosmologiska teorin. Den är en förvisso mycket lärd genomgång av olika typer av plasmafenomen i universum, alltifrån plasma på jorden, och i jordens omedelbara  närhet - till interstellär och galaktisk/intergalaktisk  plasma. 

För mig som lekman är det svårt att avgöra vad som är icke-kontroversiellt respektive kontroversiellt i boken. Det finns i vilket fall som helst plasma på helt olika nivåer i universum. Och det är sant att plasma utgör kanske 99,9 procent (eller mer) av den synliga materien i universum. Med "synlig" menar jag här inte endast synlig med hjälp av vanligt ljus utan även på frekvenser utanför detta. 

Eftersom Peratt förnekar existensen av mörk materia  menar han att inte endast den synliga materien, utan all materia, till 99, 9 procent består av plasma. Vilket ju är en kontroversiell ståndpunkt.

Plasma tenderar att skapa trådliknade strukturer, och har ett rörelsemönster som vida skiljer den från andra, icke-plasmiska gaser. Det är definitivt ett fascinerande ämne.

I motsats till Eric Lerner, som klart accepterar att solen drivs av fusionsenergi, uttalar sig inte Peratt om frågan. När han tar upp den skriver han så här:  "The nuclerar core of the Sun is a plasma at about a temperature of 1.5 keV. Beyond this, our knowledge of the Sun´s interior is highly uncertain. Processes which govern the abundance of elements, nuclear reactions, and the generation mechanism and strength of the interior magnetic fields, are incompletely  known". (s. 11.) Som synes undviker han frågan.

När han använder sig av elektromagnetisk information från  rymden, är han som mest övertygande. När han istället använder sig av information från laboratorieexperiment och datasimuleringar blir jag mer tveksam. Vad gäller slutsatserna från laboratorie-experimenten motiverar han, i anslutning till Hannes Alfvén, dessa med att plasmastrukturer fungerar på samma sätt - oavsett storlek. Det betyder att om plasma i ett sådant experiment bildar formationer som liknar spiralgalaxer kan man anta att de verkliga spiralgalaxerna kan antas ha skapats av moln av plasma.

Vad gäller datorsimuleringar bör det ju sägas att deras validitet ju är avhängig vad som matas in i datorn. Om den som genomför dessa simuleringar har kontroversiella åsikter om exempelvis plasmans karaktär torde det ju kunna påverka resultaten.

Om det finns något i boken som får mig att reagera entydigt negativt är det när Parett på sidorna 363 ff utan förvarning använder sig av arkeologiska artefakter som han - utan att på något sätt problematisera frågan - anser är avbildningar av plasmafenomen. Bland annat tar han här upp de geometriska mönster som finns i Peru, gigantiska av människor skapade strukturer som endast kan ses högt uppe i luften. Här finner han mönster som påminner om de som kan ses i bland annat laboratorier vid plasma-experiment. 

Det kanske de gör, men de mönster som finns på marken är inte så komplexa så att man kan avfärda möjligheten att de har skapats av människor som inte har en aning om hur plasma ser ut. Den enda plasma i rymden som kan ses med blotta ögat torde vara norrsken. Och jag har aldrig sett bilder på norrsken som på något sätt liknar linjerna i Peru. 

På YouTube finns en inspelning, som jag länkat till tidigare. Där håller Peratt ett föredrag för vad som kanske kan antas vara ett Electric Universe-möte. Det är där han säger att Plasma Universe och Electric Universe i stort sett är samma sak. Där kan man också se många bilder från plasma som skapats i laboratorie-experiment som sedan jämförs med förhistoriska ristningar. De visar sig likna varandra och Peratt verkar närmast automatiskt dra slutsatsen att dessa ristningar är avbildningar av plasma. Den kommer från mycket stora delar av världen - även sådana där så vitt jag förstår det knappast går att se norrsken i våra dagar. 

Peratt verkar anse att det finns miljoner av plasma-liknande avbildningar från förhistorisk tid. Han för också fram teorin att solen för tusentals år sedan var mer aktiv - och att den kastade ut mycket mer plasma i rymden då än den gör nu. 

Men oavsett detta - att tro att en av de mest förekommande konstnärliga verksamheterna under förhistorisk tid byggde på att noga studera plasmastrukturer i himlen och sedan lägga ner en enorm tid på att skapa den ena plasma-avbildningen efter den andra är lite udda. Varför i allsin dar skulle de göra det?

Och så oerhört lika varandra är inte plasmafenomen och forntida ristningar. Dessutom bygger många av Peratts exempel på plasmastrukturer som skapats i laboratorier och simuleringar men som inte återfinns på himlen idag. 

Jag har känslan av att Peratts mångåriga studier av plasma har gjort honom så att säga fartblind. Han drar mycket snabbt slutsatsen att forntida ristningar som liknar den plasma han studerar verkligen var avbildningar av plasma. Om jag ska vara riktigt, riktigt elak tycker jag att det påminner lite om när Erich von Däniken tolkade förhistoriska bilder från Sydamerika som att de föreställde rymddräkter.

 

"Plasma Universe" vs "Electric Universe"

"Plasma Universe" och "Electric Universe" är två begrepp som ofta ses som samma sak. I synnerhet sprids denna förvirring av anhängare till "Electric Universe", för att ge en form av vetenskaplig kredibilitet för sin teori. För den som blivit förvirrad av detta rekommenderar jag denna YouTube-video. Den beskriver grunderna i båda dessa teorier och i synnerhet skillnaderna mellan dem. '

Båda dessa strömningar hänvisar gärna till pionjärer i plasmaforskningen,  som Kristian Birkeland och framförallt Hannes Alfvén.

Både "Plasma Universe" och "Electric Universe"  är emot Big Bang-teorin. Båda anser också att universum är oändligt i tid och rum.

Båda hävdar att universum till 99,99 procent är fyllt med plasma (och förnekar således existensen av "mörk materia"').   Denna plasma  bildar ofta trådlika,  elektromagnetiskt laddade  strukturer, som transporterar både energi och materia genom universum.. Och de menar också att plasma och elektromagnetiska fält spelar en viktig roll i uppkomsten  av stjärnor och galaxer. 

Men skillnaderna är nog större. "Plasma Universe" förnekar inte att solen får sin energi från fusionskraft. Och en av de mest aktiva plasmakosmologerna, Eric Lerner, försvarar aktivt den allmänt accepterade fusionsteorin.

"Electric Universe" menat tvärtom att solens energi i grunden är elektrisk, och kommer utifrån.

"Plasma Universe" menar att elektromagnetism är lika viktig som gravitationen för universums utveckling. "Electric Universe" går många steg länge och menar att ALL energi - även gravitationen! - i grunden är elektrisk till sin natur.

"Electric Universe" menar också, uppenbarligen inspirerade av Immanuel Velikovsky, att många geografiska fenomen är orsakade av elektriska urladdningar. Exempelvis Grand Canyon.  

Electric Universe menar också att förändringar i de elektromagnetiska "trådarna" kan skapa stora förändringar i stjärnor och galaxer. Och om någon av dessa trådar skulle upphöra kan stjärnor slockna. Stjärnorna ses som glödlampor som får sin energi från elektriska strömmar som förbinder stjärnor och även galaxer med varandra,

Elecrtric Universe är mycket synlig på nätet., och skapar förvirring genom att driva linjen att Electric Universe och Plasma Universe egentligen är samma sak.

Men medan plasmakosmologin uppstod som en seriös inomvetenskaplig åsiktsriktning (som nog kan sägas vara skapad av Hannes Alfvén)  var  Electric Universe redan från början en pseudovetenskaplig teori. 

Dessvärre har en av plasmakosmologins pionjärer - Anhtony Peratt, i många avseenden glidit närmare Electric Universe  Han har till och med gått så långt att han  - i motsättning till sina tidigare uttalanden -  i en video själv sagt att  Electric Universe och Plasma Universe i stort sett är samma sak!

Det innebär att en från början inomvetenskaplig teori ses ut att sugas upp av dess pseudovetenskapliga efterföljare.

Jag tycker det är lite tragiskt. Jag skulle personligen gärna vilja att plasmakosmologin hade rätt. Den gör ju universum både mer begripligt, och på ett visst sätt även mer tryggt. (NOT)

Kvar på de plasmakosmologiska barrikaderna står Eric Lerner. .Han är marxist, och skulle inte för allt i världen vilja liera sig med Velikovsky-anhängare.

Electric Universe KAN helt enkelt inte ha rätt. I alla fall inte enligt min egen common sense-baserade logik. Nu är en common sense-baserad logik inte precis något speciellt vetenskapligt - men just i detta fall torde ändå min common sense-känsla  stå i samklang med åsikter som med all säkerhet delas av alla seriösa fysiker och kosmologer...

 (NOT) I alla fall sedan de i praktiken verkat  lämna Hannes Alfvéns teori om att universum består av lika mycket anti-materia som materia!

;

Hannes Alfvén 1942.

 

Electric universe, plasmakosmologi, Velikovsky och Hannes Alfvén

Jag skulle skriva ett svar till Tidlösa under förra inlägget, men det blev för långt så bloggen accepterade det inte. Så nu har jag lagt upp både hens kommentarer och mitt långa svar här. 

Tidlösa sa...

    .....Mitt intryck av velikovskianismen är att den tror på ett kaotiskt universum, vilket gjorde mig väldigt förbryllad. Varför startar man en sekt kring *det*? Antingen har jag missförstått något eller så består "tryggheten" i att den store profeten insett sanningen och kan förläna denna gnosis till andra...

    10 juli 2021 16:24 

 Tidlösa sa...

    Det jag menar är alltså att velikovskianerna visserligen verkar tro på en guldålder i historiens gryning, men senare blev solsystemet snarast ännu mer kaotiskt än vad den officiella vetenskapen påstår (Velikovskys katastrofism), och det är oklart hur vi ska ta oss ur denna situation. Man kan dock få intellektuell tillfredställelse genom att tro på Velikovsky, som avslöjat sanningen om hur allting egentligen fungerar.

    Det fanns ju även en judisk aspekt hos Velikovsky: hans teorier "bevisade" Bibeln utan hänvisning till Gud, vilket väl passade sekulariserade judar och kanske ex-kristna också? Fast den aspekten är kanske inte längre så framträdande?

    Det här är alltså baserat på material jag läste för kanske 15 eller 20 år sedan, så miljön kan ju ha förändrats.

    10 juli 2021 21:34 Radera10 juli 2021 21:34

---------------------------------- 

SVAR

Jo, det finns ett problem med det jag skrev. Men jag tror ändå det ligger en hel del i det. Om man tar den respektabla delen av detta teorikomplex är det ju inte velikovskianskt. Där kan man framförallt hos Lerner se hur han anklagar Big Bang-teoretikerna för att ha en pessimistisk syn på världen och universum, som han verkar mena är påverkad av kapitalismens dödskamp, eller något liknande (han är marxist, även om han sällan uttrycker detta klart). 

 

Jag har också intrycket att Anthony  Peratt, även om han inte är marxist,  på något sätt har en önskan om ett universum som inte kommer att gå under. Som jag även tror gäller Hoyle, Bondi och andra motståndare till  Big Bang-teorin. Och definitivt mig själv - jag försöker inte på något sätt dölja  att mina "åsikter" i just denna fråga direkt bygger på önskningar. Eftersom jag i motsats till Hoyle, Bondi. Peratt, Alfvén, och andra förträffliga motståndare till Big Bang-teorin har fullkomligt rudimentära kunskaper i matematik (ungefär motsvarande sjunde eller åttonde klass i grundskolans högstadium, eller möjligen ännu mindre än så) kan jag inte ens dölja det. vare för mig själv eller andra. 

 

Men om man tar det här med tryggheten är den ju mycket begränsad även i den icke-velikovskianska  plasmakosmologin. I alla fall i dess tidigaste form. Den första teori som Hannes Alfvén utvecklade i motsättning till Big Bang byggde på idén att det som kallades Big Bang endast var en lokal explosion i vår del av universum, orsakad av en kollision mellan materia och anti-materia. Ett sådant universum vore nog akut mycket farligare än det som Big Bang-teorin förespråkar. Om det idag finns lika stora mängder av materia och anti-materia i universum lever vi verkligen farligt. 

 

Men även om vi levde farligt skulle de som, i likhet med mig, lyckas projicera sin önskan om evigt liv på universum som helhet, ändå kunna uppfatta det som tryggare. Allt är förgängligt, men ändå inte allt. Man kan lita på materien, den kommer alltid att finnas kvar, och kommer på något sätt  att ersätta den roll Gud spelar hos de troende. 

 

Och Alfvéns anti-materia-teori, tycks idag vara till större delen  glömd även av plasmakosmologerna. På så sätt ärv det inte svårt för Lerner att koppla sina teorier till utvecklingsoptimism. 

 

Vad gäller Peratt, är jag inte klar på vad hans samarbete med velikovskianer om "petroglyfer" egentligen står för. Men det enda jag kan tänka mig är att han ändå i viktiga avseenden  anammar delar av deras lära - annars finns det ingen rim och reson i hans föredrag om hällristningar som föreställer plasmafenomen. 

 

Jag har inte läst Velikovsky i original, men av det jag vet kan det bli  en underlig blandning av "otrygghet" och "trygghet"  om man anammar hans teorier. 

 

Det är sant att ett solsystem som beter sig a la Velikovsky borde kunna ge en stora skälvan. Å andra sidan verkar Electric Universe inte riktigt ta konsekvenserna av sin egen katastrofism. De menar i anknytning till Velikovsky att endast för några tusen år sedan hade vi, dels en helt annan ordning på planeterna i vårt solsystem - men även gigantiska  elektriska urladdningar, som borde ha gjort jorden till en helvetisk plats. De förklarar exempelvis Grand Canyon och andra liknande områden, på jorden såväl som  motsvarigheter  på Mars, som resultat av gigantiska elektriska urladdningar. Jag betvivlar att en sådan "Electric Sky" skulle kunna vara förenlig med mänskligt  liv.  Men enligt dagens velikovskianer satt våra förmödrar och förfäder , till synes obekymrade, och gjorde ristningar av de enorma elektriska urladdningar som var vardagsmat. Det är definitivt något som inte stämmer. 

 

Jag tror att Electric Universe kan ge en trygghet, dels för att deras anhängare inte verkar dra konsekvenserna av sin egen katastrofism, men dels också pga teorins grundläggande struktur:

 

Universum kommer enligt EU alltid att finnas. Materien kommer inre att falla sönder. Dessutom är materien fortfarande materia. Eftersom man förkastar kvantteorin slipper man dessa potentiellt ångestskapande osäkerhetsprinciper som under 1900-talet har dematerialierat materien och förvandlat den till nästan rent matematiska abstraktioner. Eftersom man dessutom också förkastar relativitetsteorin kan man förutom att bevara vår "trygga" common sense-syn på vad materien är, göra detsamma med rummet. Rum är rum, det kan inte krökas, och det är dessutom tredimensionellt och har inte begåvats med spöklika  extradimensioner. 

 

Så även om solen kan slockna som en glödlampa, riskerar vi inte kusliga scenarier som att all massa upphör om Higgspartiklarna skulle brytas ner, eller andra otäcka saker som kan hända om universum är en kvantfluktuation, exempelvis att nya kvantfluktuationer kan skapa nya universum när som helst - möjligen på bekostnad av vårt eget.  

 

Rummet är tredimensionellt som vi alla uppfattar det, men kan inte ta på det, men man kan gå¨i en rak linje och utgå från att det VERKLIGEN är en rak linje. Materia går att ta på, matematiken beskriver materiens egenskaper  - och inte tvärtom.  Vi kommer alla att dö, men eftersom universum är för evigt, och oändligt i tid och rum, och fattbart, kommer något mycket välbekant alltid att finnas där. 

 

Det har vissa likheter med en av de slogans som fick en hel del att attraheras av Donald Trump. Make America Great Again.  På samma sätt - Make Matter and Space Great Again. Eller snarare "Make matter and space matter and space again." Materia och rum är materia och rum - inte endast abstraktioner som endast kan förstås av matematiker. 

 

Jag tror att lockelsen med såväl den inomvetenskapliga som utomvetenskapliga plasmakosmologin ligger i just detta. 

 

Eller för att citera Hannes Alfvén.   Hans egna matematiska kunskaper var mycket omfattande men han kunde på något sätt uttrycka känslorna hos common sense-människor, som fruktade att materia och rum skulle drunkna i matematikens overkliga gungfly:

 

“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (Hämtat från Lerner,  “The big bang never happened”, 1992 s, 127. Se i övrigt Var är Hannes Alfvén när vi behöver honom? ).

 

 

 C. Leroy Ellenberger med Immanuel Velikovsky i Seaside Heights, New Jersey, 1978.

Anthony Peratt kapitulerar för "Electric Universe"

Jag har tidigare satt upp en motsättning mellan begreppen "Electric Universe" och  "Plasma  Universe". Det senare skulle syfta på den inomvetesapliga plasmakosmoligi, som accepterar relativitetsteorin, accepterar att solen drivs av fusion, och som inte utgår från velikovskianska teorier om att solsystemet såg helt annorlunda ut för endast några tusen ärv sedan. 

Men som menar att elektromagnetiska kraftfält spelar en mycket större roll i universum, än vad standardkosmologin medger, och som dessutom  förkastar Big Bang och menar attt universum är oändligt i tid och rum. 

Den tidigare termen syftade på den teori, som dessutom beskriver stjärnorna som någon sorts kosmiska glödlampor, som inte får sin energi från processer ioim stjärnorna. Och som förkastar Einstein, bejakar Velikovsky, och tror att  forntida artefakter just ofta beskriver ett solsystem som  just  för några tusen år sedan i betydligt högre grad präglas av spektakulära plasmafenomen än vad man kan se nu. 

Jag kunde stöda mig på Anthony L Peratts webbsida, där man kan läsa detta: "The Plasma Universe and Plasma Cosmology have no ties to the anti-science blogsites of the holoscience 'electric universe'". 

Så vi hade - antog  jag - en situation där anhängarna till den pseudovetenskapliga teorin om "Electric Universe" hyllade inomvetenskapliga plasmakosmologer som Anthony Perrat och Eric J Lerner, men att uppskattningen inte var ömsesidig. 

Men det håller i så fall på att ändras. Lyssna på denna video  där Peratt just försöker att hitta avbildningar av plasmafenomen i forntida stenristningar. 

Men inte nog med att han numera har tagit över detta velikovskianska intresse. Han säger också en anmärkningsvärd sak,  alldeles i början av föredraget. Han nämner positivt  "Electric Universe" och jämför denna term med "Plasma Universe" och tillägger snabbt:  "Which is about the same thing". Detta sade han så tidigt som 2005... 

Det är anmärkningsvärt, men inte alldeles förvånande. "Electtric Universe" kan nog beskrivas som ett sektliknande nätverk, som har otaliga videor och texter på nätet. De har ekonomiska resurser, och en effektiv organisation,. Medan isolerade kosmologer som Peratt och Lerner numera står nästan helt ensamma i den akademiska världen. 

Peratt verkar nu ha kapitulerat för denna sekt, medan Lerner i alla fall inte ännu gjort det (även om han indirekt puffar för Electric Universe-teorin genom att han har plockat in Donald Scotts bok "The electric sky" i sin lista över rekommenderad litteratur). Lerner ägnar sig numera mest åt att i den ena YouTube-videon efter den andra på ett liter tröttsamt sätt hävdar att standardkosmologin är helt fel. 

Missförstå mig inte - jag både tror och (framförallt) hoppas att standardkosmologin har fel. "Plasma Universe" är ett fantasieggande projekt, och jag skulle gärna vilja att de hade rätt. Jag skulle förresten inte heller ha något emot att "Electric Universe" har rätt, även om det nu ser ganska så dystert ut för denna säregna teori. 

Jag har sett skeptikersidor som hävdar att en av förklaringarna till att "Eletcric Universe" har blivit så populär, är att dess anhängare kan känna sig märkvärdiga genom att stöda en strömning som tror sig ha genomskådat auktoriteter som Einstein, Max Planck, Stephen Hawking och andra. Men jag tror inte att det är den viktigaste förklaringen. Den viktigaste förklaringen tror jag är att "Electric Universe" ger ett så tryggt intryck. Den säger ju detta: Universum har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Det ser ju ut att vara skapat av en rationell ingenjör, som ser till att allt går rätt till, så det inte finns något att oroa sig för. 

Nej, de är ju inte religiösa och jag tror inte alls att de tror på en stor elektriker i himlen. Men det spelar ingen roll - för i deras modell SER DET UT SOM en elektriker i himlen ordnar allt. Jag skulle inte ha något emot att universum skulle se ut så. Tyvärr strider det ju emot den enda naturlag som är hundraprocentigt bevisad, och som inte har några som helst undantag. 

Nämligen Murphys lag...    ;-)

Detta med flygande tefat...

Den senaste tiden har vad som brukar kallas UFO:s, och tidigare även "flygande  tefat", fått en helt ny typ av uppmärksamhet.. Det sägs komma en regeringsrapport i USA. Vi får väl vänta tills vi får ta del av rapporten, men om den kommer att innehålla det som påstås är det ju mycket anmärkningsvärt.   

Den sägs inte kategoriskt  avfärda teorin att  det skulle handla om - utomjordiska farkoster.  Men den kommer inte heller att avfärda teorier om att det skulle kunna handla om kinesiska eller ryska hemliga vapen. Frågan kommer att behandlas som om det kanske rör sig om en säkerhetsrisk för USA...

Vad som  däremot tydligen kommer att avfärdas är idéer om att det skulle handla om hemliga USA-projekt. Det sistnämnda är ju lite löjligt. Om det handlar om USA-projekt som verkligen är hemliga kam man ju inte förvänta sig att USA:s regering skulle avslöja dessa. 

Nåväl, det kan ju eventuellt vara så att det är en för tidig rötmånadshistoria. Men i så¨fall har denna genast skapat en typ av uppmärksamhet av ett tidigare inte skådat slag. 

För nu kommer den ena efter den andra (trovärdiga!) berättelsen (från såväl USA som andra länder) från piloter (och andra) som berättar om de mest extrema saker. Om osynliga objekt som ändå visar sig på radarskärmen och som verkar lägga sig så nära ett flygplan som möjligt men som sagt inte syns för blotta ögat. Eller om objekt som syns med ögat, och som plötsligt försvinner och sedan på nytt visar sig på en plats mycket långt borta. Och när en pilot väl berättat  om  den typer av händelser, kommer snart efteråt andra piloter som säger "MeToo" (om uttrycket ursäktas).

Om man på ett märkligt sätt kan få associationer till MeToo kan man också få associationer till Glasnost. Precis som det i Sovjet ca 1986-87 blev möjligt att i de officiella media diskutera  sådant som förut  hade varit förbehållet underjordiska Samizdat-publikationer kan man nu i media i västvärlden (inklusive det så respektabla BBC) få höra om sådant man annars mest kunde läsa om i obskyra publikationer i New Age-bokhandlar. 

Vad händer? Och varför? 

Även om USA:s regering snart  påstås komma  med en rapport som inte kategoriskt kommer att avfärda att det kommer att handla om utomjordiska  farkoster verkar fokus ändå vara på att det skulle kunna handla om hemliga projekt från Kina och Ryssland. Att åtminstone Kina snabbt utvecklat en teknologi,  som för ett tag sedan gjorde det möjligt för detta land att som först i världen genomföra en mjuklandning på månens baksida, är ju anmärkningsvärt. 

Men det mönster som beskrivs i de olika berättelserna från flygplanspiloter och andra verkar ändå inte vara något som man rimligen kan associera med någon teknologi som skulle kunna finnas på jorden idag. Att kinesiska flygande farkoster skulle genomföra halsbrytande manövrer över USA dagligen (ja, en pilot som intervjuats säger just att piloter i USA stöter på denna typ av fenomen dagligen!) och vid behov ibland kan göra sig  osynliga för radarn, ibland osynliga för ögonen, ibland försvinna och sekunden efteråt visa sig mycket långt borta, låter lite absurt. 

Men dessutom - den som följt UFO-debatten vet ju att nästan exakt samma typ av rapporter kommit från såväl USA som andra länder - alltsedan 1947. Och då kunde det väl rimligen inte ha handlat om ryska, eller än mindre kinesiska, hemliga stridsplan? 

För att nu ingen ska tro att jag driver linjen att utomjordingar besökt jorden sedan 1947 vill jag tillägga att jag faktiskt inte vågar tro något alls.  Det HAR funnits trovärdiga rapporter sedan 1947 (då piloten Kenneth Arnold för  första gången myntade termen "flygande tefat")  men å andra sidan är de hisnande avstånden i världsrymden  sådana att det  i stort sätt verkar helt omöjligt att tänka sig att detta skulle kunnat vara utomjordiska farkoster.  Om "utomjordingar" besökte oss med en sådan frekvens torde de väl  som ett minimum antas ha en gigantisk bas i  vårt solsystem. Det torde finnas moderskepp, hangarer, och en stor besättning av piloter och andra i vår omedelbara närhet. Som skulle vara  helt osynlig. 

Så jag tror ingenting.  Om det å ena sidan finns mängder av trovärdiga rapporter, om å andra sidan dessa rapporter beskriver saker som torde vara helt omöjliga - vad ska man tro  då? 

Om man tar språnget ut i det av allt att döma omöjliga,   blir man kanske rentav tvungen att resonera om andra dimensioner, maskhål i rymden osv. Man behöver inte sympatisera med Vetenskap och Folkbildning  för att rygga tillbaks från sådana scenarier. 

Så jag vågar inte tro något alls. Men är djupt fascinerad. Och väntar med spänning på fortsättningen.

(En artikel från BBC:s webbsida kam läsas här.  Ett program från "60 minutes" kan ses här.)