Jag har nu läst igenom Elizabeth Klarers "Beyond the Light Barrier”, som jag skrev om här den 15 augusti.
Jag vill nog inte rekommendera den...
Den är en egendomlig mix av en tvivelaktig kärlekshistoria och övningar i olika former av pseudovetenskap. Kärlekshistorien är ytlig och stereotyp. och kombinerar enformiga skildringar av ständig lycka - med rent kusliga undertoner. Och pseudovetenskapen kombinerar New Age-föreställningar med osmälta terminologiska fragment från relativitetsteori, partikelfysik och astronomi.
Om vi börjar med pseudovetenskapen - så excellerar den i ett missbruk av fysikaliska teorier som författaren inte förstår. Någon kan invända att det är jag som inte förstår den högre utvecklade fysik som utvecklats av forskarna på planeterna runt Alpha Centauri. Må så vara, men vad säger man om de direkt felaktiga påståenden om vårt eget solsystem, som var möjliga att komma fram med 1982, men som forskningen sedan dess direkt har motbevisat?
I boken sägs till exempel att alla månar runt Jupiter har en atmosfär. Saken är den att ingen av dem har någon atmosfär. Det har däremot Saturnus-månen Titan, men den nämns inte i boken. Vidare sägs det att vår måne kommer från ett annat solsystem, vilket direkt torde kunna motbevisas av att dess kemiska sammansättning är närmast identisk med motsvarande på jorden, Bortsett från att den saknar vatten, vilket bäst förklaras av den idag allmänt accepterade teorin om månens födelse - att den bildades vid en kollision mellan en proto-jord och en annan planet.
Vidare kan man i boken ta del av det märkliga påståendet att en (osynlig) del av solens korona täcker Merkurius, Venus, jorden och Mars. Vilket sedan används för att förklara både väderfenomen och mänsklig aggressivitet.
O.s.v...
Kärlekshistorien byggs upp med ständiga rader av positivt laddade adjektiv, ungefär som HP Lovecraft bygger upp sina skräckhistorier med negativt laddade dito. Jag misstänker att metoden är mer effektiv för att skapa skräck än för att skapa romantik. I alla fall fungerar den inte här. I alla fall inte för mig.
Men bakom den idylliska romansen framskymtar dessutom ett lått kusligt scenario. Vi får veta att Elizabeth själv varit utvald sedan barndomen, för att gifta sig med Akon från Alpha Centauri. Hon har nämligen iakttagits sedan födslen av de allvetande ufonauterna (som också har baser under Antarktis) - och som kommit fram till att hon är den perfekta kvinnan för att befruktas av Akon. För att på så sätt bidra med färskt blod till rasen på Alpha Centauri. Det har hon inget emot för hon älskar Akon.
Akon säger sig också älska henne. För en något mer misstänksam person i Elizabeths kläder skulle tanken kanske slå rot, att denna kärlek skulle kunna varit ett manipulativt redskap för att genomföra den önskade befruktningen.
Och hon tvingas ju föda sin nyfödda son på en planet som kretsar runt Proxima Centauri. Och han måste stanna där, medan hon måste tillbaka till jorden.
Planeten där detta utspelar sig beskrivs med än mer överflödande adjektiv än vad som används om Akon. Färgerna är underbara, maten är underbar, husen är underbara.. smyckena är underbart vackra - allt är underbart.
Att kalla bokens skildring för mindre trovärdig är ju ett understatement. Men dessutom finns det något så solkigt hierarkiskt i det ojämlika förhållandet mellan den lyckliga jordkvinnan och den allvetande och i allt överlägsne Akon, att jag inte ens kan komma på mig att hoppas att det skulle kunna vara sant.
Annat är det då med Blip och Dia i Wernströms här tidigare recenserade roman. De skulle jag gärna vilja tro på att de existerade. Tråkigt nog är "Resa på en okänd planet” endast en ungdomsroman, som inte gör något anspråk på att vara sann, medan den suspekta historien om Akon från Alpha Centauri gör anspråk på att vara det. Jag skulle nog önska att det vore tvärtom...
PS. Förresten är boken försedd med ett efterord av Elizabeth Klarers son, som uppenbarligen vare sig vill eller kan tro på historien.. Inte vill, eftersom han som vuxen blivit djupt troende (fundamentalistisk?) kristen. Inte kan, eftersom viktiga uppgifter i boken strider mot uppenbara fakta från hans eget liv...
Wednesday, August 29, 2018
Saturday, August 25, 2018
Blip och Dia från yttre rymden
Sven Wernström är en författare med vänsteråsikter, som skrivit skrivit många ungdomsromaner. Han är ganska känd, men många kanske inte vet att han 1967 skrev en contactee-berättelse för ungdomar. Och med två tonåringar som contactees. Den hette "Resa på en okänd planet". Den okända planeten är jorden.
Huvudpersonerna heter Mikael och Agneta och är syskon i lägre tonåren. En dag råkar de träffa två rymdmänniskor som just landat med sitt rymdskepp. De har inga namn men Mikael och Agneta döper dem strax till Blip och Dia.
Egentligen är ufonauterna själva barn, i den meningen att de inte är könsmogna. Men på planeten de kommer från går den intellektuella utvecklingen snabbare än den sexuella. Så de har redan en utbildning, och har fått som uppdrag att besöka jorden. I ett bestämt syfte.
Det är helt klart att den planet de kommer från är socialistisk. Och när de kommer till jorden inser de att den underliga, och galna, planeten måste undersökas. De tar med sig Agneta och Mikael på de flesta av sina resor.
De besöker en latinamerikansk militärdiktatur, de besöker Sydafrika, Indien och Vietnam. När de besöker Vietnam tar de dock inte med sig de jordiska barnen. Deras dator har räknat ut att det är en mycket farlig plats - vi skriver alltså 1967, mitt under Vietnamkriget.
Den sista plats de besöker är en fredlig, men fattig söderhavsö.
De blir förvånade över vad de ser. De frågar barnen om de kan förklara extrema klyftor mellan fattig och rik, krig, förtyck... Det kan inte Agneta och Mikael..
Men dessa frågor får de unga contactees att ställa egna frågor om vilken värld de egentligen lever i.
Men Blip och Dia har ju ett syfte. Det talar de inte om för barnen. När Mikael och Agneta råkar upptäcka syftet blir Blip och Dia förskräcka. Och säger till dem att nu måste de se till att dessa inte berättar något för någon...
Men det löser sig snabbt. Deras hemliga syfte är att samla ihop exemplar av djurarter för att ta med sig till sin hemplanet, eftersom alla djur en gång hade utrotats där. Och de har lärt sig att äganderätten är det viktigaste på jorden, och är rädda att det ska ses som stöld.
För en gångs skull kan Agneta och Mikael ge dem ett lugnande besked. Vilda djur ägs inte av någon och ingen kommer att se det som stöld om de tar med sig ett antal sådana.
När de åker i väg är det mycket sorgligt. Barnen är ledsna - i synnerhet Agneta. Och det känns också lite sorgligt när man läser det.
Och ja, jag har läst den förut, troligen någon gång våren 1968. Jag blev tagen av den då. Jag hade ju läst contactee-berättelser förut, men den här var den första jag hade tagit del av med en helt entydig vänsterprofil.
Men det är klart, Wernström är ingen Posadas, eller George Adamski. Han är helt enkelt en författare som utnyttjar contactee-temat för att skriva en ungdomsroman.
En politisk ungdomsroman. Den har förstås, i likhet med andra Wernström-böcker, ett klart politiskt syfte. Läsaren ska förmås att se världen genom Blips och Dias ögon - och inse hur absurd den är. Och komma på tanken att en socialistisk planet vore en bättre lösning...
Jag tyckte bra om den i trettonårsåldern. Om den funkar för dagens trettonåringar vågar jag inte uttala mig om.
Jag lånade den på Stockholms Stadsbiblioteks barn- och ungdomsavdelning. Men den finns inte på hyllorna, man måste beställa den från magasinet.
Om jag vore ansvarig bibliotekarie skulle jag nog ställa upp den på hyllorna igen. Det skulle inte direkt skada om den blev lånad då och då.
Huvudpersonerna heter Mikael och Agneta och är syskon i lägre tonåren. En dag råkar de träffa två rymdmänniskor som just landat med sitt rymdskepp. De har inga namn men Mikael och Agneta döper dem strax till Blip och Dia.
Egentligen är ufonauterna själva barn, i den meningen att de inte är könsmogna. Men på planeten de kommer från går den intellektuella utvecklingen snabbare än den sexuella. Så de har redan en utbildning, och har fått som uppdrag att besöka jorden. I ett bestämt syfte.
Det är helt klart att den planet de kommer från är socialistisk. Och när de kommer till jorden inser de att den underliga, och galna, planeten måste undersökas. De tar med sig Agneta och Mikael på de flesta av sina resor.
De besöker en latinamerikansk militärdiktatur, de besöker Sydafrika, Indien och Vietnam. När de besöker Vietnam tar de dock inte med sig de jordiska barnen. Deras dator har räknat ut att det är en mycket farlig plats - vi skriver alltså 1967, mitt under Vietnamkriget.
Den sista plats de besöker är en fredlig, men fattig söderhavsö.
De blir förvånade över vad de ser. De frågar barnen om de kan förklara extrema klyftor mellan fattig och rik, krig, förtyck... Det kan inte Agneta och Mikael..
Men dessa frågor får de unga contactees att ställa egna frågor om vilken värld de egentligen lever i.
Men Blip och Dia har ju ett syfte. Det talar de inte om för barnen. När Mikael och Agneta råkar upptäcka syftet blir Blip och Dia förskräcka. Och säger till dem att nu måste de se till att dessa inte berättar något för någon...
Men det löser sig snabbt. Deras hemliga syfte är att samla ihop exemplar av djurarter för att ta med sig till sin hemplanet, eftersom alla djur en gång hade utrotats där. Och de har lärt sig att äganderätten är det viktigaste på jorden, och är rädda att det ska ses som stöld.
För en gångs skull kan Agneta och Mikael ge dem ett lugnande besked. Vilda djur ägs inte av någon och ingen kommer att se det som stöld om de tar med sig ett antal sådana.
När de åker i väg är det mycket sorgligt. Barnen är ledsna - i synnerhet Agneta. Och det känns också lite sorgligt när man läser det.
Och ja, jag har läst den förut, troligen någon gång våren 1968. Jag blev tagen av den då. Jag hade ju läst contactee-berättelser förut, men den här var den första jag hade tagit del av med en helt entydig vänsterprofil.
Men det är klart, Wernström är ingen Posadas, eller George Adamski. Han är helt enkelt en författare som utnyttjar contactee-temat för att skriva en ungdomsroman.
En politisk ungdomsroman. Den har förstås, i likhet med andra Wernström-böcker, ett klart politiskt syfte. Läsaren ska förmås att se världen genom Blips och Dias ögon - och inse hur absurd den är. Och komma på tanken att en socialistisk planet vore en bättre lösning...
Jag tyckte bra om den i trettonårsåldern. Om den funkar för dagens trettonåringar vågar jag inte uttala mig om.
Jag lånade den på Stockholms Stadsbiblioteks barn- och ungdomsavdelning. Men den finns inte på hyllorna, man måste beställa den från magasinet.
Om jag vore ansvarig bibliotekarie skulle jag nog ställa upp den på hyllorna igen. Det skulle inte direkt skada om den blev lånad då och då.
Thursday, August 23, 2018
J. Posadas, contactees och flygande tefat
Contactees inspirerade inte endast mig som barn, utan förvisso många människor. En av dem var en man som kallade sig J. Posadas.
Han var ingen ufolog. Han var på tidigt sextiotal ledare för en mycket liten utbrytning från en av de två huvudfraktionerna i den trotskistiska världsrörelsen "Fjärde Internationalen".
Det bör alltså betonas att den var mycket liten. Dessutom var den ... bisarr. Det har under 1900-talets senare hälft funnits en del konstiga sekter, som kallat sig "trotskister". Detta kan knappast Trotskij rå för, och inte heller den stora majoriteten av de som uppfattat sig som trotskister. De är vanligtvis rationella och sansade människor.
Men en grupp som slår alla rekord i att avvika från vad som allmänt torde kallas ”rationalitet” torde vara Posadas grupp. Jag tänker inte plåga er med andra exempel på deras lära - endast diskutera Posadas syn på UFO:s. Läs gärna denna text, som Posadas skrev den 26 juni 1968.
Det är alltså en av Posadas texter om UFO:s. Han anser att så avancerade varelser som det uppenbarligen måste handla om, kommit mycket längre än oss i utveckligen. De måste komma från mer utvecklade, underförstått socialistiska, planeter.
Han vacklar lite om deras existens, ibland verkar han tro - ibland låter han skeptisk. Men det framgår mellan raderna att han åtminstone vill tro på dem. Och var redo att dra politiska konsekvenser av denna tro.
Ett av hans argument bygger direkt på contactee-berättelserna. Han refererar deras skildringar av utomjordingarna – att de är vänliga och icke-aggressiva. De har inte kommit som erövrare.
Men han säger också att anledningen till att både USA och Sovjetbyråkratin förnekar existensen av flygande tefat är att de är rådda för att deras makt ska hotas av konfrontationen med en överlägsen civilisation,
Posadas menar att verkliga socialister tvärtom borde söka samarbete med ufonauterna. Aktivt uppmana dem att hjälpa till med att lösa världens problem. Dvs underförstått - hjälpa oss att avskaffa byråkratstyre och kapitalism...
Det låter ju lite befängt att ledaren för en revolutionär organisation ska skiva sådana texter. Men Posadas var, försiktigt sagt, lite udda.
Här är några citat från hans artikel-.
"All the news of UFOs (unidentified flying objects) around the various parts of the world coincide. There are many coincidences, not all of which are exaggerations. We believe and accept that these beings exist. The majority of people who have seen them say that they are normal beings; and the people who speak of them say that they do not believe in ghosts or spirits. Many people have already seen UFOs. General MacArthur, that Yankee murderer, said with regard to the disappearance of a plane that had struck a strange object: ‘perhaps we – together with the Soviets – will have to make war against an enemy arriving from outside Earth’. ...
All the people who say that they have seen extra-terrestrials, UFOs, coincide in the fact that these beings have not frightened them, and that they have made themselves understood, without using an audible language, showing them that they mean no harm. They do not provoke a feeling of alarm, but of serenity. They create sensations of mellowness, suppleness, harmony, reassurance. They do not inspire any fear. They must give off a sense of security by their movements, by their facial demeanour, or in other ways. None among those who have seen them have said ‘I was scared, they frightened me’.
On the contrary, they awaken a pleasant sentiment, one of respect. They must emit some sort of rays that cause this sensation, if they do exist. None among those who have seen them has said that they were attacked. They have shown no interest in attacking, violating, stealing, possessing: they have come to observe.....
The inhabitants of other planets who come here must consider the Earth’s inhabitants as mad, always fighting one another. The notion of struggle, of confrontation, certainly does not exist where they come from. Why fight? The historical foundation of the capitalists’ and workers’ states’ bureaucracies’ lack of interest in studying UFOs and living beings on other planets is that they see the threat of their own elimination. As such they do not interest themselves with the continued existence, the life, of human beings....
...The existence of flying saucers and living beings on other planets is a phenomena that the dialectical conception of history can admit. The most immediate consequence we can draw is that, if these beings do exist, they must have a societal organisation superior to our own. Their appearances are not the effect of bellicose or aggressive sentiments.
This means that they have no need for war, that they do not come to Earth with goals of conquest in mind. ... They have no aggressive impulse, they have no need to kill in order to live: they come only to observe. We can foresee the existence of such beings, even taking into account the fantasies that exist among the reports, stories, observations and statements. If they exist, we must call on them to intervene, to help us resolve the problems we have on Earth" ...
Det lustiga är nu att jag - helt oberoende av Posadas - under sextiotalet, åtminstone omedvetet, hade liknande idéer, bortsett från det där med Sovjet.
Det har jag på något sätt alltid vetat, men beviset fick jag när jag för något år sedan fick kopior av de journaler som Gösta Harding skrev när han hade mig i terapi 1968-71. Att UFOs ska invadera jorden och förändra den var en återkommande - och nästan alltid behaglig - dröm jag ibland hade på nätterna,
Den 26 november 1968 finns en anteckning om att jag hade haft en dröm om att utomjordingar som hade någon form av samarbeta med Sovjet (!!) erövrade världen.
Det mest intressanta är inte drömmen i sig - utan min reaktion när jag vaknade. Enligt anteckningarna hade jag blivit djupt besviken när jag hade vaknat och insett att det inte var verkligt...
Då hade jag på det medvetna planet slutat att tro på contactee-berättelserna, men någonstans fanns idéer om UFO:s som räddare kvar.
Dena gång, alltså, i samarbete med Sovjet!
Han var ingen ufolog. Han var på tidigt sextiotal ledare för en mycket liten utbrytning från en av de två huvudfraktionerna i den trotskistiska världsrörelsen "Fjärde Internationalen".
Det bör alltså betonas att den var mycket liten. Dessutom var den ... bisarr. Det har under 1900-talets senare hälft funnits en del konstiga sekter, som kallat sig "trotskister". Detta kan knappast Trotskij rå för, och inte heller den stora majoriteten av de som uppfattat sig som trotskister. De är vanligtvis rationella och sansade människor.
Men en grupp som slår alla rekord i att avvika från vad som allmänt torde kallas ”rationalitet” torde vara Posadas grupp. Jag tänker inte plåga er med andra exempel på deras lära - endast diskutera Posadas syn på UFO:s. Läs gärna denna text, som Posadas skrev den 26 juni 1968.
Det är alltså en av Posadas texter om UFO:s. Han anser att så avancerade varelser som det uppenbarligen måste handla om, kommit mycket längre än oss i utveckligen. De måste komma från mer utvecklade, underförstått socialistiska, planeter.
Han vacklar lite om deras existens, ibland verkar han tro - ibland låter han skeptisk. Men det framgår mellan raderna att han åtminstone vill tro på dem. Och var redo att dra politiska konsekvenser av denna tro.
Ett av hans argument bygger direkt på contactee-berättelserna. Han refererar deras skildringar av utomjordingarna – att de är vänliga och icke-aggressiva. De har inte kommit som erövrare.
Men han säger också att anledningen till att både USA och Sovjetbyråkratin förnekar existensen av flygande tefat är att de är rådda för att deras makt ska hotas av konfrontationen med en överlägsen civilisation,
Posadas menar att verkliga socialister tvärtom borde söka samarbete med ufonauterna. Aktivt uppmana dem att hjälpa till med att lösa världens problem. Dvs underförstått - hjälpa oss att avskaffa byråkratstyre och kapitalism...
Det låter ju lite befängt att ledaren för en revolutionär organisation ska skiva sådana texter. Men Posadas var, försiktigt sagt, lite udda.
Här är några citat från hans artikel-.
"All the news of UFOs (unidentified flying objects) around the various parts of the world coincide. There are many coincidences, not all of which are exaggerations. We believe and accept that these beings exist. The majority of people who have seen them say that they are normal beings; and the people who speak of them say that they do not believe in ghosts or spirits. Many people have already seen UFOs. General MacArthur, that Yankee murderer, said with regard to the disappearance of a plane that had struck a strange object: ‘perhaps we – together with the Soviets – will have to make war against an enemy arriving from outside Earth’. ...
All the people who say that they have seen extra-terrestrials, UFOs, coincide in the fact that these beings have not frightened them, and that they have made themselves understood, without using an audible language, showing them that they mean no harm. They do not provoke a feeling of alarm, but of serenity. They create sensations of mellowness, suppleness, harmony, reassurance. They do not inspire any fear. They must give off a sense of security by their movements, by their facial demeanour, or in other ways. None among those who have seen them have said ‘I was scared, they frightened me’.
On the contrary, they awaken a pleasant sentiment, one of respect. They must emit some sort of rays that cause this sensation, if they do exist. None among those who have seen them has said that they were attacked. They have shown no interest in attacking, violating, stealing, possessing: they have come to observe.....
The inhabitants of other planets who come here must consider the Earth’s inhabitants as mad, always fighting one another. The notion of struggle, of confrontation, certainly does not exist where they come from. Why fight? The historical foundation of the capitalists’ and workers’ states’ bureaucracies’ lack of interest in studying UFOs and living beings on other planets is that they see the threat of their own elimination. As such they do not interest themselves with the continued existence, the life, of human beings....
...The existence of flying saucers and living beings on other planets is a phenomena that the dialectical conception of history can admit. The most immediate consequence we can draw is that, if these beings do exist, they must have a societal organisation superior to our own. Their appearances are not the effect of bellicose or aggressive sentiments.
This means that they have no need for war, that they do not come to Earth with goals of conquest in mind. ... They have no aggressive impulse, they have no need to kill in order to live: they come only to observe. We can foresee the existence of such beings, even taking into account the fantasies that exist among the reports, stories, observations and statements. If they exist, we must call on them to intervene, to help us resolve the problems we have on Earth" ...
Det lustiga är nu att jag - helt oberoende av Posadas - under sextiotalet, åtminstone omedvetet, hade liknande idéer, bortsett från det där med Sovjet.
Det har jag på något sätt alltid vetat, men beviset fick jag när jag för något år sedan fick kopior av de journaler som Gösta Harding skrev när han hade mig i terapi 1968-71. Att UFOs ska invadera jorden och förändra den var en återkommande - och nästan alltid behaglig - dröm jag ibland hade på nätterna,
Den 26 november 1968 finns en anteckning om att jag hade haft en dröm om att utomjordingar som hade någon form av samarbeta med Sovjet (!!) erövrade världen.
Det mest intressanta är inte drömmen i sig - utan min reaktion när jag vaknade. Enligt anteckningarna hade jag blivit djupt besviken när jag hade vaknat och insett att det inte var verkligt...
Då hade jag på det medvetna planet slutat att tro på contactee-berättelserna, men någonstans fanns idéer om UFO:s som räddare kvar.
Dena gång, alltså, i samarbete med Sovjet!
Tuesday, August 21, 2018
Contactees
Fakta och funderingar om en försvunnen barnatro
Jag har då och då i denna blogg använt ordet "contactee". Det är en term inom ufologin för personer som fått (eller påstår sig ha fått) uppleva en viss typ av kontakt med "rymdmänniskor".
Den skiljer sig från en annan kategori, "abductees", som också hävdat att de haft kontakt med varelser med ett urprung utanför jorden.
Den stora skillnaden dem emellan är att contactees beskriver fredliga, frivilliga, möten med "rymdmänniskor" (ursäkta, rymdmänniskor äe en idiotisk term, men jag kommer just nu inte på någon bättre), medan abductees berättar om hur de ofrivilligt kidnappas - och ofta utsätts för obehagliga experiment.
Det finns också en tidsskillnad mellan dem, på nästan exakt tio år. De första contactee-berättelserna publicerades i början av 50-talet, de första abducteeberättelserna i början av 60-talet (även om det i det senare fallet finns några få tidigare gränsfall).
Contacteeberättelserna beskrivs i princip alltid som positiva upplevelser, abductee-berätteserna beskriver i samtliga fall antingen helt negativa, eller ambivalenta, upplevelser.
Båda typerna av berättelser har haft föregångare, som vagt innehållet några av dess element men som saknat de flesta andra.
Contacteeberättelserna präglade stora delen av vad man kanske kan kalla "tefatsdiskursen" under femtiotalet. Under sextiotalet kom dessa i bakgrunden, även om de inte alls försvann.
De som är skeptiskt inställda till alla berättelser om möten med "rymdmänniskor" tvingas för det mesta till skilda typer av teorier när de ska analysera dessa två grupper. Vad gäller "abductees" kan man (beroende på ens teoretiska grundsyn) välja nellan två alternativ vad gäller vissa abductees. Det handlar om de fall där det uppenbart ser ut att vara personer som genuint är skakade av upplevelserna, och inte verkar ljuga.
I dessa fall kan man antingen använda teorier om inplanterade "falska minnen", teorier så välbekanta från andra områden. Eller också kan man utgå från att det handlar om människor som utsatts för någon typ av traumatisk upplevelse, som de felaktigt tolkar som att de kidnappats av UFO:s. Å andra sidan finns det en mycket stor grupp (enligt min åsikt majoriteten) av påstådda abductees, där man mycket väl skulle kunna anta att det handlar om medvetna lögner.
Eftersom jag är övervägande skeptisk till renodlade "falska minnes"-teorier lutar jag alltså själv åt att de flesta påstådda abductees helt enkelt hittar på, men att det finns en hård kärna som utsatts för någonting mycket traumatiskt (men däremot troligen inte för ufonauter...).*
Nu lämnar jag abductees. Det är en grupp av berättelser som, om de vore sanna, skulle kunna ge bilden av ett monstruöst hot mot jorden, och utgör i de flesta fall en deprimerande läsning... i alla fall för mig,
Contactees är en helt annan sak. Deras berättelser är inte traumatiska, och kan inte gärna ses som täckminnen för traumatiska händelser. Och de är för exakta, icke drömlika och dessutom detaljfyllda, för att de ska passa in i någon rimlig (eller ens orimlig) FMS-teori.
I princip finns bara två alternativ för dessa. Antingen är de (helt eller delvis) sanna - eller också är de medvetna lögner. Själv lutar jag sorgligt nog mot det andra alternativet för i stort sett hela genren - även som jag gärna skulle vilja tro på det första...
En gång trodde jag på det första alternativet. Jag hade läst Max B Milers Flygande tefat - fantasi eller verklighet? från 1959, troligen någon gång 1962. Den hade övertygande skildringar av UFO-observationer. Och så ett kapitel om contactees. De (för mig) övertygande kapitlen om observationer gjorde att jag kunde tro på UFO:s - kapitlet om contactees gjorde att jag ville tro på dem....
Visserligen presenterades sällan de i dessa sammanhang ofta förekommande politiska, filosofiska och kvasi-religiösa budskapen i just denna bok. Men de antyddes, och framförallt fick man bilden av att välvilliga varelser med en högt utverkad teknologi höll koll på vad som hände på jorden. Och kunde hoppas att om det verklige blev kris skulle de ingripa...
Alla contactee-berättelser beskrev inte någon form av budskap, men alla beskrev ufonauterna som goda och vänliga.
Ett exempel på det är ett fall från Norge från 1954. Två systrar, Asta Solvang och Edith Jakobsen, berättade att de hade stött på ett "tefat" och en tefatspilot, på en myr, när de skulle blocka bär. Tefaltspiloten framförde inget budskap till dem, och när han talade var det på ett språk som ingen av kvinnorna förstod, men hans utstrålning gjorde tydligen intryck:
"Det som gjorde det starkaste intrycket på oss. var den uppriktiga vänlighet han utstrålade. Det gav oss en känsla av godhet och pålitlighet, så att vi inte alls kände oss rädda för mötet. Hans småleende övertygade oss om att han inte hade några onda avsikter". (citerat i Miller 1959: 210).
Och här vill jag gärna berätta en händelse i grundskolan, någon gång mellan tredje och femte klass. Jag hade blivit en sorts missionär för tefatssaken. Vi hade en lärare - Helge Lundstedt - som var mån om att vi skulle få veta om vad som hände i världen. Så vi hade en timme som kallades "Aktuell timme." Där kunde man diskutera om vad man läst i tidningar och böcker, om samtida händelser. Det utnyttjade jag ofta till att berätta om alla hemskheter USA begick i Vietnam. Men till och från även för att berätta om flygande tefat.
Så en dag tog jag upp ämnet mer grundligt än vanligt. Och sa bland annat att de som verkligen mött tefatspiloter inte alls beskriver dem som nån sorts monster utan tvärtom säger att de utstrålar vänlighet och godhet. När jag sa det tittade jag på Helge Lundstedt. Just när han hört de orden kunde man se ett litet leende hos honom. Det var absolut inte elakt, men kanske man kan säga roat skeptiskt.
Jag fick det bestämda intrycket att just detta inte direkt bidrog till att hans villighet att tro på storyn i övrigt, ökade....
Men det var alltså därför jag ville tro. Jag såg min tillvaro som så otrygg, och världen omkring som så otrygg, att jag absolut ville tro på vad contactees hade berättat.
Man kan diskutera vem som var den första contacteen. Men det står nog ganska så klart att den förste som publicerade en typisk contactee-berättlse var George Adamski. Enligt honom själv hade den ägt rum i november 1952, och han publicerade den 1953. Den så vitt jag fattar andre, var Truman Bethurum, som 1953-54 började berätta om en händelse som han sade hade inträffat i juli 1952. Sedan kom flera – exempelvis Daniel Fry, Elizabeth Klarer, Orfeo Angelucci och Salvador Villanueva.
Det gemensamma för de av dessa som beskrev rena budskap från besökarna var att dessa hade ett man skulle kunna säga vagt vänsterinriktat, pacifistiskt, miljömedvetet, och ofta egalitärt innehåll. George Adamski beskrev de besökandes hemplaneter som så "kommunistiska" att det sägs att FBI startade en undersökning om honom.
Truman Bethurum beskrev ett samhälle som inte endast var socialt jämlikt, utan även jämställt mellan kvinnor och män. Den kvinnliga UFO-kapten han sade sig ha träffat, Aura Rhanes, sades sitta i regeringen på hennes hemplanet Clarion.
Elizabeth Klarer (vars kontakter först publicerades på femtiotalet, men som kom med en mer utförlig beskrivning långt senare) beskriver ett samhälle som lever i en ekologisk balans, och där ingen rovdrift på naturen förekommer.
I alla berättelser om besökarnas hemplaneter är nationsgränserna avskaffade - det finns inga nationer, och inga krig.
Bethurum berättar dessutom utförligt om andra aspekter av samhället på Clarion- bland annat om en barnuppfostran helt fri från våld (det var under en tid då aga i västvärlden allmänt accepterades som en legitim uppfostringsmetod...).
Men det allra mest centrala i de tidigare budskapen från besökarna var varningar för atombomben. Det var under en tid då atomvapen allmänt hyllades i USA som något nödvändigt i kampen mot kommunismen (och de flesta contactees kom från USA).
Nu var atombomber en hårt diskuterad fråga på femtiotalet - det skulle vara mycket mer intressant om besökarna hade varnat för den globala uppvärmingen. Men de gjorde de - så vitt jag vet - aldrig.
Om Miller verkligen trodde på contactees är lite oklart, men det år uppenbart att han ville det. På ett ställe skrivet han så här:
”Dessa representanter från andra världar har kommit med budskap om broderlig vänskap och förståelse. Vad kan vara nyttigare? De har bett oss framhålla bara kärleken och vänskapen – som de har gjort. De har skänkt tröst och hopp till tusentals människor här på jorden. Är icke det positivt och nyttigt? När fler kontakter har upprättats och blivit kända, skall de gradvis påverka världen. Det är en långsam och säker process.” (Miller 1959:192)
Han tillägger snabbt att det inte nödvändigtvis är hans egen uppfattning - han refererar anhängarnas argument. Men det är uppenbart att han just vill tro på dessa.
Som jag skrivit tidigare - det var ju just kombination av övertygande rapporter om radarekon, pilotobservationer, till synes autentiska bilder osv - och dessa contacteeberättelser som gjorde mig så hoppfull. När sedan K Gösta Rehn i en bok från 1966 presenterade en än mer övertygande skildring av UFO-observationer, blev det ändå inte lika roligt att tro längre.
Han förkastade alla positiva contactee-berättelser rakt av. Den enda berättelse om kontakt med rymdmänniskor han verkade godta var ett proto-abductee-fall i Sverige 1959, där två män berättade hur de överfölls av två ufonauter, med ett mycket motbjudande utseende, och som luktade ruttet ägg. Dessa försökte dra in de två männen in i ett flygande tefat - vilket de till sist misslyckades med.
Vem vill att sådana väsen ska besöka oss?
Det finns många bra skäl att inte alls tro på contactee-berättelserna. Men eftersom jag inte har någon lust att i allt för hög grad fylla detta inlägg med skeptisk "debunking" av berättelser som jag definitivt skulle vilja tro på, nöjer jag mig med att ta upp ett av dem.
De första contactee-berättelserna publicerades 1953 (möjligen någon enstaka publicering 1952). Dessa beskrev händelser som skulle ha ägt rum 1952. Det finns senare många contactees som i efterhand sade sig ha mött rymdmänniskor 1949, 1946 och ännu tidigare, men dessa valde alltså att publicera sig långt senare.
Om det hade funnits en, säger en, betättelse som hade publicerats före 1951 hade det vari lite lättare att övertygas.
Det året gjordes nämligen filmen "The day the Earth stood still", som handlade om en rymdmänniska som landar på jorden i ett typiskt tefat. Han har ett viktigt budskap: jorden är för krigisk, och hotande, med sin allt mer utvecklade vapenteknologi, och sina krig. Ni måste övergå till en mer fredlig och harmonisk livsstil. Mot slutet ger han en varning. Antingen övergår ni till att leva mer fredligt och harmoniskt eller så gör ni inte det - och då.... Hans slutord efter detta underförstådda hot innan han stiger in i tefatet är:"The decision is yours"...
Filmen kom alltså 1951 - före den fanns inga contactee-berättelser om ufonauter. De började dyka upp 1952-53 och spred sig sedan över världen.
Detta faktum gör det än svårare att tro på något som skulle vara väldigt skönt att kunna tro på. Tyvärr.
Referens: Max B Miller, Flygande tefat - fantasi eller verklighet? Parthenon 1959
-----------------------------------------------------------------------------------------
*För en kontroversiell teori, se denna text.
Bild som sägs avbilda Aura Rhanes från planeten Clarion.
Jag har då och då i denna blogg använt ordet "contactee". Det är en term inom ufologin för personer som fått (eller påstår sig ha fått) uppleva en viss typ av kontakt med "rymdmänniskor".
Den skiljer sig från en annan kategori, "abductees", som också hävdat att de haft kontakt med varelser med ett urprung utanför jorden.
Den stora skillnaden dem emellan är att contactees beskriver fredliga, frivilliga, möten med "rymdmänniskor" (ursäkta, rymdmänniskor äe en idiotisk term, men jag kommer just nu inte på någon bättre), medan abductees berättar om hur de ofrivilligt kidnappas - och ofta utsätts för obehagliga experiment.
Det finns också en tidsskillnad mellan dem, på nästan exakt tio år. De första contactee-berättelserna publicerades i början av 50-talet, de första abducteeberättelserna i början av 60-talet (även om det i det senare fallet finns några få tidigare gränsfall).
Contacteeberättelserna beskrivs i princip alltid som positiva upplevelser, abductee-berätteserna beskriver i samtliga fall antingen helt negativa, eller ambivalenta, upplevelser.
Båda typerna av berättelser har haft föregångare, som vagt innehållet några av dess element men som saknat de flesta andra.
Contacteeberättelserna präglade stora delen av vad man kanske kan kalla "tefatsdiskursen" under femtiotalet. Under sextiotalet kom dessa i bakgrunden, även om de inte alls försvann.
De som är skeptiskt inställda till alla berättelser om möten med "rymdmänniskor" tvingas för det mesta till skilda typer av teorier när de ska analysera dessa två grupper. Vad gäller "abductees" kan man (beroende på ens teoretiska grundsyn) välja nellan två alternativ vad gäller vissa abductees. Det handlar om de fall där det uppenbart ser ut att vara personer som genuint är skakade av upplevelserna, och inte verkar ljuga.
I dessa fall kan man antingen använda teorier om inplanterade "falska minnen", teorier så välbekanta från andra områden. Eller också kan man utgå från att det handlar om människor som utsatts för någon typ av traumatisk upplevelse, som de felaktigt tolkar som att de kidnappats av UFO:s. Å andra sidan finns det en mycket stor grupp (enligt min åsikt majoriteten) av påstådda abductees, där man mycket väl skulle kunna anta att det handlar om medvetna lögner.
Eftersom jag är övervägande skeptisk till renodlade "falska minnes"-teorier lutar jag alltså själv åt att de flesta påstådda abductees helt enkelt hittar på, men att det finns en hård kärna som utsatts för någonting mycket traumatiskt (men däremot troligen inte för ufonauter...).*
Nu lämnar jag abductees. Det är en grupp av berättelser som, om de vore sanna, skulle kunna ge bilden av ett monstruöst hot mot jorden, och utgör i de flesta fall en deprimerande läsning... i alla fall för mig,
Contactees är en helt annan sak. Deras berättelser är inte traumatiska, och kan inte gärna ses som täckminnen för traumatiska händelser. Och de är för exakta, icke drömlika och dessutom detaljfyllda, för att de ska passa in i någon rimlig (eller ens orimlig) FMS-teori.
I princip finns bara två alternativ för dessa. Antingen är de (helt eller delvis) sanna - eller också är de medvetna lögner. Själv lutar jag sorgligt nog mot det andra alternativet för i stort sett hela genren - även som jag gärna skulle vilja tro på det första...
En gång trodde jag på det första alternativet. Jag hade läst Max B Milers Flygande tefat - fantasi eller verklighet? från 1959, troligen någon gång 1962. Den hade övertygande skildringar av UFO-observationer. Och så ett kapitel om contactees. De (för mig) övertygande kapitlen om observationer gjorde att jag kunde tro på UFO:s - kapitlet om contactees gjorde att jag ville tro på dem....
Visserligen presenterades sällan de i dessa sammanhang ofta förekommande politiska, filosofiska och kvasi-religiösa budskapen i just denna bok. Men de antyddes, och framförallt fick man bilden av att välvilliga varelser med en högt utverkad teknologi höll koll på vad som hände på jorden. Och kunde hoppas att om det verklige blev kris skulle de ingripa...
Alla contactee-berättelser beskrev inte någon form av budskap, men alla beskrev ufonauterna som goda och vänliga.
Ett exempel på det är ett fall från Norge från 1954. Två systrar, Asta Solvang och Edith Jakobsen, berättade att de hade stött på ett "tefat" och en tefatspilot, på en myr, när de skulle blocka bär. Tefaltspiloten framförde inget budskap till dem, och när han talade var det på ett språk som ingen av kvinnorna förstod, men hans utstrålning gjorde tydligen intryck:
"Det som gjorde det starkaste intrycket på oss. var den uppriktiga vänlighet han utstrålade. Det gav oss en känsla av godhet och pålitlighet, så att vi inte alls kände oss rädda för mötet. Hans småleende övertygade oss om att han inte hade några onda avsikter". (citerat i Miller 1959: 210).
Och här vill jag gärna berätta en händelse i grundskolan, någon gång mellan tredje och femte klass. Jag hade blivit en sorts missionär för tefatssaken. Vi hade en lärare - Helge Lundstedt - som var mån om att vi skulle få veta om vad som hände i världen. Så vi hade en timme som kallades "Aktuell timme." Där kunde man diskutera om vad man läst i tidningar och böcker, om samtida händelser. Det utnyttjade jag ofta till att berätta om alla hemskheter USA begick i Vietnam. Men till och från även för att berätta om flygande tefat.
Så en dag tog jag upp ämnet mer grundligt än vanligt. Och sa bland annat att de som verkligen mött tefatspiloter inte alls beskriver dem som nån sorts monster utan tvärtom säger att de utstrålar vänlighet och godhet. När jag sa det tittade jag på Helge Lundstedt. Just när han hört de orden kunde man se ett litet leende hos honom. Det var absolut inte elakt, men kanske man kan säga roat skeptiskt.
Jag fick det bestämda intrycket att just detta inte direkt bidrog till att hans villighet att tro på storyn i övrigt, ökade....
Men det var alltså därför jag ville tro. Jag såg min tillvaro som så otrygg, och världen omkring som så otrygg, att jag absolut ville tro på vad contactees hade berättat.
Man kan diskutera vem som var den första contacteen. Men det står nog ganska så klart att den förste som publicerade en typisk contactee-berättlse var George Adamski. Enligt honom själv hade den ägt rum i november 1952, och han publicerade den 1953. Den så vitt jag fattar andre, var Truman Bethurum, som 1953-54 började berätta om en händelse som han sade hade inträffat i juli 1952. Sedan kom flera – exempelvis Daniel Fry, Elizabeth Klarer, Orfeo Angelucci och Salvador Villanueva.
Det gemensamma för de av dessa som beskrev rena budskap från besökarna var att dessa hade ett man skulle kunna säga vagt vänsterinriktat, pacifistiskt, miljömedvetet, och ofta egalitärt innehåll. George Adamski beskrev de besökandes hemplaneter som så "kommunistiska" att det sägs att FBI startade en undersökning om honom.
Truman Bethurum beskrev ett samhälle som inte endast var socialt jämlikt, utan även jämställt mellan kvinnor och män. Den kvinnliga UFO-kapten han sade sig ha träffat, Aura Rhanes, sades sitta i regeringen på hennes hemplanet Clarion.
Elizabeth Klarer (vars kontakter först publicerades på femtiotalet, men som kom med en mer utförlig beskrivning långt senare) beskriver ett samhälle som lever i en ekologisk balans, och där ingen rovdrift på naturen förekommer.
I alla berättelser om besökarnas hemplaneter är nationsgränserna avskaffade - det finns inga nationer, och inga krig.
Bethurum berättar dessutom utförligt om andra aspekter av samhället på Clarion- bland annat om en barnuppfostran helt fri från våld (det var under en tid då aga i västvärlden allmänt accepterades som en legitim uppfostringsmetod...).
Men det allra mest centrala i de tidigare budskapen från besökarna var varningar för atombomben. Det var under en tid då atomvapen allmänt hyllades i USA som något nödvändigt i kampen mot kommunismen (och de flesta contactees kom från USA).
Nu var atombomber en hårt diskuterad fråga på femtiotalet - det skulle vara mycket mer intressant om besökarna hade varnat för den globala uppvärmingen. Men de gjorde de - så vitt jag vet - aldrig.
Om Miller verkligen trodde på contactees är lite oklart, men det år uppenbart att han ville det. På ett ställe skrivet han så här:
”Dessa representanter från andra världar har kommit med budskap om broderlig vänskap och förståelse. Vad kan vara nyttigare? De har bett oss framhålla bara kärleken och vänskapen – som de har gjort. De har skänkt tröst och hopp till tusentals människor här på jorden. Är icke det positivt och nyttigt? När fler kontakter har upprättats och blivit kända, skall de gradvis påverka världen. Det är en långsam och säker process.” (Miller 1959:192)
Han tillägger snabbt att det inte nödvändigtvis är hans egen uppfattning - han refererar anhängarnas argument. Men det är uppenbart att han just vill tro på dessa.
Som jag skrivit tidigare - det var ju just kombination av övertygande rapporter om radarekon, pilotobservationer, till synes autentiska bilder osv - och dessa contacteeberättelser som gjorde mig så hoppfull. När sedan K Gösta Rehn i en bok från 1966 presenterade en än mer övertygande skildring av UFO-observationer, blev det ändå inte lika roligt att tro längre.
Han förkastade alla positiva contactee-berättelser rakt av. Den enda berättelse om kontakt med rymdmänniskor han verkade godta var ett proto-abductee-fall i Sverige 1959, där två män berättade hur de överfölls av två ufonauter, med ett mycket motbjudande utseende, och som luktade ruttet ägg. Dessa försökte dra in de två männen in i ett flygande tefat - vilket de till sist misslyckades med.
Vem vill att sådana väsen ska besöka oss?
Det finns många bra skäl att inte alls tro på contactee-berättelserna. Men eftersom jag inte har någon lust att i allt för hög grad fylla detta inlägg med skeptisk "debunking" av berättelser som jag definitivt skulle vilja tro på, nöjer jag mig med att ta upp ett av dem.
De första contactee-berättelserna publicerades 1953 (möjligen någon enstaka publicering 1952). Dessa beskrev händelser som skulle ha ägt rum 1952. Det finns senare många contactees som i efterhand sade sig ha mött rymdmänniskor 1949, 1946 och ännu tidigare, men dessa valde alltså att publicera sig långt senare.
Om det hade funnits en, säger en, betättelse som hade publicerats före 1951 hade det vari lite lättare att övertygas.
Det året gjordes nämligen filmen "The day the Earth stood still", som handlade om en rymdmänniska som landar på jorden i ett typiskt tefat. Han har ett viktigt budskap: jorden är för krigisk, och hotande, med sin allt mer utvecklade vapenteknologi, och sina krig. Ni måste övergå till en mer fredlig och harmonisk livsstil. Mot slutet ger han en varning. Antingen övergår ni till att leva mer fredligt och harmoniskt eller så gör ni inte det - och då.... Hans slutord efter detta underförstådda hot innan han stiger in i tefatet är:"The decision is yours"...
Filmen kom alltså 1951 - före den fanns inga contactee-berättelser om ufonauter. De började dyka upp 1952-53 och spred sig sedan över världen.
Detta faktum gör det än svårare att tro på något som skulle vara väldigt skönt att kunna tro på. Tyvärr.
Referens: Max B Miller, Flygande tefat - fantasi eller verklighet? Parthenon 1959
-----------------------------------------------------------------------------------------
*För en kontroversiell teori, se denna text.
Bild som sägs avbilda Aura Rhanes från planeten Clarion.
Wednesday, August 15, 2018
Alpha Centauri, Elizabeth Klarer - och en skoluppsats
Alpha Centauri är det närmaste stjärnsystemet, bortom vårt eget. Det ligger ca 4.2 ljusår från jorden.
Bara det gör det intressant. Det består faktiskt inte endast av en stjärna utan tre. De är benämnda Alpha Centauri A, Alpha Centauri B, och Proxima Centauri.
Än mer intressant är att åtminstone två planeter har upptäckts i systemet, varav åtminstone en anses ligga i en "beboelig zon". Denna planet sägs dessutom ha en massa bara obetydligt större än jorden.
Det är förstås mycket intressant i sig. Men det finns en grupp människor som måste finna det mer intressant än andra. Det är anhängarna av UFO-contacteen Elizabeth Klarer (1910-1994).
Elizabeth Klarer levde i Sydafrika, och hävdade att hon under flera tillfällen under 50-talet fick kontakt med besättningen på ett UFO. Efter ett tag fick hon även göra resor i detta UFO, och blev djupt förälskad i en av besättningsmännen, en viss Akon.
Känslan verkar varit ömsesidig, och Akon lät henne även besöka sin hemplanet som låg just i Alpha Centauri-systemet. Dessutom fick de ett barn tillsammans, som numera lever på Akons hemplanet.
Om man för tro Klarer.
Hennes bok om saken kom 1982, och då hade inte någon planet i Alpha Centauri-systemet upptäckts. Gissa om hennes anhängare jublade när en sådan först upptäcktes!
Kan det ses som ett ”bevis” för att hon hade rätt? Nja, det är ju lite tveksamt, vilket jag kommer till senare.
Men om det nu vore det skulle jag kanske också kunna anföra det som ett "bevis" för att jag är klärvoajant. Jag skrev nämligen i april 1970 en uppsats i åttan som handlade om en rymdfärd just till Alpha Centauri. Där beskrevs också en beboelig planet, där det romantiska astronautparet, en man och en kvinna, till sist kom att slå sig ner.
Fast att anföra upptäckten av planeterna som ett bevis (eller ens som nån sorts belägg) för vare sig det ena eller det andra är ju inte så där värst rimligt.
Jag skrev min uppsats 1970, Elizabeth Klarer skrev sin bok 1982 (hon hade skrivit en kortare bok redan på 50-talet men där nämndes aldrig Alpha Centauri).
Tidigare berättelser om rymdresor till och från beboeliga planeter hade ofta handlat om sådana i vårt eget solsystem (framförallt Mars, men även Venus). Men på sextiotalet visades det ganska så entydigt att det bortsett från jorden inte finns beboeliga planeter i detta. I alla fall inte beboeliga för människoliknande varelser. Venus var för hett och Mars hade en allt för tunn atmosfär.
Så om man 1970 eller 1982 skulle skriva en berättelse om en resa till en sådan, var solsystemet närmast uteslutet. Och då låg det ju nära till hands att söka en sådan runt just den stjärna som låg närmast vårt solsystem.
Någon kan ändå tycka att det är lite bestickande att beskriva en beboelig planet runt just Alpha Centauri - när en sådan senare upptäcktes.
Men det vore mer bestickande om det var så att planeter runt stjärnor var mycket sällsynta. Men idag anser astronomer bestämt att planeter runt stjärnor snarare hör till regeln snarare än är undantag. Och ett icke obetydligt antal av dessa borde ju befinna sig i "beboeliga" zoner.
Så att någon kunde "förutse" detta för Alpha Centauri är ju statistiskt sett inte så konstigt.
Nu finns det en skillnad mellan min och Elizabeth Klarers berättelser. I hennes var planeten redan bebodd, i min var den beboelig, men inte bebodd. Och de båda astronauterna kom att bli någon sorts Adam och Eva, när de bosatte dig där.
En likhet är dock att resan till denna planet kopplades ihop med ett romantiskt äventyr. Jag läste om Elizabeth Klarers contactee-berättelse redan 1962, i Max B Millers "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" från 1959, och blev redan då fascinerad av Klarer. Men då fanns inte resan till Alpha Centauri med i hennes story. Och inte heller något romantiskt äventyr.
Men efter att ha insett att hon senare, i likhet med mig 1970, berättade om en djup romans kopplad till en resa till Alpha Centauri ökar min fascination för henne...
Klarers främsta bok om saken heter "Beyond the Light Barrier”. Jag får väl försöka att få tag i den på något sätt.
-----------------------------------------------------------------------------
Alpha Centauris position på en stjärnkarta.
Bara det gör det intressant. Det består faktiskt inte endast av en stjärna utan tre. De är benämnda Alpha Centauri A, Alpha Centauri B, och Proxima Centauri.
Än mer intressant är att åtminstone två planeter har upptäckts i systemet, varav åtminstone en anses ligga i en "beboelig zon". Denna planet sägs dessutom ha en massa bara obetydligt större än jorden.
Det är förstås mycket intressant i sig. Men det finns en grupp människor som måste finna det mer intressant än andra. Det är anhängarna av UFO-contacteen Elizabeth Klarer (1910-1994).
Elizabeth Klarer levde i Sydafrika, och hävdade att hon under flera tillfällen under 50-talet fick kontakt med besättningen på ett UFO. Efter ett tag fick hon även göra resor i detta UFO, och blev djupt förälskad i en av besättningsmännen, en viss Akon.
Känslan verkar varit ömsesidig, och Akon lät henne även besöka sin hemplanet som låg just i Alpha Centauri-systemet. Dessutom fick de ett barn tillsammans, som numera lever på Akons hemplanet.
Om man för tro Klarer.
Hennes bok om saken kom 1982, och då hade inte någon planet i Alpha Centauri-systemet upptäckts. Gissa om hennes anhängare jublade när en sådan först upptäcktes!
Kan det ses som ett ”bevis” för att hon hade rätt? Nja, det är ju lite tveksamt, vilket jag kommer till senare.
Men om det nu vore det skulle jag kanske också kunna anföra det som ett "bevis" för att jag är klärvoajant. Jag skrev nämligen i april 1970 en uppsats i åttan som handlade om en rymdfärd just till Alpha Centauri. Där beskrevs också en beboelig planet, där det romantiska astronautparet, en man och en kvinna, till sist kom att slå sig ner.
Fast att anföra upptäckten av planeterna som ett bevis (eller ens som nån sorts belägg) för vare sig det ena eller det andra är ju inte så där värst rimligt.
Jag skrev min uppsats 1970, Elizabeth Klarer skrev sin bok 1982 (hon hade skrivit en kortare bok redan på 50-talet men där nämndes aldrig Alpha Centauri).
Tidigare berättelser om rymdresor till och från beboeliga planeter hade ofta handlat om sådana i vårt eget solsystem (framförallt Mars, men även Venus). Men på sextiotalet visades det ganska så entydigt att det bortsett från jorden inte finns beboeliga planeter i detta. I alla fall inte beboeliga för människoliknande varelser. Venus var för hett och Mars hade en allt för tunn atmosfär.
Så om man 1970 eller 1982 skulle skriva en berättelse om en resa till en sådan, var solsystemet närmast uteslutet. Och då låg det ju nära till hands att söka en sådan runt just den stjärna som låg närmast vårt solsystem.
Någon kan ändå tycka att det är lite bestickande att beskriva en beboelig planet runt just Alpha Centauri - när en sådan senare upptäcktes.
Men det vore mer bestickande om det var så att planeter runt stjärnor var mycket sällsynta. Men idag anser astronomer bestämt att planeter runt stjärnor snarare hör till regeln snarare än är undantag. Och ett icke obetydligt antal av dessa borde ju befinna sig i "beboeliga" zoner.
Så att någon kunde "förutse" detta för Alpha Centauri är ju statistiskt sett inte så konstigt.
Nu finns det en skillnad mellan min och Elizabeth Klarers berättelser. I hennes var planeten redan bebodd, i min var den beboelig, men inte bebodd. Och de båda astronauterna kom att bli någon sorts Adam och Eva, när de bosatte dig där.
En likhet är dock att resan till denna planet kopplades ihop med ett romantiskt äventyr. Jag läste om Elizabeth Klarers contactee-berättelse redan 1962, i Max B Millers "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" från 1959, och blev redan då fascinerad av Klarer. Men då fanns inte resan till Alpha Centauri med i hennes story. Och inte heller något romantiskt äventyr.
Men efter att ha insett att hon senare, i likhet med mig 1970, berättade om en djup romans kopplad till en resa till Alpha Centauri ökar min fascination för henne...
Klarers främsta bok om saken heter "Beyond the Light Barrier”. Jag får väl försöka att få tag i den på något sätt.
-----------------------------------------------------------------------------
Alpha Centauris position på en stjärnkarta.
Monday, July 30, 2018
Om man jämför är teismen riktigt rationell...
Att vara "skeptiker" brukar ofta ses som att vara någon form av ateist, eller åtminstone agnostiker. Men Martin Gardner (1914-2010) var en framträdande "skeptiker" och aktiv i USA-motsvarigheten till Vetenskap och Folkbildning, men samtidigt teist.
Han trodde på en skapargud , ett liv efter detta och även möjligheten att be till Gud. Han var däremot inte explicit kristen.
I detta inlägg går han ganska hårt mot mycket av dagens kosmologiska tänkande. Framförallt teorier om multiversum.
Han går igenom den ena efter den andra multiversum-teorin inklusive de mest bisarra. Som att det vid varje kvantfluktuation föds ett nytt universum.
En av dessa teorier beskriver han så här:
"Every now and then, whatever that means, a quantum fluctuation precipitates a Big Bang. A universe with its own space-time springs into existence with randomly selected values for its constants. In most of these universes those values will not permit the formation of stars and life. They simply drift aimlessly down their rivers of time. However, in a very small set of universes the constants will be just right to allow creatures like you and me to evolve. We are here not because of any overhead intelligent planning but simply because we happen by chance to be one of the universes properly tuned to allow life to get started".
Här sätter han fingret på en viktig punkt. Många multiversumteorier kan mycket väl ha som en åtminstone omedveten utgångspunkt att försöka undvika teistiska implikationer - av det faktum att just vårt universum verkar vara så specialgjort - så att just vi ska kunna vara här. Det hotar att leda till någon form av "Intelligent Design"-teori i kosmisk skala, vilket fyller många kosmologer med ett visst obehag.
Problemet blir än mer akut om man utgår från Big Bang-teorin. Det universum som denna förutsätter är ändligt i alla fall i tiden, även om det finns milt sagt flummiga spekulationer om att de ändå skulle kunna vara oändligt - i rummet.
I så fall skulle den ursprungliga supertäta kärnan vara oändlig den med, och som sedan expanderar i en ännu större oämdlighet... Föreställ er det, den som kan.
Men även då torde ett universum som skapats av en, säger en, kvantfluktuation och som endast existerar i en begränsad tid, ha någon from av likformiga naturlagar, vilket också Big Bang-teoretiker brukar utgå från.
Är det inte då märkligt att det är så finstämt att det kan finnas stjärnor, galaxer, planeter och människor? - när minsta lilla förändring i naturlagarna skulle omöjliggöra detta.
Multiversun-teorin har alltså en typ av svar på denna fråga. Det finns alltså närmast oändligt många universum. Endast en försvinnande liten del av dessa universum kan innehålla liv. Men vår existens förklaras då inte av en skapare - utan av en form av sannolikhetskalkyl. Om det finns oändligt många universum är det ju klart att några av dem måste vara förenliga med liv, och då är det ju självklart att vi måste bo i ett av dessa...
Om man istället antar ett universum som verkligen är oändligt i både tid och rum är det inget direkt som säger att naturlagarna behöver se ut likadana överallt i denna oändlighet. Ett universum a la Hannes Alfvén skulle (kanske) kunna vara lättare att förklara utan att anta vare sig "Intelligent Design" - eller ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer
Nu förespråkar inte Gardner något alternativ till Big Bang. Han drar tvärtom som sagt teistiska slutsatser av denna grundteori; mot slutat av artikeln skriver han detta.
"The stark truth is that there is not the slightest shred of reliable evidence that there is any universe other than the one we are in. No multiverse theory has so far provided a prediction that can be tested. In my layman’s opinion they are all frivolous fantasies...Surely the conjecture that there is just one universe and its Creator is infinitely simpler and easier to believe than that there are countless billions upon billions of worlds, constantly increasing in number and created by nobody"..
Själv vill jag inte alls tro på dagens allmänt omfattade Big Bang-modell. Men om den nu skulle stämma är jag benägen att hålla med Gardner. Den mest logiska konsekvensen av den är någon form av teism - inte ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer - utifrån ingenting.
Han trodde på en skapargud , ett liv efter detta och även möjligheten att be till Gud. Han var däremot inte explicit kristen.
I detta inlägg går han ganska hårt mot mycket av dagens kosmologiska tänkande. Framförallt teorier om multiversum.
Han går igenom den ena efter den andra multiversum-teorin inklusive de mest bisarra. Som att det vid varje kvantfluktuation föds ett nytt universum.
En av dessa teorier beskriver han så här:
"Every now and then, whatever that means, a quantum fluctuation precipitates a Big Bang. A universe with its own space-time springs into existence with randomly selected values for its constants. In most of these universes those values will not permit the formation of stars and life. They simply drift aimlessly down their rivers of time. However, in a very small set of universes the constants will be just right to allow creatures like you and me to evolve. We are here not because of any overhead intelligent planning but simply because we happen by chance to be one of the universes properly tuned to allow life to get started".
Här sätter han fingret på en viktig punkt. Många multiversumteorier kan mycket väl ha som en åtminstone omedveten utgångspunkt att försöka undvika teistiska implikationer - av det faktum att just vårt universum verkar vara så specialgjort - så att just vi ska kunna vara här. Det hotar att leda till någon form av "Intelligent Design"-teori i kosmisk skala, vilket fyller många kosmologer med ett visst obehag.
Problemet blir än mer akut om man utgår från Big Bang-teorin. Det universum som denna förutsätter är ändligt i alla fall i tiden, även om det finns milt sagt flummiga spekulationer om att de ändå skulle kunna vara oändligt - i rummet.
I så fall skulle den ursprungliga supertäta kärnan vara oändlig den med, och som sedan expanderar i en ännu större oämdlighet... Föreställ er det, den som kan.
Men även då torde ett universum som skapats av en, säger en, kvantfluktuation och som endast existerar i en begränsad tid, ha någon from av likformiga naturlagar, vilket också Big Bang-teoretiker brukar utgå från.
Är det inte då märkligt att det är så finstämt att det kan finnas stjärnor, galaxer, planeter och människor? - när minsta lilla förändring i naturlagarna skulle omöjliggöra detta.
Multiversun-teorin har alltså en typ av svar på denna fråga. Det finns alltså närmast oändligt många universum. Endast en försvinnande liten del av dessa universum kan innehålla liv. Men vår existens förklaras då inte av en skapare - utan av en form av sannolikhetskalkyl. Om det finns oändligt många universum är det ju klart att några av dem måste vara förenliga med liv, och då är det ju självklart att vi måste bo i ett av dessa...
Om man istället antar ett universum som verkligen är oändligt i både tid och rum är det inget direkt som säger att naturlagarna behöver se ut likadana överallt i denna oändlighet. Ett universum a la Hannes Alfvén skulle (kanske) kunna vara lättare att förklara utan att anta vare sig "Intelligent Design" - eller ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer
Nu förespråkar inte Gardner något alternativ till Big Bang. Han drar tvärtom som sagt teistiska slutsatser av denna grundteori; mot slutat av artikeln skriver han detta.
"The stark truth is that there is not the slightest shred of reliable evidence that there is any universe other than the one we are in. No multiverse theory has so far provided a prediction that can be tested. In my layman’s opinion they are all frivolous fantasies...Surely the conjecture that there is just one universe and its Creator is infinitely simpler and easier to believe than that there are countless billions upon billions of worlds, constantly increasing in number and created by nobody"..
Själv vill jag inte alls tro på dagens allmänt omfattade Big Bang-modell. Men om den nu skulle stämma är jag benägen att hålla med Gardner. Den mest logiska konsekvensen av den är någon form av teism - inte ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer - utifrån ingenting.
Saturday, July 28, 2018
Månförmörkelse
Jag trodde inte månen skulle synas alls, men nu har den stigit så pass högt att den syns.. Min mobilkamera som jag fick efter att jag bytte mobil 2016 är usel, och man kan inte se att månen är röd, men att den börjar skymmas kan man faktiskt se.
Tuesday, July 17, 2018
Global uppvärmning, geoengineering - och kärnvapen
Sitter här i ett allt varmare Södertälje, där det inte ens på natten räcker med att ha balkongdörren öppen - det är outhärdligt varmt i alla fall.
Möjligen är det detta som inspirerar mig att skriva detta makabra inlägg. Jag ber på förhand om ursäkt för det.
Hotet från atomkrig fick en gång den även i övrigt makabre sångaren och låtskrivaren, matematikern Tom Lehrer, att skriva den ruggiga sången "We will all go together when we go". Som sedan gjordes i en lika makaber svensk version av Lars Ekborg - "Vi går tillsammans den dagen det är slut".
Den globala uppvärmingen kan ge upphov till minst lika ohyggliga visioner.
Någonstans finns en gräns där det går så långt att inte ens en drastisk reducering av koldioxidutsläpp kommer att kunna hindra den globala uppvärmningen. Den har då blivit vad Stephen Hawking kallat "self-sustaining". Han antydde att den kanske redan har blivit det.
Om så är fallet, eller när så blir fallet, vad kan man göra då? Om man inte gör något kommer släktet Homo Sapiens att dö ut, tillsammans med de flesta, om inte nödvändigtvis alla, livsformerna på planeten Tellus, alltså jorden.
Finns det då något att göra?
Kanske, men det handlar i så fall om metoder med potentiellt ruskiga bieffekter. Det brukar kallas geonengineering. Det är precis det som chemtrailsfantasterna tror sker redan idag. Det har de med all sannolikhet, eller rättare sagt med all säkerhet, fel i.. Men det betyder inte att geonengineering inte existerar som ett alternativ.
Förvisso ett farligt sådant. I den USA-baserade socialistiska tidskriften Socialist Action finns en hård kritik mot dessa metoder här. Kritiken är helt rimlig, så långe det finns ett utrymme att stoppa den globala uppvärmningen genom reduktion av koldioxidutsläppen. Men om en gräns passeras då det inte räcker?
I det läget är ju geonengineering det enda alternativet till en oundviklig utveckling mot ett närmast Venusliknande klimat. I det läget kommer även de mest farliga alternativ att ses som något att föredra.
Det påminner om den metod för att behandla syfilis som utvecklades av Julius Wagner-Jauregg, som fick Nobelpriset i medicin 1927 - just för denna metod. Den gick ut på att smitta syfilispatienterna med malaria. När malarian ledde till att febern steg till 41 grader skulle syfilisbakterierna dö. Syfilis var före penicillinet en helt och hålet obotlig sjukdom. Malaria var det inte.
Så även om en hel del av patientens kunde dö av malaria, var deras chans att överleva större än om inget gjordes.
Nu tänker jag gå över till det närmast otänkbara. Tänk om det gått så långt att de föreslagna (och otestade) metoderna för geoengineering inte hjälper. i alla fall inte tillräckligt snabbt.
Det finns ju förstås en metod som med hundraprocentig säkerhet skulle sänka temperaturen på jorden mycket drastiskt. Det är en oerhört otäck metod, som i värsta fall också den har kapaciteten att utrota allt mänskligt liv. Men kanske inte med samma hundraprocentiga säkerhet som en helt och hållet skenande global uppvärmning.
Det vore att använda kärnvapen. Och låta atombomber detonera över stora delar av (förhoppningsvis) obebodda områden. Nu finns nästan inga sådana på marken i världen, så det skulle i så fall bli över haven. Som i och för sig bebos av en myckenhet av marint liv.
Under sjuttiotalet kom forskare fram att ett kärnvapenkrig mellan stormakterna skulle leda till något som brukar kallas "atomvinter". Det sågs också som något som skulle kunna utrota allt mänskliga liv. Bortsett från dödsfallen av bland annat radioaktivt nedfall som skulle kunna räknas i miljontals, kanske miljarder döda, skulle temperaturen sänkas så pass mycket att det blev så kallt att de flesta livsarter skulle stryka med.
I ett läge där temperaturen istället skulle skena iväg uppåt - på ett sätt så att man lätt kan räkna ut att temperaturen inom en inte alls avlägsen framtid skulle kunna nå hundra grader C vid markytan - skulle det kanske vara det enda sättet att stoppa denna utveckling...
Och man då kanske skulle försöka avväga effekten av kärnvapnen så pass mycket att atomvintern endast blir partiell, och att en del människor ändå kanske skulle kunna klara sig...
Som sagt - det här blir makabert värre. Men det är nog medvetet från min sida. Jag vill helt enkelt slå in i skallen på de som läser att läget är mycket allvarligare än de flesta kan föreställa sig.
Om vi inte kan stoppa växthusgaserna i tid finns det alltså (kanske) andra alternativ. Som är (nästan) lika farliga som det som ska bekämpas.
Jag hoppas att vi aldrig kommer att befinna oss i den situationen. Men jag skriver "hoppas" . Jag skriver inte "tror". För att inte tala om "vet".
Nej, jag vet inte alls. Det enda jag vet är att vi förmodligen står inför den farligaste situationen för mänskligheten sedan de första hominiderna uppkom.
Och att det enda sättet att slippa välja mellan mardrömsalternativ är att mycket kraftigt reducera växthusgaserna innan det är för sent.
Möjligen är det detta som inspirerar mig att skriva detta makabra inlägg. Jag ber på förhand om ursäkt för det.
Hotet från atomkrig fick en gång den även i övrigt makabre sångaren och låtskrivaren, matematikern Tom Lehrer, att skriva den ruggiga sången "We will all go together when we go". Som sedan gjordes i en lika makaber svensk version av Lars Ekborg - "Vi går tillsammans den dagen det är slut".
Den globala uppvärmingen kan ge upphov till minst lika ohyggliga visioner.
Någonstans finns en gräns där det går så långt att inte ens en drastisk reducering av koldioxidutsläpp kommer att kunna hindra den globala uppvärmningen. Den har då blivit vad Stephen Hawking kallat "self-sustaining". Han antydde att den kanske redan har blivit det.
Om så är fallet, eller när så blir fallet, vad kan man göra då? Om man inte gör något kommer släktet Homo Sapiens att dö ut, tillsammans med de flesta, om inte nödvändigtvis alla, livsformerna på planeten Tellus, alltså jorden.
Finns det då något att göra?
Kanske, men det handlar i så fall om metoder med potentiellt ruskiga bieffekter. Det brukar kallas geonengineering. Det är precis det som chemtrailsfantasterna tror sker redan idag. Det har de med all sannolikhet, eller rättare sagt med all säkerhet, fel i.. Men det betyder inte att geonengineering inte existerar som ett alternativ.
Förvisso ett farligt sådant. I den USA-baserade socialistiska tidskriften Socialist Action finns en hård kritik mot dessa metoder här. Kritiken är helt rimlig, så långe det finns ett utrymme att stoppa den globala uppvärmningen genom reduktion av koldioxidutsläppen. Men om en gräns passeras då det inte räcker?
I det läget är ju geonengineering det enda alternativet till en oundviklig utveckling mot ett närmast Venusliknande klimat. I det läget kommer även de mest farliga alternativ att ses som något att föredra.
Det påminner om den metod för att behandla syfilis som utvecklades av Julius Wagner-Jauregg, som fick Nobelpriset i medicin 1927 - just för denna metod. Den gick ut på att smitta syfilispatienterna med malaria. När malarian ledde till att febern steg till 41 grader skulle syfilisbakterierna dö. Syfilis var före penicillinet en helt och hålet obotlig sjukdom. Malaria var det inte.
Så även om en hel del av patientens kunde dö av malaria, var deras chans att överleva större än om inget gjordes.
Nu tänker jag gå över till det närmast otänkbara. Tänk om det gått så långt att de föreslagna (och otestade) metoderna för geoengineering inte hjälper. i alla fall inte tillräckligt snabbt.
Det finns ju förstås en metod som med hundraprocentig säkerhet skulle sänka temperaturen på jorden mycket drastiskt. Det är en oerhört otäck metod, som i värsta fall också den har kapaciteten att utrota allt mänskligt liv. Men kanske inte med samma hundraprocentiga säkerhet som en helt och hållet skenande global uppvärmning.
Det vore att använda kärnvapen. Och låta atombomber detonera över stora delar av (förhoppningsvis) obebodda områden. Nu finns nästan inga sådana på marken i världen, så det skulle i så fall bli över haven. Som i och för sig bebos av en myckenhet av marint liv.
Under sjuttiotalet kom forskare fram att ett kärnvapenkrig mellan stormakterna skulle leda till något som brukar kallas "atomvinter". Det sågs också som något som skulle kunna utrota allt mänskliga liv. Bortsett från dödsfallen av bland annat radioaktivt nedfall som skulle kunna räknas i miljontals, kanske miljarder döda, skulle temperaturen sänkas så pass mycket att det blev så kallt att de flesta livsarter skulle stryka med.
I ett läge där temperaturen istället skulle skena iväg uppåt - på ett sätt så att man lätt kan räkna ut att temperaturen inom en inte alls avlägsen framtid skulle kunna nå hundra grader C vid markytan - skulle det kanske vara det enda sättet att stoppa denna utveckling...
Och man då kanske skulle försöka avväga effekten av kärnvapnen så pass mycket att atomvintern endast blir partiell, och att en del människor ändå kanske skulle kunna klara sig...
Som sagt - det här blir makabert värre. Men det är nog medvetet från min sida. Jag vill helt enkelt slå in i skallen på de som läser att läget är mycket allvarligare än de flesta kan föreställa sig.
Om vi inte kan stoppa växthusgaserna i tid finns det alltså (kanske) andra alternativ. Som är (nästan) lika farliga som det som ska bekämpas.
Jag hoppas att vi aldrig kommer att befinna oss i den situationen. Men jag skriver "hoppas" . Jag skriver inte "tror". För att inte tala om "vet".
Nej, jag vet inte alls. Det enda jag vet är att vi förmodligen står inför den farligaste situationen för mänskligheten sedan de första hominiderna uppkom.
Och att det enda sättet att slippa välja mellan mardrömsalternativ är att mycket kraftigt reducera växthusgaserna innan det är för sent.
Sunday, July 15, 2018
Stephen Hawking om hur jorden kan bli som Venus
När Stephen Hawking dog glömde jag konstigt nog att lägga ut detta uttalande av honom, här hämtat från YouTube. Tidningarna skrev vid hans död mest om Hawkingstrålningen - dvs hans teori om att svarta hål genom kvantfluktuationer skulle producera en knappast ens mätbar strålning vid den så kallade händelsehorisonten.
Något som kommer att leda till att de försvinner om ett svindlande antal år - vi talar här om tal med närmast ofattbart antal siffror.
Av en milt sagt något större praktisk betydelse är i så fall den globala uppvärmning han tar upp i uttalandet ovan. Här handlar det faktiskt inte om något drastiskt som kan hända om ett svindlande antal år utan om något helt katastrofalt som faktiskt kan inträffa snabbare än någon skulle vilja föreställa sig...
Stephen Hawking, bild från 1999 - eller något tidigare
Något som kommer att leda till att de försvinner om ett svindlande antal år - vi talar här om tal med närmast ofattbart antal siffror.
Av en milt sagt något större praktisk betydelse är i så fall den globala uppvärmning han tar upp i uttalandet ovan. Här handlar det faktiskt inte om något drastiskt som kan hända om ett svindlande antal år utan om något helt katastrofalt som faktiskt kan inträffa snabbare än någon skulle vilja föreställa sig...
Stephen Hawking, bild från 1999 - eller något tidigare
Wednesday, July 11, 2018
Några grundläggande (och förvisso långtgående) antaganden...
1. Den absolut viktigaste frågan i världen är utan någon som helst tvekan att stoppa den globala uppvärmningen.
2. Uppvärmningen har gått snabbare än den stora majoriteten av forskare trodde för ett årtionde sedan. Det finns starka argument för att den inte endast kommer att öka, utan även accelerera. Det finns aspekter av den som snabbt kan leda till multiplikatoreffekter - jordens upptagande av värme ökar ju mer isarna smälter, värre växthusgaser än koldioxid kommer att frigöras i takt med att permafrosten smälter, bundet koldioxid i haven kommer att frigöras när oceanerna värms upp osv.
3. Det kan inte uteslutas att processen kommer att gå MYCKET snabbare än vad som allmänt antas.
4. Den framlidne fysikern Stephen Hawking har betonat att det inte finns någon säker övre gräns för hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Och att i det värsta scenariot kan det sluta med att jorden får ett klimat som liknar vår systerplanet Venus. Nu tror jag inte att det kan bli exakt lika hett som på Venus, pga det större avståndet från solen som jorden har. Men Venus har uppemot 500 grader Celsius vid markplanet Det skulle gott räcka med 200 grader, eller 150 grader, eller även 100 grader Celsius, för att den överväldigande majoriteten av livsformer på jorden ska utrotas.
5. Jag tror att en politik som förlitar sig på att uppmuntra marknadskrafterna att lösa problemet. i och för sig kan leda till vissa framsteg. Men det kommer att gå med snigelfart.
Och troligen så långsamt att det med stor sannolikhet kan vara för sent innan man kommit tillräckligt långt. För att det ska gå tillräckligt snabbt krävs någon form av planerad ekonomi.
6. Jag är inte alls någon anhängare av det POLITISKA systemet i Kina, men jag tror att det faktum att Kina genomför avgörande förändringar på detta område mycket snabbare än andra länder (förvisso utifrån ett förfärligt utgångsläge!) beror på att den kinesiska staten genom bland annat ägandet av i praktiken alla banker och den stora majoriteten av storföretagen har mycket större möjlighet att styra ekonomin (och därmed miljöpolitiken!) än vad de kapitalistiske länderna i väst har.
7. Genom den globala uppvärmningen har nödvändigheten av en planerad ekonomi fått en ny dimension. Förut kunde en del socialister använda slagordet "socialism eller barbari". Och kampen såg ut att stå mot ett system som automatiskt skapar stora ekonomiska klyftor mellan fattiga och rika. Och då finns det ju alltid de som kan tycka att sådana klyftor ju egentligen är sunda och "dynamiska". Det kan man sedan förvisso effektivt argumentera emot på olika sätt...
8. Men nu handlar det inte "endast" om att bekämpa ett system där de rika utsuger de fattiga, eller bekämpa en utveckling mot ”barbari”. Vi har att göra med ett system som är en dödsfälla för alla - inklusive de allra rikaste. Det spelar ingen roll hur privilegierad man är i övrigt - när jorden börjar koka hjälper det inte ett skvatt.
9. Det tvistas om det finns liv på andra ställen i universum, Kosmologen och fysikern Max Tegmark framkastar i sin bok "Vårt matematiska universum" att uppkomsten av liv kan vara så ytterst osannolikt att det kanske endast finns liv på ett ställe, i alla fall i VÅRT universum. Jag har ingen aning om han har rätt. Men om han har det skulle en skenade uppvärmning i slutändan kunna leda till att det enda liv som finns i hela vårt universum kommer att försvinna. I så fall kommer universum i framtiden att fortsätta att existera (och tyvärr kanske också expandera och lösas upp!) helt befriat från levande organismer...
2. Uppvärmningen har gått snabbare än den stora majoriteten av forskare trodde för ett årtionde sedan. Det finns starka argument för att den inte endast kommer att öka, utan även accelerera. Det finns aspekter av den som snabbt kan leda till multiplikatoreffekter - jordens upptagande av värme ökar ju mer isarna smälter, värre växthusgaser än koldioxid kommer att frigöras i takt med att permafrosten smälter, bundet koldioxid i haven kommer att frigöras när oceanerna värms upp osv.
3. Det kan inte uteslutas att processen kommer att gå MYCKET snabbare än vad som allmänt antas.
4. Den framlidne fysikern Stephen Hawking har betonat att det inte finns någon säker övre gräns för hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Och att i det värsta scenariot kan det sluta med att jorden får ett klimat som liknar vår systerplanet Venus. Nu tror jag inte att det kan bli exakt lika hett som på Venus, pga det större avståndet från solen som jorden har. Men Venus har uppemot 500 grader Celsius vid markplanet Det skulle gott räcka med 200 grader, eller 150 grader, eller även 100 grader Celsius, för att den överväldigande majoriteten av livsformer på jorden ska utrotas.
5. Jag tror att en politik som förlitar sig på att uppmuntra marknadskrafterna att lösa problemet. i och för sig kan leda till vissa framsteg. Men det kommer att gå med snigelfart.
Och troligen så långsamt att det med stor sannolikhet kan vara för sent innan man kommit tillräckligt långt. För att det ska gå tillräckligt snabbt krävs någon form av planerad ekonomi.
6. Jag är inte alls någon anhängare av det POLITISKA systemet i Kina, men jag tror att det faktum att Kina genomför avgörande förändringar på detta område mycket snabbare än andra länder (förvisso utifrån ett förfärligt utgångsläge!) beror på att den kinesiska staten genom bland annat ägandet av i praktiken alla banker och den stora majoriteten av storföretagen har mycket större möjlighet att styra ekonomin (och därmed miljöpolitiken!) än vad de kapitalistiske länderna i väst har.
7. Genom den globala uppvärmningen har nödvändigheten av en planerad ekonomi fått en ny dimension. Förut kunde en del socialister använda slagordet "socialism eller barbari". Och kampen såg ut att stå mot ett system som automatiskt skapar stora ekonomiska klyftor mellan fattiga och rika. Och då finns det ju alltid de som kan tycka att sådana klyftor ju egentligen är sunda och "dynamiska". Det kan man sedan förvisso effektivt argumentera emot på olika sätt...
8. Men nu handlar det inte "endast" om att bekämpa ett system där de rika utsuger de fattiga, eller bekämpa en utveckling mot ”barbari”. Vi har att göra med ett system som är en dödsfälla för alla - inklusive de allra rikaste. Det spelar ingen roll hur privilegierad man är i övrigt - när jorden börjar koka hjälper det inte ett skvatt.
9. Det tvistas om det finns liv på andra ställen i universum, Kosmologen och fysikern Max Tegmark framkastar i sin bok "Vårt matematiska universum" att uppkomsten av liv kan vara så ytterst osannolikt att det kanske endast finns liv på ett ställe, i alla fall i VÅRT universum. Jag har ingen aning om han har rätt. Men om han har det skulle en skenade uppvärmning i slutändan kunna leda till att det enda liv som finns i hela vårt universum kommer att försvinna. I så fall kommer universum i framtiden att fortsätta att existera (och tyvärr kanske också expandera och lösas upp!) helt befriat från levande organismer...
Subscribe to:
Posts (Atom)