/Från min huvudblogg 21/12 2012/
Inom vissa kretsar har det under en viss tid funnits en tendens att oroa sig - inte för reella hot mot vår existens - som den globala uppvärmningen - utan för totalt icke-existerande sådana.
De senaste åren har dessa fantasier framförallt varit kopplade till föreställningen om att något hemskt ska hända när mayakalendern tar slut. I så fall är det bråttom, för det sägs ske idag.
Men vad ska hända idag, då? Det finns en mängd fantasifulla förslag, som alla har det gemensamt att de - som sagt - är fantasier. Det kan handla om att man tror att alla planeter ska stå på en rad idag (inte sant) eller att vi just idag kommer att passera Vintergatans "mittplan" och följaktligen drabbas av den samlade gravitationen av hela galaxen.
Det sista (också det en ren fantasi) sades mayaindindianerna ha insett, trots att de inte hade någon aning om att vi lever i en galax överhuvudtaget. För mayaindianerna var jorden platt, och himlavalvet en kupol som höjde sig över denna platta skiva. Hur skulle de då kunnat räkna ut när vi skulle befinna sig i vår galax mittplan?
Den vanligaste av dessa "teorier" är att en himlakropp, kallad Nibiru ska passera genom solsystemet 2012 och just denna dag skapa de mest fruktansvärda katastrofer på jorden,
Om det skrev jag redan i juli 2008
ett inlägg på min blogg, som är det mest besökta blogginlägg jag någonsin skrivit.
Läs det gärna, jag orkar inte upprepa argumenten i den. Men väldigt kort, - "teorin" om Nibiru gick ut på att en planet (eller en brun dvärgstjärna) passerar solystemet var 3.600:de år och att den kommer att passera just i år.
"Teorin" byggde på - ingenting. Eller rättare sagt på ett sammelsurium av missuppfattningar av sumeriska gudasagor och astronomiska fakta. Den byggde också på en närmast generande okunnighet om astronomi - bland annat förutsatte den att att ett objekt kan ses från Antarktis men inte från någon annan del av jordklotet. (Bekvämt, för ytterst få av de som brukar kolla på You Tube lär ju bo på Antarktis!).
Det fanns miljoner träffar på Nibiru på nätet och tusentals otäcka You Tube-filmer.
Efter att jag lagt ut min artikel började jag få telefonsamtal. Det var oroliga människor som ville att jag skulle försäkra för dem att Nibiru inte fanns. En person ringde mig regelbundet, kanske en gång varannan månad, och ställde samma fråga - "är du VERKLIGEN säker på att Nibiru inte finns". Jag sa, jag är så säker på att Nibiru INTE finns som att stolen jag sitter på finns....
Nibiru-teorin var också en konspirationsteori - den förutsatte att NASA visste om Nibirus existens men höll det hemligt. Men som konspirationsteori hamnade den på sätt och vis i en särställning. Till och med de fnoskigaste konspirationsteorier brukar ha några argument som vid första påseende åtminstone några minuter kan te sig bestickande. Till och med "teorin" om att månlandningen var en bluff innehöll några "argument" av den typen. Nibiru-"teorin" hade inga alls.
Vid närmare eftertanke är det nog inte ens värt att kalla det för en konspirationsteori - jag skulle nog hellre vilja använda det ord som NASA en gång använde om den på sin hemsida - "an internet hoax".
Men denna uppenbara bluff lyckades skrämma slag på tusentals människor.
Men nu står vi där den 21 december och ingen Nibiru står att finna. Den kanske är osynlig? Nej, även om den nu var det, skulle dess gravitationseffekter på jordens bana ha varit klart märkbara - om den fanns. Men det är klart, det kanske är en himlakropp som inte reflekterar strålning, som saknar gravitation, och som saknar volym. Men det är ju bara ett annat sätt att säga att den - inte finns!
Nibiru finns inte, har aldrig funnits, och kommer aldrig att finnas.
Men den globala uppvärmningen existerar. Tyvärr. Det kanske är tid att fundera på den istället för att få panikångest inför hot som inte existerar.
Thursday, December 27, 2012
Friday, October 12, 2012
Vulkanus och teosofin
Inom teosofin finns uppfattningen att Merkurius inte är den innersta planeten. Innanför Merkurius bana finns Vulkanus, (engelska Vulcan). I dagens värld är den dock vanligtvis osynlig.
Vulkanus nämns endast i förbigående i Blavatskys "Den hemliga läran". Men en av teosofins mest systematiska teoretiker, G. de Purucker (1874-1942), som tillhörde den strömning som idag kallas Pasadena, skriver bland annat detta i "Den hemliga lärans grundtankar" (Teosofiska bokförlaget, 1988).
"Planeten innanför Merkurius blev enligt våra läror under den tredje rotrasen, efter människans fall till fysisk fortplantning, praktiskt taget osynlig för det fysiska ögat. Den 26 mars 1859 sågs en kropp passera över solskivan. Den kroppen har sedan dess inte setts igen, men andra skäl gör att en del astronomer tror att det faktiskt kan finnas en planet innanför Merkurius (även om de trots försök inte lyckats finna den). Ett sådant skäl är störningarna i Merkurius rörelse. Ett försök att med hjälp av Einsteins relativitetsteori förklara dessa störningar har nyligen gjorts, och den förklaringen är nu på modet. Våra lärare säger dock att det finns en planet innanför Merkurius. Vi kan liksom astronomerna kalla den Vulkanus". .(s. 126.)
Citatet är från föreläsningar Purucker, som sedemera ersatte Katherine Tingley som ledare för Pasadenaströmningen, höll mellan 1924 och 1927.
Nu får vi hålla i minnet att planeterna i teosofin inte endast är död materia, utan andliga entiteter.
I en långt senare text refererar Andrew Rooke ett annat verk av Purucker och skriver:
"The beautiful and sometimes forbidding photographs taken by modem spacecraft come alive as the words of ancient sages regarding the seven (or twelve) sacred planets echo in the recesses of our consciousness. Theosophical writers state that the solar system is alive with many more planets and suns than are visible or known to science. These planets and suns are invisible to us because they exist on planes of cosmic matter either above or below the level of our perceptions. The seven planets with which the destiny of our earth is most closely connected are called the Seven Sacred Planets. They are Saturn, Jupiter, Mars, Sun (standing as a substitute for an invisible planet very near the sun, sometimes referred to as Vulcan), Venus, Mercury, and the Moon (also a substitute for an invisible planet). These planets are sacred to us because they, as conscious entities, cooperate in the building and subsequent evolutionary history of the earth...[G. de Purucker, Fountain-Source of Occultism, pp. 204-5.]"
Vad som exakt menas med att solen står som ett substitut för Vulkanus har jag dock inte riktigt fattat...
Rooke kommenterar vidare: "Theosophy teaches that one of the sacred planets has its orbit between Mercury, the innermost planet recognized by astronomers, and the sun. For long ages this planet has been invisible to us but in future, as we grow in spiritual perception, it may become more visible....The French astronomer Le Verrier investigated 50 sightings whereof he considered 6 to be reliable. In 1878 U.S. astronomers also saw a dark body transiting the face of the sun. Many astronomers now dispute these sightings, attributing them to asteroids which occasionally transit the sun. However, other evidence, such as perturbations of the orbit of Mercury, suggests that there may indeed be an intramercurial planet, one of the many invisible worlds of the solar universe postulated by theosophy."
Nu är denna Vulkanus-teori svår att testa, eftersom Vulkanus i stort sett ses som osynlig. Även om det tycks ingå i teorin att den till och från kan glimta till.
Och inbyggd i Vulkanus-teorin är ju också en implicit kritik av Einsteins relativitetsteori. Vulkanus existens antas ju förklara avvilkelser i Merkurius bana som annars brukar förklaras med Einsteins teori,
Men idén om Vulkanus uppstod alltså utanför teosofin. Urbain Le Verrier (mest känd för upptäckten av Neptunus!) föreslog 1859 att avvikelser i Merkurius bana skulle kunna förklaras av en planet som låg närmare solen, och föreslåg att den skulle få namnet "Vulkanus". .
Samma år fick La Verrier ett brev från Edmond Modeste Lescarbault som sade sig ha iakttagit en passage över solskivan av denna hypotetiska palnet. Han beskrev hur han den 26 mars 1859 med teleskop observerade en svart pukt över solskivan. Den rörde sig över denna och hade passerat den på en timme, 17 minuter och 9 sekunder.
Den 2 January 1860 presenterade La Verrier upptäckten av Vulkanus på ett möte för the Académie des Sciences in Paris.
I motsats till vad Purucker skriver ovan så iakttogs vad som antogs vara Vulkanus vid flera senare tillfällen.
Dessutom noterade man också att det funnits tidigare observationer 1819, 1822, 1836, och 1837. Efter 1859 har observationer rapporterats 1860, 1861, 1862, 1865, och 1878.
När Einsteins relativitetsteori accepterades antogs den som sagt ge en fullgod förkaring till avvikelserna i Merkurius bana, och letandet efter Vulkanus upphörde.
Men inte helt. 1970 studerade Henry C Courten och hans medarbetare på Dowling College i New York, fotografier över solytan och observerade flera objekt som verkade röra sig över den.
Flera andra observatörer bekräftade detta.
Courten ansåg att en planetoid mellan 130 och 800 kilometer i diameter kretsade runt solen innanför Merkurius bana.
Idag anses det dock allmänt att inga objekt med en större diameter än 60 km kan kretsa runt solen innanför Merkurius bana. De objekt som ev, skulle kunna finnas där ska inte ses som planeter eller ens planetoider - det skulle i så fall handla om asteroider eller rester av kometer.
Å andra sidan - enligt teosoferna blev ju Vulkanus osynlig redan under den tredje rotrasen (som samexisterade med dinoasurierna). Så det kanske inte är så stor poäng att leta - i alla fall inte i den oandliga epok vi lever i.... :-(
Vulkanus nämns endast i förbigående i Blavatskys "Den hemliga läran". Men en av teosofins mest systematiska teoretiker, G. de Purucker (1874-1942), som tillhörde den strömning som idag kallas Pasadena, skriver bland annat detta i "Den hemliga lärans grundtankar" (Teosofiska bokförlaget, 1988).
"Planeten innanför Merkurius blev enligt våra läror under den tredje rotrasen, efter människans fall till fysisk fortplantning, praktiskt taget osynlig för det fysiska ögat. Den 26 mars 1859 sågs en kropp passera över solskivan. Den kroppen har sedan dess inte setts igen, men andra skäl gör att en del astronomer tror att det faktiskt kan finnas en planet innanför Merkurius (även om de trots försök inte lyckats finna den). Ett sådant skäl är störningarna i Merkurius rörelse. Ett försök att med hjälp av Einsteins relativitetsteori förklara dessa störningar har nyligen gjorts, och den förklaringen är nu på modet. Våra lärare säger dock att det finns en planet innanför Merkurius. Vi kan liksom astronomerna kalla den Vulkanus". .(s. 126.)
Citatet är från föreläsningar Purucker, som sedemera ersatte Katherine Tingley som ledare för Pasadenaströmningen, höll mellan 1924 och 1927.
Nu får vi hålla i minnet att planeterna i teosofin inte endast är död materia, utan andliga entiteter.
I en långt senare text refererar Andrew Rooke ett annat verk av Purucker och skriver:
"The beautiful and sometimes forbidding photographs taken by modem spacecraft come alive as the words of ancient sages regarding the seven (or twelve) sacred planets echo in the recesses of our consciousness. Theosophical writers state that the solar system is alive with many more planets and suns than are visible or known to science. These planets and suns are invisible to us because they exist on planes of cosmic matter either above or below the level of our perceptions. The seven planets with which the destiny of our earth is most closely connected are called the Seven Sacred Planets. They are Saturn, Jupiter, Mars, Sun (standing as a substitute for an invisible planet very near the sun, sometimes referred to as Vulcan), Venus, Mercury, and the Moon (also a substitute for an invisible planet). These planets are sacred to us because they, as conscious entities, cooperate in the building and subsequent evolutionary history of the earth...[G. de Purucker, Fountain-Source of Occultism, pp. 204-5.]"
Vad som exakt menas med att solen står som ett substitut för Vulkanus har jag dock inte riktigt fattat...
Rooke kommenterar vidare: "Theosophy teaches that one of the sacred planets has its orbit between Mercury, the innermost planet recognized by astronomers, and the sun. For long ages this planet has been invisible to us but in future, as we grow in spiritual perception, it may become more visible....The French astronomer Le Verrier investigated 50 sightings whereof he considered 6 to be reliable. In 1878 U.S. astronomers also saw a dark body transiting the face of the sun. Many astronomers now dispute these sightings, attributing them to asteroids which occasionally transit the sun. However, other evidence, such as perturbations of the orbit of Mercury, suggests that there may indeed be an intramercurial planet, one of the many invisible worlds of the solar universe postulated by theosophy."
Nu är denna Vulkanus-teori svår att testa, eftersom Vulkanus i stort sett ses som osynlig. Även om det tycks ingå i teorin att den till och från kan glimta till.
Och inbyggd i Vulkanus-teorin är ju också en implicit kritik av Einsteins relativitetsteori. Vulkanus existens antas ju förklara avvilkelser i Merkurius bana som annars brukar förklaras med Einsteins teori,
Men idén om Vulkanus uppstod alltså utanför teosofin. Urbain Le Verrier (mest känd för upptäckten av Neptunus!) föreslog 1859 att avvikelser i Merkurius bana skulle kunna förklaras av en planet som låg närmare solen, och föreslåg att den skulle få namnet "Vulkanus". .
Samma år fick La Verrier ett brev från Edmond Modeste Lescarbault som sade sig ha iakttagit en passage över solskivan av denna hypotetiska palnet. Han beskrev hur han den 26 mars 1859 med teleskop observerade en svart pukt över solskivan. Den rörde sig över denna och hade passerat den på en timme, 17 minuter och 9 sekunder.
Den 2 January 1860 presenterade La Verrier upptäckten av Vulkanus på ett möte för the Académie des Sciences in Paris.
I motsats till vad Purucker skriver ovan så iakttogs vad som antogs vara Vulkanus vid flera senare tillfällen.
Dessutom noterade man också att det funnits tidigare observationer 1819, 1822, 1836, och 1837. Efter 1859 har observationer rapporterats 1860, 1861, 1862, 1865, och 1878.
När Einsteins relativitetsteori accepterades antogs den som sagt ge en fullgod förkaring till avvikelserna i Merkurius bana, och letandet efter Vulkanus upphörde.
Men inte helt. 1970 studerade Henry C Courten och hans medarbetare på Dowling College i New York, fotografier över solytan och observerade flera objekt som verkade röra sig över den.
Flera andra observatörer bekräftade detta.
Courten ansåg att en planetoid mellan 130 och 800 kilometer i diameter kretsade runt solen innanför Merkurius bana.
Idag anses det dock allmänt att inga objekt med en större diameter än 60 km kan kretsa runt solen innanför Merkurius bana. De objekt som ev, skulle kunna finnas där ska inte ses som planeter eller ens planetoider - det skulle i så fall handla om asteroider eller rester av kometer.
Å andra sidan - enligt teosoferna blev ju Vulkanus osynlig redan under den tredje rotrasen (som samexisterade med dinoasurierna). Så det kanske inte är så stor poäng att leta - i alla fall inte i den oandliga epok vi lever i.... :-(
Thursday, July 19, 2012
"För tidig" spiralgalax upptäckt?
I DN hittade jag en artikel med rubriken "Tidigaste spiralgalaxen upptäckt". Om man sedan läser den upptäcker man att den nog inte endast är "tidigast" utan rentav verkar vara "för tidig".
Så här står det.
"Forskarna hade inte väntat sig att finna en spiralgalax från en så tidig epok, eftersom de trott att förhållandena då inte gynnade bildandet av sådana galaxer. Miljön var mycket tuffare under det tidiga universum, galaxer krockade betydligt oftare med varandra, stjärnor bildades och svarta hål växte mycket snabbare.
Det faktum att den här galaxen existerar är häpnadsväckande. Vi har trott att sådana galaxer med så tydliga och väl definierade spiralarmar helt enkelt inte existerade så tidigt i universums historia, säger David Law, huvudförfattare till studien."
Ja, men om man nu redan är lite av en Big Bang-skeptiker är den här typen av nyheter inte så där oerhört häpnadsväckande. Däremot ganska så upplivande...
Så här står det.
"Forskarna hade inte väntat sig att finna en spiralgalax från en så tidig epok, eftersom de trott att förhållandena då inte gynnade bildandet av sådana galaxer. Miljön var mycket tuffare under det tidiga universum, galaxer krockade betydligt oftare med varandra, stjärnor bildades och svarta hål växte mycket snabbare.
Det faktum att den här galaxen existerar är häpnadsväckande. Vi har trott att sådana galaxer med så tydliga och väl definierade spiralarmar helt enkelt inte existerade så tidigt i universums historia, säger David Law, huvudförfattare till studien."
Ja, men om man nu redan är lite av en Big Bang-skeptiker är den här typen av nyheter inte så där oerhört häpnadsväckande. Däremot ganska så upplivande...
Tuesday, July 17, 2012
Teosofisk kritik av "den krökta rumtiden"
Teosofi är inte en lättförståelig lära. Normalt sett brukar man inte associera den med vad som ofta lite slarvigt kallas "sunt förnuft". Att förstå "Den hemliga läran" är väl i princip lika svårt som att förstå Einsteins relativitetsteori.
Ja, de två ska väl inte jämföras i sig, relativitetsteorin är en allmänt accepterad vetenskaplig teori, vilket man ju inte direkt kan säga om Blavatskys teosofi!
För några år sedan upptäckte jag att TS Pasadena lagt ut årgångar av sina egna gamla tidskrifter - från 1886 till 1951. Varför de slutade just då vet jag inte, Det skulle ha varit kul att fortsätta in i de följande decennierna.
I januarinumner 1934 av "The Theosophical Path" hittade jag så på sidan 355 en artikel av en viss J. H. Fussell, med namnet "The Expanding Universe".
Döm om min förvåning då jag där uppäckte en riktigt intressant "sunda förnufts-kritik" mot teorin om den krökta rumtiden. Med intressant menar jag förstås, som man så ofta gör, att den påminde om invändningar jag har haft själv...
Kritiken riktas mot sir Arthur Eddington, en man vars relation till Einstein kanske hade vissa likheter med Thomas Huxleys relation till Charles Darwin. Eddington var en av relativitetsteorins främsta popularisatorer. Speciellt ägnade han sig åt att propagera för en syntes av den allmänna relativitetsteorin och vad som senare kom att kallas "Big Bang-teorin".
För honom var universums expansion inte någon "vanlig" expansion, det handlade om att rummet i sig själv utvidgade sig. Han var noga med att betona att det var ett "krökt" rum (och en "krökt" tid), och att universum skulle kunna ses som en de facto fyrdimensionell ballong (eller glob). Dvs. rummet motsvarade en tredimensionell ballongs ("tvådimensionella") yta, som ju var krökt in i en tredje rumsdimension.
På samma sätt, förklarade Eddington så pedagogiskt, och i anslutning till Einstein, var vårt tredimensionella rum krökt in i ett fyrdimensionellt rum.
Läs gärna Fussels kritik... Mitt "sunda förnuft" (vad det nu är värt) glädjer sig alla fall åt en hel del av vad Fussel skriver.
Fussel påpekar bland annat syrligt svagheterna i ballonganalogin. För en verklig ballongs "yta" är ju inte alls tvådimensionell, om den hade varit det skulle den överhuvudtaget inte ha existerat. Ingen har någonsin kunnat iaktta rent tvådimensionella ytor, eller för den delen rent endimensionella linjer... De är och förblir rena abstraktioner.
Fussel menar också att det är ett svaghetstecken att ha en fysik som tvingas använda sig att så overkliga och aldrig någonsin bevisade begrepp som fyrdimensionella rum. Han verkar mena att delar av universum mycket väl kan te sig som om det vore "krökt", rent matematiskt, men att det därför inte behöver VARA det.... på riktigt.
En glad läsning för mina fysikaliska "sunda förnufts-reflexer" som för kanske tio eller så år sedan plötsligt vaknade efter att ha varit nästan bortträngda sedan 11-12-årsåldern....
Ja, de två ska väl inte jämföras i sig, relativitetsteorin är en allmänt accepterad vetenskaplig teori, vilket man ju inte direkt kan säga om Blavatskys teosofi!
För några år sedan upptäckte jag att TS Pasadena lagt ut årgångar av sina egna gamla tidskrifter - från 1886 till 1951. Varför de slutade just då vet jag inte, Det skulle ha varit kul att fortsätta in i de följande decennierna.
I januarinumner 1934 av "The Theosophical Path" hittade jag så på sidan 355 en artikel av en viss J. H. Fussell, med namnet "The Expanding Universe".
Döm om min förvåning då jag där uppäckte en riktigt intressant "sunda förnufts-kritik" mot teorin om den krökta rumtiden. Med intressant menar jag förstås, som man så ofta gör, att den påminde om invändningar jag har haft själv...
Kritiken riktas mot sir Arthur Eddington, en man vars relation till Einstein kanske hade vissa likheter med Thomas Huxleys relation till Charles Darwin. Eddington var en av relativitetsteorins främsta popularisatorer. Speciellt ägnade han sig åt att propagera för en syntes av den allmänna relativitetsteorin och vad som senare kom att kallas "Big Bang-teorin".
För honom var universums expansion inte någon "vanlig" expansion, det handlade om att rummet i sig själv utvidgade sig. Han var noga med att betona att det var ett "krökt" rum (och en "krökt" tid), och att universum skulle kunna ses som en de facto fyrdimensionell ballong (eller glob). Dvs. rummet motsvarade en tredimensionell ballongs ("tvådimensionella") yta, som ju var krökt in i en tredje rumsdimension.
På samma sätt, förklarade Eddington så pedagogiskt, och i anslutning till Einstein, var vårt tredimensionella rum krökt in i ett fyrdimensionellt rum.
Läs gärna Fussels kritik... Mitt "sunda förnuft" (vad det nu är värt) glädjer sig alla fall åt en hel del av vad Fussel skriver.
Fussel påpekar bland annat syrligt svagheterna i ballonganalogin. För en verklig ballongs "yta" är ju inte alls tvådimensionell, om den hade varit det skulle den överhuvudtaget inte ha existerat. Ingen har någonsin kunnat iaktta rent tvådimensionella ytor, eller för den delen rent endimensionella linjer... De är och förblir rena abstraktioner.
Fussel menar också att det är ett svaghetstecken att ha en fysik som tvingas använda sig att så overkliga och aldrig någonsin bevisade begrepp som fyrdimensionella rum. Han verkar mena att delar av universum mycket väl kan te sig som om det vore "krökt", rent matematiskt, men att det därför inte behöver VARA det.... på riktigt.
En glad läsning för mina fysikaliska "sunda förnufts-reflexer" som för kanske tio eller så år sedan plötsligt vaknade efter att ha varit nästan bortträngda sedan 11-12-årsåldern....
Tuesday, July 10, 2012
Alla svarta håls moder...
Lite mer amatörkosmologiska funderingar.
I efterdyningarna från de senaste "upptäckterna" i Cern slås jag av en tanke.
I urtillståndet som föregick Big Bang skulle all materia som nu finns i universum ha varit samlat på en närmast oändligt liten punkt. Hur detta är möjligt kan man ju fundera över men det hela ställer också en annan fråga.
Om en sol kollapsar anses det i dagens fysik att den i vissa lägen kan dras samman så att materietätheten blir så stor att den förvandlas till ett svart hål. I detta är gravitationen så stark att ingenting kan lämna det. Inte nog med det, tiden står stilla.
Nu anser Stephen Hawking visserligen att det genom så kallade kvantfluktuationer ändå kan försvinna materia från ett svart hål. Men det går nästan oändligt långsamt. Det tar eoner innan ett svart hål töms.
Den täthet som fanns i universums ursprung måste ha varit oändligt mer massiv än i något svart hål som finns idag. Och tiden måste verkligen ha stått stilla, om man nu vill tro på den allmänna relativitetsteorin. Gravitationen måste ha varit av en styrka som man inte kan föreställa sig. Milt sagt.
Hur i allsina dar kunde något sådant explodera? Inga kända naturlagar skulle ha kunnat åstadkomma detta.
Ja, vi har ju Einsteins (icke bevisade) komologiska konstant som motverkar gravitationen. Men den verkar ju endast på mycket stora avstånd. Och några stora avstånd fanns ju inte i denna oändligt lilla punkt.
Mysteriet tätnar, som man brukar säga.
I efterdyningarna från de senaste "upptäckterna" i Cern slås jag av en tanke.
I urtillståndet som föregick Big Bang skulle all materia som nu finns i universum ha varit samlat på en närmast oändligt liten punkt. Hur detta är möjligt kan man ju fundera över men det hela ställer också en annan fråga.
Om en sol kollapsar anses det i dagens fysik att den i vissa lägen kan dras samman så att materietätheten blir så stor att den förvandlas till ett svart hål. I detta är gravitationen så stark att ingenting kan lämna det. Inte nog med det, tiden står stilla.
Nu anser Stephen Hawking visserligen att det genom så kallade kvantfluktuationer ändå kan försvinna materia från ett svart hål. Men det går nästan oändligt långsamt. Det tar eoner innan ett svart hål töms.
Den täthet som fanns i universums ursprung måste ha varit oändligt mer massiv än i något svart hål som finns idag. Och tiden måste verkligen ha stått stilla, om man nu vill tro på den allmänna relativitetsteorin. Gravitationen måste ha varit av en styrka som man inte kan föreställa sig. Milt sagt.
Hur i allsina dar kunde något sådant explodera? Inga kända naturlagar skulle ha kunnat åstadkomma detta.
Ja, vi har ju Einsteins (icke bevisade) komologiska konstant som motverkar gravitationen. Men den verkar ju endast på mycket stora avstånd. Och några stora avstånd fanns ju inte i denna oändligt lilla punkt.
Mysteriet tätnar, som man brukar säga.
Wednesday, July 4, 2012
"Higgs partikel" eller Kejsarens nya kläder?
I SvD:s papperstidning finns det ett helt tvåsidigt uppslag om att man i Cern tror sig ha hittat "spår" av Higgs partikel. Superlativerna staplas på varandra om vilken fantastisk upptäckt det är, och på själva förstasidan ropar man ut att "Upptäckten ger nya svar om vår existens".
För det borde den ju göra, i så fall, eftersom flera forskare brukar kalla Higgs partikel för - "Guds partikel"...
Och en krönika bredvid har rubrlken "Maskinen är värd sitt pris". I fall någon till äventyrs skulle tvivla på saken.
Jag tvivlar på saken. Men det är inget att bry sig om, för jag är en amatör och hemmafilosof som till på köpet är dålig på matte. Men i alla fall.
Det sägs ofta att acceleratorn i Cern har sitt värde för att den "återskapar tillståndet vid Big Bang". Det är väl ändå rent nonsens. För det första därför att ingen vet om Big Bang någonsin inträffat. Men för det andra - om det nu ändå har funnits något sådant kan en partikelaccelerator naturligtvis (och dessbättre!!!) inte "återskapa" "tillståndet" vid detta tänkta skeende.
Det är studiet av de minsta elementarpartiklarna (som aldrig kan iakttas, ens med de starkaste mikroskop, endast härledas, med hjälp av matematiska modeller), som har gett forskarna en idé om varför "Big Bang", och universum, uppkom. Jo, det var en gång en kvantfluktuation, av samma typ som de kan härleda hos elementarpartiklar ı sådana laboratorier, som av någon helt obegriplig anledning svällde upp och blev hela vårt universum. Jag skämtar inte, det är vad många ledande kosmologer säger.
Innan dess fanns vare sig tid eller rum, men trots detta fanns tydligen "kvantfluktuationer" som alltså liknar de som man kan härleda (men som sagt inte iaktta!) i vårt rum och i vår tid, och i våra laboratorier. Med undantag, förstås, för att de kvantfluktuationer vi anser oss kunna härleda hos oss inte tycks leda till uppkomsten av något nytt universum. Inte i vår dimension, i alla fall, med det finns forskare som är övertygade om att de eventuellt gör det i en annan dimension.
Ja, jag ber om ursäkt för sarkasmerna. De kan ju bero på att jag är okunnig, dålig på matte, dilettant, och helt och hållet ovetenskaplig. Och kanske har storhetsvansinne.
Och det har jag nog. För i min bisarra drömvärld tycker jag mig vara barnet i "Kejsarens nya kläder" som förvånat tittar på detta märkliga och mumlar för mig själv, "men han har ju inget på sig".
PS. Ta inte detta som ett helt allvarligt inlägg. Det är bara mitt "sunda förnuft" som ilsket protesterar. Och "sunda förnuftet" har genom historien bevisligen många gånger haft fel. Men, väl att märka, inte alltid...
För det borde den ju göra, i så fall, eftersom flera forskare brukar kalla Higgs partikel för - "Guds partikel"...
Och en krönika bredvid har rubrlken "Maskinen är värd sitt pris". I fall någon till äventyrs skulle tvivla på saken.
Jag tvivlar på saken. Men det är inget att bry sig om, för jag är en amatör och hemmafilosof som till på köpet är dålig på matte. Men i alla fall.
Det sägs ofta att acceleratorn i Cern har sitt värde för att den "återskapar tillståndet vid Big Bang". Det är väl ändå rent nonsens. För det första därför att ingen vet om Big Bang någonsin inträffat. Men för det andra - om det nu ändå har funnits något sådant kan en partikelaccelerator naturligtvis (och dessbättre!!!) inte "återskapa" "tillståndet" vid detta tänkta skeende.
Det är studiet av de minsta elementarpartiklarna (som aldrig kan iakttas, ens med de starkaste mikroskop, endast härledas, med hjälp av matematiska modeller), som har gett forskarna en idé om varför "Big Bang", och universum, uppkom. Jo, det var en gång en kvantfluktuation, av samma typ som de kan härleda hos elementarpartiklar ı sådana laboratorier, som av någon helt obegriplig anledning svällde upp och blev hela vårt universum. Jag skämtar inte, det är vad många ledande kosmologer säger.
Innan dess fanns vare sig tid eller rum, men trots detta fanns tydligen "kvantfluktuationer" som alltså liknar de som man kan härleda (men som sagt inte iaktta!) i vårt rum och i vår tid, och i våra laboratorier. Med undantag, förstås, för att de kvantfluktuationer vi anser oss kunna härleda hos oss inte tycks leda till uppkomsten av något nytt universum. Inte i vår dimension, i alla fall, med det finns forskare som är övertygade om att de eventuellt gör det i en annan dimension.
Ja, jag ber om ursäkt för sarkasmerna. De kan ju bero på att jag är okunnig, dålig på matte, dilettant, och helt och hållet ovetenskaplig. Och kanske har storhetsvansinne.
Och det har jag nog. För i min bisarra drömvärld tycker jag mig vara barnet i "Kejsarens nya kläder" som förvånat tittar på detta märkliga och mumlar för mig själv, "men han har ju inget på sig".
PS. Ta inte detta som ett helt allvarligt inlägg. Det är bara mitt "sunda förnuft" som ilsket protesterar. Och "sunda förnuftet" har genom historien bevisligen många gånger haft fel. Men, väl att märka, inte alltid...
Saturday, June 30, 2012
Varför kom inte Sovjet först till månen?
Jag vet att jag blev besviken när USA kom först till månen. Jag skulle mycket hellre sett att Sovjetunionen gjorde det. USA höll just på att bomba Vietnam "tillbaka till stenåldern" och jag unnade dem verkligen inte en sådan framgång...
Men varför kom USA först? Det var inte alls självklart. Sovjet hade lett i allt bara några år tidigare. De sände upp den första sateliten (Sputnik 1957), den första levande varelsen i rymden (stackars Lajka!), men även de första hundar som sändes upp och sedan kom levande tillbaka (Strelka och Belka). De sände upp den första sond som lämnade jordens gravitationsfält (Luna 1). Vidare den första sond som krachlandade på månen (Luna 2 1959), den första som fotograferade månens baksida (Luna 3 1959), och den första som mjuklandade på månen (Luna 9 1966).
Vidare den första människan i rymden, Jurij Gagarin 1961, och förresten två år senare den första kvinnan i rymden, Valentina Teresjkova 1963. Och många andra saker, som den första människan som gjorde en rymdpromenad utanför kapseln, Alexej Leonov 1965.
Sedan kom som bekant USA först med en bemannad färd runt månen 1968 och den första landningen 1969.
Men det innebar inte, som många tror, att Sovjet efter detta var helt slaget. Faktum är att Sovjet efter detta lyckades prestera den första landningen/mjuklandingen på Mars (tyvärr slocknade kameran), och några år senare såväl den första krachlandningen som den första mjuklandningen på Venus - och de första och enda bilder som någonsin tagits från Venus yta. Bland annat.
I BBC:s dokumentärserie "Planeterna" från 1999, som jag köpte på Akademibokhandeln för några dar sen, får man ett oväntat svar på frågan varför USA kom först. De intervjuar sovjetiska forskare och kosmonaouter och de ger ett ganska klart svar på frågan. Sovjet kunde inte tänka sig att skicka upp människor till månen innan de var hundraprocentigt säkra på att de skulle komma levande tillbaka.
Faktum är att Sovjet inte långt efter Apollos landning fick upp en obemannad sond till månen, som tog prover, och åkte tillbaka till jorden med dessa.
Dokumentären konstaterar att USA i månkapplöpningen var berett att ta klart större risker. Några hundrapocentiga garantier hade inte heller USA, men man ansåg att man måste ta riskerna.
Det här är anmärkningsvärt. En bild som ofta sprids om Sovjet idag är den av ett samhälle, som alltid var berett att hänsynslöst offra sina medborgares liv för att uppnå resultat. Och att det beror på att diktaturen i landet inte behövde ta hänsyn till opinionen.
Nu stämmer i stort sett inte detta, inte efter 1953 (då Stalin dog). Och i detta fall ser vi ganska klart att Sovjetledningen absolut inte vågade ta risken att offra kosmonauters liv på ett sådant uppdrag. Ja, det dog ju ändå kosmonauter i rymden, liksom också amerikanska astromauter. Men när det gällde ett så vågat projekt som en resa till månen var Sovjet mer rädd om sina kosmonauters liv än var USA var om sina astronauters.
Det är på många sätt både intressant och tankeväckande.
Frimärke på Valentina Teresjkova, från Sovjet 1963.
Men varför kom USA först? Det var inte alls självklart. Sovjet hade lett i allt bara några år tidigare. De sände upp den första sateliten (Sputnik 1957), den första levande varelsen i rymden (stackars Lajka!), men även de första hundar som sändes upp och sedan kom levande tillbaka (Strelka och Belka). De sände upp den första sond som lämnade jordens gravitationsfält (Luna 1). Vidare den första sond som krachlandade på månen (Luna 2 1959), den första som fotograferade månens baksida (Luna 3 1959), och den första som mjuklandade på månen (Luna 9 1966).
Vidare den första människan i rymden, Jurij Gagarin 1961, och förresten två år senare den första kvinnan i rymden, Valentina Teresjkova 1963. Och många andra saker, som den första människan som gjorde en rymdpromenad utanför kapseln, Alexej Leonov 1965.
Sedan kom som bekant USA först med en bemannad färd runt månen 1968 och den första landningen 1969.
Men det innebar inte, som många tror, att Sovjet efter detta var helt slaget. Faktum är att Sovjet efter detta lyckades prestera den första landningen/mjuklandingen på Mars (tyvärr slocknade kameran), och några år senare såväl den första krachlandningen som den första mjuklandningen på Venus - och de första och enda bilder som någonsin tagits från Venus yta. Bland annat.
I BBC:s dokumentärserie "Planeterna" från 1999, som jag köpte på Akademibokhandeln för några dar sen, får man ett oväntat svar på frågan varför USA kom först. De intervjuar sovjetiska forskare och kosmonaouter och de ger ett ganska klart svar på frågan. Sovjet kunde inte tänka sig att skicka upp människor till månen innan de var hundraprocentigt säkra på att de skulle komma levande tillbaka.
Faktum är att Sovjet inte långt efter Apollos landning fick upp en obemannad sond till månen, som tog prover, och åkte tillbaka till jorden med dessa.
Dokumentären konstaterar att USA i månkapplöpningen var berett att ta klart större risker. Några hundrapocentiga garantier hade inte heller USA, men man ansåg att man måste ta riskerna.
Det här är anmärkningsvärt. En bild som ofta sprids om Sovjet idag är den av ett samhälle, som alltid var berett att hänsynslöst offra sina medborgares liv för att uppnå resultat. Och att det beror på att diktaturen i landet inte behövde ta hänsyn till opinionen.
Nu stämmer i stort sett inte detta, inte efter 1953 (då Stalin dog). Och i detta fall ser vi ganska klart att Sovjetledningen absolut inte vågade ta risken att offra kosmonauters liv på ett sådant uppdrag. Ja, det dog ju ändå kosmonauter i rymden, liksom också amerikanska astromauter. Men när det gällde ett så vågat projekt som en resa till månen var Sovjet mer rädd om sina kosmonauters liv än var USA var om sina astronauters.
Det är på många sätt både intressant och tankeväckande.
Frimärke på Valentina Teresjkova, från Sovjet 1963.
Friday, June 15, 2012
Ämnesuppdelning
Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.
Friday, June 8, 2012
Min favoritkosmolog....
... Hannes Alfvén, verkar få rätt igen. I en artikel i SvD nämns att det nyligen upptäckts att så kallade Alfvénvågor, vågrörelser i plasmat som Alfvén förutsade redan 1942, avges från solen. Enligt en teori skulle detta kunna förklara att koronan är 15 miljoner grader, trots att solytan "bara" är sex tusen grader.
Kul. Hoppas bara att Alfvén till sist får rätt i sitt avvisande av Big Bang-teorin också...
Kul. Hoppas bara att Alfvén till sist får rätt i sitt avvisande av Big Bang-teorin också...
Thursday, June 7, 2012
Rymdfärder som dokusåpa
Jag trodde inte mina ögon när jag först såg denna artikel. Men sedan råkade jag höra på radio om samma sak. Diverse experter intervjuades och de tog det hela på fullt allvar. Märkligt nog
Vi har alltså ett antal ekonomiska intressenter, bland annat från Big Brother, som ska skicka människor till Mars om elva år. De ska inte få komma tillbaka. Det hela ska följas i TV, och en jury ska utse vilka som ska åka. De måste vara omtyckta av TV-publiken för att de ska antas.
Sedan, verkar det som, ska man få följa deras äventyr på Mars, och, skulle jag nog tillägga, deras undergång. Och död.
En verklig dokusåpa som slår det mesta. Eller?
Nu tror jag inte en sekund att det blir av. Men att helt seriösa personer tar det hela på allvar är oroväckande. Och otäckt.
Rymdfart är viktig för mänskligheten. Om vi antar att vi ändå lyckas klara av växthuseffekten så kommer mänsklighetens framtida överlevnad att hänga på rymdfart och rymdforskning. För att det ska bli något meningsfullt av det krävs en planering, en samhällelig styrning.
Att låta marknadskrafterna ta över, och dessutom marknadskrafter av detta slag, är vämjeligt. För att utrycka det mycket, mycket milt.
Det liknar romerska gladiatorspel, och är lika omoraliskt. Den enda väsentliga skillnad som finns är till romarnas fördel. Inte moraliskt, men på ett annat sätt.
För trots allt ordnade inte romarna gladiatorspel när saker som var livsviktiga för imperiet skulle avgöras. Man ordnade inte krigståg i Germanien där gladiatorer fick slåss mot germanerna inför publik. När det gällde saker som handlade om överlevnad tog de saker på lite mer allvar.
Att man på största allvar kan tänka sig att den första kolonin på Mars ska organiseras som en dokusåpa visar verkligen på hur maknadskrafterna tagit över. På det mest kusliga sätt.
Jag saknar ord. Det hela är så vidrigt att orden inte räcker till.
Vi har alltså ett antal ekonomiska intressenter, bland annat från Big Brother, som ska skicka människor till Mars om elva år. De ska inte få komma tillbaka. Det hela ska följas i TV, och en jury ska utse vilka som ska åka. De måste vara omtyckta av TV-publiken för att de ska antas.
Sedan, verkar det som, ska man få följa deras äventyr på Mars, och, skulle jag nog tillägga, deras undergång. Och död.
En verklig dokusåpa som slår det mesta. Eller?
Nu tror jag inte en sekund att det blir av. Men att helt seriösa personer tar det hela på allvar är oroväckande. Och otäckt.
Rymdfart är viktig för mänskligheten. Om vi antar att vi ändå lyckas klara av växthuseffekten så kommer mänsklighetens framtida överlevnad att hänga på rymdfart och rymdforskning. För att det ska bli något meningsfullt av det krävs en planering, en samhällelig styrning.
Att låta marknadskrafterna ta över, och dessutom marknadskrafter av detta slag, är vämjeligt. För att utrycka det mycket, mycket milt.
Det liknar romerska gladiatorspel, och är lika omoraliskt. Den enda väsentliga skillnad som finns är till romarnas fördel. Inte moraliskt, men på ett annat sätt.
För trots allt ordnade inte romarna gladiatorspel när saker som var livsviktiga för imperiet skulle avgöras. Man ordnade inte krigståg i Germanien där gladiatorer fick slåss mot germanerna inför publik. När det gällde saker som handlade om överlevnad tog de saker på lite mer allvar.
Att man på största allvar kan tänka sig att den första kolonin på Mars ska organiseras som en dokusåpa visar verkligen på hur maknadskrafterna tagit över. På det mest kusliga sätt.
Jag saknar ord. Det hela är så vidrigt att orden inte räcker till.
Saturday, May 12, 2012
Plasmakosmologi...
Utan att på något mer seriöst sätt "ta ställning" för plasmakosmologin vill jag bara länka till http://plasmauniverse.info/ eftersom jag tycker - så där rent amatörmässigt - att den på något sätt tilltalar mig.
Wednesday, May 2, 2012
Läsvärt om pseudoskepticism
På webbsidan Plasma-universe.com kan man ta del av denna läsvärda artikel.
Den heter "Pseudoskepticism" och de definitioner av detta begrepp man kan ta del av där känns nästan deja vu-liknande för den som har tagit del av en hel del fyrkantiga utgjutelser och mobbliknande drev på Vetenskap och Folkbildnings forum!
Läs och begrunda...
Den heter "Pseudoskepticism" och de definitioner av detta begrepp man kan ta del av där känns nästan deja vu-liknande för den som har tagit del av en hel del fyrkantiga utgjutelser och mobbliknande drev på Vetenskap och Folkbildnings forum!
Läs och begrunda...
Thursday, January 19, 2012
Truman Bethurum om det första mötet med Aura Rhanes
Nedanstående är märkligt nog den text som kanske gav mig störst hopp under min barndom. Det är ett brev från Truman Bethurum till Max B Miller, författaren till boken "Flying Saucers - fact or fiction?" (svensk översättning "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?, 1959). Jag läste den svenska upplagan i sju- åttaårsåldern och just detta brev var väl det som grep tag i mig mest. Då uppfattade jag texten som trovärdig och övertygande. Brevet skrevs före Bethurums bok "Aboard a flying saucer" som jag tyvärr än idag inte fått tag i. Däremot har jag ju läst den postumt utkomna boken "Messages from the people of the planet Clarion: The true experiences of Truman Bethurum" (1995).
_________________________________________________
"I juli 1952 arbetade jag i Nevada på huvudväg nr 91, en elva á tolv (svenska) mil från Las Vegas åt Salt Lake City-hållet. Jag hade överflyttats från dag-till nattskift och arbetade från kl 16. 00, ibland ända till 8 nästa morgon. Mitt arbete bestod huvudsakligen i att svara för fyra tankbilar, som transporterade vatten från Moody River till två reservoarer för vattenbegjutning av den nybyggda vägbanan ute i öknen.
När jag hade jobbat en kort tid, berättade några kamrater att hela det s.k. mesa-området en gång i tiden varit täckt av vatten och att man ännu kunna finna ovanliga snäckor, som bevisade detta. En natt i slutet av juli, då jag förvissat mig om att allt arbete gick som det skulle gjorde jag därför med vederbörligt tillstånd ett besök på området för att söka få tag i några souvenirer. Jag hade tagit med en ficklampa som jag fick god användning för, men kunde ändå inte finna vad jag letade efter. Det hade väl gått en timme, sedan jag vid halv fyra-tiden lämnade arbetsplatsen, då jag vände min fyrhjuliga militärtruck mot nordost och beslöt att ta mig en kort lur, förvissad om att det gryende dagsljuset skulle väcka mig,
Jag hade väl sovit en halvtimme eller något mer, när jag på ett oförsynt sätt väcktes av av något, som närmast liknade ett mummel - ett lågt samtal på ett obegripligt tungomål. Min första tanke var att basen eller någon annan skulle spela mig ett spratt för att jag hade somnat. Men när jag lyfte på huvudet, upptäckte jag genast att det inte var fallet. Omkring åtta småväxta män stod i en halvcirkel framför och till höger om trucken, kanske två á tre meter bort, och tydligen lika nyfikna som jag.
Min första tanke var att söka komma iväg så fort som möjligt, även om jag då först måste backa och svänga runt. När jag reste på mig för att kunna se bättre, tog en av männen några steg framåt mot mig och sade någonting med låg röst och fortfarande obegripligt för mig. Jag skakade på huvudet för att visa att jag inte förstod honom. Han ropade då strax:
-Du säger det.
-Gode Gud, utbrast jag, talar ni engelska, också?
-Vi har inga svårigheter med något som helst språk, svarade han.
Av deras utseende att döma tycktes de vara av latin-amerikanskt ursprung. Mitt hjärta dunkade - av fruktan och upphetsning skulle jag tro. Jag beslöt att stiga ur trucken och skaka hand med dem, som en vänlig gest. När jag vände mig om för att stiga ur, fick jag omkring 25 meter längre bort syn på ett ofantligt tallriksformat flygande tefat, omkring 100 meter i diameter och 5 a 6 meter "djupt". Bråkdelen av en sekund undrade jag, om det möjligen kunde vara någon sorts filmattrapp, men vid närmare eftertanke förstod jag, att det inte kunde vara fallet.
När jag sträckte fram handen för att hälsa, ställde de upp på ett led nästan som militärer för att i all sin iver i tur och ordning få skaka hand med mig. Bara en av dem försökte tala med mig och besvara mina frågor. De gav mig inte en enda fråga, och den uniform de hnde verkade mycket militärisk, liksom deras sätt att ställa upp för hälsning.
-Har ni en kapten? frågade jag.
-Javisst.
-Kunde jag kanske få lov att tala med honom?
-Ja, naturligtvis, svarade deras talesman. Han tog med sin vänstra hand ett fruktansvärt hårt grepp om min högra arm alldeles ovanför armbågen. (Det gjorde mig inte precis lättare till mods.)
Sedan frågade jag om de kom från något land i Europa.
-Nej, svarade han. Vi har vårt hem i ett land, som ligger mycket långt härifrån.
När jag hade bett att få tala med deras kapten, hade jag på en del ansikten observerat ett småleende, som gjorde mig något eftertänksam. "Jaha, så är det. Och ingen ska någonsin få veta vad som har hänt mig"! Han tillade:
- Du får tala med kaptenen i skorven.
Vilket namn för en sådan sak, tänkte jag
Min ledsagare svängde mig nästan runt och satte iväg mot tefatet, som tycktes sväva omkring en meter över marken. När vi närmade oss, sänkte det sig ytterligare en bra bit och lutade samtidigt ner den sida som var närmast. Det fanns bara ett trappsteg och ett räcke vid ingångens högra sida. Han nästan stötte mig fram mot kanten till tefatet. Greppet om armen hade lossnat något, men han släppte inte taget helt och hållet. Jag var väl ett huvud längre än han och jag vägde ca 90 kilo.
Inuti tefatet gick vi först utför ungefär 15 meter, tog sedan av till vänster och kom genom en dörrliknande öppning i ett rum, ungefär 3 gånger 4 meter stort och inrett till en med kontor kombinerad salong. Jag trodde knappast mina ögon när jag upptäckte, att kaptenen var en yppig kvinna, kortare än någon av männen, snyggt klädd och även hon med ett typiskt latin-amerikanskt utseende: kolsvart hår och olivfärgad hy. Hon kunde kanske vara ungefär 40 år gammal.
Hon reste sig och smålog. Mannen släppte genast min arm. Jag vände mig om för att säga något till honom. men han försvann genast. Jag såg återigen på kaptenen, men kunde inte med den bästa viljan i världen finna på någonting att säga. Efter några sekunder smålog hon igen och sade: "Tala ut, min vän. Du är icke förtrollad."
Då jag hade talat och frågat i en halv timmes tid insåg jag, att de inte var européer. Hon omtalade inte sitt namn och inte heller namnet på deras hemplanet, men lät mig förstå, att de färdades interplanetariskt och var väl underrättade om vad som försegick både på jorden och de andra planeterna. Hon var vänlig och språksam, men frågade bara, vad vi kallade det här området för, vilket var Mormon Mesa, Nevada. (Hon berättade senare att hon hette Aura Rhanes och kom från planeten Clarion. Hon tillade att Clarion absolut inte var känd under något annat namn och gav mig en längre utläggning om saken.)
Jag hade beslutat att inte omtala den här episoden för någon då jag visste att man skulle kalla mig för lögnare. Men då jag återvände till mitt arbete kort efter soluppgången, frågade basen:
-Måste Joe gå ner med sitt plan där ute där du var?
-Nej, svarade jag,
-Var det ett trafikflygplan, som landade där ute i närheten? frågade han då.
-Nej. blev mitt svar än en gång.
-Jag kunde se någonting, som gick ner där borta, men hörde inget ljud. Om det nu inte var Joes plan, vad var det då?
När jag till slut föll till föga och omtalade hela historien, gav han mig en fientlig blick, och då nyheten spred sig, började alla att se snett på mig."
_________________________________________________
Så långt Truman Bethurum. Det bör sägas att det intryck texten gjorde på mig som barn inte bör underskattas. Det var enormt.
Jag vill också påpeka att jag redan då noterade undertexten i avsnittet om personalens småleenden när Bethurum frågade efter kaptenen. I berättelsen tolkade han leendena som något hotfullt, men om man läser texten ser man att dessa leenden ju syftade på att Bethurum som en självklarhet utgick från att kaptenen måste ha varit en man. Detta gjorde stort intryck på mig i sju-åttaårsåldern, och bidrog till att jag då fann texten trovärdig...
_________________________________________________
"I juli 1952 arbetade jag i Nevada på huvudväg nr 91, en elva á tolv (svenska) mil från Las Vegas åt Salt Lake City-hållet. Jag hade överflyttats från dag-till nattskift och arbetade från kl 16. 00, ibland ända till 8 nästa morgon. Mitt arbete bestod huvudsakligen i att svara för fyra tankbilar, som transporterade vatten från Moody River till två reservoarer för vattenbegjutning av den nybyggda vägbanan ute i öknen.
När jag hade jobbat en kort tid, berättade några kamrater att hela det s.k. mesa-området en gång i tiden varit täckt av vatten och att man ännu kunna finna ovanliga snäckor, som bevisade detta. En natt i slutet av juli, då jag förvissat mig om att allt arbete gick som det skulle gjorde jag därför med vederbörligt tillstånd ett besök på området för att söka få tag i några souvenirer. Jag hade tagit med en ficklampa som jag fick god användning för, men kunde ändå inte finna vad jag letade efter. Det hade väl gått en timme, sedan jag vid halv fyra-tiden lämnade arbetsplatsen, då jag vände min fyrhjuliga militärtruck mot nordost och beslöt att ta mig en kort lur, förvissad om att det gryende dagsljuset skulle väcka mig,
Jag hade väl sovit en halvtimme eller något mer, när jag på ett oförsynt sätt väcktes av av något, som närmast liknade ett mummel - ett lågt samtal på ett obegripligt tungomål. Min första tanke var att basen eller någon annan skulle spela mig ett spratt för att jag hade somnat. Men när jag lyfte på huvudet, upptäckte jag genast att det inte var fallet. Omkring åtta småväxta män stod i en halvcirkel framför och till höger om trucken, kanske två á tre meter bort, och tydligen lika nyfikna som jag.
Min första tanke var att söka komma iväg så fort som möjligt, även om jag då först måste backa och svänga runt. När jag reste på mig för att kunna se bättre, tog en av männen några steg framåt mot mig och sade någonting med låg röst och fortfarande obegripligt för mig. Jag skakade på huvudet för att visa att jag inte förstod honom. Han ropade då strax:
-Du säger det.
-Gode Gud, utbrast jag, talar ni engelska, också?
-Vi har inga svårigheter med något som helst språk, svarade han.
Av deras utseende att döma tycktes de vara av latin-amerikanskt ursprung. Mitt hjärta dunkade - av fruktan och upphetsning skulle jag tro. Jag beslöt att stiga ur trucken och skaka hand med dem, som en vänlig gest. När jag vände mig om för att stiga ur, fick jag omkring 25 meter längre bort syn på ett ofantligt tallriksformat flygande tefat, omkring 100 meter i diameter och 5 a 6 meter "djupt". Bråkdelen av en sekund undrade jag, om det möjligen kunde vara någon sorts filmattrapp, men vid närmare eftertanke förstod jag, att det inte kunde vara fallet.
När jag sträckte fram handen för att hälsa, ställde de upp på ett led nästan som militärer för att i all sin iver i tur och ordning få skaka hand med mig. Bara en av dem försökte tala med mig och besvara mina frågor. De gav mig inte en enda fråga, och den uniform de hnde verkade mycket militärisk, liksom deras sätt att ställa upp för hälsning.
-Har ni en kapten? frågade jag.
-Javisst.
-Kunde jag kanske få lov att tala med honom?
-Ja, naturligtvis, svarade deras talesman. Han tog med sin vänstra hand ett fruktansvärt hårt grepp om min högra arm alldeles ovanför armbågen. (Det gjorde mig inte precis lättare till mods.)
Sedan frågade jag om de kom från något land i Europa.
-Nej, svarade han. Vi har vårt hem i ett land, som ligger mycket långt härifrån.
När jag hade bett att få tala med deras kapten, hade jag på en del ansikten observerat ett småleende, som gjorde mig något eftertänksam. "Jaha, så är det. Och ingen ska någonsin få veta vad som har hänt mig"! Han tillade:
- Du får tala med kaptenen i skorven.
Vilket namn för en sådan sak, tänkte jag
Min ledsagare svängde mig nästan runt och satte iväg mot tefatet, som tycktes sväva omkring en meter över marken. När vi närmade oss, sänkte det sig ytterligare en bra bit och lutade samtidigt ner den sida som var närmast. Det fanns bara ett trappsteg och ett räcke vid ingångens högra sida. Han nästan stötte mig fram mot kanten till tefatet. Greppet om armen hade lossnat något, men han släppte inte taget helt och hållet. Jag var väl ett huvud längre än han och jag vägde ca 90 kilo.
Inuti tefatet gick vi först utför ungefär 15 meter, tog sedan av till vänster och kom genom en dörrliknande öppning i ett rum, ungefär 3 gånger 4 meter stort och inrett till en med kontor kombinerad salong. Jag trodde knappast mina ögon när jag upptäckte, att kaptenen var en yppig kvinna, kortare än någon av männen, snyggt klädd och även hon med ett typiskt latin-amerikanskt utseende: kolsvart hår och olivfärgad hy. Hon kunde kanske vara ungefär 40 år gammal.
Hon reste sig och smålog. Mannen släppte genast min arm. Jag vände mig om för att säga något till honom. men han försvann genast. Jag såg återigen på kaptenen, men kunde inte med den bästa viljan i världen finna på någonting att säga. Efter några sekunder smålog hon igen och sade: "Tala ut, min vän. Du är icke förtrollad."
Då jag hade talat och frågat i en halv timmes tid insåg jag, att de inte var européer. Hon omtalade inte sitt namn och inte heller namnet på deras hemplanet, men lät mig förstå, att de färdades interplanetariskt och var väl underrättade om vad som försegick både på jorden och de andra planeterna. Hon var vänlig och språksam, men frågade bara, vad vi kallade det här området för, vilket var Mormon Mesa, Nevada. (Hon berättade senare att hon hette Aura Rhanes och kom från planeten Clarion. Hon tillade att Clarion absolut inte var känd under något annat namn och gav mig en längre utläggning om saken.)
Jag hade beslutat att inte omtala den här episoden för någon då jag visste att man skulle kalla mig för lögnare. Men då jag återvände till mitt arbete kort efter soluppgången, frågade basen:
-Måste Joe gå ner med sitt plan där ute där du var?
-Nej, svarade jag,
-Var det ett trafikflygplan, som landade där ute i närheten? frågade han då.
-Nej. blev mitt svar än en gång.
-Jag kunde se någonting, som gick ner där borta, men hörde inget ljud. Om det nu inte var Joes plan, vad var det då?
När jag till slut föll till föga och omtalade hela historien, gav han mig en fientlig blick, och då nyheten spred sig, började alla att se snett på mig."
_________________________________________________
Så långt Truman Bethurum. Det bör sägas att det intryck texten gjorde på mig som barn inte bör underskattas. Det var enormt.
Jag vill också påpeka att jag redan då noterade undertexten i avsnittet om personalens småleenden när Bethurum frågade efter kaptenen. I berättelsen tolkade han leendena som något hotfullt, men om man läser texten ser man att dessa leenden ju syftade på att Bethurum som en självklarhet utgick från att kaptenen måste ha varit en man. Detta gjorde stort intryck på mig i sju-åttaårsåldern, och bidrog till att jag då fann texten trovärdig...
Thursday, January 12, 2012
Bortom universum?
I ett väldigt flummigt inlägg, "Kosmologiska funderingar", som jag skrev 31 december 2010, tillät jag mig betvivla den gängse Big Bang-modellen och skrev bland annat detta:
"Varför utgå att allt fanns inbyggt från början i något mystiskt kvantsprång som aldrig kan bevisas (det är ju lite lustigt att man använder en modell som baseras på iakttagna avvikelser i elementarpartiklars rörelsemönster för att förklara hela universums uppkomst!) - när det SKULLE kunna vara så att det finns saker (kraftfält? andra universa? okända materie- och energityper? etc. etc. ) utanför det vi ser som "universum" - som skulle kunna leda till exempelvis systemkollapser och accelererade expansioner hos "oss". "
Då var jag inte så uppdaterad, och trodde att en Big Bang-teori som innefattade en expansion som berodde helt på interna faktorer och som innehöll element som inflation och universums uppkomst genom en kvantfluktuation nästan helt dominerade den kosmologiska diskursen. Jag visste inte att det hade börjat hända en hel del saker på den fronten.
I en intressant artikel på discovery.com, som faktiskt skrevs innan jag satt och funderade nyårsafton 2010 kan man se ett exempel på detta. Här utvidgas det fenomen som tidigare kallades för "den stora attraktorn"och förklaras utifrån en teori att ett annat universum påverkar processer i vårt universum. Jag skulle nog snarare vilja säga att en annan materieanhopning i universum påverkar vår del av universum - men det är ju en semantisk fråga.
Nu kan någon invända att orsakerna till själva expansionen inte berörs av denna teori, men det är numera inte svårt att hitta andra teoretiker som även förklarar även denna med externa faktorer, som till exempel kollisioner med andra universa (eller som jag skulle vilja säga, med enheter utanför det kända universum!).
Hur som helst - det börjar komma fler och fler exempel på ett tänkande, baserat på observationer, som i slutändan kan betyda slutet på Big Bang-teorin. Man kan ju alltid hoppas....
"Varför utgå att allt fanns inbyggt från början i något mystiskt kvantsprång som aldrig kan bevisas (det är ju lite lustigt att man använder en modell som baseras på iakttagna avvikelser i elementarpartiklars rörelsemönster för att förklara hela universums uppkomst!) - när det SKULLE kunna vara så att det finns saker (kraftfält? andra universa? okända materie- och energityper? etc. etc. ) utanför det vi ser som "universum" - som skulle kunna leda till exempelvis systemkollapser och accelererade expansioner hos "oss". "
Då var jag inte så uppdaterad, och trodde att en Big Bang-teori som innefattade en expansion som berodde helt på interna faktorer och som innehöll element som inflation och universums uppkomst genom en kvantfluktuation nästan helt dominerade den kosmologiska diskursen. Jag visste inte att det hade börjat hända en hel del saker på den fronten.
I en intressant artikel på discovery.com, som faktiskt skrevs innan jag satt och funderade nyårsafton 2010 kan man se ett exempel på detta. Här utvidgas det fenomen som tidigare kallades för "den stora attraktorn"och förklaras utifrån en teori att ett annat universum påverkar processer i vårt universum. Jag skulle nog snarare vilja säga att en annan materieanhopning i universum påverkar vår del av universum - men det är ju en semantisk fråga.
Nu kan någon invända att orsakerna till själva expansionen inte berörs av denna teori, men det är numera inte svårt att hitta andra teoretiker som även förklarar även denna med externa faktorer, som till exempel kollisioner med andra universa (eller som jag skulle vilja säga, med enheter utanför det kända universum!).
Hur som helst - det börjar komma fler och fler exempel på ett tänkande, baserat på observationer, som i slutändan kan betyda slutet på Big Bang-teorin. Man kan ju alltid hoppas....
Subscribe to:
Posts (Atom)