Polarsken

Polarsken

Friday, February 5, 2016

The Golden Age of Flying Saucers

För något år sedan uppräckte jag att det fanns en person i UFO-debatten som på största allvar stödde 1950-talets contactees och verkade anse dem vara tillförlitliga. Hans namn var Frank G. Wilkinson. Eftersom det är kul att hitta positivt hållna beskrivningar av den barnatro jag för länge sedan tvingades lämna, började jag kolla om det kunde gå att få tag i någon bok av honom.

Han hade skrivit en rad böcker för vuxna, men den enda bok som gick att beställs från Akademibokhandeln, (nej, jag beställer normalt sett inte via nätet...) var en bok han skrivit som riktade sig till kanske åldern 11-13 år. Den hette The Golden Age of Flying Saucers.

Det var ändå bättre än ingenting, men när jag väl fått den visade det sig att den var ganska tunn, cirka 120 sidor. Men också det var förstås bättre än ingenting.

Contactees är alltså en beteckning på de personer som under (framförallt) femtiotalet hävdade att de träffade goda och sympatiska tefatsmänniskor som ville rädda mänskligheten från krig, atombomber och annat ont. Berättelser om dessa dominerade tefatslitteraturen under hela femtiotalet, och deras böcker sålde förmodligen betydligt bättre än vad de "seriösa" ufologerna gjorde.

Hela genren fick ett enormt avbräck när femtiotalet övergick i sextiotal, och det var förmodligen ingen tillfällighet. Början till dess nedgång kom troligen när den sovjetiska rymdsonden Luna 3 1959 passerade månens baksida och tog bilder som visade att den var lika karg och död som någonsin framsidan. Och eftersom den mest kända av alla contactees, George Adamski, hävdat att han fått se månens baksida inifrån ett UFO, och att det där fanns atmosfär, och städer, blev det aningen svårare att tro på den typen av berättelser. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Sedan kom det ena slaget efter det andra. Eftersom många av berättelserna handlade om besökare från vårt solsystem skapade de data som efter hand samlades in av sovjetiska och amerikanska rymdsonder större och större problem för contactees och deras anhängare.

Idag ses de knappast ens som en del av ufologin; liknande läror sprids idag mest av kufiska sekter, som Ashtar Command.

The Golden Age of Flying Saucers har mycket riktigt blivit hårt angripen på nätet, av "riktiga" ufologer. De tycker förstås den är oseriös, och de mer paranoida tycks tro att den kan vara en del av en mörkläggning.  Alla vet ju idag att "seriösa" rapporter om kontakter med rymdmänniskor handlar om otäcka monster, som kidnappar människor och sticker in nålar i deras näsor och könsorgan. Eller så verkar de mena.

Men att Wilkinson skriver som han gör är väl här, i detta sammanhang, en klar fördel. Trots allt riktar sig boken till barn, och de två berättelser som boken fokuserar på - George Adamskis och Truman Bethurums- är ju betydligt barnvänligare än berättelser om torterade abductees.

Tefatens "gyllene tidsålder" enligt boken är perioden från och med Kenneth Arnolds första rapport 1947 fram till publiceringen av Truman Bethurums rapporter om mötena med Aura Rhanes. Det är om denna period boken berättar för äldre barn och yngre tonåringar. Tonvikten ligger just på Adamskis och (framförallt) Bethurums berättelser.

Författaren censurerar inte contactees, han berättar glatt om Adamskis iakttagelser av månens baksida, utan att med ett ord nämna att vare sig Luna 3 eller USA-astronauterna som också rundade månen i december 1968 upptäckte något sådant. Det ser ju lite dåligt ut, och alla brådmogna barn som går vidare med sitt läsande riskerar ju att förlora sin barnatro mycket snabbt.

Men för mig var det en nostalgitripp att läsa den - Aura Rhanes var en barndomsidol, och att stöta på en nutida författare som verkar tro på henne var riktigt kul.

Wilkinson har även skrivit böcker för vuxna, och jag skulle gärna vilja få tag i dem med. Av döma av beskrivningarna av dessa verkar han även där försvara contactees, och verkar också kritisk mot dagens ufologers ensidiga fokusering på de otäcka abductee-berättelserna. Fast när han skriver för vuxna kan han väl inte gärna låtsas som om Luna 3 inte existerade, får man väl ändå anta.

Idag vet vi ju också att det inte finns någon planet som alltid ligger på andra sidan månen, vilket ju  var där Truman Bethurum åtminstone i början hävdade att Aura Rhanes hemplanet Clarion låg. Även den problematiken borde väl Wilkinson ta upp i sina böcker för vuxna. Får man väl hoppas.

Nej, det var länge sedan  jag kunde tro på contactees. Wilkinsons bok var en vacker déjà vu-dröm, men när man sedan vaknar får man väl finna sig i att leva i en tillvaro där Aura Rhanes med all sannolikhet inte existerar.... Vilket är djupt tragiskt, med tanke på hur vår värld ser ut idag.

test
Aura Rhanes