Polarsken

Polarsken

Saturday, June 30, 2012

Varför kom inte Sovjet först till månen?

Jag vet att jag blev besviken när USA kom först till månen. Jag skulle mycket hellre sett att Sovjetunionen gjorde det. USA höll just på att bomba Vietnam "tillbaka till stenåldern" och jag unnade dem verkligen inte en sådan framgång...

Men varför kom USA först? Det var inte alls självklart. Sovjet hade lett i allt bara några år tidigare. De sände upp den första sateliten (Sputnik 1957), den första levande varelsen i rymden (stackars Lajka!), men även de första hundar som sändes upp och sedan kom levande tillbaka (Strelka och Belka). De sände upp den första sond som lämnade jordens gravitationsfält (Luna 1). Vidare den första sond som krachlandade på månen (Luna 2 1959), den första som fotograferade månens baksida (Luna 3 1959), och den första som mjuklandade på månen (Luna 9 1966).

Vidare den första människan i rymden, Jurij Gagarin 1961, och förresten två år senare den första kvinnan i rymden, Valentina Teresjkova 1963. Och många andra saker, som den första människan som gjorde en rymdpromenad utanför kapseln, Alexej Leonov 1965.

Sedan kom som bekant USA först med en bemannad färd runt månen 1968 och den första landningen 1969.

Men det innebar inte, som många tror, att Sovjet efter detta var helt slaget. Faktum är att Sovjet efter detta lyckades prestera den första landningen/mjuklandingen på Mars (tyvärr slocknade kameran), och några år senare såväl den första krachlandningen som den första mjuklandningen på Venus - och de första och enda bilder som någonsin tagits från Venus yta. Bland annat.

I BBC:s dokumentärserie "Planeterna" från 1999, som jag köpte på Akademibokhandeln för några dar sen, får man ett oväntat svar på frågan varför USA kom först. De intervjuar sovjetiska forskare  och kosmonaouter och de ger ett ganska klart svar på frågan. Sovjet kunde inte tänka sig att skicka upp  människor  till månen innan de var hundraprocentigt säkra på att de skulle komma levande tillbaka.

Faktum är att Sovjet inte långt efter Apollos landning fick upp en obemannad sond till månen, som tog prover, och åkte tillbaka till jorden med dessa.

Dokumentären konstaterar att USA i månkapplöpningen var berett att ta klart större risker. Några hundrapocentiga garantier hade inte heller USA, men man ansåg att man måste ta riskerna.

Det här är anmärkningsvärt. En bild som ofta sprids om  Sovjet idag är den av ett  samhälle, som alltid var berett att hänsynslöst offra sina medborgares liv för att uppnå resultat. Och att det beror på att diktaturen i landet inte behövde ta hänsyn till opinionen.

Nu stämmer i stort sett inte detta, inte efter 1953 (då Stalin dog). Och i detta fall  ser vi ganska klart att Sovjetledningen absolut inte vågade ta risken att offra kosmonauters liv på ett sådant uppdrag. Ja, det dog ju ändå  kosmonauter i rymden, liksom också amerikanska astromauter. Men när det gällde ett så vågat projekt som en resa till månen var Sovjet mer rädd om sina kosmonauters liv än var USA var om sina astronauters.

Det är på många sätt både intressant och tankeväckande.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/7f/Soviet_Union-1963-Stamp-0.10._Valentina_Tereshkova.jpg
 Frimärke på Valentina Teresjkova, från Sovjet 1963.

Friday, June 15, 2012

Ämnesuppdelning

Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.

Friday, June 8, 2012

Min favoritkosmolog....

... Hannes Alfvén, verkar få rätt igen. I en artikel i SvD nämns att det nyligen upptäckts att så kallade  Alfvénvågor, vågrörelser i plasmat som Alfvén förutsade redan 1942, avges från solen. Enligt en teori  skulle detta kunna förklara att koronan är 15 miljoner grader, trots att solytan "bara" är sex tusen grader.

Kul. Hoppas bara att Alfvén till sist får rätt i sitt avvisande av Big Bang-teorin också...

Thursday, June 7, 2012

Rymdfärder som dokusåpa

Jag trodde inte mina ögon när jag först såg denna artikel. Men sedan råkade jag höra på radio om samma sak. Diverse experter intervjuades och de tog det hela på fullt allvar. Märkligt nog

Vi har alltså ett antal ekonomiska intressenter, bland annat från Big Brother, som ska skicka människor till Mars om elva år. De ska inte få komma tillbaka. Det hela ska följas i TV, och en jury ska utse vilka som ska åka. De måste vara omtyckta av TV-publiken för att de ska antas.

Sedan, verkar det som, ska man få följa deras äventyr på Mars, och, skulle jag nog tillägga, deras undergång. Och död.

En verklig dokusåpa som slår det mesta.  Eller?

Nu tror jag inte en sekund att det blir av. Men att helt seriösa personer tar det hela på allvar är oroväckande. Och otäckt.

Rymdfart är viktig för mänskligheten. Om vi antar att vi ändå lyckas klara av växthuseffekten så kommer mänsklighetens framtida överlevnad att hänga på rymdfart och rymdforskning. För att det ska bli något meningsfullt av det krävs en planering, en samhällelig styrning.

Att låta marknadskrafterna ta över, och dessutom marknadskrafter av detta slag, är vämjeligt. För att utrycka det mycket, mycket milt.

Det liknar romerska gladiatorspel, och är lika omoraliskt. Den enda väsentliga skillnad som finns är till romarnas fördel. Inte moraliskt, men på ett annat sätt.

För trots allt ordnade inte romarna gladiatorspel när saker som var livsviktiga för imperiet skulle avgöras. Man ordnade inte krigståg i Germanien där gladiatorer fick slåss mot germanerna inför publik. När det gällde saker som handlade om överlevnad tog de saker på lite mer allvar.

Att man på största allvar kan tänka sig att den första kolonin på Mars ska organiseras som en dokusåpa visar verkligen på hur maknadskrafterna tagit över. På det mest kusliga sätt.

Jag saknar ord. Det hela är så vidrigt att orden inte räcker till.