Jag har tidigare skrivit och (mycket försiktigt) försökt argumentera för att "elöverkänslighet" inte endast kan ses som ett psykologiskt fenomen. Att det verkar sannolikt att det finns någon kärna i detta, som på något sätt är kopplad till något reellt,
Bakgrunden är den att jag direkt känner kanske fem personer (och dit räknar jag inte mig själv...) som definierar sig själva som elöverkänsliga - och indirekt känner ännu fler.
Här ska jag - också mycket försiktigt - försöka gå lite längre. Väl medveten om att detta är minerad mark...
För det första är det ju så att den moderna dator- och mobilteknologin har gjort att vi ständigt är omgiven av en ny typ av starka elektromagnetiska fält. Mobilmaster, trådlösa bredband mm. mm. Det finns alltså en grupp människor som säger sig inte tåla detta. De förlöjligas mycket ofta, och den allmänna inställningen tycks vara att se det hela som en ny, säregen form av hypokondri. Med den stora skillnaden att gammaldags hypokondriker trodde sig ha existerande sjukdomar, medan elöverkänsliga - eller så sägs det - tror sig ha en sjukdom som inte ens existerar.
Det som förvånar mig är tvärsäkerheten hos opponenterna. Den typ av ständiga elektromagnetiska kraftfält som numera omger oss har som sagt inte funnits förut. Hur kan man så kategoriskt avvisa människor som säger sig få obehag av dessa?
Jag tänker här inte ta ställning till påståenden och motpåståenden om det redan idag finns bevis för att de elektromagnetiska fält vi lever med är farliga. Men jag tänker ifrågasätta de tvärsäkra påståendena att vi vet att de inte är det.
Någon gång när jag var 10-11 år fick jag syn på en udda pamflett. Det måste varit i mitten av 60-talet och pamfletten verkade för mig vara extrem. Den handlade om kärnkraft. Den gav ett för mig nästan sektigt intryck, och hävdade med ett aggressivt tonfall att kärnkraft var farligt. Jag tyckte det verkade snurrigt. Att kärnvapen var farligt var ju uppenbart - om de inte var farliga skulle de ju inte kunna användas som vapen- men civil kärnkraft? Nej, det lät som sagt snurrigt.
Jag hade läst en populärt hållen bok av en Heinz Haber. utgiven i samarbete med Walt Disneys förlag, som på ett övertygade sätt verkade visa att civil kärnkraft var ett löfte, ett framtidshopp om mer energi, om hälsa, och om fred. Den hette ”Vår vän atomen”. Det var den allmänna synen ca 1965. De som stod utanför denna syn kunde avfärdas som, tja, mer eller mindre galna.
Femton år senare var bilden en annan. Det var efter Harrisburg, och nu var de flesta överens om att man faktiskt skulle avveckla kärnkraften. Det ordnades till och med en folkomröstning om saken och i den segrade en linje som sa att kärnkraften verkligen skulle avvecklas - "med förnuft".
Mot var framförallt moderater och Moskvakommunister. Men i självaste Sovjet inträffade snart en olycka som var värre än den i Harrisburg. Synsättet hade svängt mycket snabbt. och mycket drastiskt.
Man kan ta hur många exempel som helst på att det ofta tar tid med att upptäcka faror med nya teknologier - eller vanor. I västvärlden har man rökt i hundratals år. - men det var först på den senare delen av 1900-talet som bevisen hade ackumulerats för att denna vana kunde orsaka cancer och hjärtinfarkter.
Någon gång i början av 1900-talet uppstod ett nytt mode - att det var höjden av skönhet att bli så brun som möjligt, Människor började lägga sig på sandstränder, för att utveckla denna hudnyans. Eller efter ett tag något ännu värre - gå till solarier där de utsatte sig själva för ultraviolett strålning i stora mängder. Att man av detta kunde få hudcancer var något som inte upptäcktes förrän efter en ganska så lång tid.
När röntgenstrålning började användas använde man inte några skydd, Efter en lång serie av obehagliga erfarenheter insåg man ändå att denna typ av strålning kunde skada. Numera går sköterskor och läkare bakom en skärm varje gang de röntgar en patient
Kärnvapen, var det. Att dessa hade en (för fienden) farlig sprängverkan var ju uppenbart, annars skulle ju vapnet inte finnas. Men USA.s armé försökte ganska länge övertala människor om att det var den enda faran, De gjorde propagandafilmer där soldater fick vara i närheten av provsprängningar, och sedan besätta det bombade området. Det förklarades att detta inte alls var farligt. Cirka tio år senare hade många av dessa soldater dött i förtid.
Jag säger alltså inte att jag vet att de som varnar för den ökade strålningern från olika elektromagnetiska fält definitivt har rätt. Jag säger något mycket mer modest. Jag säger att det är oklokt att automatiskt avfärda deras symptom, och farhågor, och mer eller mindre idiotförklara dem. Som jag visat i ett tidigare inlägg beter sig elöverkänsliga (oftast) inte alls som klassiska hypokondriker. En klassik hypokondriker kommer att tro sig få en ny sjukdom efter att hen överbevisats om att hen inte hade den sjukdom hen trodde att hen hade....
Elöverkänsliga brukar inte automatiskt utveckla nya former av rädsla om de slipper el. De brukar må bättre. Och ju längre de har kunnat skydda sig ju bättre mår de – för det mesta.
Vi har som sagt fått en ny typ av elektromagnetisk omgivning runt omkring oss. Somliga säger sig alltså inte tåla denna. De bemöts som sagt ofta med hån, förlöjligade och närmast förakt. Detta är vare sig moraliskt - eller rationellt.
Thursday, August 17, 2017
Elöverkänslighet
/Från min huvudblogg 23 oktober 2016/
Har just läst ut en bok av Gunni Nordström, Mörkläggning: Elektronikens rättslösa offer (Hjalmarson & Högberg 2000). Jag fick den tillskickad mig av en person som mailade mig för ett tag sedan. Hon tyckte att jag borde skriva om elöverkänslighet.
Detta är ett ämne som jag i stort sett inte vetat ett dugg om. Och de ev. åsikter jag trots detta har haft kan nog beskrivas som en försiktig skepticism.
Som i sin tur förmodligen bottnar i att jag växte upp i en familj där båda mina föräldrar hade diverse alternativmedicinska åsikter, som jag mycket tidigt blev skeptisk mot...
Jag har alltså läst boken nu; det tog ett tag eftersom jag läser långsammare än förut. Den var intressant på många sätt. Det som gjorde mig mest förvånad var nog hur starkt den betonade risken med de kemikalier som frigörs i samband med användande av elektricitet. Jag hade uppfattat att teorierna bakom ett begrepp som elöverkänslighet nästan enbart handlade om faran med elektromagnetiska kraftfält. Det stämmer i alla fall inte för denna bok.
I boken finns ett myller av uppgifter som är lite svåra att utvärdera. En hel del klassiska skeptikerargument bemöts, på ett åtminstone för mig relativt övertygande sätt.
Det finns också en rad fallbeskrivningar om personer som varit drabbade. De ger ofta ett övertygande intryck; dessutom finns det en del som stämmer in på de personer jag känner som själv ser sig som elöverkänsliga.
Jag känner kanske direkt fem personer som upplever sig som elöverkänsliga, Och ett stort antal andra känner jag till så att säga indirekt (bekanta till bekanta). De har en del gemensamt, och många av de fall som beskrivs i boken stämmer ganska bra in i den bild som jag har fått av dem.
De människor jag känner/känner till som är drabbade av detta (ja, de är ju drabbade, och de är ju de facto elöverkänsliga, alldeles oavsett vilka teorier om orsakerna bakom detta man vill tro på - så jag kommer att använda dessa termer, utan citationstecken!) har haft en fas av mer vaga symptom, som ganska så snabbt förvärrats och lett till ett nästan outhärdligt tillstånd.
Detta tillstånd har de sedan efter ett tag hanterat genom att de i möjligaste mån försökt undvika elektriska spänningsfält. I många fall också starkt ljus, eftersom en bieffekt av tillståndet ofta verkar vara en ökad ljuskänslighet.
Det intressanta är nu detta. När de vistas i "elsanerade" miljöer upphör obehaget. Inte endast tillfälligt - personer som en längre tid vistats i miljöer med endast en minimal elektricitet mår konstant bättre. Och de som haft ljuskänslighet som en sorts tilläggssymptom upplever att detta efter ett tag avtar. Och dessutom brukar det efter en lång period med så lite elektricitet (och elektromagnetiska fält) som möjligt, bli möjligt för dem att stå ut även med doser av elektricitet som de tidigare inte klarat av.
Vad beror allt detta på? Jag har ingen bestämd åsikt, men jag tycker att det vanliga scenario som jag beskrivit ovan talar emot att det endast skulle vara ett rent psykologiskt fenomen.
Om elöverkänslighet endast vore en avspegling av psykiska konflikter och problem, borde väl det sett ganska så annorlunda ut. Lättnaden när man lever med en mycket reducerad elektricitet omkring sig borde i så fall - tycker jag, utifrån någon form av allmänt psykodynamisk grundsyn – vara tillfällig, övergående, och snart ersättas med andra symptom.
Om det hela inte hade ett skvatt med elektriciteten i sig att göra, borde förbättringen inte alls bli permanent. Den underliggande orsaken skulle i så fall ligga kvar - och rimligen leda tills andra typer av obehag - exempelvis av hypokondrisk art. Men så har inte varit fallet i de fall jag känner till.
Vi har idag alltså ett visst antal människor som får både obehagliga upplevelser och (ofta) konstaterade kroppsliga symptom av att befinna sig nära (för dem) alltför starka elektriska fält. Upplevelser och symptom som försvinner eller kraftigt reduceras när de slipper vara i närheten av dessa. Ett försvinnande som alltså är permanent, så länge de befinner sig i i stort sett elfria miljöer.
Det är förstås teoretiskt möjligt att hela denna komplicerade mekanism ytterst ändå kan härledas till någonting "rent" psykologiskt, men jag betvivlar det. Och framförallt är det inte det mest väsentliga.
Om människor får symptom och problem av elektromagnetiska fält, borde det väl vara rimligt att de ska få slippa sådana, alldeles oavsett spekulationer om vad det "egentligen" handlar om. Speciellt som det inte verkar finnas några andra metoder som leder till klara förbättringar....
En sak som stör mig lite är förresten den hånfullhet som ibland riktas mot elöverkänsliga. Nyligen fanns det ett fall där en känd kvinnlig journalist visade sig skriva invandarfientliga utfall under pseudonym. Det togs upp av media, vilket jag tycker var helt legitimt. Hon skrev mycket obehagliga saker, och det var ju bra att detta belystes.
Men så kom någon på att denna kvinna dessutom var elöverkänslig. Då kom genast en uppsjö av kommentarer som ungefär sade: "Inte nog med att hon är rasist, hon är 'elöverkänslig' också, fniss fniss. Där ser man att hon verkligen måstre vara rubbad".
Det var ganska så lågt. Att en känd journalist skrev anonyma invandrarfientliga utfall var värt att ta upp. Att hon förutom det var elöverkänslig hade faktiskt noll betydelse i sammanhanget. Det finns elöverkänsliga med alla tänkbara politiska åsikter, men här försökte en del skapa en sorts poäng genom att i retoriken koppla ihop "skumma" åsikter med "skumma" symptom...
Och genom den typen av retorik skapar man ett klimat som gör att man inte diskuterar verkliga problem på ett allvarligt sätt.
Avslutningsvis, en sorts sammanfattning. Jag har ingen bestämd åsikt vad gäller orsakskedjor, mer än att jag inte tror att det endast handlar om ett rent psykologiskt fenomen. Det kan med stor sannolikhet också finnas psykologiska faktorer med i bilden, men det ser inte ut att kunna reduceras ner till endast det....
Men det väsentliga är ändå att det handlar om ett reellt problem, alldeles oavsett orsaker. Som bör behandlas som ett sådant och inte snabbt avfärdas med någon allmänt slapp VoF-retorik....
--------------------------------------------------------------------------
FOTNOT.
Någon har undrat vad "VoF" är för något. Det är en förkortning av Vetenskap och folkbildning, Sveriges kanske mest kända sammanslutning av organiserade pseudoskeptiker.
Har just läst ut en bok av Gunni Nordström, Mörkläggning: Elektronikens rättslösa offer (Hjalmarson & Högberg 2000). Jag fick den tillskickad mig av en person som mailade mig för ett tag sedan. Hon tyckte att jag borde skriva om elöverkänslighet.
Detta är ett ämne som jag i stort sett inte vetat ett dugg om. Och de ev. åsikter jag trots detta har haft kan nog beskrivas som en försiktig skepticism.
Som i sin tur förmodligen bottnar i att jag växte upp i en familj där båda mina föräldrar hade diverse alternativmedicinska åsikter, som jag mycket tidigt blev skeptisk mot...
Jag har alltså läst boken nu; det tog ett tag eftersom jag läser långsammare än förut. Den var intressant på många sätt. Det som gjorde mig mest förvånad var nog hur starkt den betonade risken med de kemikalier som frigörs i samband med användande av elektricitet. Jag hade uppfattat att teorierna bakom ett begrepp som elöverkänslighet nästan enbart handlade om faran med elektromagnetiska kraftfält. Det stämmer i alla fall inte för denna bok.
I boken finns ett myller av uppgifter som är lite svåra att utvärdera. En hel del klassiska skeptikerargument bemöts, på ett åtminstone för mig relativt övertygande sätt.
Det finns också en rad fallbeskrivningar om personer som varit drabbade. De ger ofta ett övertygande intryck; dessutom finns det en del som stämmer in på de personer jag känner som själv ser sig som elöverkänsliga.
Jag känner kanske direkt fem personer som upplever sig som elöverkänsliga, Och ett stort antal andra känner jag till så att säga indirekt (bekanta till bekanta). De har en del gemensamt, och många av de fall som beskrivs i boken stämmer ganska bra in i den bild som jag har fått av dem.
De människor jag känner/känner till som är drabbade av detta (ja, de är ju drabbade, och de är ju de facto elöverkänsliga, alldeles oavsett vilka teorier om orsakerna bakom detta man vill tro på - så jag kommer att använda dessa termer, utan citationstecken!) har haft en fas av mer vaga symptom, som ganska så snabbt förvärrats och lett till ett nästan outhärdligt tillstånd.
Detta tillstånd har de sedan efter ett tag hanterat genom att de i möjligaste mån försökt undvika elektriska spänningsfält. I många fall också starkt ljus, eftersom en bieffekt av tillståndet ofta verkar vara en ökad ljuskänslighet.
Det intressanta är nu detta. När de vistas i "elsanerade" miljöer upphör obehaget. Inte endast tillfälligt - personer som en längre tid vistats i miljöer med endast en minimal elektricitet mår konstant bättre. Och de som haft ljuskänslighet som en sorts tilläggssymptom upplever att detta efter ett tag avtar. Och dessutom brukar det efter en lång period med så lite elektricitet (och elektromagnetiska fält) som möjligt, bli möjligt för dem att stå ut även med doser av elektricitet som de tidigare inte klarat av.
Vad beror allt detta på? Jag har ingen bestämd åsikt, men jag tycker att det vanliga scenario som jag beskrivit ovan talar emot att det endast skulle vara ett rent psykologiskt fenomen.
Om elöverkänslighet endast vore en avspegling av psykiska konflikter och problem, borde väl det sett ganska så annorlunda ut. Lättnaden när man lever med en mycket reducerad elektricitet omkring sig borde i så fall - tycker jag, utifrån någon form av allmänt psykodynamisk grundsyn – vara tillfällig, övergående, och snart ersättas med andra symptom.
Om det hela inte hade ett skvatt med elektriciteten i sig att göra, borde förbättringen inte alls bli permanent. Den underliggande orsaken skulle i så fall ligga kvar - och rimligen leda tills andra typer av obehag - exempelvis av hypokondrisk art. Men så har inte varit fallet i de fall jag känner till.
Vi har idag alltså ett visst antal människor som får både obehagliga upplevelser och (ofta) konstaterade kroppsliga symptom av att befinna sig nära (för dem) alltför starka elektriska fält. Upplevelser och symptom som försvinner eller kraftigt reduceras när de slipper vara i närheten av dessa. Ett försvinnande som alltså är permanent, så länge de befinner sig i i stort sett elfria miljöer.
Det är förstås teoretiskt möjligt att hela denna komplicerade mekanism ytterst ändå kan härledas till någonting "rent" psykologiskt, men jag betvivlar det. Och framförallt är det inte det mest väsentliga.
Om människor får symptom och problem av elektromagnetiska fält, borde det väl vara rimligt att de ska få slippa sådana, alldeles oavsett spekulationer om vad det "egentligen" handlar om. Speciellt som det inte verkar finnas några andra metoder som leder till klara förbättringar....
En sak som stör mig lite är förresten den hånfullhet som ibland riktas mot elöverkänsliga. Nyligen fanns det ett fall där en känd kvinnlig journalist visade sig skriva invandarfientliga utfall under pseudonym. Det togs upp av media, vilket jag tycker var helt legitimt. Hon skrev mycket obehagliga saker, och det var ju bra att detta belystes.
Men så kom någon på att denna kvinna dessutom var elöverkänslig. Då kom genast en uppsjö av kommentarer som ungefär sade: "Inte nog med att hon är rasist, hon är 'elöverkänslig' också, fniss fniss. Där ser man att hon verkligen måstre vara rubbad".
Det var ganska så lågt. Att en känd journalist skrev anonyma invandrarfientliga utfall var värt att ta upp. Att hon förutom det var elöverkänslig hade faktiskt noll betydelse i sammanhanget. Det finns elöverkänsliga med alla tänkbara politiska åsikter, men här försökte en del skapa en sorts poäng genom att i retoriken koppla ihop "skumma" åsikter med "skumma" symptom...
Och genom den typen av retorik skapar man ett klimat som gör att man inte diskuterar verkliga problem på ett allvarligt sätt.
Avslutningsvis, en sorts sammanfattning. Jag har ingen bestämd åsikt vad gäller orsakskedjor, mer än att jag inte tror att det endast handlar om ett rent psykologiskt fenomen. Det kan med stor sannolikhet också finnas psykologiska faktorer med i bilden, men det ser inte ut att kunna reduceras ner till endast det....
Men det väsentliga är ändå att det handlar om ett reellt problem, alldeles oavsett orsaker. Som bör behandlas som ett sådant och inte snabbt avfärdas med någon allmänt slapp VoF-retorik....
--------------------------------------------------------------------------
FOTNOT.
Någon har undrat vad "VoF" är för något. Det är en förkortning av Vetenskap och folkbildning, Sveriges kanske mest kända sammanslutning av organiserade pseudoskeptiker.
Sunday, June 18, 2017
Är vi ensamma?
Den så kallade wow-signalen som somliga hoppades var fragment av ett meddelande från en utomjordisk civilisation har fått sin förklaring,
Det var en komet.
Under årtionden har man lyssnat på radiosignaler från kosmos utan att hitta något som tyder på att något intelligent liv finns någon annanstans än på vår planet.
Hittills har vi överhuvudtaget inte ett enda bevis för att NÅGON form av liv finns någon annanstans än hos oss...
Själv tillhör jag de som tycker det är tråkigt.
Faktum är att vi inte vet om liv uppstår spontant om bara de rätta betingelserna finns. Det är möjligt att det är så. Men det är också möjligt att liv är något som endast kan uppkomma genom en helt unik och extremt osannolik händelse. Det är förstås också möjligt att teisterna har rätt - att liv endast uppstår genom någon sorts skapelse.
Evolutionisterna menar att Darwins modell kan förklara livets utveckling, när väl livet har uppkommit.
Men det finns ingen modell som ens kan antyda varför så kallade organiska molekyler inledningsvis kan utvecklas till en levande cell...
Så det ÄR kanske så att vi är ensamma. Helt ensamma.
Tänk tanken. I så fall skulle den globala uppvärmningen - om den verkligen kan skena iväg så att vi får ett Venusliknande klimat - kunna innebära ett det enda liv som existerar i universum kommer att - utrota sig själv.
Jag säger inte att det är så, men motsatsen är inte bevisad.
Det gör det förstås ännu mer viktigt att den globala uppvärmningen stoppas. I alla fall för de som tycker att existensen av liv är att föredra framför ett helt universum, endast fyllt med död materia.
Om nu materian verkligen är död, och det inte är som teosoferna säger, att all materia har någon form av medvetande. Det sista är en sympatisk tanke, men vågar man verkligen tro på det?
Det var en komet.
Under årtionden har man lyssnat på radiosignaler från kosmos utan att hitta något som tyder på att något intelligent liv finns någon annanstans än på vår planet.
Hittills har vi överhuvudtaget inte ett enda bevis för att NÅGON form av liv finns någon annanstans än hos oss...
Själv tillhör jag de som tycker det är tråkigt.
Faktum är att vi inte vet om liv uppstår spontant om bara de rätta betingelserna finns. Det är möjligt att det är så. Men det är också möjligt att liv är något som endast kan uppkomma genom en helt unik och extremt osannolik händelse. Det är förstås också möjligt att teisterna har rätt - att liv endast uppstår genom någon sorts skapelse.
Evolutionisterna menar att Darwins modell kan förklara livets utveckling, när väl livet har uppkommit.
Men det finns ingen modell som ens kan antyda varför så kallade organiska molekyler inledningsvis kan utvecklas till en levande cell...
Så det ÄR kanske så att vi är ensamma. Helt ensamma.
Tänk tanken. I så fall skulle den globala uppvärmningen - om den verkligen kan skena iväg så att vi får ett Venusliknande klimat - kunna innebära ett det enda liv som existerar i universum kommer att - utrota sig själv.
Jag säger inte att det är så, men motsatsen är inte bevisad.
Det gör det förstås ännu mer viktigt att den globala uppvärmningen stoppas. I alla fall för de som tycker att existensen av liv är att föredra framför ett helt universum, endast fyllt med död materia.
Om nu materian verkligen är död, och det inte är som teosoferna säger, att all materia har någon form av medvetande. Det sista är en sympatisk tanke, men vågar man verkligen tro på det?
Monday, May 15, 2017
"The most dangerous organization in human history"
Noam Chomsky gjorde nyligen ett uttalande att det republikanska partiet i USA är "the most dangerous organization in human history".
I denna intervju förklarar han vad han menar.
Lyssna på den. Den är mycket angelägen.
För det är tyvärr mycket möjligt att han kan ha rätt.
I denna intervju förklarar han vad han menar.
Lyssna på den. Den är mycket angelägen.
För det är tyvärr mycket möjligt att han kan ha rätt.
Thursday, April 27, 2017
Dessa fantastiska UFO:s
Igår läste jag ut Clas Svahns bok UFO : spökraketer, ljusglober och utomjordingar. Den kom ut 2015 på Semic förlag.
Den var ganska annorlunda än de UFO-böcker som jag brukade läsa som barn och tonåring. I stort sett alla UFO-böcker på svenska som då fanns skrevs av personer som var övertygade om att "flygande tefat" kom från utomjordiska civilisationer. (Det enda undantag jag kan komma på är Eugen Semitjovs De otroliga tefaten. Han var uttalad skeptiker, men boken var ändå inte avsedd att sprida skepticism. Snarare var den upplagd för att få många läsare, och därför var den mer skriven för att kittla fantasin än för att argumentera för att "tefaten" inte fanns).
Internationellt fanns det även en hel del böcker skrivna av UFO-skeptiker som Donald Menzel och Philip Klass, men de översattes inte till svenska.
Överhuvudtaget var den dominerande UFO-frågan för några årtionden sedan om "UFO":s kom från främmande planeter - eller inte. Mellan anhängarna till dessa två åsikter fördes en livlig debatt.
Sedan kan det ju också nämnas att de som "trodde" på "tefat" var uppdelade i minst två läger. Dels de mer eller mindre religiösa, som trodde på contactee-berättelser om möten med människoliknande visa och goda rymdmänniskor, som vill rädda mänskligheten. Dels de som absolut inte trodde på dessa...
De som trodde på contactees brukade förresten ofta kallas för "ifologer" och inte för "ufologer". Med det menades att de ansåg att UFOs var identifierade snarare än oidentifierade. De visste ju att dessa kom från Clarion eller andra planeter för att rädda oss...
Det som hänt med den svenska UFO-rörelsen är dels att ifologerna mer eller mindre försvunnit (några rester finns kvar i sekter som Ashtar Command), men framförallt att även ufologerna, åtminstone i UFO-Sverige, lämnat fixeringen vid rymdskeppsteorin. Det innebär inte att de blivit ettriga skeptiker. De är snarare öppna för alla tänkbara möjligheter och undersöker fallen förutsättningslöst. De brukar inte längre fokusera på frågan om utomjordingar, och troligen tror de flesta av dem inte längre alls att vi idag besöks av sådana....
Detta avspeglas i Svahns bok. Det är en beskrivning av en lång rad svenska fall - det äldsta från 1922 - det yngsta från 2011. En del av dessa har fått sin förklaring - men många har det inte alls. Boken är inte skriven för att driva någon speciell teori, utan för att redogöra för mer eller mindre gåtfulla fall. Vilket den gör på ett sympatiskt och öppet sätt.
De som är intresserade av detta ämne torde kunna läsa den med stor behållning. Själv sträckläste jag den, trots en försämrad syn.
Själv väcktes ju mitt intresse för ämnet av Max B Millers bok Flygande tefat - fantasi eller verklighet? från 1959, som jag läste som barn några av de första åren under 60-talet (måste förresten ha varit en av de allra första böckerna jag läste!!!). Den skapade ett livslångt intresse, troligen mest pga contactee-berättelserna i dem. De beskrev ufonauterna som så vänliga och sympatiska att jag närmast längtade efter att de skulle komma hit.
Hur djupt detta satt kan man se i några anteckningar jag läste efter att jag hade fått kopior av de journaler som Gösta Harding förde när han hade terapi med mig 1968-71. Jag återkommer där gång på gång till fantasin att tefaten skulle invadera jorden, en idé som enligt anteckningarna ska ha tilltalat mig....
Och den 26 november 1968 finns en anteckning om att jag hade haft en dröm (en "riktig" sådan denna gång, inte en dagdröm) om att utomjordingar som hade någon form av samarbeta med Sovjet(!!) erövrade världen.
Det mest intressantaste är inte drömmen i sig - utan min reaktion när jag vaknade. Enligt anteckningarna hade jag blivit djupt besviken när jag hade vaknat och insett att det inte var verklighet!
Det säger nog en del om vilken syn jag hade på den tillvaro jag levde i. Att jag faktiskt blev så ledsen när jag i vaket tillstånd till sist insåg att utomjordingar i allians med Sovjet inte höll på att ta över hela världen.....
Den var ganska annorlunda än de UFO-böcker som jag brukade läsa som barn och tonåring. I stort sett alla UFO-böcker på svenska som då fanns skrevs av personer som var övertygade om att "flygande tefat" kom från utomjordiska civilisationer. (Det enda undantag jag kan komma på är Eugen Semitjovs De otroliga tefaten. Han var uttalad skeptiker, men boken var ändå inte avsedd att sprida skepticism. Snarare var den upplagd för att få många läsare, och därför var den mer skriven för att kittla fantasin än för att argumentera för att "tefaten" inte fanns).
Internationellt fanns det även en hel del böcker skrivna av UFO-skeptiker som Donald Menzel och Philip Klass, men de översattes inte till svenska.
Överhuvudtaget var den dominerande UFO-frågan för några årtionden sedan om "UFO":s kom från främmande planeter - eller inte. Mellan anhängarna till dessa två åsikter fördes en livlig debatt.
Sedan kan det ju också nämnas att de som "trodde" på "tefat" var uppdelade i minst två läger. Dels de mer eller mindre religiösa, som trodde på contactee-berättelser om möten med människoliknande visa och goda rymdmänniskor, som vill rädda mänskligheten. Dels de som absolut inte trodde på dessa...
De som trodde på contactees brukade förresten ofta kallas för "ifologer" och inte för "ufologer". Med det menades att de ansåg att UFOs var identifierade snarare än oidentifierade. De visste ju att dessa kom från Clarion eller andra planeter för att rädda oss...
Det som hänt med den svenska UFO-rörelsen är dels att ifologerna mer eller mindre försvunnit (några rester finns kvar i sekter som Ashtar Command), men framförallt att även ufologerna, åtminstone i UFO-Sverige, lämnat fixeringen vid rymdskeppsteorin. Det innebär inte att de blivit ettriga skeptiker. De är snarare öppna för alla tänkbara möjligheter och undersöker fallen förutsättningslöst. De brukar inte längre fokusera på frågan om utomjordingar, och troligen tror de flesta av dem inte längre alls att vi idag besöks av sådana....
Detta avspeglas i Svahns bok. Det är en beskrivning av en lång rad svenska fall - det äldsta från 1922 - det yngsta från 2011. En del av dessa har fått sin förklaring - men många har det inte alls. Boken är inte skriven för att driva någon speciell teori, utan för att redogöra för mer eller mindre gåtfulla fall. Vilket den gör på ett sympatiskt och öppet sätt.
De som är intresserade av detta ämne torde kunna läsa den med stor behållning. Själv sträckläste jag den, trots en försämrad syn.
Själv väcktes ju mitt intresse för ämnet av Max B Millers bok Flygande tefat - fantasi eller verklighet? från 1959, som jag läste som barn några av de första åren under 60-talet (måste förresten ha varit en av de allra första böckerna jag läste!!!). Den skapade ett livslångt intresse, troligen mest pga contactee-berättelserna i dem. De beskrev ufonauterna som så vänliga och sympatiska att jag närmast längtade efter att de skulle komma hit.
Hur djupt detta satt kan man se i några anteckningar jag läste efter att jag hade fått kopior av de journaler som Gösta Harding förde när han hade terapi med mig 1968-71. Jag återkommer där gång på gång till fantasin att tefaten skulle invadera jorden, en idé som enligt anteckningarna ska ha tilltalat mig....
Och den 26 november 1968 finns en anteckning om att jag hade haft en dröm (en "riktig" sådan denna gång, inte en dagdröm) om att utomjordingar som hade någon form av samarbeta med Sovjet(!!) erövrade världen.
Det mest intressantaste är inte drömmen i sig - utan min reaktion när jag vaknade. Enligt anteckningarna hade jag blivit djupt besviken när jag hade vaknat och insett att det inte var verklighet!
Det säger nog en del om vilken syn jag hade på den tillvaro jag levde i. Att jag faktiskt blev så ledsen när jag i vaket tillstånd till sist insåg att utomjordingar i allians med Sovjet inte höll på att ta över hela världen.....
Monday, February 27, 2017
Madame Blavatsky, Big Bang och relativitetsteorin
Om någon sorts föregripande av Big Bang-teorin kan återfinnas i Koranen, kan man också återfinna ett sådant i en betydligt mer nutida religionsbildning. Nämligen hos Helena Petrovna Blavatskys teosofi.
I The Secret Doctrine från 1889 har Blavatsky inledningsvis "citerat" från något hon kallar Dzyans sånger, som hon hävdar är en översättning av ett fem tusen år gammalt tibetanskt manuskript. Detta kan förstås på ganska så goda grunder betvivlas. Men samtidigt finns det där formuleringar som är lika anmärkningsvärda som de hos Koranen .
Det intressanta är nu att "direktcitaten" låter mer moderna än de tolkningar som Blavatsky själv gör av dessa. Det är faktiskt märkligt.
Om vi börjar med ett citat från första versen i tredje sången kan man där läsa följande, i den svenska översättningen, Den Hemliga Läran (1966: 89)*. Universum beskrivs som en moder, och vi kan läsa detta: "Modren sväller ut, vidgande sig inifrån och utåt liksom lotusknoppen". Ett expanderade universum, med andra ord.
Men när Blavatsky själv kommenterar låter det så här: "Vidgandet 'inifrån utåt' av Modren... häntyder ej på någon utvidgning från ett litet centrum eller utgångspunkt, utan betyder den obegränsade subjektivitetens utveckling till obegränsad objektivitet, utan avseende på omfång, begränsning eller utsträckning" .
Det var ju lite tråkigt. Det som i den citerade texten låter som ett föregripande av Big Bang bortförklarar Blavatsky med ett för 1800-talet mer "rationellt" resonemang.
Samma logik återfinns tidigare på sidan 64 i vers två av första sången , men då handlar det om tiden. "Tid fanns ej, ty den låg sovande i fortvarons oändliga sköte". Det låter riktigt einsteinskt - man föreställer sig när man läser detta en tillvaro utan tid, ungefär som einsteinska kosmologer föreställer sig att tiden skapades med universum och ej fanns "före" detta.
Men, nej, även här förstör Blavatsky bilden med följande "common sense"- resonemang: "Tiden är endast en illusion, alstrad av den följd av olika medvetenhetstillstånd, varav vårt medvetande utgöres under vandringen genom den eviga fortvaron, och den finnes ej där, varest intet medvetande finnes, i vilken illusionen kan frambringas, utan ligger då 'sovande'".
Det är lite märkligt. Medan Dzyans sånger föregriper både Big Bang och Einsteins bild av tiden som en objektivt existerande dimension, förtas det intrycket av Blavatskys kommentarer.
Nej, jag tror inte att det handlar om ett femtusenårigt manuskript, men man får ändå den rätt kusliga känslan att dessa "sånger" på dessa ställen föregriper föreställningar som inte fanns då The Secret Doctrine gavs ut, men att Blavatsky inte insåg detta...
Märkligt är det, precis som citatet från Koranen i mitt förra inlägg...
Referens
Den hemliga läran, H.P. Blavatsky, del ett, Stockholm 1966
---------------------------------------------------------------------------
*Jfr gärna engelska originalet, om ni nu misstänker att det handlar om en missvisande svensk översättning. Det gör det inte.
I The Secret Doctrine från 1889 har Blavatsky inledningsvis "citerat" från något hon kallar Dzyans sånger, som hon hävdar är en översättning av ett fem tusen år gammalt tibetanskt manuskript. Detta kan förstås på ganska så goda grunder betvivlas. Men samtidigt finns det där formuleringar som är lika anmärkningsvärda som de hos Koranen .
Det intressanta är nu att "direktcitaten" låter mer moderna än de tolkningar som Blavatsky själv gör av dessa. Det är faktiskt märkligt.
Om vi börjar med ett citat från första versen i tredje sången kan man där läsa följande, i den svenska översättningen, Den Hemliga Läran (1966: 89)*. Universum beskrivs som en moder, och vi kan läsa detta: "Modren sväller ut, vidgande sig inifrån och utåt liksom lotusknoppen". Ett expanderade universum, med andra ord.
Men när Blavatsky själv kommenterar låter det så här: "Vidgandet 'inifrån utåt' av Modren... häntyder ej på någon utvidgning från ett litet centrum eller utgångspunkt, utan betyder den obegränsade subjektivitetens utveckling till obegränsad objektivitet, utan avseende på omfång, begränsning eller utsträckning" .
Det var ju lite tråkigt. Det som i den citerade texten låter som ett föregripande av Big Bang bortförklarar Blavatsky med ett för 1800-talet mer "rationellt" resonemang.
Samma logik återfinns tidigare på sidan 64 i vers två av första sången , men då handlar det om tiden. "Tid fanns ej, ty den låg sovande i fortvarons oändliga sköte". Det låter riktigt einsteinskt - man föreställer sig när man läser detta en tillvaro utan tid, ungefär som einsteinska kosmologer föreställer sig att tiden skapades med universum och ej fanns "före" detta.
Men, nej, även här förstör Blavatsky bilden med följande "common sense"- resonemang: "Tiden är endast en illusion, alstrad av den följd av olika medvetenhetstillstånd, varav vårt medvetande utgöres under vandringen genom den eviga fortvaron, och den finnes ej där, varest intet medvetande finnes, i vilken illusionen kan frambringas, utan ligger då 'sovande'".
Det är lite märkligt. Medan Dzyans sånger föregriper både Big Bang och Einsteins bild av tiden som en objektivt existerande dimension, förtas det intrycket av Blavatskys kommentarer.
Nej, jag tror inte att det handlar om ett femtusenårigt manuskript, men man får ändå den rätt kusliga känslan att dessa "sånger" på dessa ställen föregriper föreställningar som inte fanns då The Secret Doctrine gavs ut, men att Blavatsky inte insåg detta...
Märkligt är det, precis som citatet från Koranen i mitt förra inlägg...
Referens
Den hemliga läran, H.P. Blavatsky, del ett, Stockholm 1966
---------------------------------------------------------------------------
*Jfr gärna engelska originalet, om ni nu misstänker att det handlar om en missvisande svensk översättning. Det gör det inte.
Sunday, February 26, 2017
Koranen och Big Bang-teorin
Plasmakosmologen Eric J Lerner som förespråkar ett icke-expanderande universum är ju inte muslim. Han är snarare dialektisk materialist.
Förmodligen är hans Big Bang-kritiska plasmakosmologiska kollegor inte heller muslimer.
Om de hade varit det skulle de få problem med en koranvers. Nämligen 51:47.
Där kan man läsa detta: “Vi har byggt världsalltet och gett det en fast struktur, och förvisso är det Vi som utvidgar det.”
"Vi" syftar här alltså på... Gud.
"Utvidgar" ska vara en alldeles riktig översättning. Det har funnits tidigare översättningar i historien, före Big Bang-teorin, där man skrev något annat i stället för utvidgar. Utvidgar såg så pinsamt ut- inte kunde universum utvidga sig.
Men när denna åsikt idag måste beskrivas som ett vetenskapligt konsensus (för nästan alla utom vissa plasmakosmologer) är det ju för muslimer alldeles förträffligt att det står just så i Koranen ...
Och, ja, lite märkligt är det ju. Kan man kanske säga.
Förmodligen är hans Big Bang-kritiska plasmakosmologiska kollegor inte heller muslimer.
Om de hade varit det skulle de få problem med en koranvers. Nämligen 51:47.
Där kan man läsa detta: “Vi har byggt världsalltet och gett det en fast struktur, och förvisso är det Vi som utvidgar det.”
"Vi" syftar här alltså på... Gud.
"Utvidgar" ska vara en alldeles riktig översättning. Det har funnits tidigare översättningar i historien, före Big Bang-teorin, där man skrev något annat i stället för utvidgar. Utvidgar såg så pinsamt ut- inte kunde universum utvidga sig.
Men när denna åsikt idag måste beskrivas som ett vetenskapligt konsensus (för nästan alla utom vissa plasmakosmologer) är det ju för muslimer alldeles förträffligt att det står just så i Koranen ...
Och, ja, lite märkligt är det ju. Kan man kanske säga.
Sunday, February 19, 2017
Ett klarläggande
Min motvilja mot Big Bang-teorin handlar egentligen om två helt olika saker.
Dels det jag egentligen tror på, men inte vill tro på. Att universum expanderar, och det uppenbarligen i en accelererande takt, att det blir glesare och glesare och mörkare och mörkare, och att allt tyder på att det kommer att fortsätta att bli det, är något jag inte vill tro på. Men som jag inser troligen är sant.
Försöken att argumentera mot detta, med teorier om "tired light" eller icke-kosmologisk rödförskjutning ter sig för mig närmast desperata.
Det som jag verkligen inte tror på "på riktigt" är en del av de mer teoretiska hugskotten i samband med Big Bang-teorier, som till exempel att universum skulle vara skapat ur ingenting från en kvantfluktuation. Den typer av hugskott ser jag väl närmast som exempel på hur matematiskt skolade personers fantasi skenar iväg i en sorts tomrum. Hur man inte inser att man med god marginal passerat gränsen till det helt omöjliga....
Sedan har det ibland hänt att jag i diskussioner på ett lite demagogiskt sätt använt de "omöjliga" delarna av dessa teorier för att skapa tvivel på Big Bang-teorins otäcka kärna.,
Det har lite handlat om att utnyttja det som jag inte kan tro på för att slippa de delar jag inte vill tro på....
Dels det jag egentligen tror på, men inte vill tro på. Att universum expanderar, och det uppenbarligen i en accelererande takt, att det blir glesare och glesare och mörkare och mörkare, och att allt tyder på att det kommer att fortsätta att bli det, är något jag inte vill tro på. Men som jag inser troligen är sant.
Försöken att argumentera mot detta, med teorier om "tired light" eller icke-kosmologisk rödförskjutning ter sig för mig närmast desperata.
Det som jag verkligen inte tror på "på riktigt" är en del av de mer teoretiska hugskotten i samband med Big Bang-teorier, som till exempel att universum skulle vara skapat ur ingenting från en kvantfluktuation. Den typer av hugskott ser jag väl närmast som exempel på hur matematiskt skolade personers fantasi skenar iväg i en sorts tomrum. Hur man inte inser att man med god marginal passerat gränsen till det helt omöjliga....
Sedan har det ibland hänt att jag i diskussioner på ett lite demagogiskt sätt använt de "omöjliga" delarna av dessa teorier för att skapa tvivel på Big Bang-teorins otäcka kärna.,
Det har lite handlat om att utnyttja det som jag inte kan tro på för att slippa de delar jag inte vill tro på....
Wednesday, February 8, 2017
New Age-föreställningar om sumerernas och mayafolkets kunskaper om universum
Jag håller på att titta lite på några av de saker som intresserade mig redan som sju-åttaåring. Som de äldsta historiska kulturerna i Mellanöstern, framförallt de i Mesopotamien.
När jag gör det kan jag inte låta bli att tänka på hur dessa idag behandlas i olika typer av New Age-fantasier, som idag är vitt spridda på nätet. Det är intressant att se hur dessa kulturer behandlas; det är också intressant att jämföra med hur Mayakulturen behandlas i New Age-sammanhang.
Det finns ett gemensamt drag i de spridda New Age-föreställningarna om sumererna och Mayakulturen. De anses båda ha suttit på djupa kunskaper om universum, solsystemet, och vår galax. Kunskaper som vida ska ha överskridit våra egna.
Samtidigt finns det också ofta en skillnad i hur de behandlas. Medan sumererna demoniseras, och anses ha styrts av onda utomjordingar, så idealiseras Mayakulturen. Den ska ha suttit på en djup kosmisk visdom, och kunnat förutse universums framtida utveckling.
När föreställningar om den (icke-existerande) planeten Nibiru blev populära för ett antal år sedan förtätades Maya- och Sumermyter i en enda föreställning. Sumerer, och babylonier, skulle ha förutsett att planeten Nibiru, som sades ha en elliptisk omloppsbana runt solen och passera solsystemet en gång varje 3.600 år, skulle komma in i solsystemet 2012, och komma närmast solen den 21 december detta år.
Detta var också datumet för mayakalenderns påstådda slut, och så var så att säga säcken hopknuten. Sumererna hade förutsett Nibirus ankomst 2012, och Mayakulturen hade förutsett tidens slut 2012. Alltså kommer katastrofala händelser att ske detta år.
Nåväl, ingetdera hände - Nibiru kom inte, och inga osedvanliga katastrofer inträffade 2012. End of story?
Nej, för New Age-fantaster ger inte upp så lätt. Ett eller annat bakslag påverkar inte deras varianter av ”alternativa fakta”.
Idag är det (exempelvis) i stora kretsar ett etablerat "alternativt" faktum att den sumeriska gudaförsamlingen Annunaki var (onda) rymdmänniskor som via sumererna spred ondskan in i vår värld. Sumererna dyrkade rymdmänniskor och var deras slavar.
På samma sätt "vet” ju många i dessa kretsar om att Mayakulturen visste att vi snart närmar oss vår galax mittplan och detta kommer att få avgörande konsekvenser för oss alla.
För att nu bara ta två "alternativa " New Age-"fakta".
Men får lust att ställa sig mitt i New Age-församlingen och stillsamt påpeka några verkliga fakta. Både sumerer och mayafolk trodde att jorden var platt, och att stjärnorna var fästa på ett valv som roterade runt jordskivan. De hade inga kunskaper om att Vintergatan var en galax, och att vi levde i den. De kände inte till några andra planeter än Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Och, nej, de visste ju inte heller om att Tellus-Jorden var en planet....
Vad gäller sumererna finns det inte ens en antydan i deras skrifter om att gudarna kom från andra planeter. Däremot trodde sumererna och deras efterföljare att en del av gudarna var planeter och att deras ställning på himlavalvet påverkade oss på olika sätt.
Så blev till exempel Venus i spekulationen efter ett tag lika med gudinnan Inanna/Ishtar, och hennes position på himlavalvet ansågs kunna påverka människorna på olika sätt. Detta skapade en form av paradox: å ena sidan var Innana/Ishtar en mäktig, och ja, ofta egenmäktig, gudinna, å andra kunde hennes rörelser förutses av astronomer /astrologer. På detta sätt fick vi en närmast ohållbar situation - själva tron var inbäddad i inbyggda paradoxer som inte var mindre är de som man ofta kan se i dagens "moderna" religioner.
Det kanske förresten inte är så konstigt att en del New Age-inspirerade människor idag verkar gilla Donald Trump. Trots allt var ju New Age långt före honom i att konstruera alternativa fakta och alternativa verkligheter.
Men - för att bli lite off topic - att Trump ska befria mänskligheten från Annunaki/ Illuminati/ reptilerna och/ eller "världsregeringen" är en föreställning lika delirisk som att Nibiru skulle utrota nio tiondelar av alla människor 2012. Trumpregimen är en del av den härskande klassen, och en ovanligt reaktionär sådan. Hans regim inleder inte en period av kamp mot de härskande eliterna utan fördjupar kampen mot de fattiga och förryckta i USA och resten av världen. Och mot klimatet...
Men för att gå tillbaks där jag började. New Age-fantasier om tidiga historiska (och förhistoriska) kulturer är ett intressant ämne, som jag ska försöka återkomma till...
När jag gör det kan jag inte låta bli att tänka på hur dessa idag behandlas i olika typer av New Age-fantasier, som idag är vitt spridda på nätet. Det är intressant att se hur dessa kulturer behandlas; det är också intressant att jämföra med hur Mayakulturen behandlas i New Age-sammanhang.
Det finns ett gemensamt drag i de spridda New Age-föreställningarna om sumererna och Mayakulturen. De anses båda ha suttit på djupa kunskaper om universum, solsystemet, och vår galax. Kunskaper som vida ska ha överskridit våra egna.
Samtidigt finns det också ofta en skillnad i hur de behandlas. Medan sumererna demoniseras, och anses ha styrts av onda utomjordingar, så idealiseras Mayakulturen. Den ska ha suttit på en djup kosmisk visdom, och kunnat förutse universums framtida utveckling.
När föreställningar om den (icke-existerande) planeten Nibiru blev populära för ett antal år sedan förtätades Maya- och Sumermyter i en enda föreställning. Sumerer, och babylonier, skulle ha förutsett att planeten Nibiru, som sades ha en elliptisk omloppsbana runt solen och passera solsystemet en gång varje 3.600 år, skulle komma in i solsystemet 2012, och komma närmast solen den 21 december detta år.
Detta var också datumet för mayakalenderns påstådda slut, och så var så att säga säcken hopknuten. Sumererna hade förutsett Nibirus ankomst 2012, och Mayakulturen hade förutsett tidens slut 2012. Alltså kommer katastrofala händelser att ske detta år.
Nåväl, ingetdera hände - Nibiru kom inte, och inga osedvanliga katastrofer inträffade 2012. End of story?
Nej, för New Age-fantaster ger inte upp så lätt. Ett eller annat bakslag påverkar inte deras varianter av ”alternativa fakta”.
Idag är det (exempelvis) i stora kretsar ett etablerat "alternativt" faktum att den sumeriska gudaförsamlingen Annunaki var (onda) rymdmänniskor som via sumererna spred ondskan in i vår värld. Sumererna dyrkade rymdmänniskor och var deras slavar.
På samma sätt "vet” ju många i dessa kretsar om att Mayakulturen visste att vi snart närmar oss vår galax mittplan och detta kommer att få avgörande konsekvenser för oss alla.
För att nu bara ta två "alternativa " New Age-"fakta".
Men får lust att ställa sig mitt i New Age-församlingen och stillsamt påpeka några verkliga fakta. Både sumerer och mayafolk trodde att jorden var platt, och att stjärnorna var fästa på ett valv som roterade runt jordskivan. De hade inga kunskaper om att Vintergatan var en galax, och att vi levde i den. De kände inte till några andra planeter än Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Och, nej, de visste ju inte heller om att Tellus-Jorden var en planet....
Vad gäller sumererna finns det inte ens en antydan i deras skrifter om att gudarna kom från andra planeter. Däremot trodde sumererna och deras efterföljare att en del av gudarna var planeter och att deras ställning på himlavalvet påverkade oss på olika sätt.
Så blev till exempel Venus i spekulationen efter ett tag lika med gudinnan Inanna/Ishtar, och hennes position på himlavalvet ansågs kunna påverka människorna på olika sätt. Detta skapade en form av paradox: å ena sidan var Innana/Ishtar en mäktig, och ja, ofta egenmäktig, gudinna, å andra kunde hennes rörelser förutses av astronomer /astrologer. På detta sätt fick vi en närmast ohållbar situation - själva tron var inbäddad i inbyggda paradoxer som inte var mindre är de som man ofta kan se i dagens "moderna" religioner.
Det kanske förresten inte är så konstigt att en del New Age-inspirerade människor idag verkar gilla Donald Trump. Trots allt var ju New Age långt före honom i att konstruera alternativa fakta och alternativa verkligheter.
Men - för att bli lite off topic - att Trump ska befria mänskligheten från Annunaki/ Illuminati/ reptilerna och/ eller "världsregeringen" är en föreställning lika delirisk som att Nibiru skulle utrota nio tiondelar av alla människor 2012. Trumpregimen är en del av den härskande klassen, och en ovanligt reaktionär sådan. Hans regim inleder inte en period av kamp mot de härskande eliterna utan fördjupar kampen mot de fattiga och förryckta i USA och resten av världen. Och mot klimatet...
Men för att gå tillbaks där jag började. New Age-fantasier om tidiga historiska (och förhistoriska) kulturer är ett intressant ämne, som jag ska försöka återkomma till...
Subscribe to:
Posts (Atom)