Polarsken

Polarsken

Wednesday, September 18, 2013

Är universum en spillra från en fyrdimensionell supernova?

“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction” 
Hannes Alfvén

Kan inte låta bli att berätta om en ny kosmologisk teori .

Den går ut på att universum är en tredimensionell spillra (eller ett "membran") av en fyrdimensionell sol som exploderat och blivit en fyrdimensionell supernova.  I dess inre har bildats ett (återigen fyrdimensionellt) svart hål. I samband med att detta svarta hål bildades så utstötte det ett tredimesionellt "membran" - som är vårt universum.

Detta utvidgar sig, och det är därför det ser ut som om universum expanderar.

Teorin verkar tas på allvar på en hel del håll, ;och anses ha en del fördelar, framförallt att den sägs förklara varför universum är så homogent: "The model also naturally explains our Universe’s uniformity. Because the 4D bulk universe could have existed for an infinitely long time in the past, there would have been ample opportunity for different parts of the 4D bulk to reach an equilibrium, which our 3D Universe would have inherited".

Ja, vad ska man säga om det? Vet inte riktigt, men det är kanske ett ovanligt slående exempel på det som Hannes Alfvén beskrev i citatet högst upp. Men den typ av skepticism han stod för tycks vara helt marginaliserad i dagens kosmologiska diskurs.

Saturday, September 14, 2013

Teosofi och plasmakosmologi - en udda kombination?

Finns det något som förenar teosofi och plasmakosmologi? Frågan kan verka konstig. Det är förstås mil mellan Madame Blavatsky och Hannes Alfvén. Hela tanken ter ju sig absurd.

Men vid närmare eftertanke finns det en gemensam grund i deras syn på universum. Båda ser detta som oändligt i tid och rum,  Det kan inte verka så mycket till gemensam grund - men nu har en  teosofisk teoretiker publicerat sina åsikter om Big Bang-teorin. Dessa kan läsas här .

Texten är skriven av en viss David Pratt. Jag har inte hört talas om honom förut, men han har en ambitiös webbsida om teosofisk teori. Om han är med i någon organisation, och i så fall vilken, går inte att avgöra - så vitt jag kan se - men han verkar ligga närmare Pasadena än Adyar. (Kanske Tidlösa kan upplysa oss om hur det ligger till?)

Hans text ger ett kunnigt intryck, och han för fram en kritk av Big Bang-teorin som hämtar sina argument från kända vetenskapliga Big Bang-kritiker, som Fred Hoyle, Halton Arp och Eric J Lerner. Han redogör för de olika alternativen till Big Bang-teorin, men verkar vara mest positiv till plasmakosmologin. 

Han har noterat de likheter som finns mellan denna och teosofin. och han kommer fram till att de båda systemen leder till en likartad lkritik av Big Bang. Han godtar även synen på plasmats centrala roll i universum och försöker infoga denna i en teosofisk modelll. 

Men det visar sig snart att han egentligen står närmare den pseudovetenskapliga varianten av plasmakosmologi - den som brukar kallas för "The Electric universe". Det är egentligen inte så konstigt - deras syn på solens och stjärnornas natur har åtminstone ytligt en del gemensamt med ett gammalt hugskott från Madame Blavatsky. Hon lade fram idén att solen egentligen inte är varm - den skapar värrme, men dess kärna är inte varmare än låt oss säga jorden

Så långt går inte de velikovskianska teoretikerna bakom "Electric universe", men de menar att solens värme inte beror på några inre processer, och de menar också att solens kärna är mycket svalare än dess yta. Det måste Pratt tycka verka lovande. Han menar att de är inne på rätt väg, men att de inte dragit de riktiga slutsatserna.

Blavatskys idé verkar annars ha ignorerats av Adyar, men i Pasadena tycks den leva kvar.

En annan likhet med "Electric universe" är  Pratts kritik mot relativitetsteorin

Den är en ganska sinnnrik sundaförnuftskritik. Förresten, sinnrik bör jag inte säga, för den liknar på många sätt min egen ihoptotade hemmafilosofiska kritik. Med andra ord krävs det nog inte att man ska vara något större ljushuvud för att komma på den.

Han påpekar att hela  idén om att rummet kröks i sig själv förutsätter existensen av en fjärde rumsdimension och tillägger, helt riktigt, att det inte finns skymten av belägg för att någon sådan existerar. Jag säger "helt riktigt" mest för att jag själv har skrivit något liknande, och då måste jag ju tycka att det är riktigt....

Det är lite förvånande att se teosofer dra ut som det "sunda förnuftets" försvarare, men det är klart - hur mycket Blavatskys lära än strider mot vad som brukar kallas sunt förnuft slår relativitetsteorin den med många hästlängder.

Att teosofer inte uppskattar Big Bang är inte så konstigt. Deras syn på en evig kosmisk evolution styrd av andliga krafter är inte förenlig med Big Bang-teorins pessimistiska katastrofscenarior. Här kan man också se vad som kan förena en teosof som Pratt  med en marxist som Eric J Lerner. Teosofin och marxismen förenas av en evolutionär optimism - både människan och naturen förverkligar sig själv genom utveckling, som kan lida tillfälliga nederlag men som ändå kommer att fortsätta. 

I motsats till den moderna kosmologin som verkar avspegla ångesten i kapitalismens dödskamp. För att nu låta som en rikitigt tvättäkta marxist....