Polarsken

Polarsken

Thursday, August 17, 2017

Om det där med strålning...

Jag har tidigare skrivit och (mycket försiktigt) försökt argumentera för att "elöverkänslighet" inte endast kan ses som ett psykologiskt fenomen. Att det verkar sannolikt att det finns någon kärna i detta, som på något sätt är kopplad till något reellt,

Bakgrunden är den att jag direkt känner kanske fem personer (och dit räknar jag inte mig själv...) som definierar sig själva som elöverkänsliga - och indirekt känner ännu fler.

Här ska jag - också mycket försiktigt - försöka gå lite längre. Väl medveten om att detta är minerad mark...

För det första är det ju så att den moderna dator- och mobilteknologin har gjort att vi ständigt är omgiven av en ny typ av starka elektromagnetiska fält. Mobilmaster, trådlösa bredband mm. mm. Det finns alltså en grupp människor som säger sig inte tåla detta. De förlöjligas mycket ofta, och den allmänna inställningen tycks vara att se det hela som en ny, säregen form av hypokondri. Med den stora skillnaden att gammaldags hypokondriker trodde sig ha existerande sjukdomar, medan elöverkänsliga - eller så sägs det - tror sig ha en sjukdom som inte ens existerar.

Det som förvånar mig är tvärsäkerheten hos opponenterna. Den typ av ständiga elektromagnetiska kraftfält som numera omger oss har som sagt inte funnits förut. Hur kan man så kategoriskt avvisa människor som säger sig få obehag av dessa?

Jag tänker här inte ta ställning till påståenden och motpåståenden om det redan idag finns bevis för att de elektromagnetiska fält vi lever med är farliga. Men jag tänker ifrågasätta de tvärsäkra påståendena att vi vet att de inte är det.

Någon gång när jag var 10-11 år fick jag syn på en udda pamflett. Det måste varit i mitten av 60-talet och pamfletten verkade för mig vara extrem. Den handlade om kärnkraft. Den gav ett för mig nästan sektigt intryck, och hävdade med ett aggressivt tonfall att kärnkraft var farligt. Jag tyckte det verkade snurrigt. Att kärnvapen var farligt var ju uppenbart - om de inte var farliga skulle de ju inte kunna användas som vapen- men civil kärnkraft? Nej, det lät som sagt snurrigt.

Jag hade läst en populärt hållen bok av en Heinz Haber. utgiven i samarbete med Walt Disneys förlag, som på ett övertygade sätt verkade visa att civil kärnkraft var ett löfte, ett framtidshopp om mer energi, om hälsa, och om fred. Den hette ”Vår vän atomen”. Det var den allmänna synen ca 1965. De som stod utanför denna syn kunde avfärdas som, tja, mer eller mindre galna.

Femton år senare var bilden en annan. Det var efter Harrisburg, och nu var de flesta överens om att man faktiskt skulle avveckla kärnkraften. Det ordnades till och med en folkomröstning om saken och i den segrade en linje som sa att kärnkraften verkligen skulle avvecklas - "med förnuft".

Mot var framförallt moderater och Moskvakommunister. Men i självaste Sovjet inträffade snart en olycka som var värre än den i Harrisburg. Synsättet hade svängt mycket snabbt. och mycket drastiskt.

Man kan ta hur många exempel som helst på att det ofta tar tid med att upptäcka faror med nya teknologier - eller vanor. I västvärlden har man rökt i hundratals år. - men det var först på den senare delen av 1900-talet som bevisen hade ackumulerats för att denna vana kunde orsaka cancer och hjärtinfarkter.

Någon gång i början av 1900-talet uppstod ett nytt mode - att det var höjden av skönhet att bli så brun som möjligt, Människor började lägga sig på sandstränder, för att utveckla denna hudnyans. Eller efter ett tag något ännu värre - gå till solarier där de utsatte sig själva för ultraviolett strålning i stora mängder. Att man av detta kunde få hudcancer var något som inte upptäcktes förrän efter en ganska så lång tid.

När röntgenstrålning började användas använde man inte några skydd, Efter en lång serie av obehagliga erfarenheter insåg man ändå att denna typ av strålning kunde skada. Numera går sköterskor och läkare bakom en skärm varje gang de röntgar en patient

Kärnvapen, var det. Att dessa hade en (för fienden) farlig sprängverkan var ju uppenbart, annars skulle ju vapnet inte finnas. Men USA.s armé försökte ganska länge övertala människor om att det var den enda faran, De gjorde propagandafilmer där soldater fick vara i närheten av provsprängningar, och sedan besätta det bombade området. Det förklarades att detta inte alls var farligt. Cirka tio år senare hade många av dessa soldater dött i förtid.

Jag säger alltså inte att jag vet att de som varnar för den ökade strålningern från olika elektromagnetiska fält definitivt har rätt. Jag säger något mycket mer modest. Jag säger att det är oklokt att automatiskt avfärda deras symptom, och farhågor, och mer eller mindre idiotförklara dem. Som jag visat i ett tidigare inlägg beter sig elöverkänsliga (oftast) inte alls som klassiska hypokondriker.  En klassik hypokondriker kommer att tro sig få en ny sjukdom efter att hen överbevisats om att hen inte hade den sjukdom hen trodde att hen hade....

Elöverkänsliga brukar inte automatiskt utveckla nya former av rädsla om de slipper el. De brukar må bättre.  Och ju längre de har kunnat skydda sig ju bättre mår de – för det mesta.

Vi har som sagt fått en ny typ av elektromagnetisk omgivning runt omkring oss. Somliga säger sig alltså inte tåla denna. De bemöts som sagt ofta med hån, förlöjligade och närmast förakt. Detta är vare sig moraliskt - eller rationellt.

Elöverkänslighet

/Från min huvudblogg 23 oktober 2016/

Har just läst ut en bok av Gunni Nordström, Mörkläggning: Elektronikens rättslösa offer (Hjalmarson & Högberg 2000). Jag fick den tillskickad mig av en person som mailade mig för ett tag sedan. Hon tyckte att jag borde skriva om elöverkänslighet.

Detta är ett ämne som jag i stort sett inte vetat ett dugg om. Och de ev. åsikter jag trots detta har haft kan nog beskrivas som en försiktig skepticism.

Som i sin tur förmodligen bottnar i att jag växte upp i en familj där båda mina föräldrar hade diverse alternativmedicinska åsikter, som jag mycket tidigt blev skeptisk mot...

Jag har alltså läst boken nu; det tog ett tag eftersom jag läser långsammare än förut. Den var intressant på många sätt. Det som gjorde mig mest förvånad var nog hur starkt den betonade risken med de kemikalier som frigörs i samband med användande av elektricitet. Jag hade uppfattat att teorierna bakom ett begrepp som elöverkänslighet nästan enbart handlade om faran med elektromagnetiska kraftfält. Det stämmer i alla fall inte för denna bok.

I boken finns ett myller av uppgifter som är lite svåra att utvärdera. En hel del klassiska skeptikerargument bemöts, på ett åtminstone för mig relativt övertygande sätt.

Det finns också en rad fallbeskrivningar om personer som varit drabbade. De ger ofta ett övertygande intryck; dessutom finns det en del som stämmer in på de personer jag känner som själv ser sig som elöverkänsliga.

Jag känner kanske direkt fem personer som upplever sig som elöverkänsliga, Och ett stort antal andra känner jag till så att säga indirekt (bekanta till bekanta). De har en del gemensamt, och många av de fall som beskrivs i boken stämmer ganska bra in i den bild som jag har fått av dem.

De människor jag känner/känner till som är drabbade av detta (ja, de är ju drabbade, och de är ju de facto elöverkänsliga, alldeles oavsett vilka teorier om orsakerna bakom detta man vill tro på - så jag kommer att använda dessa termer, utan citationstecken!) har haft en fas av mer vaga symptom, som ganska så snabbt förvärrats och lett till ett nästan outhärdligt tillstånd.

Detta tillstånd har de sedan efter ett tag hanterat genom att de i möjligaste mån försökt undvika elektriska spänningsfält. I många fall också starkt ljus, eftersom en bieffekt av tillståndet ofta verkar vara en ökad ljuskänslighet.

Det intressanta är nu detta. När de vistas i "elsanerade" miljöer upphör obehaget. Inte endast tillfälligt - personer som en längre tid vistats i miljöer med endast en minimal elektricitet mår konstant bättre. Och de som haft ljuskänslighet som en sorts tilläggssymptom upplever att detta efter ett tag avtar. Och dessutom brukar det efter en lång period med så lite elektricitet (och elektromagnetiska fält)  som möjligt, bli möjligt för dem att stå ut även med doser av elektricitet som de tidigare inte klarat av.

Vad beror allt detta på? Jag har ingen bestämd åsikt, men jag tycker att det vanliga scenario som jag beskrivit ovan talar emot att det endast skulle vara ett rent psykologiskt fenomen.

Om elöverkänslighet endast vore en avspegling av psykiska konflikter och problem, borde väl det sett ganska så annorlunda ut. Lättnaden när man lever med en mycket reducerad elektricitet omkring sig borde i så fall - tycker jag, utifrån någon form av allmänt psykodynamisk grundsyn – vara tillfällig, övergående, och snart ersättas med andra symptom.

Om det hela inte hade ett skvatt med elektriciteten i sig att göra, borde förbättringen inte alls bli permanent. Den underliggande orsaken skulle i så fall ligga kvar - och rimligen leda tills andra typer av obehag - exempelvis av hypokondrisk art. Men så har inte varit fallet i de fall jag känner till.

Vi har idag alltså ett visst antal människor som får både obehagliga upplevelser och (ofta) konstaterade kroppsliga symptom av att befinna sig nära (för dem) alltför starka elektriska fält. Upplevelser och symptom som försvinner eller kraftigt reduceras när de slipper vara i närheten av dessa. Ett försvinnande som alltså är permanent, så länge de befinner sig i i stort sett elfria miljöer.

Det är förstås teoretiskt möjligt att hela denna komplicerade mekanism ytterst ändå kan härledas till någonting "rent" psykologiskt, men jag betvivlar det. Och framförallt är det inte det mest väsentliga.

Om människor får symptom och problem av elektromagnetiska fält, borde det väl vara rimligt att de ska få slippa sådana, alldeles oavsett spekulationer om vad det "egentligen" handlar om. Speciellt som det inte verkar finnas några andra metoder som leder till klara förbättringar....

En sak som stör mig lite är förresten den hånfullhet som ibland riktas mot elöverkänsliga. Nyligen fanns det ett fall där en känd kvinnlig journalist visade sig skriva invandarfientliga utfall under pseudonym. Det togs upp av media, vilket jag tycker var helt legitimt. Hon skrev mycket obehagliga saker, och det var ju bra att detta belystes.

Men så kom någon på att denna kvinna dessutom var elöverkänslig. Då kom genast en uppsjö av kommentarer som ungefär sade: "Inte nog med att hon är rasist, hon är 'elöverkänslig' också, fniss fniss. Där ser man att hon verkligen måstre vara rubbad".

Det var ganska så lågt. Att en känd journalist skrev anonyma invandrarfientliga utfall var värt att ta upp. Att hon förutom det var elöverkänslig hade faktiskt noll betydelse i sammanhanget. Det finns elöverkänsliga med alla tänkbara politiska åsikter, men här försökte en del skapa en sorts poäng genom att i retoriken koppla ihop "skumma" åsikter med "skumma" symptom...

Och genom den typen av retorik skapar man ett klimat som gör att man inte diskuterar verkliga problem på ett allvarligt sätt.

Avslutningsvis, en sorts sammanfattning. Jag har ingen bestämd åsikt vad gäller orsakskedjor, mer än att jag inte tror att det endast handlar om ett rent psykologiskt fenomen. Det kan med stor sannolikhet också finnas psykologiska faktorer med i bilden, men det ser inte ut att kunna reduceras ner till endast det....

Men det väsentliga är ändå att det handlar om ett reellt problem, alldeles oavsett orsaker. Som bör behandlas som ett sådant och inte snabbt avfärdas med någon allmänt slapp VoF-retorik....
--------------------------------------------------------------------------
FOTNOT.
Någon har undrat vad "VoF" är för något. Det är en förkortning av Vetenskap och folkbildning, Sveriges kanske mest kända sammanslutning av organiserade pseudoskeptiker.