Polarsken

Polarsken

Wednesday, September 18, 2013

Är universum en spillra från en fyrdimensionell supernova?

“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction” 
Hannes Alfvén

Kan inte låta bli att berätta om en ny kosmologisk teori .

Den går ut på att universum är en tredimensionell spillra (eller ett "membran") av en fyrdimensionell sol som exploderat och blivit en fyrdimensionell supernova.  I dess inre har bildats ett (återigen fyrdimensionellt) svart hål. I samband med att detta svarta hål bildades så utstötte det ett tredimesionellt "membran" - som är vårt universum.

Detta utvidgar sig, och det är därför det ser ut som om universum expanderar.

Teorin verkar tas på allvar på en hel del håll, ;och anses ha en del fördelar, framförallt att den sägs förklara varför universum är så homogent: "The model also naturally explains our Universe’s uniformity. Because the 4D bulk universe could have existed for an infinitely long time in the past, there would have been ample opportunity for different parts of the 4D bulk to reach an equilibrium, which our 3D Universe would have inherited".

Ja, vad ska man säga om det? Vet inte riktigt, men det är kanske ett ovanligt slående exempel på det som Hannes Alfvén beskrev i citatet högst upp. Men den typ av skepticism han stod för tycks vara helt marginaliserad i dagens kosmologiska diskurs.

Saturday, September 14, 2013

Teosofi och plasmakosmologi - en udda kombination?

Finns det något som förenar teosofi och plasmakosmologi? Frågan kan verka konstig. Det är förstås mil mellan Madame Blavatsky och Hannes Alfvén. Hela tanken ter ju sig absurd.

Men vid närmare eftertanke finns det en gemensam grund i deras syn på universum. Båda ser detta som oändligt i tid och rum,  Det kan inte verka så mycket till gemensam grund - men nu har en  teosofisk teoretiker publicerat sina åsikter om Big Bang-teorin. Dessa kan läsas här .

Texten är skriven av en viss David Pratt. Jag har inte hört talas om honom förut, men han har en ambitiös webbsida om teosofisk teori. Om han är med i någon organisation, och i så fall vilken, går inte att avgöra - så vitt jag kan se - men han verkar ligga närmare Pasadena än Adyar. (Kanske Tidlösa kan upplysa oss om hur det ligger till?)

Hans text ger ett kunnigt intryck, och han för fram en kritk av Big Bang-teorin som hämtar sina argument från kända vetenskapliga Big Bang-kritiker, som Fred Hoyle, Halton Arp och Eric J Lerner. Han redogör för de olika alternativen till Big Bang-teorin, men verkar vara mest positiv till plasmakosmologin. 

Han har noterat de likheter som finns mellan denna och teosofin. och han kommer fram till att de båda systemen leder till en likartad lkritik av Big Bang. Han godtar även synen på plasmats centrala roll i universum och försöker infoga denna i en teosofisk modelll. 

Men det visar sig snart att han egentligen står närmare den pseudovetenskapliga varianten av plasmakosmologi - den som brukar kallas för "The Electric universe". Det är egentligen inte så konstigt - deras syn på solens och stjärnornas natur har åtminstone ytligt en del gemensamt med ett gammalt hugskott från Madame Blavatsky. Hon lade fram idén att solen egentligen inte är varm - den skapar värrme, men dess kärna är inte varmare än låt oss säga jorden

Så långt går inte de velikovskianska teoretikerna bakom "Electric universe", men de menar att solens värme inte beror på några inre processer, och de menar också att solens kärna är mycket svalare än dess yta. Det måste Pratt tycka verka lovande. Han menar att de är inne på rätt väg, men att de inte dragit de riktiga slutsatserna.

Blavatskys idé verkar annars ha ignorerats av Adyar, men i Pasadena tycks den leva kvar.

En annan likhet med "Electric universe" är  Pratts kritik mot relativitetsteorin

Den är en ganska sinnnrik sundaförnuftskritik. Förresten, sinnrik bör jag inte säga, för den liknar på många sätt min egen ihoptotade hemmafilosofiska kritik. Med andra ord krävs det nog inte att man ska vara något större ljushuvud för att komma på den.

Han påpekar att hela  idén om att rummet kröks i sig själv förutsätter existensen av en fjärde rumsdimension och tillägger, helt riktigt, att det inte finns skymten av belägg för att någon sådan existerar. Jag säger "helt riktigt" mest för att jag själv har skrivit något liknande, och då måste jag ju tycka att det är riktigt....

Det är lite förvånande att se teosofer dra ut som det "sunda förnuftets" försvarare, men det är klart - hur mycket Blavatskys lära än strider mot vad som brukar kallas sunt förnuft slår relativitetsteorin den med många hästlängder.

Att teosofer inte uppskattar Big Bang är inte så konstigt. Deras syn på en evig kosmisk evolution styrd av andliga krafter är inte förenlig med Big Bang-teorins pessimistiska katastrofscenarior. Här kan man också se vad som kan förena en teosof som Pratt  med en marxist som Eric J Lerner. Teosofin och marxismen förenas av en evolutionär optimism - både människan och naturen förverkligar sig själv genom utveckling, som kan lida tillfälliga nederlag men som ändå kommer att fortsätta. 

I motsats till den moderna kosmologin som verkar avspegla ångesten i kapitalismens dödskamp. För att nu låta som en rikitigt tvättäkta marxist.... 

Friday, August 2, 2013

Rymdpatrullen 1-7

Den första sf-serie jag någonsin såg var den tyska "Rymdpatrullen". Den startade på mellandagarna 1966, och fortsatte sedan i januari och februari 1967.

Jag fyllde 12 några dar efter det första avsnittet.

Serien gjorde ett mycket djupt intryck på mig, jag hade aldrig sett något liknande.

Nu finns (så vitt jag fattar) alla avsnitt på You Tube. Tyvärr bara på tyska, utan någon översättning....

Men nu har jag sett sex av avsnitten och kunde trots nära nog obefintliga tyska språkkunskaper förstå huvuddragen i handlingen.

Nu kan man alltså se det första, det andra, det tredje, det fjärde, det femte, det sjätte och det sjunde (och, så vitt jag fattar, det sista) avsnittet.

På oöversatt tyska.

Om man är riktigt fanatisk kan det ju också funka som någon sorts indirekt språkkurs.

Monday, July 22, 2013

Avspeglar den pessimistiska kosmologin den sociala krisen?

Att läsa moderna kosmologiska framtidsvisioner är numera som att läsa Eddan om Ragnarök eller Bibeln om Harmageddon. Nu senast får vi läsa i DN att "Higgs pekar mot utplåning."

Närmare bestämt så här: "– Beräkningen...ger vid handen att det om några tiotals miljarder år kommer att inträffa en katastrof. – En bubbla av vad man kan kalla ett alternativt universum kommer att uppstå någonstans, och det kommer att expandera och till slut förstöra oss."

Ska man tro på detta? Jag har ingen aning. Men min amatörmässiga arbetshypotes - vara sig det nu handlar om önsketänkande eller "sunt förnuft" - är fortfarande att kombinationen av en fixering vid en mer och mer abstrakt matematik i de kosmologiska modellerna och den pessimistiska tidsanda som skapats av att kapitalismens och patriarkatets dödskamp så att säga går på övertid, skapar de vetenskapliga världsbilder som passar in i den allmänna desperationen.

Men jag kan ju ha fel.

1991 citerade Eric J Lerner kosmologen Steven Weinberg som hade dystra funderingar när han åkte flygplan. "When I write this I happen to be in an airplane in 30.000 feet... below, the earth looks very soft and comfortable - fluffy clouds here and there, snow turning pink as the sun sets, roads stretching straight across the from one town to another. It is very hard to realize that that this all is just a tiny part of an overwhelming hostile universe. It is even harder to realize that the present universe has evolved from an unspeakably unfamiliar early condition, and faces a future extinction of endless cold or intolerable heat. The more the universe seems comprehensible, the more it also seems pointless.." (The Big Bang never happened, s. 165).

Och då hade ju Weinberg ändå inte hört talas om det senaste - undergången kommer långt tidigare än beräknat, när den otäcka bubblan kommer att förinta allt.

Lerner, för sin del, hade sin åsikt klar om den yttersta grunden till denna typ av kosmologisk pessimism: "For Weinberg, as for others, the universe of Big Bang is irrecconsilable with human progress. The end may come billions of years ago, but in the end all that the human race accomplished in aeons wll be nothing, of no consequence. Progress, then, is an illusion, as it was for Augustine sixteen hundred years ago. The only question is when it will stop - now, or at some point of the future. It is thus no surprise that the Big Bang flourished simultaneously with the social ideas, like zero growth, that deny the reality of progress, and with a growing economic crisis that, at least in the short term, has stalled this progress. Once again, cosmology justified the course of events on earth". (Samma sida) .

Lerner har kanske rätt i sin åsikt att dagens kosmologiska undergångsvisioner ytterst  har sociala orsaker. I slutändan kommer det kanske att visa sig att dessa till syvende och sist var ett uttryck för den döende kapitalismens kris - där den allt mer abstrakta kosmologiska matematiken objektivt sett fick funktionen att bygga upp pessimism och undergångsvisioner...
__________________________________

APPENDIX: Var är Hannes Alfvén när vi behöver honom?
/Från 19/10 2011/

Under de senaste åren verkar kosmologin ha hamnat i någon form av kris. Det konsensus som fanns i låt oss säga mitten av 90-talet verkar ha ersatts av ett rent kaos. Den ena nya fantasifulla teorin ersätter den andra.

Det gemensamma för dem är dels att de huvudsakligen bygger på avancerade matematiska modeller (ofta med ett ytterst bräckligt stöd i nya observationer), dels att de är just - fantasifulla.

Några exempel på hur tankegångarna går.

Universum uppkom från ingenting genom en kvantfluktuation, och nya kvantflukuationer i vårt universum skapar ständig och jämt nya universum - i andra dimensioner.

Universum kan ha varit "krökt " och "slutet" redan från början. I så fall hade det en oändlig täthet, men på en oändligt liten punkt. Eller så var det "öppet" och "platt" från början och då, hör och häpna, var det redan från början oändligt stort - OCH oändligt tätt. Sedan expanderade det, vilket är möjligt trots dess oändlighet eftersom det finns olika storlekar även av oändligheter.

Det skapas ständigt nya universum, en process som kommer att pågå i oändlighet. Men den har inte pågått i oändlighet - en gång i tiden skapades det första universumet någonsin. Och då som ett resultat av en kvantfluktuation i ett tidlöst icke-rum.

Universum har 10 rumsdimensioner men alla utom 3 är "hoprullade" och så pyttesmå att de inte märks.

Det hittills nämnda är inom ramarna för mainstream-teorin, som ju bland annat innefattar Stephen Hawking.

Delvis utanför, kanske, finns strängteorien som talar om nästan oändligt tunna strängar miljarder ljusår långa, och om att det finns inte mindre än 16 rumsdimensioner.

Annars finns det de som tror att universum regelbundet kolliderar med ett annat parallelluniversum, som finns i en annan dimension. Eller att universum har krockat inte mindre än fyra gånger med andra universa, vilket antas visa sig i den kosmiska mikrovågsstrålningen . Eller att universum kommer att gå mot en oerhörd gleshet, ända tills det blir tillräckligt glest. Då kommer den matematiska logiken i glesheten göra att den på mindre än en nanosekund förvandlats till en oändlig täthet. Anledningen är att ekvationerna för nästan oändlig gleshet liknar de för oändlig täthet.

Ingen har förstås någonsin iakttagit strängteorins strängar. Ingen har någonsin kunnat iaktta fler rumsdimensioner än tre.

Den kosmiska mikrovågsstrålningen används regelbundet för att "bevisa" en rad olika motstridande teorier.

Och så vidare.

OK, alla dessa teorier är kanske verkligen oerhört seriösa, och min skepticism kanske är en direkt pinsam lekmannainställning. Från en person som aldrig fick mer än 3:a i matte i grundskolan, och som sedan dess i stort sett lyckats undvika detta ämne....

Men vad jag ifrågasätter är just metoden att med den ena "eleganta" matematiska modellen efter den andra tro sig kunna se den uppenbarade sanningen om hur universum ser ut. Ja, rentav formulera "the theory of everything" som Hawking talar om. Matematiken kommer först, observationerna kan sedan tolkas utifrån de eleganta ekvationerna.

Hannes Alfvén har skrivit en hel del träffade om denna inställning. Obs att jag inte alls har någon bestämd åsikt om hans plasmakosmologi men det finns något i hans inställning som känns uppfriskande. Lite av den grundinställningen skulle behövas i den kosmologiska debatten idag. Tycker jag. Men jag är alltså som sagt en lekmammadilettant, som är dålig i matte. Så ta det som ni vill.

Men här ska jag i alla fall lägga ut några tänkvärda citat från Hennes Alfvén som alla är tagna från Eric J Lerners "The Big Bang Never Happened".

“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (“The big bang never happened”, s, 127)

“The reasons why so many attempts have been made to guess what was the state of the Universe several billion years ago is probably the general belief that long ago the state of the Universe must have been much simpler, much more regular than today, indeed so simple that it could be represented by a mathematical model which could be derived from some fundamental principles through very ingenious thinking. Except from some vague and unconvincing reference to the second law of thermodynamics, no reasonable scientific motivation for this belief seems to have been given. This belief probably emanates from the old myths of creation. God established a perfect order and “harmony” and it should be possible to find which principles he followed when he did so. He was certainly intelligent enough to understand the general theory of relativity, and if He did, why shouldn´t He create the Universe according to its wonderful principles?” (“The big bang never happened”, s. 228).

Kosmologin har lagts i händerna på forskare som “had never visited a laboratory or looked through a telescope, and even if they had, it was below their dignity to get their hands dirty. They looked down on the experimental phycisists and the observers whose only job was to confirm the high-brow conclusions they have reached, and those who were not able to confirm them were thougt to be incompetent. Observing astronomers came under heavy pressure from theoreticians. The result was the establishment of a cosmological establishment, like that of the Ptolemaic orthodoxy, which did not tolerate objections and dissent”. ("The big bang never happened” sid. 229).

Och, nej, att ordet "he" ibland står med stor och ibland med liten bokstav i andra citatet är inte ett slarvfel av mig, det står så i boken jag citerar från.

Wednesday, June 26, 2013

...och alla talar vi engelska...

Började se på en DVD-box jag köpte för ganska så länge sedan. Den heter Stargate Atlantis och är någon sorts science fiction-serie.

Den handlar i första avsnittet om en expedition till Antarktis som hittar en bas som tillhörde en civilisation som lämnade jorden för miljontals år sedan. Från den finns det "maskhål" till andra galaxer.

Orealistiskt? Ja, men det kunde ju vara spännande i alla fall. Men det är (bland annat) en sak som stör mig kopiöst. Och det är att redan i det första avsnittet visar det sig att invånarna på dessa galaxer - både de människor som lämnade jorden (och "Atlantis") för miljoner år sedan och de fientliga utomjordingarna, alla talar ... perfekt engelska.

Apornas planet fanns ändå en, låt vara helt ohållbar, "förklaring" till att de man träffade på den "främmande" planeten talade engelska, men här finns ingen alls. Talade man engelska på "Atlantis" för miljontals år sedan? Och har inte språket ändrats under årmiljonerna? Och de mystiska angriparna talar också engelska, varför då?

På så sätt försvinner ju all "rymdkänsla" för det främmande och obekanta, och det blir till en vanlig actionserie. Men det var kanske det som var meningen.

Det minskade definitivt min lust att titta på de följande avsnitten...

Wednesday, May 1, 2013

Plasmakosmologi och pseudovetenskap

Plasmakosmologi är inte en pseudovetenskap. Åtminstone är det min lekmannauppfattning. Lika lite är det automatiskt pseudovetenskap att argumentera för existensen av "icke-kosmologisk rödförskjutning" dvs att det skulle kunna finnas rödförskjutning som inte beror på att objekt avlägsnar sig från iakttagaren.

Att argumentera mot Big Bang behöver verkligen inte heller vara pseudovetenskap.

Men alla dessa saker kan ingå i väldigt pseudovetenskapliga sammanhang. Jag har just tagit del av ett ganska så hårresande exempel.

Det är boken The Electric Sky: a challenge to the myths of modern astronomy  (2012) av Donald E Scott. Jag beställde den nyligen och jag fick den mycket snabbt. Jag måste säga att jag fick en chock när jag läste den.

För även om plasmakosmologin - som hävdar att elektriska krafter knutna till plasma spelar en större roll i universums utveckling än vad som mainstream-ksomologin vill erkänna - och som oftast dessutom är kritiska mot Big Bang-teorin, ligger inom ramarna för en normal vetenskaplig  diskussion, finns det strömningar i dess utkant som inte gör det. De brukar ofta buga och bocka nästan rituellt för Hannes AlfvénKristian Birkeland, Anthony Perrat, och någon enstaka gång även för Eric J Lerner. Men deras egna teoribildningar är så bisarra att man baxnar.

Scott hyllar de tre första nästan devot, medan han är mer försiktig med att hylla Lerner. Kanske Lerner är för vänster för honom. Kanske beror det på något annat också. Men när han lägger ut texten om det "elektriska" universum ligger han mil från dessa personer.

Hans främsta tes är att solen inte får sin energi från fusion. Nej, den får inte sin energi från några inre processer alls. Han ser solen i princip som en glödlampa, som får sin (elektriska) energi från en kraftkälla någon annanstans. Exakt hur vill han inte svara på, men han talar vagt om elektriska plasmafält.

Det gäller förstås alla stjärnor. Bevisen är obefintliga, han pekar däremot på svårigheter att exakt bevisa den allmänt accepterade teorin. Han påpekar att ingen varit i solen, så ingen kan veta. Men å andra sidan har ingen kunnat iaktta de mekanismer han tvärsäkert påstår finns i universum heller.

Scott är doktor i "electrical engineering". Någon form av ingenjörsutbildning med andra ord. Jag har en massa fördomar mot ingenjörer, och tyvärr bekräftar han dessa med råge. Det är ganska ofta som ingenjörsutbildade personer som uttalar sig om saker utanför sitt kompetensområde visar sig både okunniga, tvärsäkra och fyrkantiga. Scott verkar vara en av dessa...

Han vet förstås om att det finns vätebomber. Och han menar att eftersom dessa är så instabila och exploderar med en gång kan inte fusion pågå i solen. Man baxnar. Skillnaden i volym, massa och gravitation verkar han inte bry sig om. Han ställer den naiva frågan: om en vätebomb expoderar med en gång, okontrollerat, varför gör inte solen det? Att kalla detta naivt och okunnigt är bara förnamnet.

Därför tror han förresten att fusionskraften aldrig kommer att kunna tämjas, vilket möjligen är ett annat skäl till att hans entusiasm för Lerner är måttlig.

Men det blir än värre. Han hävdar på största allvar att fenomen på jorden som vanligtvis förklaras med geologiska processer eller exempelvis asteroidnedslag beror på effekterna av det mäktiga elektriska fält som han anser omger oss. Så till exempel föreslår han att Gtand Canyon skapats av elektricitet, från det plasmafält som omger oss.

Goda Gudinna! Om vi levde i ett högspänninsgfält som vore kapabelt att skapa Grand Canyon skulle vi verkligen leva farligt. Men så är det lyckligtivs inte.

Jag får faktiskt den helt ovetenskapliga känslan av att Scott har fått elektricitet på hjärnan.

Andra delar av hans bok är mer intressanta. Halton Arps forskning - och dennes åsikt att kvasarer och galaxer som pga rödförskjutningen anses ligga mycket långt bort - i själva verket ligger mycet närmare än vad som den officiella kosmologin anser - är åtminstone värd en seriös diskussion. Men jag tror att det är bättre att läsa Arp i orignial än att ta del av hans åsikter via Scott.

Vad som oroar lite är att även till synes seriösa plamakosmologiska sidor - som plasmauniverse.com -presenterar Scotts bok tillsammans med böcker av bland andra Alfvén, Perrat och Lerner i sina litteraturtips. Det är att legitimera vad som så vitt jag fattar är uppenbar pseudovetenskap. Och det sprider ett löjets skimmer över vad som - så vitt jag kan se - är en seriös teoretisk strömning inom kosmologin.

Men som jag alltid säger. Jag är en okunnig amatör som i allt vad jag skriver om kosmologi mest av allt styrs av min känsla för common sense. Så det är kanske möjligt att det ligger mer i idéerna om det "elektriska universum" än jag är villig att medge. Men - uppriktigt sagt - det verkar inte speciellt troligt.

Saturday, April 27, 2013

Anna i V: när kvinnomakten hotar världen...

2009 kom det en ny version av TV-serien V.

Den är intressant på flera sätt.

Föreställningen att utomjordingar hotar mänsklighetens existens har sedan slutat av 1800-talet varit ett centralt tema i mycken science fiction. Den vanligaste typen blev tidigt en som representeras av H.G. Wells Världarnas krig: en öppet rå och brutal invasion. Idag kan vi studera den genren i exempelvis Independence Day.

Under senare tid har en dock annan typ blivit allt vanligare. Nämligen en som verkar vara uppenbart inspirerad av fentiotalets contactee-berättesler om kärleksfulla och goda utomjordingar. Men som vänder upp och ner på detta tema. Det kärleksfulla är bara en yta, egentligen vill de utplåna oss.

Den mest kända av dessa versioner är nog TV-serien V som kom i mitten av 80-talet, Där var utomjordingarna egentligen reptiler, även om de hade maskerat sig så att de liknade människor. Och deras planer var djävulska, bland annat var de ute efter att äta upp oss.

Den informella ledaren var en kvinna, vid namn Diana. På ytan såg kanske deras maktstruktur ut lite som ett "matriarkat." Men bara på ytan. Om man tittar lite närmare på handlingen hade Diana nått sin position genom intriger. Och bakom henne fanns andra, mäktigare, manliga, ledare.

Så är det inte i versionen från 2009. Deras motsvarighet till Diana heter Anna och hennes makt är total. Den grundar sig i att hon egentligen har gudinneliknande egenskaper. På övernaturlig väg kan hon få precis alla i sitt folk, var än de befinner sig, att uppleva en känsla av oändlig kärlek och trygghet,

Hon är både gudinna och drottning på en gång - och tronföljden är dessutom matrilinjär!

Men att hon har dessa egenskaper gör henne inte god, Hon använder cyniskt sin förmåga för att skaffa sig makt. Och för att nå sitt främsta mål: mänsklighetens utplånande. Som hon i slutet faktiskt till sist verkar ha lyckats med...

Hotet mot mänskligheten ligger i den nya V-versionen i ett matriarkat. Det är på sätt och vis djärvt. Det matriarkala tema som bara antyddes i versionen från 80-talet genomsyrar här hela berättelsen.

Det känns också olustigt. Möjligen kan man trösta sig med att - i motsats till i den första V-versionen! - den kanske mest centrala ledaren för motståndsrörelsen - också är kvinna.

Men ändå. Serien ser ut att vara ett mörkt negativ på en av de mest kända contactee-berättelserna från femtiotalet: Truman Bethurums historia om Aura Rhanes från Clarion. Planeten vars många rymdskepp alla utan undantag hade kvinnliga ledare.

De mest kända contactee-berättelserna beskrev faktiskt jämställda samhälen. Det gäller även den allra mest kända - George Adamskis. Han gick dessutom så långt att han beskrev dem som kommunistiska, vilket lär ha gjort FBI intresserad av honom.

Bara en av de mest kända berättelserna var dock nästan helt "matriarkal" - Truman Bethurums.

På sätt och vis fungerade en del av dessa berättelser som en form av samhällskriktik. I de superavancerade civilisationer som kan fara mellan stjärnorna har kvinnor en mycket starkare ställning än hos oss.
'
I V är detta temat vänt upp och mer. I den supercivilisation vi möter har en kvinna all makt. Och hon vill oss bara ont.

Detta skräckscenario avspeglar nog något. En kvinnostyrd civilisation ses som mänsklighetens uncdergång. Det är ju ett tema som man ofta stöter på på nätet - exempelvis på vissa papparättsbloggar. Med den skillnaden att de kvinnor som man där oroar sig för vare sig är utomjordingar eller reptiler - utan feminister av släktet Homo Sapiens...

Monday, April 22, 2013

I huvudet på en kosmolog

Det finns små mysterier och det finns stora mysterier. Till de stora hör kanske universums ursprung, och medvetandets väsen. Till de små hör möjligen vad som rör sig i huvudet på Lawrence M Krauss - kosmologen som jag skrev om i förra inlägget.

Eller kanske är det tvärtom.

Att han inte tycker att det är tråkigt att tro att universum kommer från ett absolut ingenting och i slutändan också försvinner i ett ingenting är i sig inte konstigt. Det är ju många som inte bryr sig ett skvatt om den saken.

Att han i själva verket verkar tycka att detta scenario är "upplyftande" (sidan 195) är kanske lite mer originellt.  Men inte helt och hållet unikt det heller. Smaken  är olika. Det är ungefär som när det gäller det individuella livet. Somliga är rädda för att dö, andra inte. Somliga skulle gärna vilja få evigt liv, andra är glada att de slipper

Detsamma gäller kanske också synen på universum.

Nej, det konstiga är att det faktiskt  finns en sak han oroar sig för. På sidan 120 börjar ett kapitel som heter "Vår dystra framtid". Det handlar inte, som man skulle kunna tro, om att det är dystert att allt kommer att försvinna utan att det ens finns någon Gud som kan iaktta det hela. Tomrummet i slutändan skrämmer inte Krauss. Det ser han ju som upplyftande.

Nej, det som är dystert enligt Krauss är att - Big Bang-teorin är dömd till undergång. Ja, ni läste rätt. För om 150 miljarder år kommer universum att expandera så snabbt att de närmaste galaxhoparna kommer att röra sig från varandra snabbare än ljuset. Det innebär att de inte längre kan iakttas från varandra. 

Det gör att framtidens kosmologer efter detta inte kommer att kunna se att universum expanderar. Inte nog med det. Efter ett tag kommer rmikrovågsstrålningen från Big Bang att försvagas och drunkna i lokalt brus. Och grundämnena har bränts ut så mycket att inte ens deras fördelning kommer att kunna ge en vink om att Big Bang har funnits.

På 16 sidor lägger han ut texten. Han hoppas och hoppas, men kommer fram till den slutliga dödsdomen. Framtida kosmologer kommer efter en viss tidpunkt inte att kunna utveckla Big Bang-teorin. De kommer att tro att deras galaxhop är den enda som finns.

Han kallar det  "tragiskt". . Att allt ska försvinna beskriver han som upplyftande. men att Big Bang-teorin kommer att gå under bekymrar honom väldeliga

Driver han med oss? Kanske. Det är rentav troligt. Men det  avspeglar en typ av fackidiotisk inskränkthet man ibland  kan stöta på hos kosmologer.

Jag säg för över tio år sedan intervjuer på TV  med en grupp forskare som hade funnit vad de såg som det avgörande beviset för att universums expansion accelererade. Detta anses allmänt utgöra dödsdomen för universum. Det kommer oundvikligen att bli glesare och kallare, expansionen kommer aldrig att stoppas.. 

Men de såg inte endast nöjda ut. De såg extatiska ut. Deras ögon strålade av glädje när de beskrev hur en "mörk energi" sliter universum i stycken. Rösterna höjdes i falsett.

Jag trodde inte mina ögon.

För att gå tillbaka till Krauss scenario tycker jag nog att Big Bang-teorins oundvikliga undergång är dess enda försonande drag. Men jag hoppas att den går under långt innan dess. Genom att den motbevisas. ;-)

Saturday, April 20, 2013

Har "ingenting" skapat universum?

För inte så länge sedan fanns det två huvudsakliga åsikter om universum och dess ev. "uppkomst" i den västerländska kulturen. Dels den teistiska - universum är skapat av en Gud, från ingenting. Dels den ateistiskt- materialistiska - universum har inte "skapats" - det har ingen yttre orsak och har med all sannolikhet i en eller annan form funnits för alltid.

Det sympatiska med båda dessa idéer är att de ger någon form av ontologisk trygghet och stabilitet. I båda fallen finns det något evigt och beständigt - antingen det nu är Gud eller universum.

Big Bang-teorin ändrade inte helt och hållet på detta, till en början. Den kunde tolkas teistiskt - som av påven Pius i ett berömt uttalande 1951. Eller den kunde tolkas som att det som föregick Big Bang var en "uratom", en materiell existens som i sin tur måste ha haft någon form av materiell förhistoria. Som vi dock aldrig kommer att kunna få reda på något om då Big Bang utplånade alla spår av en sådan tidigare tillvaro.

Men åren gick och efter ett tag uppkom nya idéer. Och idag verkar den vanligaste åsikten hos de tongivande och mest publicerade kosmologerna vara en säregen kombination av dessa åsikter. Universum har skapats från ingenting - men det finns ingen Gud. Det är en idé som saknar både den teistiska och materialistiska teorins ontologiska trygghet. Nu är ingenting beständigt. Universum har fötts ur ingenting och kommer att försvinna tillbaka till ingenting. Och det finns som sagt ingen Gud.

Mer deprimerande kosmiskt landskap får man leta efter.

I Ett universum ur ingenting (Fri tanke, 2012) läger kosmologen Lawrence M Krauss ut texten om saken. Han är vän med Richard Dawkins, som i ett efterord hyllar boken som det hårdaste slaget mot teismen som delats ut ... sedan Charles Darwins Arternas uppkomst. Vad ska man kalla ett sådant uttalande? Ställföreträdande storhetsvansinne?

Krauss är en intelligent person, och boken är lättfattlig ock logiskt skriven. Men att han skulle ha givit den avgörande dödsstöten åt teismen är väl ändå att ta i...

För hur intressanta hans spekulationer om hur universum kan ha uppkommit som en kvantfluktuation, och att detta kan innebära en skapelse ur ingenting utan någon Gud, än kan vara -återstår ett besvärande faktum.

Det finns med ett enda undantag inga typer av observerade fall där någonting någonsin verkar ha skapats från ingenting. Och undantaget - det Krauss och andra kvantkosmologer bygger hela sin världsbild på - är processer i den subatomära världen.

Det verkar som om elementarpartiklar kan uppstå från "ingenting" och sedan försvinna på bråkdelen av en sekund. Detta har aldrig iakttagits - elementarpartiklar kan aldrig iakttas - utan kan endast härledas. Men det har härletts så många gånger att det mycket väl skulle kunna vara så.

Dessa kortvarigt existerande partiklar kallas ofta "virtuella partiklar". Det är som sagt klart möjligt att de existerar. Men med tanke på att de aldrig kan iakttas direkt tycker jag - lekmannamässigt, amatörmässigt, och common sense-artat - att man kanske inte kan utesluta att det skulle kunna finnas andra faktorer som kan förklara dessa iakttageler. I den gåtfulla värld av subatomära fenomen där vi som sagt inte direkt kan iaktta något, bara härleda, skulle det kunna finnas faktorer som vi inte ser, som vi inte har en aning om, som kanske ger oss illusionen av att partiklar verkligen uppkommer "ur intet".

Men det tycker nog inte Krauss. För enligt honom har dessa iakttagelser alltså bevisat att någonting mycket väl kan skapas ur ingenting. Och om det gäller för elementarpartiklar - varför skulle det då inte kunna gälla - hela vårt universum?

Det finns, förstås, inte bara en utan många hakar. De virtuella partiklar som man kunnat härleda, men alltså inte direkt iaktta, verkar som sagt försvinna på bråkdelen av en sekund. Det tycks inte vårt universum ha gjort. De virtuella partiklarna tycks heller aldrig svälla upp och bli något universum. Det är ju bra för vårt universum, för det skulle knappast överleva om virtuella partiklar hade en tendens att knoppa av sig till nya universium då och då.

Fast det kanske de gör ändå - i andra dimensioner? Den tesen finns inte helt explicit hos Krauss, men den är vanlig i dagens kosmologi. Kanske rentav varenda virtuell partikel som uppstår och försvinner blir ett annat universum i en annan rumtidsvärld? Eller så spekulerar man.

Jag kan inte komma ifrån att jag tror att dagens kosmologi gradvis har fjärmat sig från det vi kan se, det som är resultatet av observationer, till mer och mer luftiga fantasier. Med hjälp av eleganta matematiska modeller kan man konstruera upp scenarior som ligger så långt som kan tänkas från vad som de facto kan obeserveras.

Men som jag sagt många gånger - jag hade trea i matte och kanske bör hålla tyst. Men å andra sidan gör det ju inget om jag har fel - inte ens om jag skulle lyckas få en och annan att påverkas av mina ev. amatörmässiga common sense-idéer. Inget väsentligt i denna värld står eller faller med vad du eller jag tror om universums uppkomst.

Men själv skulle jag av någon anledning bli glad om Big Bang-teorin i sin nuvarande form skulle motbevisas. Man kan förstås undra sig varför.

Monday, March 18, 2013

Ett hisnande perspektiv

Det måste ha varit någon gång 1987. Jag satt i en programkommission för en liten vänstergrupp som hette Socialistiska Förbundet.

Varför jag hamnat i den kan man ju fråga sig, men orsaken var nog att Den Ledande Teoretikern (DLT) inom en av förbundets två fraktioner ville ha mig där.

Att han ville det berodde mest på en sak. Han var en excentrisk dogmatiker med ett sinne för bisarra teorier. Att han ville ha mig där berodde mest på att han visste att jag ettrigt brukade ifrågasätta sådana. För hur bisarrt dogmatisk han än var, hade han ett försonande drag. Han ville ha motstånd. Troligen för att han ansåg att den riktigt bergfasta dogmatiken bäst grundas på att den först tampats med, och sedan besegrat, en massa invändningar...

Så vi skulle diskutera allt mellan himmel och jord. Inte bara vilka krav man kunde ställa inför ett val eller så, utan - marxismens grunder.... Vare sig mer eller mindre.

Så plötsligt var det någon som råkade nämna att en enligt en vanlig marxistisk uppfattning präglades "den grundläggande motsättningen" under perioden före klassamhället av en kamp mellan människan och naturen, men under klassamhället ändrades den till att handla om en kamp mellan klasser. Så vad kommer den grundläggande motsättningen att bli under socialismen?

Se där en embryo till en dötråkig skolastisk diskussion i en dogmatisk marxistgrupp....

Då gjorde en av DLT:s anhängare bort sig. Han kastade ur sig förslaget att det på nytt skulle bli kamp mellan människan och naturen .. Det skulle han inte ha gjort. DLT var känd för att kunna få teatraliska raserianfall, i synnerhet när hans egna anhängare gjorde bort sig. Han var aldrig arg på riktigt, han bara höjde rösten så att det lät så. På så sätt ville han inskärpa att  han tyckte något var väldigt korkat…

Så DLT skrek att det där var en idioti bortom alla gränser. Nej, under socialismen kommer sådana motsättningar inte att finnas, det kommer att handla om att mänskligheten  på ett harmoniskt sätt förverkligar sig själv. Eller nåt sånt, jag minns inte de exakta formuleringarna.

Jag minns inte heller om jag kommenterade detta. Men jag har tänkt en hel del på det efteråt.

Först kan man förstås såga att "kamp mot naturen" är en idiotisk term. Det går inte att kämpa mot naturen - vi är en del av den. Men man kan naturligtvis tala om att kämpa mot krafter I naturen som hotar mänskligheten. Eller nåt.

Och det är någonstans där jag störs av det alltför idylliska hos vissa marxistiska utopier. För hotet från naturen kommer inte att försvinna med "socialismen".. Visste, teknologin blir bättre, men de faror som kommer att hota oss blir ju efter ett tag mångdubbelt större.

Om vi antar att vi slipper ifrån den globala uppvärmningen med blotta förskräckelsen. så finns ju en rad hot kvar. För att uttrycka det lite försiktigt.

För det första hoten från asteoider, kometer, meteoriter och sådant. Ett nedslag av en gigantisk sten utrotade en gång dinosaurierna. Jag misstänker att när något liknande en gång i framtiden hotar mänskligheten kommer våra efterlevande att skicka en tacksam tanke till de som en gång konstruerade de första kärnvapnen. Ja, ni läste rätt. Kärnvapen riktade mot människor är något fasansfullt, men som medel att böja av mindre himlakroppars banor är det kanske det bästa som finns.

Men det hjälper ju inte i längden. Vi lever i ett universum som är fientligt mot liv. Endast i små, små, nischer, kan det finnas. Och vår nisch kommer att försvinna när solen börjar stråla mer och mer och mer. Om mindre än en miljard år. Och sedan slutligen bli en röd jätte.

Det kan verka väldigt långt, men glöm inte att de människor som ev. finns då i ett avseende med all säkerhet kommer att likna oss. De kommer att vilja överleva. De kommer inte att gilla tanken på att deras barnbarn ska brinna upp.

Så då gäller det att kunna flytta sig längre utåt. Till en början med kanske till Mars, men det dröjer inte så länge innan det krävs längre resor. Till sist måste vi skapa konstgjorda hem (eller kolonisera månar) någonstans vid ytterplaneterna.

Om vi lyckas med det kommer nästa problem när solen börjar bli kallare igen. Då får vi flytta närmare och närmare igen. Till dess att den i praktiken helt har slocknat. Till dess är det väldigt, väldigt långt - förvisso. Och innan det händer har vi kanske turen att ett annat solsystem ska passera så nära att vi kan - flytta över...

Reaktionärer och rasister på 1800-talet (och som bekant senare) älskade att tala om att livet är en kamp. Med det menade de en kamp mellan "raser", "arter" och människogrupper. Det är ju rent (och ondskefullt!) nonsens. Men av detta kan man ju inte dra slutsatsen att det inte finns en kamp för överlevnad. Inte mot andra folkgrupper, eller arter, - utan mot det iskalla tomrum som finns runtomkring oss. Och mot fenomen som man till och från stöter på i detta svarta tomrum.

"Man will live forever more because of Christmas day" sjunger Boney M i en känd julsång. Men om man inte förlitar sig på gudomlig hjälp? Kommer då inte ALLT att ta slut en dag - inte bara för Homo Sapiens utan för allt liv som kanske finns utspritt här och var i det ödsliga tomrummet?

Kanske. Om den idag förhärskande kosmologin - som börjar med en mystisk Big Bang och slutar med ett totalt tomrum - har rätt så är det ju så. Då kommer allt att sluta i ett icke-vara som aldrig kommer att upphöra -  när det väl tagit över,

Men hav förtröstan. ;-)

Om vi så mirakulöst lyckas klara oss genom alla kosmiska katastrofer de närmaste årmiljarderna finns det nog också gott hopp om att Big Bang-teorin i sin nuvarande form ska visa sig vara uppåt väggarna galen....