Tuesday, July 17, 2018

Global uppvärmning, geoengineering - och kärnvapen

Sitter här i ett allt varmare Södertälje, där det inte ens på natten räcker med att ha balkongdörren öppen - det är outhärdligt varmt i alla fall.

Möjligen är det detta som inspirerar mig att skriva detta makabra inlägg. Jag ber på förhand om ursäkt för det.

Hotet från atomkrig fick en gång den även i övrigt makabre sångaren och låtskrivaren, matematikern Tom Lehrer, att skriva den ruggiga sången "We will all go together when we go". Som sedan gjordes i en lika makaber svensk version av Lars Ekborg - "Vi går tillsammans den dagen det är slut".

Den globala uppvärmingen kan ge upphov till minst lika ohyggliga visioner.

Någonstans finns en gräns där det går så långt att inte ens en drastisk reducering av koldioxidutsläpp kommer att kunna hindra den globala uppvärmningen. Den har då blivit vad Stephen Hawking kallat "self-sustaining". Han antydde att den kanske redan har blivit det.

Om så är fallet, eller när så blir fallet, vad kan man göra då? Om man inte gör något kommer släktet Homo Sapiens att dö ut, tillsammans med de flesta, om inte nödvändigtvis alla, livsformerna på planeten Tellus, alltså jorden.

Finns det då något att göra?

Kanske, men det handlar i så fall om metoder med potentiellt ruskiga bieffekter. Det brukar kallas geonengineering.  Det är precis det som chemtrailsfantasterna tror sker redan idag. Det har de med all sannolikhet, eller rättare sagt med all säkerhet, fel i.. Men det betyder inte att geonengineering inte existerar som ett alternativ.

Förvisso ett farligt sådant. I den USA-baserade socialistiska tidskriften Socialist Action finns en hård kritik mot dessa metoder här. Kritiken  är helt rimlig, så långe det finns ett utrymme att stoppa den globala uppvärmningen genom reduktion av koldioxidutsläppen. Men om en gräns passeras då det inte räcker?

I det läget är ju geonengineering det enda alternativet till en oundviklig utveckling mot ett närmast Venusliknande klimat. I det läget kommer även de mest farliga alternativ att ses som något att föredra.

Det påminner om den metod för att behandla syfilis som utvecklades av Julius Wagner-Jauregg, som fick Nobelpriset i medicin 1927 - just för denna metod. Den gick ut på att smitta syfilispatienterna med malaria. När malarian ledde till att febern steg till 41 grader skulle syfilisbakterierna dö. Syfilis var före penicillinet en helt och hålet obotlig sjukdom. Malaria var det inte.

Så även om en hel del av patientens kunde dö av malaria, var deras chans att överleva större än om inget gjordes.

Nu tänker jag gå över till det närmast otänkbara. Tänk om det gått så långt att de föreslagna (och otestade) metoderna för geoengineering inte hjälper. i alla fall inte tillräckligt snabbt.

Det finns ju förstås en metod som med hundraprocentig säkerhet skulle sänka temperaturen på jorden mycket drastiskt. Det är en oerhört otäck metod, som i värsta fall också den har kapaciteten att utrota allt mänskligt liv. Men kanske inte med samma hundraprocentiga säkerhet som en helt och hållet skenande global uppvärmning.

Det vore att använda kärnvapen. Och låta atombomber detonera över stora delar av (förhoppningsvis) obebodda områden. Nu finns nästan inga sådana på marken i världen, så det skulle i så fall bli över haven. Som i och för sig bebos av en myckenhet av marint liv.

Under sjuttiotalet kom forskare fram att ett kärnvapenkrig mellan stormakterna skulle leda till något som brukar kallas "atomvinter". Det sågs också som något som skulle kunna utrota allt mänskliga liv. Bortsett från dödsfallen av bland annat radioaktivt nedfall som skulle kunna räknas i miljontals, kanske miljarder döda, skulle temperaturen sänkas så pass mycket att det blev så kallt att de flesta livsarter skulle stryka med.

I ett läge där temperaturen istället skulle skena iväg uppåt - på ett sätt så att man lätt kan räkna ut att temperaturen inom en inte alls avlägsen framtid skulle kunna nå hundra grader C vid markytan - skulle det kanske vara det enda sättet att stoppa denna utveckling...

Och man då kanske skulle försöka avväga effekten av kärnvapnen så pass mycket att atomvintern endast blir partiell, och att en del människor ändå kanske skulle kunna klara sig...

Som sagt - det här blir makabert värre. Men det är nog medvetet från min sida. Jag vill helt enkelt slå in i skallen på de som läser att läget är mycket allvarligare än de flesta kan föreställa sig.

Om vi inte kan stoppa växthusgaserna i tid finns det alltså  (kanske) andra alternativ. Som  är (nästan)  lika farliga som det som ska bekämpas.

Jag hoppas att  vi aldrig kommer att befinna oss i den situationen. Men jag skriver "hoppas" . Jag skriver inte "tror". För att inte tala om "vet".

Nej, jag vet inte alls. Det enda jag vet är att vi förmodligen står inför den farligaste situationen för mänskligheten sedan de första hominiderna uppkom.

Och att det enda sättet att slippa välja mellan mardrömsalternativ är att mycket kraftigt reducera växthusgaserna innan det är för sent.

Sunday, July 15, 2018

Stephen Hawking om hur jorden kan bli som Venus

När Stephen Hawking dog glömde jag konstigt nog att lägga ut detta uttalande av honom, här hämtat från YouTube. Tidningarna skrev vid hans död mest om Hawkingstrålningen - dvs hans teori om att svarta hål genom kvantfluktuationer skulle producera en knappast ens mätbar strålning vid den så kallade händelsehorisonten.

Något som kommer att leda till att de försvinner om ett svindlande antal år - vi talar här om tal med närmast ofattbart antal siffror.

Av en milt sagt något större praktisk betydelse är i så fall den globala uppvärmning han tar upp i uttalandet ovan. Här handlar det faktiskt inte om något drastiskt som kan hända om ett svindlande antal år utan om något helt katastrofalt som faktiskt kan inträffa snabbare än någon skulle vilja föreställa sig...

 
Stephen Hawking, bild från 1999 - eller något tidigare

Wednesday, July 11, 2018

Några grundläggande (och förvisso långtgående) antaganden...

1. Den absolut viktigaste frågan i världen är utan någon som helst tvekan att stoppa den globala uppvärmningen.

2. Uppvärmningen har gått snabbare än den stora majoriteten av forskare trodde för ett årtionde sedan. Det finns starka argument för att den inte endast kommer att öka, utan även accelerera. Det finns aspekter av den som snabbt kan leda till multiplikatoreffekter - jordens upptagande av värme ökar ju mer isarna smälter, värre växthusgaser än koldioxid kommer att frigöras i takt med att permafrosten smälter, bundet koldioxid i haven kommer att frigöras när oceanerna värms upp osv.

3. Det kan inte uteslutas att processen kommer att gå MYCKET snabbare än vad som allmänt antas.

4. Den framlidne fysikern Stephen Hawking har betonat att det inte finns någon säker övre gräns för hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Och att i det värsta scenariot kan det sluta med att jorden får ett klimat som liknar vår systerplanet Venus. Nu tror jag inte att det kan bli exakt lika hett som på Venus, pga det större avståndet från solen som jorden har. Men Venus har uppemot 500 grader Celsius vid markplanet Det skulle gott räcka med 200 grader, eller 150 grader, eller även 100 grader Celsius, för att den överväldigande majoriteten av livsformer på jorden ska utrotas.

5. Jag tror att en politik som förlitar sig på att uppmuntra marknadskrafterna att lösa problemet. i och för sig kan leda till vissa framsteg. Men det kommer att gå med snigelfart.
Och troligen så långsamt att det med stor sannolikhet kan vara för sent innan man kommit tillräckligt långt. För att det ska gå tillräckligt snabbt krävs någon form av planerad ekonomi.

6. Jag är inte alls någon anhängare av det POLITISKA systemet i Kina, men jag tror att det faktum att Kina genomför avgörande förändringar på detta område mycket snabbare än andra länder (förvisso utifrån ett förfärligt utgångsläge!) beror på att den kinesiska staten genom bland annat ägandet av i praktiken alla banker och den stora majoriteten av storföretagen har mycket större möjlighet att styra ekonomin (och därmed miljöpolitiken!) än vad de kapitalistiske länderna i väst har.

7. Genom den globala uppvärmningen har nödvändigheten av en planerad ekonomi fått en ny dimension. Förut kunde en del socialister använda slagordet "socialism eller barbari". Och kampen såg ut att stå mot ett system som automatiskt skapar stora ekonomiska klyftor mellan fattiga och rika. Och då finns det ju alltid de som kan tycka att sådana klyftor ju egentligen är sunda och "dynamiska". Det kan man sedan förvisso effektivt argumentera emot på olika sätt...

8. Men nu handlar det inte "endast" om att bekämpa ett system där de rika utsuger de fattiga, eller bekämpa en utveckling mot ”barbari”. Vi har att göra med ett system som är en dödsfälla för alla - inklusive de allra rikaste. Det spelar ingen roll hur privilegierad man är i övrigt - när jorden börjar koka hjälper det inte ett skvatt.

9. Det tvistas om det finns liv på andra ställen i universum, Kosmologen och fysikern Max Tegmark framkastar i sin bok "Vårt matematiska universum" att uppkomsten av liv kan vara så ytterst osannolikt att det kanske endast finns liv på ett ställe, i alla fall i VÅRT universum. Jag har ingen aning om han har rätt. Men om han har det skulle en skenade uppvärmning i slutändan kunna leda till att det enda liv som finns i hela vårt universum kommer att försvinna. I så fall kommer universum i framtiden att fortsätta att existera (och tyvärr kanske också expandera och lösas upp!) helt befriat från levande organismer...

Svarta hål

Idag läste jag ut Bengt Gustafssons bok "Svarta hål".

Den är fascinerande, och spännande, skriven. Man får reda på en massa både om forskningens nuvarande upptäckter och ståndpunkter, om forskningshistorien och om människorna bakom teorierna.

Det som började som en rent matematisk konstruktion -  byggd på Einsteins relativitetsteori, blev en mer konkret fysisk teori på slutet av 30-talet.

Denna förde sedan ett liv i skymundan, och motarbetades av ledande kosmologer. Men under sextiotalet ökade intresset snabbt för idén, och idag har observationer av (exempelvis)  förhållanden i galaxernas centrum i stort sett bevisat den.

Ämnet är spännande i sig, men forskningshistoriken är också spännande.

En sak som slog mig under läsningen var hur den kosmologiska diskussionen under den tid Sovjetunionen fanns, fördes nästan helt oberoende av, och över, den så kallade järnridån. Inte i någon högre grad under Stalintiden, förstås,  men både före och efter denna. Teorierna utvecklades i ett konstant utbyte mellan forskare i västvärlden och Sovjet.

Om man är åtminstone lite intresserad av ämnet kan boken rekommenderas. Jag visste en del om svara hål innan, men vet garanterat mycket mer nu.... Och jag har sällan läst en bok som behandlar ett sådant ämne på ett så medryckande sätt som just denna.

Thursday, June 28, 2018

Månens mörka sida

/På förekommen anledning: Den sida av månen som alltid är vänd från jorden är naturligtvis inte "mörk"., Det är ett uttryck som jag antar syftar på att vi inte kan se den . /

"Månens mörka sida" är vad den sida av månen som alltid är vänd bort från jorden ibland brukar kallas.  Det är på engelska förstås också titeln på en LP av Pink Floyd, men det är en annan historia.

Denna sida hade ingen människa någonsin sett före 1959. Eller rättare sagt det fanns en man som hette George Adamski - som sade sig ha sett den. På en resa han hävdade att an han hade gjort på ett flygande tefat. Han beskrev städer, och sade att det också fanns luft där. Inte speciellt många trodde honom, och efter den 26 oktober 1959 blev det än färre som trodde honom. Om ens någon.

För då publicerade Sovjetunionen de bilder som rymdsonden Luna 3 (som när det begav sig brukade kallas Lunik, inte Luna - bra att veta för den som söker i digitala tidningsarkiv!) hade tagit av just månens "baksida".

Det var stört omöjligt att hitta något som tydde på luft och städer. Den spontana reaktionen var dessutom att baksidan verkade mer monoton än "framsidan".

Prestationen kom att beundras även av de mest rabiata anti-kommunister. SvD:s ledare den 28 oktober 1959 hade rubriken "Månbragden".

Idag finns bättre bilder av baksidan, och den ser inte riktigt lika moroton ut. Men månskorpan är tjockare på baksidan och det har lett till att det varit svårare för lava att tränga igenom. .

Det anses numera bero på att månen tillkom genom att jorden kolliderade med en annan planet. Jorden var länge glödhet efter detta, och den heta jorden värmde upp den sida av månen som var vänd mot oss - så dess yta blev mycket tunnare. Så kunde den innersta heta inre delen av månen bryta igenom oftare och längre - vilket skapade mörka fält, som brukar kallas "hav".

"'Guter Mond, du gehst so stille' men vad har du mer att ge - du är filmad fram och bak, så var det inte mer med det" sjöng Anders Fugelstad i "Ingenting är längre som förut" från 1969 - tio år efter Luna-bilderna.

Men det är nog att ta i. Luna (som ju är det latinska namnet på månen - inte endast ett namn på sovjetiska månsonder!) har mycket att ge oss även nu - och förvisso även i framtiden.

Nedan är den första sovjetiska bilden av "the dark side of the moon".

En historisk bild, förvisso. Om än något suddig...

Thursday, June 7, 2018

Sputnik, NASA och rymdfartens privatisering

Kan man länka till "ryska trollfabriker"? Det tycker jag visst att man kan, om man är medveten om att de är propagandaorgan för en stat, om man läser dem kritiskt, och om man dubbelkollar kontroversiella påstående innan man får för sig att automatiskt "tro" på dem (vilket i sig är något man också bör göra med alla media, rysk media är definitivt inte ensam om att "trolla"!).

Att de är propagandaorgan betyder ju inte heller att de alltid måste ha fel.

Ett exempel.

Denna artikel kommer från webbsidan Sputnik, en rysk regeringsvänlig webbplats (om det finns någon papperversion nånstans vet jag inte). Den hade på sätt och vis långt tidigare en sovjetisk icke-digital föregångare, tidskriften Sputnik, som mellan 1967  och 1991 var namnet på en publikation, tryckt på papper, och utgiven på flera språk - och som närmast var Sovjetunionens svar på Readers Digest!

Nåväl - i artikeln på webbplatsen citeras NASA-chefen Jim Bridenstine, som verkar öppna för att privatisera centrala delar av USA:s rymdprogram. Mer konkret, just nu, handlar det om att planera för att sälja ut den internationella rymdstationen ISS till privata intressen - "outsourca" som det så vackert heter.

Jag upptäckte den igår närmast av en slump.

Citaten såg oklanderliga ut, men kontexten kunde  ju vara förvrängd i alla fall. Det som  fick mig att spontant tro på artikeln är att jag för ett tag sedan läste ut en bok av Chris Impey.

Impey är en känd astronom, en framstående populärvetenskaplig författare i USA, och en av världens främsta popularisatorer av Big Bang-teorin. Han är född i Storbritannien men har sedan 1983 verkat i USA. Han har givit ut ett stort antal böcker.  I en i övrigt ganska så deprimerande bok av honom, som jag alltså nyligen läste - How it ends: From you to the universe (som handlar om såväl din egen, som jordens, solsystemets, Vintergatans och universums slut!) - menar han också att rymdfärder i USA mer och mer kommer att drivas av privata initiativ.

Det uppskattar han tydligen - i boken avslöjar han sig både som ettrig antikommunist och som nyliberal - och han menar att det faktum att rymdfärder hittills varit en fråga för stater berodde på att de från början var en biprodukt av kalla kriget. Något han beklagar. Men nu verkar han se fram mot att rymdfärderna håller på att befrias från de tråkiga statsmakterna och som sig bör skötas av det privata näringslivet...

Idag gjorde jag sedan en rutinkoll som jag borde gjort redan igår. Och upptäckte till exempel - denna artikel.

Sputnik fantiserade tydligen inte. NASA tänker sälja ut ISS till privata intressen.

Och i USA planerar ju dessutom en excentrisk miljardär att organisera rymdresor till Mars, men jag trodde ändå att de ledande i NASA tänkte klarare än så. Men efter Sputnikartikeln och lite faktakontroll börjar man misstänka - att nej, det verkar de inte göra.

Om det är så, tycker jag att det är mycket sorgligt. Utforskning och "kolonisering" av rymden är en fråga för hela mänskligheten - en fråga om framtida överlevnad.

Där ska privata aktörer inte ha något att göra. Lika lite som i vård, skola och omsorg....  De skador de kan göra i rymden är faktiskt ännu större än den de kan göra i välfärdssektorn....

Wednesday, February 14, 2018

Bresjnjev och Kosygin som skeptiker - och censorer

Apropå det tidigare inlägget om UFO-rapporter i Sovjet 1968..

På något sätt var den korta öppningen för UFO-positiva forskare i Sovjet kring 1968 ett eko av Chrusjtjov-tidens mer fantasifulla period, även om just flygande tefat inte ingick i just Chrusjtjov-tidens koncept. Under Chrusjtjov fick ju Lysenko styra jordbrukspolitiken, och vad gäller rymdforskning kunde ledande auktoriteter i Sovjet spekulera om färgerna på växtligheten på Venus, att marsmänniskor byggde månarna Phobos och Deimos någon gång på 17- eller 1800-talen ( eftersom de inte upptäckts på 1700-talet, men först iakttogs under 1800-talet), om att rymdmänniskor flitigt besökt jorden under forntiden etc.

Så fort Chrusjtjov föll, föll ju också Lysenko, och även i rymdforskningen började man snart låta mer "skeptiska" (eller om man så vill tråkiga). Det där med UFO 1968 verkar vara ett återfall till Chrusjtjovtidens fantasifullhet, även om denna som sagt inte omfattat just UFO:s . Men sedan stramades det snabbt åt. Och då anklagades Zigel för att vara påverkad av idealistiska fantaster i USA. Hans UFO-sällskap tolererades i och för sig, men de fick efter ett tag inte publicera sig offentligt, utan fick endast karaktären av en privat diskussionsklubb.

Under Bresjnjev och Kosygin var linjen att Chrusjtjov varit en fantasifull "subjektivist",och att detta nu skulle ändras. Ett av uttrycken för det på det vetenskapliga fältet, var att man skulle undvika spekulativa utsvävningar. Det var väl därför UFO-perioden i sovjetisk media blev så kort.

Det bör förstås påpekas att själva idén att staten ska kunna förbjuda åsikter om vetenskap och kultur var ett arv från stalinismen. Hur galna än en del åsikter skulle kunna ansetts vara, borde de naturligtvis ha bemötts i en öppen debatt.

Under Sovjetunionens tio första år var den vetenskapliga debatten och kulturlivet i stort sett helt fritt, medan den politiska debatt som faktiskt fördes hade begränsningar. Endast de som godtog sovjetsystemets existens och inte ville återuppta kapitalismen fick delta i den.

När vänsteroppositionen förbjöds i december 1927, inleddes en strypning av den inomsocialistiska politiska debatten. Och efter att även högeroppositionen krossats ett år senare började stalinisterna också ge sig på kultur och vetenskap. (Och för den delen religion och filosofi etc.)

Det skapade ett system som i princip var helt totalitärt, fram till Stalins död. Men även efter dennes död fanns mycket av den stalinistiska kontrollen över både vetenskap och kulturliv kvar, vilket Zigels öde är ett exempel på.

Monday, February 12, 2018

När Sovjetpressen började intressera sig för UFO:s

Lite kuriosa.

Idag för femtio år sedan (12 februari 1968) rapporterar Svenska Dagbladet att den sovjetiska pressen gjort en helomvändning i sin rapportering om UFOs/ "flygande tefat". Tidigare hade man avfärdat sådana rapporter som borgerliga fantasifoster i väst, typiska för vidskepliga strömningar i den kapitalistiska världen.

Nu publicerar man till synes oförklarliga rapporter från västvärlden, utan att avfärda dem som fantasier, och det förklaras att sådana oförklarliga rapporter även finns i Sovjetunionen.

SvD intervjuar sovjetiska forskare som Felix Zigel som säger att man inte kan veta vad det är, men att den utomjordiska hypotesen inte är utesluten.

Egentligen är det logiskt. Redan 1961 publicerade den australiske kommunistiska journalisten Wilfred Burchett en bok om Gagarins rymdfärd, som även översattes till svenska. Där intervjuade han ledande sovjetiska forskare som bland annat argumenterade för att de båda marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, byggda av marsmänniskor.

Till och med åsikter som liknar de som senare i väst drevs av Erich von Däniken fördes då fram - att det finns belägg för att rymdmänniskor tidigare besökt jorden och var ansvariga för en del av de tidigaste monumenten i ex.vis Egypten.

Om sådana spekulativa teorier kunde föras fram i Sovjet redan i slutet av 50-talet var det ju ologiskt att man ändå kategoriskt förnekade "flygande tefat"...

Därför var svängningen 1968 ganska följdriktig....

Men faktum är att officiella sovjetiska astrofysiker under sent 50- och tidigt 60-tal ofta var mycket mer "flummigt" spekulativa än sina kolleger i USA och västvärlden. I Sovjet rådde då rymdfeber, och entusiasmen för det egna rymdprogrammet var nog en orsak. Det var ju lättare att entusiasmera sig för detta om man antog att rymden innehöll mera intressanta saker än bara plasma, giftiga gasmoln och/ eller grus och sten..
-------------------------------.
Tillägg
Lite kuriosa.

Idag för femtio år sedan (12 februari 1968) rapporterar Svenska Dagbladet att den sovjetiska pressen gjort en helomvändning i sin rapportering om UFOs/ "flygande tefat". Tidigare hade man avfärdat sådana rapporter som borgerliga fantasifoster i väst, typiska för vidskepliga strömningar i den kapitalistiska världen.

Nu publicerar man till synes oförklarliga rapporter från västvärlden, utan att avfärda dem som fantasier, och det förklaras att sådana oförklarliga rapporter även finns i Sovjetunionen.

SvD intervjuar sovjetiska forskare som Felix Zigel som säger att man inte kan veta vad det är, men att den utomjordiska hypotesen inte är utesluten.

Egentligen är det logiskt. Redan 1961 publicerade den australiske kommunistiska journalisten Wilfred Burchett en bok om Gagarins rymdfärd, som även översattes till svenska. Där intervjuade han ledande sovjetiska forskare som bland annat argumenterade för att de båda marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, byggda av marsmänniskor.

Till och med åsikter som liknar de som senare i väst drevs av Erich von Däniken fördes då fram - att det finns belägg för att rymdmänniskor tidigare besökt jorden och var ansvariga för en del av de tidigaste monumenten i ex.vis Egypten.

Om sådana spekulativa teorier kunde föras fram i Sovjet redan i slutet av 50-talet var det ju ologiskt att man ändå kategoriskt förnekade "flygande tefat"...

Därför var svängningen 1968 ganska följdriktig....

Men faktum är att officiella sovjetiska astrofysiker under sent 50- och tidigt 60-tal ofta var mycket mer "flummigt" spekulativa än sina kolleger i USA och västvärlden. I Sovjet rådde då rymdfeber, och entusiasmen för det egna rymdprogrammet var nog en orsak. Det var ju lättare att entusiasmera sig för detta om man antog att rymden innehöll mera intressanta saker än bara plasma, giftiga gasmoln och/ eller grus och sten..
-------------------------------.
Tillägg
Om man kollar lite ser man att den officiella inställningen i Sovjet i denna fråga efter ett tag svängde tillbaks till den gamla linjen. Zigel själv tilläts att bilda Sovjets första UFO-sällskap, men förbjöds efter ett tag att offentligt driva sin linje i denna fråga.

Thursday, August 17, 2017

Om det där med strålning...

Jag har tidigare skrivit och (mycket försiktigt) försökt argumentera för att "elöverkänslighet" inte endast kan ses som ett psykologiskt fenomen. Att det verkar sannolikt att det finns någon kärna i detta, som på något sätt är kopplad till något reellt,

Bakgrunden är den att jag direkt känner kanske fem personer (och dit räknar jag inte mig själv...) som definierar sig själva som elöverkänsliga - och indirekt känner ännu fler.

Här ska jag - också mycket försiktigt - försöka gå lite längre. Väl medveten om att detta är minerad mark...

För det första är det ju så att den moderna dator- och mobilteknologin har gjort att vi ständigt är omgiven av en ny typ av starka elektromagnetiska fält. Mobilmaster, trådlösa bredband mm. mm. Det finns alltså en grupp människor som säger sig inte tåla detta. De förlöjligas mycket ofta, och den allmänna inställningen tycks vara att se det hela som en ny, säregen form av hypokondri. Med den stora skillnaden att gammaldags hypokondriker trodde sig ha existerande sjukdomar, medan elöverkänsliga - eller så sägs det - tror sig ha en sjukdom som inte ens existerar.

Det som förvånar mig är tvärsäkerheten hos opponenterna. Den typ av ständiga elektromagnetiska kraftfält som numera omger oss har som sagt inte funnits förut. Hur kan man så kategoriskt avvisa människor som säger sig få obehag av dessa?

Jag tänker här inte ta ställning till påståenden och motpåståenden om det redan idag finns bevis för att de elektromagnetiska fält vi lever med är farliga. Men jag tänker ifrågasätta de tvärsäkra påståendena att vi vet att de inte är det.

Någon gång när jag var 10-11 år fick jag syn på en udda pamflett. Det måste varit i mitten av 60-talet och pamfletten verkade för mig vara extrem. Den handlade om kärnkraft. Den gav ett för mig nästan sektigt intryck, och hävdade med ett aggressivt tonfall att kärnkraft var farligt. Jag tyckte det verkade snurrigt. Att kärnvapen var farligt var ju uppenbart - om de inte var farliga skulle de ju inte kunna användas som vapen- men civil kärnkraft? Nej, det lät som sagt snurrigt.

Jag hade läst en populärt hållen bok av en Heinz Haber. utgiven i samarbete med Walt Disneys förlag, som på ett övertygade sätt verkade visa att civil kärnkraft var ett löfte, ett framtidshopp om mer energi, om hälsa, och om fred. Den hette ”Vår vän atomen”. Det var den allmänna synen ca 1965. De som stod utanför denna syn kunde avfärdas som, tja, mer eller mindre galna.

Femton år senare var bilden en annan. Det var efter Harrisburg, och nu var de flesta överens om att man faktiskt skulle avveckla kärnkraften. Det ordnades till och med en folkomröstning om saken och i den segrade en linje som sa att kärnkraften verkligen skulle avvecklas - "med förnuft".

Mot var framförallt moderater och Moskvakommunister. Men i självaste Sovjet inträffade snart en olycka som var värre än den i Harrisburg. Synsättet hade svängt mycket snabbt. och mycket drastiskt.

Man kan ta hur många exempel som helst på att det ofta tar tid med att upptäcka faror med nya teknologier - eller vanor. I västvärlden har man rökt i hundratals år. - men det var först på den senare delen av 1900-talet som bevisen hade ackumulerats för att denna vana kunde orsaka cancer och hjärtinfarkter.

Någon gång i början av 1900-talet uppstod ett nytt mode - att det var höjden av skönhet att bli så brun som möjligt, Människor började lägga sig på sandstränder, för att utveckla denna hudnyans. Eller efter ett tag något ännu värre - gå till solarier där de utsatte sig själva för ultraviolett strålning i stora mängder. Att man av detta kunde få hudcancer var något som inte upptäcktes förrän efter en ganska så lång tid.

När röntgenstrålning började användas använde man inte några skydd, Efter en lång serie av obehagliga erfarenheter insåg man ändå att denna typ av strålning kunde skada. Numera går sköterskor och läkare bakom en skärm varje gang de röntgar en patient

Kärnvapen, var det. Att dessa hade en (för fienden) farlig sprängverkan var ju uppenbart, annars skulle ju vapnet inte finnas. Men USA.s armé försökte ganska länge övertala människor om att det var den enda faran, De gjorde propagandafilmer där soldater fick vara i närheten av provsprängningar, och sedan besätta det bombade området. Det förklarades att detta inte alls var farligt. Cirka tio år senare hade många av dessa soldater dött i förtid.

Jag säger alltså inte att jag vet att de som varnar för den ökade strålningern från olika elektromagnetiska fält definitivt har rätt. Jag säger något mycket mer modest. Jag säger att det är oklokt att automatiskt avfärda deras symptom, och farhågor, och mer eller mindre idiotförklara dem. Som jag visat i ett tidigare inlägg beter sig elöverkänsliga (oftast) inte alls som klassiska hypokondriker.  En klassik hypokondriker kommer att tro sig få en ny sjukdom efter att hen överbevisats om att hen inte hade den sjukdom hen trodde att hen hade....

Elöverkänsliga brukar inte automatiskt utveckla nya former av rädsla om de slipper el. De brukar må bättre.  Och ju längre de har kunnat skydda sig ju bättre mår de – för det mesta.

Vi har som sagt fått en ny typ av elektromagnetisk omgivning runt omkring oss. Somliga säger sig alltså inte tåla denna. De bemöts som sagt ofta med hån, förlöjligade och närmast förakt. Detta är vare sig moraliskt - eller rationellt.

Elöverkänslighet

/Från min huvudblogg 23 oktober 2016/

Har just läst ut en bok av Gunni Nordström, Mörkläggning: Elektronikens rättslösa offer (Hjalmarson & Högberg 2000). Jag fick den tillskickad mig av en person som mailade mig för ett tag sedan. Hon tyckte att jag borde skriva om elöverkänslighet.

Detta är ett ämne som jag i stort sett inte vetat ett dugg om. Och de ev. åsikter jag trots detta har haft kan nog beskrivas som en försiktig skepticism.

Som i sin tur förmodligen bottnar i att jag växte upp i en familj där båda mina föräldrar hade diverse alternativmedicinska åsikter, som jag mycket tidigt blev skeptisk mot...

Jag har alltså läst boken nu; det tog ett tag eftersom jag läser långsammare än förut. Den var intressant på många sätt. Det som gjorde mig mest förvånad var nog hur starkt den betonade risken med de kemikalier som frigörs i samband med användande av elektricitet. Jag hade uppfattat att teorierna bakom ett begrepp som elöverkänslighet nästan enbart handlade om faran med elektromagnetiska kraftfält. Det stämmer i alla fall inte för denna bok.

I boken finns ett myller av uppgifter som är lite svåra att utvärdera. En hel del klassiska skeptikerargument bemöts, på ett åtminstone för mig relativt övertygande sätt.

Det finns också en rad fallbeskrivningar om personer som varit drabbade. De ger ofta ett övertygande intryck; dessutom finns det en del som stämmer in på de personer jag känner som själv ser sig som elöverkänsliga.

Jag känner kanske direkt fem personer som upplever sig som elöverkänsliga, Och ett stort antal andra känner jag till så att säga indirekt (bekanta till bekanta). De har en del gemensamt, och många av de fall som beskrivs i boken stämmer ganska bra in i den bild som jag har fått av dem.

De människor jag känner/känner till som är drabbade av detta (ja, de är ju drabbade, och de är ju de facto elöverkänsliga, alldeles oavsett vilka teorier om orsakerna bakom detta man vill tro på - så jag kommer att använda dessa termer, utan citationstecken!) har haft en fas av mer vaga symptom, som ganska så snabbt förvärrats och lett till ett nästan outhärdligt tillstånd.

Detta tillstånd har de sedan efter ett tag hanterat genom att de i möjligaste mån försökt undvika elektriska spänningsfält. I många fall också starkt ljus, eftersom en bieffekt av tillståndet ofta verkar vara en ökad ljuskänslighet.

Det intressanta är nu detta. När de vistas i "elsanerade" miljöer upphör obehaget. Inte endast tillfälligt - personer som en längre tid vistats i miljöer med endast en minimal elektricitet mår konstant bättre. Och de som haft ljuskänslighet som en sorts tilläggssymptom upplever att detta efter ett tag avtar. Och dessutom brukar det efter en lång period med så lite elektricitet (och elektromagnetiska fält)  som möjligt, bli möjligt för dem att stå ut även med doser av elektricitet som de tidigare inte klarat av.

Vad beror allt detta på? Jag har ingen bestämd åsikt, men jag tycker att det vanliga scenario som jag beskrivit ovan talar emot att det endast skulle vara ett rent psykologiskt fenomen.

Om elöverkänslighet endast vore en avspegling av psykiska konflikter och problem, borde väl det sett ganska så annorlunda ut. Lättnaden när man lever med en mycket reducerad elektricitet omkring sig borde i så fall - tycker jag, utifrån någon form av allmänt psykodynamisk grundsyn – vara tillfällig, övergående, och snart ersättas med andra symptom.

Om det hela inte hade ett skvatt med elektriciteten i sig att göra, borde förbättringen inte alls bli permanent. Den underliggande orsaken skulle i så fall ligga kvar - och rimligen leda tills andra typer av obehag - exempelvis av hypokondrisk art. Men så har inte varit fallet i de fall jag känner till.

Vi har idag alltså ett visst antal människor som får både obehagliga upplevelser och (ofta) konstaterade kroppsliga symptom av att befinna sig nära (för dem) alltför starka elektriska fält. Upplevelser och symptom som försvinner eller kraftigt reduceras när de slipper vara i närheten av dessa. Ett försvinnande som alltså är permanent, så länge de befinner sig i i stort sett elfria miljöer.

Det är förstås teoretiskt möjligt att hela denna komplicerade mekanism ytterst ändå kan härledas till någonting "rent" psykologiskt, men jag betvivlar det. Och framförallt är det inte det mest väsentliga.

Om människor får symptom och problem av elektromagnetiska fält, borde det väl vara rimligt att de ska få slippa sådana, alldeles oavsett spekulationer om vad det "egentligen" handlar om. Speciellt som det inte verkar finnas några andra metoder som leder till klara förbättringar....

En sak som stör mig lite är förresten den hånfullhet som ibland riktas mot elöverkänsliga. Nyligen fanns det ett fall där en känd kvinnlig journalist visade sig skriva invandarfientliga utfall under pseudonym. Det togs upp av media, vilket jag tycker var helt legitimt. Hon skrev mycket obehagliga saker, och det var ju bra att detta belystes.

Men så kom någon på att denna kvinna dessutom var elöverkänslig. Då kom genast en uppsjö av kommentarer som ungefär sade: "Inte nog med att hon är rasist, hon är 'elöverkänslig' också, fniss fniss. Där ser man att hon verkligen måstre vara rubbad".

Det var ganska så lågt. Att en känd journalist skrev anonyma invandrarfientliga utfall var värt att ta upp. Att hon förutom det var elöverkänslig hade faktiskt noll betydelse i sammanhanget. Det finns elöverkänsliga med alla tänkbara politiska åsikter, men här försökte en del skapa en sorts poäng genom att i retoriken koppla ihop "skumma" åsikter med "skumma" symptom...

Och genom den typen av retorik skapar man ett klimat som gör att man inte diskuterar verkliga problem på ett allvarligt sätt.

Avslutningsvis, en sorts sammanfattning. Jag har ingen bestämd åsikt vad gäller orsakskedjor, mer än att jag inte tror att det endast handlar om ett rent psykologiskt fenomen. Det kan med stor sannolikhet också finnas psykologiska faktorer med i bilden, men det ser inte ut att kunna reduceras ner till endast det....

Men det väsentliga är ändå att det handlar om ett reellt problem, alldeles oavsett orsaker. Som bör behandlas som ett sådant och inte snabbt avfärdas med någon allmänt slapp VoF-retorik....
--------------------------------------------------------------------------
FOTNOT.
Någon har undrat vad "VoF" är för något. Det är en förkortning av Vetenskap och folkbildning, Sveriges kanske mest kända sammanslutning av organiserade pseudoskeptiker.