Plasmakosmologi...

Utan att på något mer seriöst sätt "ta ställning" för plasmakosmologin vill jag bara länka till http://plasmauniverse.info/ eftersom jag tycker - så där rent amatörmässigt - att den på något sätt tilltalar mig.

Läsvärt om pseudoskepticism

På webbsidan Plasma-universe.com kan man ta del av denna läsvärda artikel.

Den heter "Pseudoskepticism" och de definitioner av detta begrepp man kan ta del av där  känns nästan deja vu-liknande för den som har  tagit del av en hel del fyrkantiga utgjutelser och mobbliknande drev på Vetenskap och Folkbildnings forum!

Läs och begrunda...

Men eterrn kanske finns och påverkas av jorden?

Nu kommer jag nog att bevisa att jag är en idiot. Att jag inte förstår de enklaste saker, eller den mest uppenbara (?) matematik. Låt gå för det. Så är det nog. Men det är inte på något sätt något fel med att vara idiot så jag skriver detta i alla fall.

Det finns något som brukar kallas Michelson-Morleys experiment, något som chockade forskarvärlden vid förra sekelskiftet och som ledde till Einsteins relativitetsteori.

I princip går det ut på detta. Experimenten visade att ljuset alltid passerar oss med exakt samma hastighet oavsett om vi rör oss mot eller från ljuskällan. Jorden roterar ju, så på den plats vi befinner oss kommer vi att antingen röra oss mot eller från solen. Men ljuset från solen kommer att passera oss exakt lika snabbt vare sig vi rör oss mot eller från solen.

Detta visade Michelson och Morley. Jag har ingen anledning att betvivla detta, inte alls.

Einstein byggde sin speciella relativitetsteori på saken. Där generaliserade han utifrån Michelson och Morley. Oavsett vilken rörelse vi har i förhållande till en ljuskälla kommer ljuset från denna att passera oss med exakt samma hastighet. Om vi rör oss i halva ljushastigheten mot en ljuskälla borde ju ljuset från denna rent sunt förnuftsmässigt gå mycket snabbare i förhållande till oss. Men nej, det kommer att gå förbi oss med exakt ljusets hastighet

Detta ska sedan förklara med att tiden hos oss påverkas av vår rörelse. Eller nåt.

Men vänta ett tag nu. Anta alltså igen att vi är på ett laboratorium som rör oss mot en ljuskälla. Sunt förnuftsmässigt borde alltså ljuset från denna passera oss lite snabbare. Men nej, det gör alltså det inte, och en matematikervän till mig förklarade detta med att klockorna hos oss går lite annorlunda pga av vår rörelse mot ljuskällan. Jag antar att de sålunda i detta fall går lite långsammare.

Men anta att vi i samma sekund på samma laboratorium också mäter ljuset från en ljuskälla som ligger bakom oss och som vi alltså rör oss ifrån. Sunt fönuftsmässigt borde ju detta ljus passera oss lite långsammare. Men nej, det gör det inte, och det beror återigen på att tiden påverkas av vår rörelse. Men i detta fall i motsatt riktning. Klockorna på vårt laboratorium borde nu gå lite snabbare, antar jag.

Jag tar det en gång till. Vi mäter alltså hastigheten från ljuset från en ljuskälla vi rör oss mot. Det borde gå snabbare än ljusets hastighet men gör det inte pga att våra klockor går långsammare. På samma ställe mäter vi hastigheten hos ljus från en ljuskälla som vi rör oss ifrån. Der borde gå långsammare men gör det inte - pga att klockorna på samma laboratorium nu går snabbare? Eller?

Får nu en helt befängd idé. Har verkligen Michelson-Morleys experiment utförts någon annanstans än på jorden? För om så inte är fallet har jag en ganska så udda fundering.

Man skulle kunna förklara Michelson/Morleys resultat utan vare sig relativistiska paradoxer eller en  bisarr geocentrism om man antar existensen av en eter, som lokalt påverkas av jordens dragninskraft. En eter som i jordens omedelbara närhet följer jorden, ungefär som luften. Det innebär att varje ljussignal som utifrån kommer in i jordens del av etersystemet rör sig med samma hastighet i förhållande till jorden. . . Då rör sig inte jorden genom etern utan en del av etern är stillastående i förhållande till jorden.

Teorin är faktiskt möjlig att testa, för det innebär att Michelson/Morley-typ av experiment skulle få helt andra resultat om de utförs av rymdsonder som har lämnat jordens omedelbara närhet....

Truman Bethurum om det första mötet med Aura Rhanes

Nedanstående är märkligt nog den text som kanske gav mig störst hopp under min barndom. Det är ett brev från Truman Bethurum till Max B Miller, författaren till boken "Flying Saucers - fact or fiction?" (svensk översättning "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?, 1959). Jag läste den svenska upplagan i sju- åttaårsåldern och just detta brev var väl det som grep tag i mig mest. Då uppfattade jag texten som trovärdig och övertygande. Brevet skrevs före Bethurums bok "Aboard a flying saucer" som jag tyvärr än idag inte fått tag i. Däremot har jag ju läst den postumt utkomna boken "Messages from the people of the planet Clarion: The true experiences of Truman Bethurum" (1995).
_________________________________________________
"I juli 1952 arbetade jag i Nevada på huvudväg nr 91, en elva á tolv (svenska) mil från Las Vegas åt Salt Lake City-hållet. Jag hade överflyttats från dag-till nattskift och arbetade från kl 16. 00, ibland ända till 8 nästa morgon. Mitt arbete bestod huvudsakligen i att svara för fyra tankbilar, som transporterade vatten från Moody River till två reservoarer för vattenbegjutning av den nybyggda vägbanan ute i öknen.

När jag hade jobbat en kort tid, berättade några kamrater att hela det s.k. mesa-området en gång i tiden varit täckt av vatten och att man ännu kunna finna ovanliga snäckor, som bevisade detta. En natt i slutet av juli, då jag förvissat mig om att allt arbete gick som det skulle gjorde jag därför med vederbörligt tillstånd ett besök på området för att söka få tag i några souvenirer. Jag hade tagit med en ficklampa som jag fick god användning för, men kunde ändå inte finna vad jag letade efter. Det hade väl gått en timme, sedan jag vid halv fyra-tiden lämnade arbetsplatsen, då jag vände min fyrhjuliga militärtruck mot nordost och beslöt att ta mig en kort lur, förvissad om att det gryende dagsljuset skulle väcka mig,

Jag hade väl sovit en halvtimme eller något mer, när jag på ett oförsynt sätt väcktes av av något, som närmast liknade ett mummel - ett lågt samtal på ett obegripligt tungomål. Min första tanke var att basen eller någon annan skulle spela mig ett spratt för att jag hade somnat. Men när jag lyfte på huvudet, upptäckte jag genast att det inte var fallet. Omkring åtta småväxta män stod i en halvcirkel framför och till höger om trucken, kanske två á tre meter bort, och tydligen lika nyfikna som jag.

Min första tanke var att söka komma iväg så fort som möjligt, även om jag då först måste backa och svänga runt. När jag reste på mig för att kunna se bättre, tog en av männen några steg framåt mot mig och sade någonting med låg röst och fortfarande obegripligt för mig. Jag skakade på huvudet för att visa att jag inte förstod honom. Han ropade då strax:
-Du säger det.
-Gode Gud, utbrast jag, talar ni engelska, också?
-Vi har inga svårigheter med något som helst språk, svarade han.

Av deras utseende att döma tycktes de vara av latin-amerikanskt ursprung. Mitt hjärta dunkade - av fruktan och upphetsning skulle jag tro. Jag beslöt att stiga ur trucken och skaka hand med dem, som en vänlig gest. När jag vände mig om för att stiga ur, fick jag omkring 25 meter längre bort syn på ett ofantligt tallriksformat flygande tefat, omkring 100 meter i diameter och 5 a 6 meter "djupt". Bråkdelen av en sekund undrade jag, om det möjligen kunde vara någon sorts filmattrapp, men vid närmare eftertanke förstod jag, att det inte kunde vara fallet.

När jag sträckte fram handen för att hälsa, ställde de upp på ett led nästan som militärer för att i all sin iver i tur och ordning få skaka hand med mig. Bara en av dem försökte tala med mig och besvara mina frågor. De gav mig inte en enda fråga, och den uniform de hnde verkade mycket militärisk, liksom deras sätt att ställa upp för hälsning.

-Har ni en kapten? frågade jag.
-Javisst.
-Kunde jag kanske få lov att tala med honom?
-Ja, naturligtvis, svarade deras talesman. Han tog med sin vänstra hand ett fruktansvärt hårt grepp om min högra arm alldeles ovanför armbågen. (Det gjorde mig inte precis lättare till mods.)
Sedan frågade jag om de kom från något land i Europa.
-Nej, svarade han. Vi har vårt hem i ett land, som ligger mycket långt härifrån.

När jag hade bett att få tala med deras kapten, hade jag på en del ansikten observerat ett småleende, som gjorde mig något eftertänksam. "Jaha, så är det. Och ingen ska någonsin få veta vad som har hänt mig"! Han tillade:
- Du får tala med kaptenen i skorven.
Vilket namn för en sådan sak, tänkte jag

Min ledsagare svängde mig nästan runt och satte iväg mot tefatet, som tycktes sväva omkring en meter över marken. När vi närmade oss, sänkte det sig ytterligare en bra bit och lutade samtidigt ner den sida som var närmast. Det fanns bara ett trappsteg och ett räcke vid ingångens högra sida. Han nästan stötte mig fram mot kanten till tefatet. Greppet om armen hade lossnat något, men han släppte inte taget helt och hållet. Jag var väl ett huvud längre än han och jag vägde ca 90 kilo.

Inuti tefatet gick vi först utför ungefär 15 meter, tog sedan av till vänster och kom genom en dörrliknande öppning i ett rum, ungefär 3 gånger 4 meter stort och inrett till en med kontor kombinerad salong. Jag trodde knappast mina ögon när jag upptäckte, att kaptenen var en yppig kvinna, kortare än någon av männen, snyggt klädd och även hon med ett typiskt latin-amerikanskt utseende: kolsvart hår och olivfärgad hy. Hon kunde kanske vara ungefär 40 år gammal.

Hon reste sig och smålog. Mannen släppte genast min arm. Jag vände mig om för att säga något till honom. men han försvann genast. Jag såg återigen på kaptenen, men kunde inte med den bästa viljan i världen finna på någonting att säga. Efter några sekunder smålog hon igen och sade: "Tala ut, min vän. Du är icke förtrollad."

Då jag hade talat och frågat i en halv timmes tid insåg jag, att de inte var européer. Hon omtalade inte sitt namn och inte heller namnet på deras hemplanet, men lät mig förstå, att de färdades interplanetariskt och var väl underrättade om vad som försegick både på jorden och de andra planeterna. Hon var vänlig och språksam, men frågade bara, vad vi kallade det här området för, vilket var Mormon Mesa, Nevada. (Hon berättade senare att hon hette Aura Rhanes och kom från planeten Clarion. Hon tillade att Clarion absolut inte var känd under något annat namn och gav mig en längre utläggning om saken.)

Jag hade beslutat att inte omtala den här episoden för någon då jag visste att man skulle kalla mig för lögnare. Men då jag återvände till mitt arbete kort efter soluppgången, frågade basen:
-Måste Joe gå ner med sitt plan där ute där du var?
-Nej, svarade jag,
-Var det ett trafikflygplan, som landade där ute i närheten? frågade han då.
-Nej. blev mitt svar än en gång.
-Jag kunde se någonting, som gick ner där borta, men hörde inget ljud. Om det nu inte var Joes plan, vad var det då?

När jag till slut föll till föga och omtalade hela historien, gav han mig en fientlig blick, och då nyheten spred sig, började alla att se snett på mig."
_________________________________________________
Så långt Truman Bethurum. Det bör sägas att det intryck texten gjorde på mig som barn inte bör underskattas. Det var enormt.

Jag vill också påpeka att jag redan då noterade undertexten i avsnittet om personalens småleenden när Bethurum frågade efter kaptenen. I berättelsen tolkade han leendena som något hotfullt, men om man läser texten ser man att dessa leenden ju syftade på att Bethurum som en självklarhet utgick från att kaptenen måste ha varit en man. Detta gjorde stort intryck på mig i sju-åttaårsåldern, och bidrog till att jag då fann texten trovärdig...

Bortom universum?

I ett väldigt flummigt inlägg, "Kosmologiska funderingar", som jag skrev 31 december 2010, tillät jag mig betvivla den gängse Big Bang-modellen och skrev bland annat detta:

"Varför utgå att allt fanns inbyggt från början i något mystiskt kvantsprång som aldrig kan bevisas (det är ju lite lustigt att man använder en modell som baseras på iakttagna avvikelser i elementarpartiklars rörelsemönster för att förklara hela universums uppkomst!) - när det SKULLE kunna vara så att det finns saker (kraftfält? andra universa? okända materie- och energityper? etc. etc. ) utanför det vi ser som "universum" - som skulle kunna leda till exempelvis systemkollapser och accelererade expansioner hos "oss". "

Då var jag inte så uppdaterad, och trodde att en Big Bang-teori som innefattade en expansion som berodde helt på interna faktorer och som innehöll element som inflation och universums uppkomst genom en kvantfluktuation nästan helt dominerade den kosmologiska diskursen. Jag visste inte att det hade börjat hända en hel del saker på den fronten.

I en intressant artikel på discovery.com, som faktiskt skrevs innan jag satt och funderade nyårsafton 2010 kan man se ett exempel på detta. Här utvidgas det fenomen som tidigare kallades för "den stora attraktorn"och förklaras utifrån en teori att ett annat universum påverkar processer i vårt universum. Jag skulle nog snarare vilja säga att en annan materieanhopning i universum påverkar vår del av universum - men det är ju en semantisk fråga.

Nu kan någon invända att orsakerna till själva expansionen inte berörs av denna teori, men det är numera inte svårt att hitta andra teoretiker som även förklarar även denna med externa faktorer, som till exempel kollisioner med andra universa (eller som jag skulle vilja säga, med enheter utanför det kända universum!).

Hur som helst - det börjar komma fler och fler exempel på ett tänkande, baserat på observationer, som i slutändan kan betyda slutet på Big Bang-teorin. Man kan ju alltid hoppas....

Jorden kan bli som Venus

Om växthuseffekten fortsätter kan det värsta scenariot bli att jorden kommer att få ett klimat som liknar det på sin systerplanet Venus, säger den kände astronomen Stephen Hawking.

Bra att han tar upp det på det sättet. Farorna med växthuseffekten handlar ju inte "endast" om höjda vattennivåer, stormar eller torka. En okontrollerad växthuseffekts yttersta konsekvenser kan helt uppenbart bli skapandet av en dynamik som i slutändan blir ett hot mot allt mänskligt liv, och kanske allt liv på jorden.

Var är Hannes Alfvén när vi behöver honom?

Under de senaste åren verkar kosmologin ha hamnat i någon form av kris. Det konsensus som fanns i låt oss säga mitten av 90-talet verkar ha ersatts av ett rent kaos. Den ena nya fantasifulla teorin ersätter den andra.

Det gemensamma för dem är dels att de huvudsakligen bygger på avancerade matematiska modeller (ofta med ett ytterst bräckligt stöd i nya observationer), dels att de är just - fantasifulla.

Några exempel på hur tankegångarna går.

Universum uppkom från ingenting genom en kvantfluktuation, och nya kvantflukuationer i vårt universum skapar ständig och jämt nya universum - i andra dimensioner.

Universum kan ha varit "krökt " och "slutet" redan från början. I så fall hade det en oändlig täthet, men på en oändligt liten punkt. Eller så var det "öppet" och "platt" från början och då, hör och häpna, var det redan från början oändligt stort - OCH oändligt tätt. Sedan expanderade det, vilket är möjligt trots dess oändlighet eftersom det finns olika storlekar även av oändligheter.

Det skapas ständigt nya universum, en process som kommer att pågå i oändlighet. Men den har inte pågått i oändlighet - en gång i tiden skapades det första universumet någonsin. Och då som ett resultat av en kvantfluktuation i ett tidlöst icke-rum.

Universum har 10 rumsdimensioner men alla utom 3 är "hoprullade" och så pyttesmå att de inte märks.

Det hittills nämnda är inom ramarna för mainstream-teorin, som ju bland annat innefattar Stephen Hawking.

Delvis utanför, kanske, finns strängteorien som talar om nästan oändligt tunna strängar miljarder ljusår långa, och om att det finns inte mindre än 16 rumsdimensioner.

Annars finns det de som tror att universum regelbundet kolliderar med ett annat parallelluniversum, som finns i en annan dimension. Eller att universum har krockat inte mindre än fyra gånger med andra universa, vilket antas visa sig i den kosmiska mikrovågsstrålningen . Eller att universum kommer att gå mot en oerhörd gleshet, ända tills det blir tillräckligt glest. Då kommer den matematiska logiken i glesheten göra att den på mindre än en nanosekund förvandlats till en oändlig täthet. Anledningen är att ekvationerna för nästan oändlig gleshet liknar de för oändlig täthet.

Ingen har förstås någonsin iakttagit strängteorins strängar. Ingen har någonsin kunnat iaktta fler rumsdimensioner än tre.

Den kosmiska mikrovågsstrålningen används regelbundet för att "bevisa" en rad olika motstridande teorier.

Och så vidare.

OK, alla dessa teorier är kanske verkligen oerhört seriösa, och min skepticism kanske är en direkt pinsam lekmannainställning. Från en person som aldrig fick mer än 3:a i matte i grundskolan, och som sedan dess i stort sett lyckats undvika detta ämne....

Men vad jag ifrågasätter är just metoden att med den ena "eleganta" matematiska modellen efter den andra tro sig kunna se den uppenbarade sanningen om hur universum ser ut. Ja, rentav formulera "the theory of everything" som Hawking talar om. Matematiken kommer först, observationerna kan sedan tolkas utifrån de eleganta ekvationerna.

Hannes Alfvén har skrivit en hel del träffade om denna inställning. Obs att jag inte alls har någon bestämd åsikt om hans plasmakosmologi men det finns något i hans inställning som känns uppfriskande. Lite av den grundinställningen skulle behövas i den kosmologiska debatten idag. Tycker jag. Men jag är alltså som sagt en lekmammadilettant, som är dålig i matte. Så ta det som ni vill.

Men här ska jag i alla fall lägga ut några tänkvärda citat från Hennes Alfvén som alla är tagna från Eric J Lerners "The Big Bang Never Happened".

“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (“The big bang never happened”, s, 127)

“The reasons why so many attempts have been made to guess what was the state of the Universe several billion years ago is probably the general belief that long ago the state of the Universe must have been much simpler, much more regular than today, indeed so simple that it could be represented by a mathematical model which could be derived from some fundamental principles through very ingenious thinking. Except from some vague and unconvincing reference to the second law of thermodynamics, no reasonable scientific motivation for this belief seems to have been given. This belief probably emanates from the old myths of creation. God established a perfect order and “harmony” and it should be possible to find which principles he followed when he did so. He was certainly intelligent enough to understand the general theory of relativity, and if He did, why shouldn´t He create the Universe according to its wonderful principles?” (“The big bang never happened”, s. 228).

Kosmologin har lagts i händerna på forskare som “had never visited a laboratory or looked through a telescope, and even if they had, it was below their dignity to get their hands dirty. They looked down on the experimental phycisists and the observers whose only job was to confirm the high-brow conclusions they have reached, and those who were not able to confirm them were thougt to be incompetent. Observing astronomers came under heavy pressure from theoreticians. The result was the establishment of a cosmological establishment, like that of the Ptolemaic orthodoxy, which did not tolerate objections and dissent”. ("The big bang never happened” sid. 229).

Och, nej, att ordet "he" ibland står med stor och ibland med liten bokstav i andra citatet är inte ett slarvfel av mig, det står så i boken jag citerar från.

1-0 till neutrinerna

Blir verkligt fascinerad över de nya rönen om att neutriner kan färdas snabbare än ljuset. Det är ju en prestation. Nu kan 60 nanosekunders skillnad kanske inte verka så mycket i en tävling, men i min okunnighet tycks det mig som om den verkliga skillnaden är ännu större.

Om man ser på hur experimentet genomfördes så kan man notera att vad som mättes var hastigheten hos neutriner genom ett berg, som alltså jämfördes med ljusets hastighet - i vacuum. Det är ju så att ljusets hastighet i exempelvis vatten är betydligt långsammare än den i vacuum.

Hur lång tid skulle det ta för ljus att ta sig genom ett berg - egentligen? Om det alls skulle kunna komma igenom, förstås!

Så även om nu forskarna har räknat fel på några nanosekunder (vilket jag hoppas de inte har!), är det nog ändå klart att neutriner tar sig snabbare genom ett berg än något ljus skulle kunna tänkas göra. Där ligger nog ljuset i lä, oavsett alla felkällor... :-)

Erik Rodenborg

Star Trek och Rymdpatrullen

Har just sett "Star Trek - the Motion Picture" från 1979 på TV4. Alltså en filmvariant av serien Star Trek.

Den var ganska så töntig, med ett lite fånigt pseudodjupsinnigt slut. Men lite vackert var det nog i alla fall, slutet. Idén skulle kunna göras mycket bättre, men i Star Trek-tappning blev det som sagt aningen fånigt.

Men om jag hade sett den som 11-12-åring hade jag nog varit överförtjust.

Jag såg aldrig Star Trek-serien men 1966-67 såg jag en tysk föregångare, "Rymdpatrullen". Den gick på TV från december 1966 (om jag minns rätt startade den på mellandagarna) till någon gång in i vårvintern 1967. En trailer till en senare remix finns på You Tube i länken ovan.

Jag var exalterad. Något sådant hade jag aldrig sett förut…. Jag satt klistrad framför TV:n varenda gång den sändes.

Jag skulle nog gärna vilja att den sändes i repris. Inte för att jag i sig skulle tycka den var "bra", i någon rimlig mening, men nostalgivärdet skulle vara enormt!

PS. Oj, då, jag ser se nu att åtminstone en del av de gamla avsnitten även de finns på You Tube, men det är nog inte riktigt samma sak som att se dem igen på TV...

PPS. Har börjat se på det första avsnittet av Rymdpatrullen på You Tube, och det var ju lite töntigt, och ljudet var inte alltid det bästa -men roligt var det...
:-)

Venus eller Big Bang?

Har på sistone blivit intresserad av "riktig*" astronomi. Med riktig menar jag sådan som handlar om konkreta saker som fortfarande brukar studeras vetenskapligt.

Förut tyckte jag det var väldigt spännande att läsa om kosmologi, kosmogoni, Big Bang, de "tre första minuterna", "rymdens krökning" och sådant. Men nu börjar jag tycka att det mesta som skrivs om sånt mer liknar teologi än astronomi, där matematiska spekulationer tagit Guds plats.

Den ena halsbrytande matematiska modellen ersätter den andra, och vi går in i en värld av sexton eller fler rumsdimensioner, kvantfluktuationer i tidlösa ickerum, tomrum som genom matematiska ekvationer förvandlas till en oändlig täthet, inflation som plötsligt inte är inflation längre. Och så vidare. Allt flyter och den gemensamma nämnaren för nästan alla nya teorier (och det vimlar av dom) är att det gäller att hitta den mest eleganta matematiska modellen. Man börjar där, och konstruerar upp scenarior som aldrig någonsin iakttagits i den materiella världen.

Och i de flesta fall förmodligen inte finns eller funnits i den heller.

Jag har inget emot teologi, men då ska den erkänna sig vara sådan. Men när man får se fysiker och astronomer konstruera upp modeller som i jämförelse får madam Blavatsky att verka som sunda förnuftet inkarnerat tröttnar man efter ett tag,

Men när det gäller vårt planetsystem slipper man läsa om sådant. Där är astronomi fortfarande astronomi. Så att säga.

Speciellt är jag intresserad av Venus. Vet inte EXAKT varför, men det är delvis för att den döljs av ett tjockt molntäcke, men ändå är möjlig att att studera. Den gömmer förmodligen på många hemligheter, men är mycket mindre studerad än Mars.

Och dessutom är det ju lite kul att den mest konkreta forskningen om Venus har varit sovjetisk. Sovjet hade en formidabel otur med alla sina Marssonder (rena Murphys lag) men desto större framgångar med Venus. Med bland annat en lång rad framgångsrika mjuklandningar, och både fotografier och många olika mätningar tagna från markytan. Något liknande gjorde då inte USA, men de gjorde en hel del värdefulla radaranalyser av Venus från sonder som passerade.

Men även resten av solsystemet är ju spännande....

Nog om detta nu. Lite småprat när jag inte kan somna /suckar/.