Polarsken

Polarsken

Monday, March 18, 2013

Ett hisnande perspektiv

Det måste ha varit någon gång 1987. Jag satt i en programkommission för en liten vänstergrupp som hette Socialistiska Förbundet.

Varför jag hamnat i den kan man ju fråga sig, men orsaken var nog att Den Ledande Teoretikern (DLT) inom en av förbundets två fraktioner ville ha mig där.

Att han ville det berodde mest på en sak. Han var en excentrisk dogmatiker med ett sinne för bisarra teorier. Att han ville ha mig där berodde mest på att han visste att jag ettrigt brukade ifrågasätta sådana. För hur bisarrt dogmatisk han än var, hade han ett försonande drag. Han ville ha motstånd. Troligen för att han ansåg att den riktigt bergfasta dogmatiken bäst grundas på att den först tampats med, och sedan besegrat, en massa invändningar...

Så vi skulle diskutera allt mellan himmel och jord. Inte bara vilka krav man kunde ställa inför ett val eller så, utan - marxismens grunder.... Vare sig mer eller mindre.

Så plötsligt var det någon som råkade nämna att en enligt en vanlig marxistisk uppfattning präglades "den grundläggande motsättningen" under perioden före klassamhället av en kamp mellan människan och naturen, men under klassamhället ändrades den till att handla om en kamp mellan klasser. Så vad kommer den grundläggande motsättningen att bli under socialismen?

Se där en embryo till en dötråkig skolastisk diskussion i en dogmatisk marxistgrupp....

Då gjorde en av DLT:s anhängare bort sig. Han kastade ur sig förslaget att det på nytt skulle bli kamp mellan människan och naturen .. Det skulle han inte ha gjort. DLT var känd för att kunna få teatraliska raserianfall, i synnerhet när hans egna anhängare gjorde bort sig. Han var aldrig arg på riktigt, han bara höjde rösten så att det lät så. På så sätt ville han inskärpa att  han tyckte något var väldigt korkat…

Så DLT skrek att det där var en idioti bortom alla gränser. Nej, under socialismen kommer sådana motsättningar inte att finnas, det kommer att handla om att mänskligheten  på ett harmoniskt sätt förverkligar sig själv. Eller nåt sånt, jag minns inte de exakta formuleringarna.

Jag minns inte heller om jag kommenterade detta. Men jag har tänkt en hel del på det efteråt.

Först kan man förstås såga att "kamp mot naturen" är en idiotisk term. Det går inte att kämpa mot naturen - vi är en del av den. Men man kan naturligtvis tala om att kämpa mot krafter I naturen som hotar mänskligheten. Eller nåt.

Och det är någonstans där jag störs av det alltför idylliska hos vissa marxistiska utopier. För hotet från naturen kommer inte att försvinna med "socialismen".. Visste, teknologin blir bättre, men de faror som kommer att hota oss blir ju efter ett tag mångdubbelt större.

Om vi antar att vi slipper ifrån den globala uppvärmningen med blotta förskräckelsen. så finns ju en rad hot kvar. För att uttrycka det lite försiktigt.

För det första hoten från asteoider, kometer, meteoriter och sådant. Ett nedslag av en gigantisk sten utrotade en gång dinosaurierna. Jag misstänker att när något liknande en gång i framtiden hotar mänskligheten kommer våra efterlevande att skicka en tacksam tanke till de som en gång konstruerade de första kärnvapnen. Ja, ni läste rätt. Kärnvapen riktade mot människor är något fasansfullt, men som medel att böja av mindre himlakroppars banor är det kanske det bästa som finns.

Men det hjälper ju inte i längden. Vi lever i ett universum som är fientligt mot liv. Endast i små, små, nischer, kan det finnas. Och vår nisch kommer att försvinna när solen börjar stråla mer och mer och mer. Om mindre än en miljard år. Och sedan slutligen bli en röd jätte.

Det kan verka väldigt långt, men glöm inte att de människor som ev. finns då i ett avseende med all säkerhet kommer att likna oss. De kommer att vilja överleva. De kommer inte att gilla tanken på att deras barnbarn ska brinna upp.

Så då gäller det att kunna flytta sig längre utåt. Till en början med kanske till Mars, men det dröjer inte så länge innan det krävs längre resor. Till sist måste vi skapa konstgjorda hem (eller kolonisera månar) någonstans vid ytterplaneterna.

Om vi lyckas med det kommer nästa problem när solen börjar bli kallare igen. Då får vi flytta närmare och närmare igen. Till dess att den i praktiken helt har slocknat. Till dess är det väldigt, väldigt långt - förvisso. Och innan det händer har vi kanske turen att ett annat solsystem ska passera så nära att vi kan - flytta över...

Reaktionärer och rasister på 1800-talet (och som bekant senare) älskade att tala om att livet är en kamp. Med det menade de en kamp mellan "raser", "arter" och människogrupper. Det är ju rent (och ondskefullt!) nonsens. Men av detta kan man ju inte dra slutsatsen att det inte finns en kamp för överlevnad. Inte mot andra folkgrupper, eller arter, - utan mot det iskalla tomrum som finns runtomkring oss. Och mot fenomen som man till och från stöter på i detta svarta tomrum.

"Man will live forever more because of Christmas day" sjunger Boney M i en känd julsång. Men om man inte förlitar sig på gudomlig hjälp? Kommer då inte ALLT att ta slut en dag - inte bara för Homo Sapiens utan för allt liv som kanske finns utspritt här och var i det ödsliga tomrummet?

Kanske. Om den idag förhärskande kosmologin - som börjar med en mystisk Big Bang och slutar med ett totalt tomrum - har rätt så är det ju så. Då kommer allt att sluta i ett icke-vara som aldrig kommer att upphöra -  när det väl tagit över,

Men hav förtröstan. ;-)

Om vi så mirakulöst lyckas klara oss genom alla kosmiska katastrofer de närmaste årmiljarderna finns det nog också gott hopp om att Big Bang-teorin i sin nuvarande form ska visa sig vara uppåt väggarna galen....