"För tidig" spiralgalax upptäckt?

I DN hittade jag en artikel med rubriken "Tidigaste spiralgalaxen upptäckt". Om man sedan läser den upptäcker man att den nog inte endast är "tidigast" utan rentav verkar vara "för tidig".

Så här står det.
"Forskarna hade inte väntat sig att finna en spiralgalax från en så tidig epok, eftersom de trott att förhållandena då inte gynnade bildandet av sådana galaxer. Miljön var mycket tuffare under det tidiga universum, galaxer krockade betydligt oftare med varandra, stjärnor bildades och svarta hål växte mycket snabbare.

Det faktum att den här galaxen existerar är häpnadsväckande. Vi har trott att sådana galaxer med så tydliga och väl definierade spiralarmar helt enkelt inte existerade så tidigt i universums historia, säger David Law, huvudförfattare till studien."

Ja, men om man nu redan är lite av en Big Bang-skeptiker är den här typen av nyheter inte så där oerhört häpnadsväckande. Däremot ganska så upplivande...

Teosofisk kritik av "den krökta rumtiden"

Teosofi är inte en lättförståelig lära. Normalt sett brukar man inte associera den med vad som ofta lite slarvigt kallas "sunt förnuft". Att förstå "Den hemliga läran" är väl i princip lika svårt som att förstå Einsteins relativitetsteori.

Ja, de två ska väl inte jämföras i sig, relativitetsteorin är en allmänt accepterad vetenskaplig teori, vilket man ju inte direkt kan säga om Blavatskys teosofi!

För några år sedan upptäckte jag att TS Pasadena lagt ut årgångar av sina egna gamla tidskrifter - från 1886 till 1951. Varför de slutade just då vet jag inte, Det skulle ha varit kul att fortsätta in i de följande decennierna.

I januarinumner 1934 av "The Theosophical Path" hittade jag så på sidan 355 en artikel av en viss J. H. Fussell, med namnet "The Expanding Universe".

Döm om min förvåning då jag där uppäckte en riktigt intressant "sunda förnufts-kritik" mot teorin om den krökta rumtiden. Med intressant menar jag förstås, som man så ofta gör, att den påminde om invändningar jag har haft själv...

Kritiken riktas mot sir Arthur Eddington, en man vars relation till Einstein kanske hade vissa likheter med Thomas Huxleys relation till Charles Darwin. Eddington var en av relativitetsteorins främsta popularisatorer. Speciellt ägnade han sig åt att propagera för en syntes av den allmänna relativitetsteorin och vad som senare kom att kallas "Big Bang-teorin".

För honom var universums expansion inte någon "vanlig" expansion, det handlade om att rummet i sig själv utvidgade sig. Han var noga med att betona att det var ett "krökt" rum (och en "krökt" tid), och att universum skulle kunna ses som en de facto fyrdimensionell ballong (eller glob). Dvs. rummet motsvarade en tredimensionell ballongs ("tvådimensionella") yta, som ju var krökt in i en tredje rumsdimension.

På samma sätt, förklarade Eddington så pedagogiskt, och i anslutning till Einstein, var vårt tredimensionella rum krökt in i ett fyrdimensionellt rum.

Läs gärna Fussels kritik... Mitt "sunda förnuft" (vad det nu är värt) glädjer sig alla fall åt en hel del av vad Fussel skriver.

Fussel påpekar bland annat syrligt svagheterna i ballonganalogin. För en verklig ballongs "yta" är ju inte alls tvådimensionell, om den hade varit det skulle den överhuvudtaget inte ha existerat. Ingen har någonsin kunnat iaktta rent tvådimensionella ytor, eller för den delen rent endimensionella linjer... De är och förblir rena abstraktioner.

Fussel menar också att det är ett svaghetstecken att ha en fysik som tvingas använda sig att så overkliga och aldrig någonsin bevisade begrepp som fyrdimensionella rum. Han verkar mena att delar av universum mycket väl kan te sig som om det vore "krökt", rent matematiskt, men att det därför inte behöver VARA det.... på riktigt.

En glad läsning för mina fysikaliska "sunda förnufts-reflexer" som för kanske tio eller så år sedan plötsligt vaknade efter att ha varit nästan bortträngda sedan 11-12-årsåldern....

Alla svarta håls moder...

Lite mer amatörkosmologiska funderingar.

I efterdyningarna från de senaste "upptäckterna" i Cern slås jag av en tanke.

I urtillståndet som föregick  Big Bang skulle all materia som nu finns i universum ha varit samlat på en närmast oändligt liten punkt. Hur detta är möjligt kan man ju fundera över men det hela ställer också en annan fråga.

Om en sol kollapsar anses det i dagens fysik att den i vissa lägen kan dras samman så att materietätheten blir så stor att den förvandlas till ett svart hål. I detta är gravitationen så stark att ingenting kan lämna det. Inte nog med det, tiden står stilla.

Nu anser Stephen Hawking visserligen att det genom så kallade kvantfluktuationer ändå kan försvinna materia från ett svart hål. Men det går nästan oändligt långsamt. Det tar eoner innan ett svart hål töms.

Den täthet som fanns i universums ursprung måste ha varit oändligt mer massiv än i något svart hål som finns idag. Och tiden måste verkligen ha stått stilla, om man nu vill tro på den allmänna relativitetsteorin. Gravitationen måste ha varit av en styrka som man inte kan föreställa sig. Milt sagt.

Hur i allsina dar kunde något sådant explodera? Inga kända naturlagar skulle ha kunnat åstadkomma detta.

Ja, vi har ju Einsteins (icke bevisade) komologiska konstant som motverkar gravitationen. Men den verkar ju endast på mycket stora avstånd. Och några stora avstånd fanns ju inte i denna oändligt lilla punkt.

Mysteriet tätnar, som man brukar säga.

"Higgs partikel" eller Kejsarens nya kläder?

I SvD:s papperstidning finns det ett helt tvåsidigt uppslag om att man i Cern tror sig ha hittat "spår" av Higgs partikel. Superlativerna staplas på varandra om vilken fantastisk upptäckt det är, och på själva förstasidan ropar man ut att "Upptäckten ger nya svar om vår existens".

För det borde den ju göra, i så fall, eftersom flera forskare brukar kalla Higgs partikel för - "Guds partikel"...

Och en krönika bredvid har rubrlken "Maskinen är värd sitt pris". I fall någon till äventyrs skulle tvivla på saken.

Jag tvivlar på saken. Men det är inget att bry sig om, för jag är en amatör och hemmafilosof som till på köpet är dålig på matte. Men i alla fall.

Det sägs ofta att acceleratorn i Cern har sitt värde för att den "återskapar tillståndet vid Big Bang". Det är väl ändå rent nonsens. För det första därför att ingen vet om Big Bang någonsin inträffat. Men för det andra - om det nu ändå har funnits något sådant kan en  partikelaccelerator naturligtvis (och dessbättre!!!) inte "återskapa" "tillståndet" vid detta tänkta skeende.

Det är studiet av de minsta elementarpartiklarna (som aldrig kan iakttas, ens med de starkaste mikroskop, endast härledas, med hjälp av matematiska modeller), som har gett forskarna en idé om varför "Big Bang", och universum, uppkom. Jo, det var en gång en kvantfluktuation, av samma typ som de kan härleda hos elementarpartiklar ı sådana laboratorier, som av någon helt obegriplig anledning svällde upp och blev hela vårt universum. Jag skämtar inte, det är vad många ledande kosmologer säger.

Innan dess fanns vare sig tid eller rum, men trots detta fanns tydligen "kvantfluktuationer" som alltså liknar de som man kan härleda (men som sagt inte iaktta!) i vårt rum och i vår tid, och i våra laboratorier. Med undantag, förstås, för att de kvantfluktuationer vi anser oss kunna härleda hos oss inte tycks leda till uppkomsten av något nytt universum. Inte i vår dimension, i alla fall, med det finns forskare som är övertygade om att de eventuellt gör det i en annan dimension.

Ja, jag ber om ursäkt för sarkasmerna. De kan ju bero på att jag är okunnig, dålig på matte, dilettant, och helt och hållet ovetenskaplig. Och kanske har storhetsvansinne.

Och det har jag nog. För i min bisarra drömvärld tycker jag mig vara barnet i "Kejsarens nya kläder" som förvånat tittar på detta märkliga och mumlar för mig själv, "men han har ju inget på sig".

PS. Ta inte detta som ett helt allvarligt inlägg. Det är bara mitt "sunda förnuft" som ilsket protesterar. Och "sunda förnuftet" har genom historien bevisligen många gånger haft fel. Men, väl att märka, inte alltid...