Anna i V: när kvinnomakten hotar världen...

2009 kom det en ny version av TV-serien V.

Den är intressant på flera sätt.

Föreställningen att utomjordingar hotar mänsklighetens existens har sedan slutat av 1800-talet varit ett centralt tema i mycken science fiction. Den vanligaste typen blev tidigt en som representeras av H.G. Wells Världarnas krig: en öppet rå och brutal invasion. Idag kan vi studera den genren i exempelvis Independence Day.

Under senare tid har en dock annan typ blivit allt vanligare. Nämligen en som verkar vara uppenbart inspirerad av fentiotalets contactee-berättesler om kärleksfulla och goda utomjordingar. Men som vänder upp och ner på detta tema. Det kärleksfulla är bara en yta, egentligen vill de utplåna oss.

Den mest kända av dessa versioner är nog TV-serien V som kom i mitten av 80-talet, Där var utomjordingarna egentligen reptiler, även om de hade maskerat sig så att de liknade människor. Och deras planer var djävulska, bland annat var de ute efter att äta upp oss.

Den informella ledaren var en kvinna, vid namn Diana. På ytan såg kanske deras maktstruktur ut lite som ett "matriarkat." Men bara på ytan. Om man tittar lite närmare på handlingen hade Diana nått sin position genom intriger. Och bakom henne fanns andra, mäktigare, manliga, ledare.

Så är det inte i versionen från 2009. Deras motsvarighet till Diana heter Anna och hennes makt är total. Den grundar sig i att hon egentligen har gudinneliknande egenskaper. På övernaturlig väg kan hon få precis alla i sitt folk, var än de befinner sig, att uppleva en känsla av oändlig kärlek och trygghet,

Hon är både gudinna och drottning på en gång - och tronföljden är dessutom matrilinjär!

Men att hon har dessa egenskaper gör henne inte god, Hon använder cyniskt sin förmåga för att skaffa sig makt. Och för att nå sitt främsta mål: mänsklighetens utplånande. Som hon i slutet faktiskt till sist verkar ha lyckats med...

Hotet mot mänskligheten ligger i den nya V-versionen i ett matriarkat. Det är på sätt och vis djärvt. Det matriarkala tema som bara antyddes i versionen från 80-talet genomsyrar här hela berättelsen.

Det känns också olustigt. Möjligen kan man trösta sig med att - i motsats till i den första V-versionen! - den kanske mest centrala ledaren för motståndsrörelsen - också är kvinna.

Men ändå. Serien ser ut att vara ett mörkt negativ på en av de mest kända contactee-berättelserna från femtiotalet: Truman Bethurums historia om Aura Rhanes från Clarion. Planeten vars många rymdskepp alla utan undantag hade kvinnliga ledare.

De mest kända contactee-berättelserna beskrev faktiskt jämställda samhälen. Det gäller även den allra mest kända - George Adamskis. Han gick dessutom så långt att han beskrev dem som kommunistiska, vilket lär ha gjort FBI intresserad av honom.

Bara en av de mest kända berättelserna var dock nästan helt "matriarkal" - Truman Bethurums.

På sätt och vis fungerade en del av dessa berättelser som en form av samhällskriktik. I de superavancerade civilisationer som kan fara mellan stjärnorna har kvinnor en mycket starkare ställning än hos oss.
'
I V är detta temat vänt upp och mer. I den supercivilisation vi möter har en kvinna all makt. Och hon vill oss bara ont.

Detta skräckscenario avspeglar nog något. En kvinnostyrd civilisation ses som mänsklighetens uncdergång. Det är ju ett tema som man ofta stöter på på nätet - exempelvis på vissa papparättsbloggar. Med den skillnaden att de kvinnor som man där oroar sig för vare sig är utomjordingar eller reptiler - utan feminister av släktet Homo Sapiens...

I huvudet på en kosmolog

Det finns små mysterier och det finns stora mysterier. Till de stora hör kanske universums ursprung, och medvetandets väsen. Till de små hör möjligen vad som rör sig i huvudet på Lawrence M Krauss - kosmologen som jag skrev om i förra inlägget.

Eller kanske är det tvärtom.

Att han inte tycker att det är tråkigt att tro att universum kommer från ett absolut ingenting och i slutändan också försvinner i ett ingenting är i sig inte konstigt. Det är ju många som inte bryr sig ett skvatt om den saken.

Att han i själva verket verkar tycka att detta scenario är "upplyftande" (sidan 195) är kanske lite mer originellt.  Men inte helt och hållet unikt det heller. Smaken  är olika. Det är ungefär som när det gäller det individuella livet. Somliga är rädda för att dö, andra inte. Somliga skulle gärna vilja få evigt liv, andra är glada att de slipper

Detsamma gäller kanske också synen på universum.

Nej, det konstiga är att det faktiskt  finns en sak han oroar sig för. På sidan 120 börjar ett kapitel som heter "Vår dystra framtid". Det handlar inte, som man skulle kunna tro, om att det är dystert att allt kommer att försvinna utan att det ens finns någon Gud som kan iaktta det hela. Tomrummet i slutändan skrämmer inte Krauss. Det ser han ju som upplyftande.

Nej, det som är dystert enligt Krauss är att - Big Bang-teorin är dömd till undergång. Ja, ni läste rätt. För om 150 miljarder år kommer universum att expandera så snabbt att de närmaste galaxhoparna kommer att röra sig från varandra snabbare än ljuset. Det innebär att de inte längre kan iakttas från varandra. 

Det gör att framtidens kosmologer efter detta inte kommer att kunna se att universum expanderar. Inte nog med det. Efter ett tag kommer rmikrovågsstrålningen från Big Bang att försvagas och drunkna i lokalt brus. Och grundämnena har bränts ut så mycket att inte ens deras fördelning kommer att kunna ge en vink om att Big Bang har funnits.

På 16 sidor lägger han ut texten. Han hoppas och hoppas, men kommer fram till den slutliga dödsdomen. Framtida kosmologer kommer efter en viss tidpunkt inte att kunna utveckla Big Bang-teorin. De kommer att tro att deras galaxhop är den enda som finns.

Han kallar det  "tragiskt". . Att allt ska försvinna beskriver han som upplyftande. men att Big Bang-teorin kommer att gå under bekymrar honom väldeliga

Driver han med oss? Kanske. Det är rentav troligt. Men det  avspeglar en typ av fackidiotisk inskränkthet man ibland  kan stöta på hos kosmologer.

Jag säg för över tio år sedan intervjuer på TV  med en grupp forskare som hade funnit vad de såg som det avgörande beviset för att universums expansion accelererade. Detta anses allmänt utgöra dödsdomen för universum. Det kommer oundvikligen att bli glesare och kallare, expansionen kommer aldrig att stoppas.. 

Men de såg inte endast nöjda ut. De såg extatiska ut. Deras ögon strålade av glädje när de beskrev hur en "mörk energi" sliter universum i stycken. Rösterna höjdes i falsett.

Jag trodde inte mina ögon.

För att gå tillbaka till Krauss scenario tycker jag nog att Big Bang-teorins oundvikliga undergång är dess enda försonande drag. Men jag hoppas att den går under långt innan dess. Genom att den motbevisas. ;-)

Har "ingenting" skapat universum?

För inte så länge sedan fanns det två huvudsakliga åsikter om universum och dess ev. "uppkomst" i den västerländska kulturen. Dels den teistiska - universum är skapat av en Gud, från ingenting. Dels den ateistiskt- materialistiska - universum har inte "skapats" - det har ingen yttre orsak och har med all sannolikhet i en eller annan form funnits för alltid.

Det sympatiska med båda dessa idéer är att de ger någon form av ontologisk trygghet och stabilitet. I båda fallen finns det något evigt och beständigt - antingen det nu är Gud eller universum.

Big Bang-teorin ändrade inte helt och hållet på detta, till en början. Den kunde tolkas teistiskt - som av påven Pius i ett berömt uttalande 1951. Eller den kunde tolkas som att det som föregick Big Bang var en "uratom", en materiell existens som i sin tur måste ha haft någon form av materiell förhistoria. Som vi dock aldrig kommer att kunna få reda på något om då Big Bang utplånade alla spår av en sådan tidigare tillvaro.

Men åren gick och efter ett tag uppkom nya idéer. Och idag verkar den vanligaste åsikten hos de tongivande och mest publicerade kosmologerna vara en säregen kombination av dessa åsikter. Universum har skapats från ingenting - men det finns ingen Gud. Det är en idé som saknar både den teistiska och materialistiska teorins ontologiska trygghet. Nu är ingenting beständigt. Universum har fötts ur ingenting och kommer att försvinna tillbaka till ingenting. Och det finns som sagt ingen Gud.

Mer deprimerande kosmiskt landskap får man leta efter.

I Ett universum ur ingenting (Fri tanke, 2012) läger kosmologen Lawrence M Krauss ut texten om saken. Han är vän med Richard Dawkins, som i ett efterord hyllar boken som det hårdaste slaget mot teismen som delats ut ... sedan Charles Darwins Arternas uppkomst. Vad ska man kalla ett sådant uttalande? Ställföreträdande storhetsvansinne?

Krauss är en intelligent person, och boken är lättfattlig ock logiskt skriven. Men att han skulle ha givit den avgörande dödsstöten åt teismen är väl ändå att ta i...

För hur intressanta hans spekulationer om hur universum kan ha uppkommit som en kvantfluktuation, och att detta kan innebära en skapelse ur ingenting utan någon Gud, än kan vara -återstår ett besvärande faktum.

Det finns med ett enda undantag inga typer av observerade fall där någonting någonsin verkar ha skapats från ingenting. Och undantaget - det Krauss och andra kvantkosmologer bygger hela sin världsbild på - är processer i den subatomära världen.

Det verkar som om elementarpartiklar kan uppstå från "ingenting" och sedan försvinna på bråkdelen av en sekund. Detta har aldrig iakttagits - elementarpartiklar kan aldrig iakttas - utan kan endast härledas. Men det har härletts så många gånger att det mycket väl skulle kunna vara så.

Dessa kortvarigt existerande partiklar kallas ofta "virtuella partiklar". Det är som sagt klart möjligt att de existerar. Men med tanke på att de aldrig kan iakttas direkt tycker jag - lekmannamässigt, amatörmässigt, och common sense-artat - att man kanske inte kan utesluta att det skulle kunna finnas andra faktorer som kan förklara dessa iakttageler. I den gåtfulla värld av subatomära fenomen där vi som sagt inte direkt kan iaktta något, bara härleda, skulle det kunna finnas faktorer som vi inte ser, som vi inte har en aning om, som kanske ger oss illusionen av att partiklar verkligen uppkommer "ur intet".

Men det tycker nog inte Krauss. För enligt honom har dessa iakttagelser alltså bevisat att någonting mycket väl kan skapas ur ingenting. Och om det gäller för elementarpartiklar - varför skulle det då inte kunna gälla - hela vårt universum?

Det finns, förstås, inte bara en utan många hakar. De virtuella partiklar som man kunnat härleda, men alltså inte direkt iaktta, verkar som sagt försvinna på bråkdelen av en sekund. Det tycks inte vårt universum ha gjort. De virtuella partiklarna tycks heller aldrig svälla upp och bli något universum. Det är ju bra för vårt universum, för det skulle knappast överleva om virtuella partiklar hade en tendens att knoppa av sig till nya universium då och då.

Fast det kanske de gör ändå - i andra dimensioner? Den tesen finns inte helt explicit hos Krauss, men den är vanlig i dagens kosmologi. Kanske rentav varenda virtuell partikel som uppstår och försvinner blir ett annat universum i en annan rumtidsvärld? Eller så spekulerar man.

Jag kan inte komma ifrån att jag tror att dagens kosmologi gradvis har fjärmat sig från det vi kan se, det som är resultatet av observationer, till mer och mer luftiga fantasier. Med hjälp av eleganta matematiska modeller kan man konstruera upp scenarior som ligger så långt som kan tänkas från vad som de facto kan obeserveras.

Men som jag sagt många gånger - jag hade trea i matte och kanske bör hålla tyst. Men å andra sidan gör det ju inget om jag har fel - inte ens om jag skulle lyckas få en och annan att påverkas av mina ev. amatörmässiga common sense-idéer. Inget väsentligt i denna värld står eller faller med vad du eller jag tror om universums uppkomst.

Men själv skulle jag av någon anledning bli glad om Big Bang-teorin i sin nuvarande form skulle motbevisas. Man kan förstås undra sig varför.