Jag ser att Eric J Lerner, Renato Falomo och Riccardo Scarpa nyligen publicerade en artikel i tidskriften International Journal of Modern Physics D , där de argumenterar för att analyser av (den iakttagna) ljusstyrkan från avlägsna galaxer talar för ett icke-expanderande universum. .
Jag har inte sett någon principiell kritik av texten men det kan ju finnas något som jag inte har sett. Det enda jag sett i kritikväg är sura utbrott på ett kommentarsfält.
Men två saker tycker jag är intressanta. Dels att de plasmakosmologiska kritikerna av Big Bang fortfarande kämpar på, och att de fortfarande tillåts att publicera sig i helt etablerade vetenskapliga tidskrifter. Dels att Eric Lerner och de andra plasamakosmologerna gradvis har ändrat sin syn på universums expansion.
Förut argumenterade de för att expansionen var verklig, men att den inte orakades av "Big Bang". Numera verkar de förneka att universum expanderar, och hävdar att rödförskjutningen inte behöver bero på att objekten avlägsnar sig. Det gör deras modell ännu mer sympatisk, vilket ju inte automatiskt behöver betyda - mer trovärdig...
Med sympatisk menar jag att deras nuvarande modell ger en bild av ett universum som ger ett mycket mer tryggt intryck än de skräckbilder som numera ges i den så kallade standardkosmologin. Vi slipper inte bara den accelererande expansionen, utan därmed även de pessimistiska prognoser som följer av denna. Alltså universums död i en oändlig gleshet, för att nu inte tala om de ännu värre scenarior som de som tar del av populärvetenskapliga dokumentärer om kosmologi numera regelbundet plågas med.
Lerner et al förespråkar i texten "a non-expanding, Euclidean Universe". Alltså ett universum som inte kommer att dö sotdöden, och också ett (icke krökt) universum som det "sunda förnuftet" lätt kan acceptera.
Inte för att jag kan förklara varför, men jag hoppas innerligt att de har rätt...
