BBBC gjorde 1999 en serie med 8 avsnitt som hette "The Planets". Åren har gått, och en del i den är inte längre aktuellt, men det är nog en av de bästa populärvetenskapliga serier jag sett.
Den gavs ut som DVD-box och finns även i Sverige under titeln "Planeterna".
Den handlar både om vad man vet, eller då visste, om solsystemet, men också om dess utforskning . Och i motsats till motsvarande amerikanska programserier beskriver den de sovjetiska insatserna lika mycket som USA:s.
Det är värdefullt. Den saknar all kallakrigs-arrogans, och många av de forskare som deltog i det sovjetiska rymdprogrammet intervjuas.
Det finns flera astronomiska programserier som finns på DVD. Men de flesta av dem är ytliga, och dessutom ibland upplagda som rena skräckfilmer, som hela tiden betonar hoten mot jorden och hur helvetiskt allt som har med rymden att göra är. BBC-serien försöker inte skildra rymden som om den vore en Stephen King-rysare, vilket gör den sympatisk.
Som jag tidigare nämnt visar den också på hur försiktiga Sovjet var - de kunde inte tänka sig att skicka upp en bemannad raket till månen innan de var hundraprocentigt säkra att de skulle kunna ta sig tillbaka levande. Det var en viktig bidragande orsak till att USA kom först.
Genom att serien inskränkte sig till att behandla solsystemet (med undantag för ett avsnitt som behandlade planeter runt andra stjärnsystem), slipper man också de mest hejdlösa spekulationerna om Big Bang, Big Rip, inflation, och kvantfluktuationer....
Solsystemet är den enda del av universum som vi kommer att kunna nå under överskådlig framtid. Förmodligen kommer mänsklighetens framtid, om vi lyckas hejda den globala uppvärmningen, att till stor del bero på hur vi lyckas sprida oss ut inom vårt eget solsystem.
Under sextio- och sjuttiotalen var det (med några undantag, framförallt rymdentusiastiska sovjetkommunister!) vanligt i vänsterkretsar att se rymdforskningen som någon sort lyxprojekt, som stod i motsättning till bekämpandet av misären på jorden. Det var en felsyn.
I själva verket kommer vi exempelvis i en snar framtid att kunna ha möjligheter att hindra en ev. katastrof av den typ som utrotade dinosaurierna. Genom exempelvis atomvapenbärande rymdraketer, som kan få farliga asteroider att avvika från sin bana...
Och när solen en gång blir för het, kan räddningen bli vår förmåga att bosätta sig på Mars eller (senare) några av jätteplaneternas månar. På så sätt kan väl mänsklighetens livslängd förlängas med kanske några miljarder år... tanken hisnar.
Som barn var jag rymdbesatt. Jag målade raketer och åter raketer i lekskolan tills vår föreståndare förbjöd mig att måla fler....
Och än idag är jag nog det, och det mer nu än för kanske tio år sedan.
