Har just tittat på en timslång video benämnd Thunderbolt of the Gods. Jag har tänkt se den ett tag, men hindrats av någon form av inre motstånd.
Motståndet beror nog mest på att jag känner mig smått irriterad över hur de som gjort den kombinerar helt legitim information om plasma, och referenser till plasmakosmologer som Hannes Alfvén och Anthony Peratt, med en egen utom-eller pseudovetenskaplig världsbild. På så sätt mixas mångas bild av "plasmakosmologi" ihop med den pseudovetenskapliga teorin om "det elektriska universum".
Denna teori lever i en form av parasitärt förhållande till plasmaforskning och även till inomvetenskaplig plasmakosmologi. Det hela skapar en konstig relation, som på sätt och vis är unik.
En pseudovetenskaplig teori som har en så nära relation till en vetenskaplig, så att det för den genomsnittliga internetsurfaren torde vara nästan omöjligt att skilja dem åt.
Plasmakosmologin har en del gemensamma drag med teorin om ett "elektriskt universum". Båda betonar plasma, och elektriska och magnetiska krafter, och menar att dessa har en större betydelse för universums struktur och utveckling än vad standardkosmologin vill erkänna. Båda är kritiska mot Big Bang-kosmologin. Båda framhåller vikten av den plasmaforskning som sker i laboratorier, och försöker generalisera utifrån dessa. Båda hyllar Kristian Birkeland och Hannes Alfvén som pionjärer.
Men skillnaderna är enorma. De allra viktigaste är nog dessa.
1. Den pseudovetenskapliga "elektriskt universum"- teorin förnekar att det pågår nukleära processer i solen. Den hävdar i princip att solen och andra stjärnor är en sorts kosmiska glödlampor. På samma sätt som en glödlampa lyser p.g.a. den elektriska ström som de tillförs utifrån lyser stjärnorna genom de elektriska strömmar som går in i dem genom det kosmiska plasmat. Ja, det är sant att plasma kan leda elektricitet, men den oerhörda glesheten i det kosmiska plasmat är knappast förenligt med att den orsakar den intensiva energi som flödar från stjärnorna...
"Elektriskt universum"- anhängarna brukar leta reda på svaga punkter i teorin om att stjärnorna drivs med fusionskraft, men samtidigt glider de snabbt förbi de oändligt större hål som finns i deras egen modell. Hur exakt ser den process ut som via de relativt sett svaga elektriska fälten i rymdens oerhört glesa plasma, kan skapa den enorma energin i stjärnor, som vår sol? Det blir mest oerhört vaga och ohållbara svar.
2. "Elektriskt universum" förkastar Albert Einsteins relativitetsteori, både den speciella och den allmänna. De förnekar att rumtiden kan krökas, och att ljuset alltid rör sig med samma hastighet. Experimenten som brukar anföras för att visa det senare förklarar den med att ”etern” existerar, men att en del av etern alltid följer med jorden i dess rörelser, ungefär som om den vore en atmosfär. Eftersom jag alltid fått känslor av svindel av relativitetsteorin kan jag inte låta bli att tycka att deras modell här är sympatisk, men att jag tycker att något är sympatiskt behöver ju inte betyda att detta något är trovärdigt...
3. "Elektriskt universum" hävdar, i anslutning till Immanuel Velikovsky, att en rad avbildningar, myter och sagor från tidig historisk och förhistorisk tid, avbildar kosmiska plasmafenomen. Dessa kan inte ses idag, men en gång var sådana fenomen mer synliga.... Och sedan letar teorins anhängare efter likheter mellan förhistoriska bilder och strukturen hos den plasma man kan studera i laboratorier. Även berättelser om Inannas hår, eller om drakar, lyckas de få in här. Det ter sig både långsökt och amatörmässigt. Det liknar mest av allt Erich von Dänikens försök att hitta bilder av astronauter, eller glödlampor, i förhistoriska bilder.
Det finns många så vitt jag fattar mycket vägande vetenskapliga invändningar mot "det elektriska universum" man kan hitta på nätet, men jag vill här bara bidra till en aning mer lekmannamässig.
Om solarna vore resultatet av elektriska strömmar som uppfyllde hela universum, genom en allt närvarade plasma, då skulle vi verkligen leva farligt. Hur kan vi i så fall undvika att påverkas av den? Den borde slå ut allt på denna jord, i alla fall allt levande.
En av de främsta teoretikerna som stöder den egendomliga teorin, Donald E Scott, som också framträder i programmet, säger i sin bok The Electric Sky, att solen i princip när som helst skulle kunna slockna om den yttre elektriska inputen upphör. Han menar också att detta mycket väl skulle kunna ske i praktiken. Nu har inga astronomer någonsin kunnat iaktta en stjärna som slås av, och/eller på, så man behöver nog inte oroa sig så mycket för att solen plötsligt ska upphöra att lysa.
Denne Donald Scott säger faktisk också i sin bok att växthuseffekten måste vara en myt eftersom en sådan kräver ett fysiskt tak, som glastaken i våra växthus. Och eftersom det inte finns något sådant tak över jorden kan det inte finnas någon växthuseffekt. Det skulle förstås vara intressant att veta hur han förklarar varför det blir varmare på vintern när det är mulet.
Jag kan förstå varför en del människor vill tro på en del fantasifulla, och orimliga, teorier. Det elektriska universum verkar dock sakna de kvaliteter som behövs för att skapa fanatiska anhängare. Men något måste ju finnas, någonting som ger vissa människor någon form av ro, eller tröst, i modellen, annars skulle väl den inte få så relativt många entusiaster som stöder den. Frågan är bara vad.
En sak till. Det finns ju helt seriösa plasmakosmologer, som Eric J Lerner, och Anthony Peratt. Det skulle vara intressant om någon av dessa på allvar tar itu med sin ”electric universe”-svans, och på allvar demolerar deras ”teori”. Att de inte gör detta är också en mystisk faktor i de två strömningarnas egenartade, och paradoxala, samexistens.
Saturday, April 30, 2016
Friday, April 8, 2016
Intressant Big Bang-kritik
Norsk TV gjorde 2003 i samarbete med ett amerikanskt TV-team två program (avsedda för en internationell publik) där de lät Big Bang-kritiker komma till tals. Alltså akademiskt meriterade sådana, inte fantaster från "utsidan". Även Fred Hoyle, som som redan på 40-talet var Big Bang-teorins främste kritiker, och som aldrig gav upp denna kritik, intervjuas.
Eric J Lerner, som var Alan Woods och Ted Grants huvudsakliga källa i deras (i och för sig lite fyrkantiga!) marxistiska reflektioner om kosmologi i sin bok "Reason in Revolt" 1995, intervjuas utförligt i den andra delen, och har också spelat en viktig roll i programmets uppläggning.
Nu har de båda programmen lagts ihop till en Youtubepost. Det kan ses här
Titeln på Youtubeposten - "Plasma cosmology vs Big Bang mythology explained" är missvisande, och lite vulgär. Det är endast i andra delen som plasmakosmologi som ett alternativ till Big Bang tas upp.
Den första delen har i mångt och mycket ett fokus på den framlidne astronomen Halton C Arps studier av kvasarer. Han menade att det går att belägga att många kvasarer ligger mycket närmare än vad man kan tro av rödförskjutningen. Detta försöker han visa genom att peka på att en del av dessa uppenbarligen tillhör ganska så näraliggande galaxer, att de ligger strax utanför dem, och att det finns trådliknande strukturer som förbinder dem med modergalaxen.
Deras rödförskjutning brukar tolkas som att de skulle ligga mycket längre bort, men här menade Arp och hans anhängare att detta visar att rödförskjutning inte alltid behöver vara ett tecken på en rörelse bort från oss, och att det främsta argumentet för att universum expanderar därmed faller.
Argumenten ser, i alla fall för mig som lekman, ganska så bestickande ut, Enligt programmet ledde Arps "udda" inrikting på sin forskning till att han efter ett tag fråntogs sin teleskoptid - som ett sätt att visa ett avståndstagande från hans inriktning.
Den andra delen har till stor del ett fokus på plasmakosmologiska alternativ till Big Bang-teorin. Där får vi en exposé över plasmakosmologins historia från Kristian Birkeland och framåt. Dessutom får vi en genomgång av argument mot Big Bang-teorin, framförallt framförda av Eric Lerner.
I båda programmen får vi en rad intervjuer med kända akademiska Big Bang-kritiker. Medelådern på dessa är nu ganska hög, och i skrivande stund har flera av dem hunnit avlida, inklusive Hoyle och Arp.
En intressant sak är kritiken mot den akademiska konformismen, där bland annat peer review-systemet stoppar avvikande idéer redan innan de hunnit publiceras. Enligt flera av de som intervjuas har den akademiska konformismen inom ämnen som astronomi och fysik ökat. Och i synnerhet i USA är den idag oerhört stor. Det kan ju också vara därför som det är ganska ovanligt med yngre forskare som ifrågasätter Big Bang-teorin.
Detta är nog ett program som är LITE svårt att tillägna sig utan åtminstone en del allmänbildning vad gäller astronomi och den kosmologiska debatten. Jag tycker själv det är mycket intressant.
Ytterligare en reflektion. I Sovjetunionen var inställningen till Big Bang-teorin genomgående ganska så skeptisk. Det berodde till stor del på dogmatiska reflexer (Friedrich Engels var redan på 1800-talet klart emot liknande idéer), men om Sovjet hade fortsatt att existera idag hade det kanske kunnat bli en fristad för akademiker som vill bedriva kosmologisk forskning oberoende av Big Bang-paradigmet. Men nu föll Sovjet samman samma år som Eric Lerners "The Big Bang Never Happened " kom ut, en bok som både var ett uttryck för och en inspirationskälla till en ny våg av Big Bang-kritik.
Jag berättade tidigare om hur jag 1990 träffade en kvinna som studerade på universitetet i Moskva och tyckte jag borde försöka komma in där, eftersom mina idéer om förhistoriska matriarkat var mer gångbara i Sovjet än i väst. Detta gällde faktiskt också många andra inriktningar, som exempelvis en Big Bang-kritisk kosmologi.
Med Sovjets undergång föll detta lands marxistiskt inspirerade forskningstraditioner i de mest skilda ämnen sönder. I den allmänna katastrofstämningen efter 1991 tenderade postsovjetiska forskare att närmast i panik lämna allt som kunde uppfattas som numera politiskt inkorrekt "gammalt bråte" bakom sig, och det innebar att deras internationella roll som motvikt mot västkapitalistiska akademiska pararadigm också snabbt föll sönder. Det tycker jag faktiskt är lite sorgligt.
--------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Min egen bias är att jag inte VILL tro på Big Bang, tycker scenariot verkar så dystert, så jag letar efter bra argument emot..... Men tyvärr måste jag väl, trots de program jag länkar till här, medge att det mesta ändå nog talar för att universum expanderar, och kanske kommer att dö och tunnas ut mer och mer. Men även om så är fallet tror jag inte en sekund på att det är skapat genom en kvantfluktuation, från ingenting. Det övergår allt jag faktiskt kan tänka mig.
Eric J Lerner, som var Alan Woods och Ted Grants huvudsakliga källa i deras (i och för sig lite fyrkantiga!) marxistiska reflektioner om kosmologi i sin bok "Reason in Revolt" 1995, intervjuas utförligt i den andra delen, och har också spelat en viktig roll i programmets uppläggning.
Nu har de båda programmen lagts ihop till en Youtubepost. Det kan ses här
Titeln på Youtubeposten - "Plasma cosmology vs Big Bang mythology explained" är missvisande, och lite vulgär. Det är endast i andra delen som plasmakosmologi som ett alternativ till Big Bang tas upp.
Den första delen har i mångt och mycket ett fokus på den framlidne astronomen Halton C Arps studier av kvasarer. Han menade att det går att belägga att många kvasarer ligger mycket närmare än vad man kan tro av rödförskjutningen. Detta försöker han visa genom att peka på att en del av dessa uppenbarligen tillhör ganska så näraliggande galaxer, att de ligger strax utanför dem, och att det finns trådliknande strukturer som förbinder dem med modergalaxen.
Deras rödförskjutning brukar tolkas som att de skulle ligga mycket längre bort, men här menade Arp och hans anhängare att detta visar att rödförskjutning inte alltid behöver vara ett tecken på en rörelse bort från oss, och att det främsta argumentet för att universum expanderar därmed faller.
Argumenten ser, i alla fall för mig som lekman, ganska så bestickande ut, Enligt programmet ledde Arps "udda" inrikting på sin forskning till att han efter ett tag fråntogs sin teleskoptid - som ett sätt att visa ett avståndstagande från hans inriktning.
Den andra delen har till stor del ett fokus på plasmakosmologiska alternativ till Big Bang-teorin. Där får vi en exposé över plasmakosmologins historia från Kristian Birkeland och framåt. Dessutom får vi en genomgång av argument mot Big Bang-teorin, framförallt framförda av Eric Lerner.
I båda programmen får vi en rad intervjuer med kända akademiska Big Bang-kritiker. Medelådern på dessa är nu ganska hög, och i skrivande stund har flera av dem hunnit avlida, inklusive Hoyle och Arp.
En intressant sak är kritiken mot den akademiska konformismen, där bland annat peer review-systemet stoppar avvikande idéer redan innan de hunnit publiceras. Enligt flera av de som intervjuas har den akademiska konformismen inom ämnen som astronomi och fysik ökat. Och i synnerhet i USA är den idag oerhört stor. Det kan ju också vara därför som det är ganska ovanligt med yngre forskare som ifrågasätter Big Bang-teorin.
Detta är nog ett program som är LITE svårt att tillägna sig utan åtminstone en del allmänbildning vad gäller astronomi och den kosmologiska debatten. Jag tycker själv det är mycket intressant.
Ytterligare en reflektion. I Sovjetunionen var inställningen till Big Bang-teorin genomgående ganska så skeptisk. Det berodde till stor del på dogmatiska reflexer (Friedrich Engels var redan på 1800-talet klart emot liknande idéer), men om Sovjet hade fortsatt att existera idag hade det kanske kunnat bli en fristad för akademiker som vill bedriva kosmologisk forskning oberoende av Big Bang-paradigmet. Men nu föll Sovjet samman samma år som Eric Lerners "The Big Bang Never Happened " kom ut, en bok som både var ett uttryck för och en inspirationskälla till en ny våg av Big Bang-kritik.
Jag berättade tidigare om hur jag 1990 träffade en kvinna som studerade på universitetet i Moskva och tyckte jag borde försöka komma in där, eftersom mina idéer om förhistoriska matriarkat var mer gångbara i Sovjet än i väst. Detta gällde faktiskt också många andra inriktningar, som exempelvis en Big Bang-kritisk kosmologi.
Med Sovjets undergång föll detta lands marxistiskt inspirerade forskningstraditioner i de mest skilda ämnen sönder. I den allmänna katastrofstämningen efter 1991 tenderade postsovjetiska forskare att närmast i panik lämna allt som kunde uppfattas som numera politiskt inkorrekt "gammalt bråte" bakom sig, och det innebar att deras internationella roll som motvikt mot västkapitalistiska akademiska pararadigm också snabbt föll sönder. Det tycker jag faktiskt är lite sorgligt.
--------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Min egen bias är att jag inte VILL tro på Big Bang, tycker scenariot verkar så dystert, så jag letar efter bra argument emot..... Men tyvärr måste jag väl, trots de program jag länkar till här, medge att det mesta ändå nog talar för att universum expanderar, och kanske kommer att dö och tunnas ut mer och mer. Men även om så är fallet tror jag inte en sekund på att det är skapat genom en kvantfluktuation, från ingenting. Det övergår allt jag faktiskt kan tänka mig.
Subscribe to:
Posts (Atom)