I debatten på nätet har motstånd mot Big Bang-kosmologin för det
mesta varit förknippat med plasmakosmologin , eller dess bisarra
tvillingbror, "Electric Universe".
I synnerhet genom Electric
Universes ekonomiska resurser (hur kommer det sig att det är
knäppskallarna som så ofta har mest pengar?) har åsikter av den typen
slagit igenom på nätet.
Electric Universe är öppet
pseudovetenskapligt - den mer milda plasmakosmologiska varianten hos
Peratt och Lerner ligger någonstans på gränsen. Men om man hört ett
stort antal videor från detta håll börjar man tröttna.
I detta
läge bör man komma ihåg att de professionella astronomer som under de
senaste årtiondena aktivt motsatt sig Big Bang-teorin i sin helhet så
vitt jag vet aldrig blivit plasmakosmologer. Alla de jag stött på verkar
ansluta sig till den s-k. "Quasi Steady State Theory".
(Här bortser jag alltså nu från de många som har fört fram modifierade varianter av Big Bang, som exempelvis Roger Penrose.)
Quasi
Steady State Theory är en modifiering av "Steady State Theory "som
lades fram av Fred Hoyle, Hermann Bondi, och Thomas Gold, 1948. Det
gemensamma för dessa två teorier är att de förklarar universums
expansion med att ny materia konstant skapas. Och anser att universum
alltid existerat - och kommer att existera i evighet.
I
versionen från 1948 skapades hela tiden materia, på ett stillsamt och
nästan omärkligt sätt i världsrymden. I den nya versionen skapas materia
i anknytning till händelsehorisonten vid svarta hål - om jag förstår
saken rätt. De tre författarna till den första artikel som lade fram
Quasi steadys state-teorin var Fred Hoyle, Jayant Narlikar, och Geoffrey
Burbridge.
Förutom dessa var Margaret Burbridge och Halton Arp de viktigaste förespråkarna för teorin.
Medelåldern
för dessa var hög och idag är alla dessa döda, förutom Narlikar, som är
85 år. Vilket kan förklara varför man inte hör så mycket om den nu.
Både
steady state och quasi steady state godtar alltså att universum
expanderar, men förklarar det med att materia ständigt skapas.
Quasi
steady state har integrerat kunskaper om exempelvis kvasarer i den nya
versionen av teorin. Teorin förkastar existensen av singulariteter.
I detta
föredrag av Jayant Narlikar får man en, tyvärr för mig inte på alla punkter helt förståelig, presentation av teorin. Men det finns böcker som mer
utförligt argumenterar för den, bland annat en från 1990 av Hoyle,
Narlikar och Geoffrey Burbridge - som nämns i föredraget.
Jag funderar på att beställa den, och några av de andra som försvarar Quai Steday State-teorin. .
