Fermiparadoxen ställer alltså denna fråga: eftersom universum är så stort borde det vimla av liv - varför stöter vi aldrig på några tecken på ett sådant?
Själva frågeställningen är förstås lite tveksam. Eftersom steget mellan en organisk molekyl till en levande cell är så ofattbart stort kan man lätt argumentera för att sannolikheten för att liv ska uppstå är så försvinnande liten att det inte är troligt att det uppstår mer än en gång i ett universum som vårt. I alla fall om man godtar Big Bang-teorins antagande att universum endast är 13 miljarder år gammalt.
Ett rimligt svar på Fermiparadoxen torde alltså vara att vi inte sett tecken på liv eftersom det inte finns något sådant. Jag medger att jag själv inte gillar detta svar. Det vore obehagligt om vi vore de enda som fanns.
Jag tycker till och med att det är mer obehagligt än "The Dark Forest Hypothesis"...
Vad innebär då denna hypotes? I princip detta.
Ingen vet om en annan civilisation i rymden är vänlig eller fientlig. Därför är det rationellt att utrota alla civilisationer man stöter på.
Men kanske ändå inte. För vad händer om den civilisation man försöker utrota är starkare än en själv?
Därför är det mest rationella att ligga still, vara tyst och aldrig skicka ut några signaler som avslöjar ens existens. Och det är därför vi aldrig stöter på några signaler från andra civilisationer.
Varje civilisation är som ett djur i en mörk skog, som inte vet vilka rovdjur som rör sig bakom träden. Därför är det bäst att vara så tyst som möjligt.
I denna video förs åtminstone två svar fram som argumenterar mot denna idé. Dels att den bygger på att man projicerar vår egen krigiskhet på rymdvarelser - som kanske är mycket mer fredliga än oss. Dels att även olika grupper av människor också i många sammanhang har inlett fredliga relationer med andra grupper av människor. Om vi kan, så kan väl dom som finns ute i rymden också göra det.
Jag skulle vilja tillägga två saker.
Dels att en civilisation som kommit så långt att den kan färdas mellan stjärnorna troligen har lämnat sin krigiska fas bortom sig. Om den inte gjort det torde den ha utrotat sig själv för länge sedan.
Men det finns en annan invändning som är än mer övertygande. Och det är avstånden i rymden. Det är så ofantliga att de torde omöjliggöra alla rymdkrig. Om vi upptäckte en civilisation som låg så nära som det närmaste stjärnsystemet - Alpha Centauri - skulle det ändå ta oss många många generationer att ta oss dit.
Universum är lite för stort för rymdkrig, I alla fall om man inte spekulerar i så kallade maskhål, eller andra typer av resor genom alternativa dimensioner. Som det inte finns några som helst belägg för att de existerar.
Fast - å andra sidan - skulle jag gärna vilja tro på, förstås inte rymdkrig, men ändå interstellära rymdresor. Så jag skriver ovanstående med en känsla av sorg...
---------------------
PS. Märker att mitt resonemang här endast rör sig inom en materialistisk ram, vilket förstås kan vara en svaghet. Som det heter hos Shakespeare: "There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy."...
