Nedanstående är märkligt nog den text som kanske gav mig störst hopp under min barndom. Det är ett brev från Truman Bethurum till Max B Miller, författaren till boken "Flying Saucers - fact or fiction?" (svensk översättning "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?, 1959). Jag läste den svenska upplagan i sju- åttaårsåldern och just detta brev var väl det som grep tag i mig mest. Då uppfattade jag texten som trovärdig och övertygande. Brevet skrevs före Bethurums bok "Aboard a flying saucer" som jag tyvärr än idag inte fått tag i. Däremot har jag ju läst den postumt utkomna boken "Messages from the people of the planet Clarion: The true experiences of Truman Bethurum" (1995).
_________________________________________________
"I juli 1952 arbetade jag i Nevada på huvudväg nr 91, en elva á tolv (svenska) mil från Las Vegas åt Salt Lake City-hållet. Jag hade överflyttats från dag-till nattskift och arbetade från kl 16. 00, ibland ända till 8 nästa morgon. Mitt arbete bestod huvudsakligen i att svara för fyra tankbilar, som transporterade vatten från Moody River till två reservoarer för vattenbegjutning av den nybyggda vägbanan ute i öknen.
När jag hade jobbat en kort tid, berättade några kamrater att hela det s.k. mesa-området en gång i tiden varit täckt av vatten och att man ännu kunna finna ovanliga snäckor, som bevisade detta. En natt i slutet av juli, då jag förvissat mig om att allt arbete gick som det skulle gjorde jag därför med vederbörligt tillstånd ett besök på området för att söka få tag i några souvenirer. Jag hade tagit med en ficklampa som jag fick god användning för, men kunde ändå inte finna vad jag letade efter. Det hade väl gått en timme, sedan jag vid halv fyra-tiden lämnade arbetsplatsen, då jag vände min fyrhjuliga militärtruck mot nordost och beslöt att ta mig en kort lur, förvissad om att det gryende dagsljuset skulle väcka mig,
Jag hade väl sovit en halvtimme eller något mer, när jag på ett oförsynt sätt väcktes av av något, som närmast liknade ett mummel - ett lågt samtal på ett obegripligt tungomål. Min första tanke var att basen eller någon annan skulle spela mig ett spratt för att jag hade somnat. Men när jag lyfte på huvudet, upptäckte jag genast att det inte var fallet. Omkring åtta småväxta män stod i en halvcirkel framför och till höger om trucken, kanske två á tre meter bort, och tydligen lika nyfikna som jag.
Min första tanke var att söka komma iväg så fort som möjligt, även om jag då först måste backa och svänga runt. När jag reste på mig för att kunna se bättre, tog en av männen några steg framåt mot mig och sade någonting med låg röst och fortfarande obegripligt för mig. Jag skakade på huvudet för att visa att jag inte förstod honom. Han ropade då strax:
-Du säger det.
-Gode Gud, utbrast jag, talar ni engelska, också?
-Vi har inga svårigheter med något som helst språk, svarade han.
Av deras utseende att döma tycktes de vara av latin-amerikanskt ursprung. Mitt hjärta dunkade - av fruktan och upphetsning skulle jag tro. Jag beslöt att stiga ur trucken och skaka hand med dem, som en vänlig gest. När jag vände mig om för att stiga ur, fick jag omkring 25 meter längre bort syn på ett ofantligt tallriksformat flygande tefat, omkring 100 meter i diameter och 5 a 6 meter "djupt". Bråkdelen av en sekund undrade jag, om det möjligen kunde vara någon sorts filmattrapp, men vid närmare eftertanke förstod jag, att det inte kunde vara fallet.
När jag sträckte fram handen för att hälsa, ställde de upp på ett led nästan som militärer för att i all sin iver i tur och ordning få skaka hand med mig. Bara en av dem försökte tala med mig och besvara mina frågor. De gav mig inte en enda fråga, och den uniform de hnde verkade mycket militärisk, liksom deras sätt att ställa upp för hälsning.
-Har ni en kapten? frågade jag.
-Javisst.
-Kunde jag kanske få lov att tala med honom?
-Ja, naturligtvis, svarade deras talesman. Han tog med sin vänstra hand ett fruktansvärt hårt grepp om min högra arm alldeles ovanför armbågen. (Det gjorde mig inte precis lättare till mods.)
Sedan frågade jag om de kom från något land i Europa.
-Nej, svarade han. Vi har vårt hem i ett land, som ligger mycket långt härifrån.
När jag hade bett att få tala med deras kapten, hade jag på en del ansikten observerat ett småleende, som gjorde mig något eftertänksam. "Jaha, så är det. Och ingen ska någonsin få veta vad som har hänt mig"! Han tillade:
- Du får tala med kaptenen i skorven.
Vilket namn för en sådan sak, tänkte jag
Min ledsagare svängde mig nästan runt och satte iväg mot tefatet, som tycktes sväva omkring en meter över marken. När vi närmade oss, sänkte det sig ytterligare en bra bit och lutade samtidigt ner den sida som var närmast. Det fanns bara ett trappsteg och ett räcke vid ingångens högra sida. Han nästan stötte mig fram mot kanten till tefatet. Greppet om armen hade lossnat något, men han släppte inte taget helt och hållet. Jag var väl ett huvud längre än han och jag vägde ca 90 kilo.
Inuti tefatet gick vi först utför ungefär 15 meter, tog sedan av till vänster och kom genom en dörrliknande öppning i ett rum, ungefär 3 gånger 4 meter stort och inrett till en med kontor kombinerad salong. Jag trodde knappast mina ögon när jag upptäckte, att kaptenen var en yppig kvinna, kortare än någon av männen, snyggt klädd och även hon med ett typiskt latin-amerikanskt utseende: kolsvart hår och olivfärgad hy. Hon kunde kanske vara ungefär 40 år gammal.
Hon reste sig och smålog. Mannen släppte genast min arm. Jag vände mig om för att säga något till honom. men han försvann genast. Jag såg återigen på kaptenen, men kunde inte med den bästa viljan i världen finna på någonting att säga. Efter några sekunder smålog hon igen och sade: "Tala ut, min vän. Du är icke förtrollad."
Då jag hade talat och frågat i en halv timmes tid insåg jag, att de inte var européer. Hon omtalade inte sitt namn och inte heller namnet på deras hemplanet, men lät mig förstå, att de färdades interplanetariskt och var väl underrättade om vad som försegick både på jorden och de andra planeterna. Hon var vänlig och språksam, men frågade bara, vad vi kallade det här området för, vilket var Mormon Mesa, Nevada. (Hon berättade senare att hon hette Aura Rhanes och kom från planeten Clarion. Hon tillade att Clarion absolut inte var känd under något annat namn och gav mig en längre utläggning om saken.)
Jag hade beslutat att inte omtala den här episoden för någon då jag visste att man skulle kalla mig för lögnare. Men då jag återvände till mitt arbete kort efter soluppgången, frågade basen:
-Måste Joe gå ner med sitt plan där ute där du var?
-Nej, svarade jag,
-Var det ett trafikflygplan, som landade där ute i närheten? frågade han då.
-Nej. blev mitt svar än en gång.
-Jag kunde se någonting, som gick ner där borta, men hörde inget ljud. Om det nu inte var Joes plan, vad var det då?
När jag till slut föll till föga och omtalade hela historien, gav han mig en fientlig blick, och då nyheten spred sig, började alla att se snett på mig."
_________________________________________________
Så långt Truman Bethurum. Det bör sägas att det intryck texten gjorde på mig som barn inte bör underskattas. Det var enormt.
Jag vill också påpeka att jag redan då noterade undertexten i avsnittet om personalens småleenden när Bethurum frågade efter kaptenen. I berättelsen tolkade han leendena som något hotfullt, men om man läser texten ser man att dessa leenden ju syftade på att Bethurum som en självklarhet utgick från att kaptenen måste ha varit en man. Detta gjorde stort intryck på mig i sju-åttaårsåldern, och bidrog till att jag då fann texten trovärdig...
Thursday, January 19, 2012
Thursday, January 12, 2012
Bortom universum?
I ett väldigt flummigt inlägg, "Kosmologiska funderingar", som jag skrev 31 december 2010, tillät jag mig betvivla den gängse Big Bang-modellen och skrev bland annat detta:
"Varför utgå att allt fanns inbyggt från början i något mystiskt kvantsprång som aldrig kan bevisas (det är ju lite lustigt att man använder en modell som baseras på iakttagna avvikelser i elementarpartiklars rörelsemönster för att förklara hela universums uppkomst!) - när det SKULLE kunna vara så att det finns saker (kraftfält? andra universa? okända materie- och energityper? etc. etc. ) utanför det vi ser som "universum" - som skulle kunna leda till exempelvis systemkollapser och accelererade expansioner hos "oss". "
Då var jag inte så uppdaterad, och trodde att en Big Bang-teori som innefattade en expansion som berodde helt på interna faktorer och som innehöll element som inflation och universums uppkomst genom en kvantfluktuation nästan helt dominerade den kosmologiska diskursen. Jag visste inte att det hade börjat hända en hel del saker på den fronten.
I en intressant artikel på discovery.com, som faktiskt skrevs innan jag satt och funderade nyårsafton 2010 kan man se ett exempel på detta. Här utvidgas det fenomen som tidigare kallades för "den stora attraktorn"och förklaras utifrån en teori att ett annat universum påverkar processer i vårt universum. Jag skulle nog snarare vilja säga att en annan materieanhopning i universum påverkar vår del av universum - men det är ju en semantisk fråga.
Nu kan någon invända att orsakerna till själva expansionen inte berörs av denna teori, men det är numera inte svårt att hitta andra teoretiker som även förklarar även denna med externa faktorer, som till exempel kollisioner med andra universa (eller som jag skulle vilja säga, med enheter utanför det kända universum!).
Hur som helst - det börjar komma fler och fler exempel på ett tänkande, baserat på observationer, som i slutändan kan betyda slutet på Big Bang-teorin. Man kan ju alltid hoppas....
"Varför utgå att allt fanns inbyggt från början i något mystiskt kvantsprång som aldrig kan bevisas (det är ju lite lustigt att man använder en modell som baseras på iakttagna avvikelser i elementarpartiklars rörelsemönster för att förklara hela universums uppkomst!) - när det SKULLE kunna vara så att det finns saker (kraftfält? andra universa? okända materie- och energityper? etc. etc. ) utanför det vi ser som "universum" - som skulle kunna leda till exempelvis systemkollapser och accelererade expansioner hos "oss". "
Då var jag inte så uppdaterad, och trodde att en Big Bang-teori som innefattade en expansion som berodde helt på interna faktorer och som innehöll element som inflation och universums uppkomst genom en kvantfluktuation nästan helt dominerade den kosmologiska diskursen. Jag visste inte att det hade börjat hända en hel del saker på den fronten.
I en intressant artikel på discovery.com, som faktiskt skrevs innan jag satt och funderade nyårsafton 2010 kan man se ett exempel på detta. Här utvidgas det fenomen som tidigare kallades för "den stora attraktorn"och förklaras utifrån en teori att ett annat universum påverkar processer i vårt universum. Jag skulle nog snarare vilja säga att en annan materieanhopning i universum påverkar vår del av universum - men det är ju en semantisk fråga.
Nu kan någon invända att orsakerna till själva expansionen inte berörs av denna teori, men det är numera inte svårt att hitta andra teoretiker som även förklarar även denna med externa faktorer, som till exempel kollisioner med andra universa (eller som jag skulle vilja säga, med enheter utanför det kända universum!).
Hur som helst - det börjar komma fler och fler exempel på ett tänkande, baserat på observationer, som i slutändan kan betyda slutet på Big Bang-teorin. Man kan ju alltid hoppas....
Wednesday, December 21, 2011
Jorden kan bli som Venus
Om växthuseffekten fortsätter kan det värsta scenariot bli att jorden kommer att få ett klimat som liknar det på sin systerplanet Venus, säger den kände astronomen Stephen Hawking.
Bra att han tar upp det på det sättet. Farorna med växthuseffekten handlar ju inte "endast" om höjda vattennivåer, stormar eller torka. En okontrollerad växthuseffekts yttersta konsekvenser kan helt uppenbart bli skapandet av en dynamik som i slutändan blir ett hot mot allt mänskligt liv, och kanske allt liv på jorden.
Bra att han tar upp det på det sättet. Farorna med växthuseffekten handlar ju inte "endast" om höjda vattennivåer, stormar eller torka. En okontrollerad växthuseffekts yttersta konsekvenser kan helt uppenbart bli skapandet av en dynamik som i slutändan blir ett hot mot allt mänskligt liv, och kanske allt liv på jorden.
Wednesday, October 19, 2011
Var är Hannes Alfvén när vi behöver honom?
Under de senaste åren verkar kosmologin ha hamnat i någon form av kris. Det konsensus som fanns i låt oss säga mitten av 90-talet verkar ha ersatts av ett rent kaos. Den ena nya fantasifulla teorin ersätter den andra.
Det gemensamma för dem är dels att de huvudsakligen bygger på avancerade matematiska modeller (ofta med ett ytterst bräckligt stöd i nya observationer), dels att de är just - fantasifulla.
Några exempel på hur tankegångarna går.
Universum uppkom från ingenting genom en kvantfluktuation, och nya kvantflukuationer i vårt universum skapar ständig och jämt nya universum - i andra dimensioner.
Universum kan ha varit "krökt " och "slutet" redan från början. I så fall hade det en oändlig täthet, men på en oändligt liten punkt. Eller så var det "öppet" och "platt" från början och då, hör och häpna, var det redan från början oändligt stort - OCH oändligt tätt. Sedan expanderade det, vilket är möjligt trots dess oändlighet eftersom det finns olika storlekar även av oändligheter.
Det skapas ständigt nya universum, en process som kommer att pågå i oändlighet. Men den har inte pågått i oändlighet - en gång i tiden skapades det första universumet någonsin. Och då som ett resultat av en kvantfluktuation i ett tidlöst icke-rum.
Universum har 10 rumsdimensioner men alla utom 3 är "hoprullade" och så pyttesmå att de inte märks.
Det hittills nämnda är inom ramarna för mainstream-teorin, som ju bland annat innefattar Stephen Hawking.
Delvis utanför, kanske, finns strängteorien som talar om nästan oändligt tunna strängar miljarder ljusår långa, och om att det finns inte mindre än 16 rumsdimensioner.
Annars finns det de som tror att universum regelbundet kolliderar med ett annat parallelluniversum, som finns i en annan dimension. Eller att universum har krockat inte mindre än fyra gånger med andra universa, vilket antas visa sig i den kosmiska mikrovågsstrålningen . Eller att universum kommer att gå mot en oerhörd gleshet, ända tills det blir tillräckligt glest. Då kommer den matematiska logiken i glesheten göra att den på mindre än en nanosekund förvandlats till en oändlig täthet. Anledningen är att ekvationerna för nästan oändlig gleshet liknar de för oändlig täthet.
Ingen har förstås någonsin iakttagit strängteorins strängar. Ingen har någonsin kunnat iaktta fler rumsdimensioner än tre.
Den kosmiska mikrovågsstrålningen används regelbundet för att "bevisa" en rad olika motstridande teorier.
Och så vidare.
OK, alla dessa teorier är kanske verkligen oerhört seriösa, och min skepticism kanske är en direkt pinsam lekmannainställning. Från en person som aldrig fick mer än 3:a i matte i grundskolan, och som sedan dess i stort sett lyckats undvika detta ämne....
Men vad jag ifrågasätter är just metoden att med den ena "eleganta" matematiska modellen efter den andra tro sig kunna se den uppenbarade sanningen om hur universum ser ut. Ja, rentav formulera "the theory of everything" som Hawking talar om. Matematiken kommer först, observationerna kan sedan tolkas utifrån de eleganta ekvationerna.
Hannes Alfvén har skrivit en hel del träffade om denna inställning. Obs att jag inte alls har någon bestämd åsikt om hans plasmakosmologi men det finns något i hans inställning som känns uppfriskande. Lite av den grundinställningen skulle behövas i den kosmologiska debatten idag. Tycker jag. Men jag är alltså som sagt en lekmammadilettant, som är dålig i matte. Så ta det som ni vill.
Men här ska jag i alla fall lägga ut några tänkvärda citat från Hennes Alfvén som alla är tagna från Eric J Lerners "The Big Bang Never Happened".
“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (“The big bang never happened”, s, 127)
“The reasons why so many attempts have been made to guess what was the state of the Universe several billion years ago is probably the general belief that long ago the state of the Universe must have been much simpler, much more regular than today, indeed so simple that it could be represented by a mathematical model which could be derived from some fundamental principles through very ingenious thinking. Except from some vague and unconvincing reference to the second law of thermodynamics, no reasonable scientific motivation for this belief seems to have been given. This belief probably emanates from the old myths of creation. God established a perfect order and “harmony” and it should be possible to find which principles he followed when he did so. He was certainly intelligent enough to understand the general theory of relativity, and if He did, why shouldn´t He create the Universe according to its wonderful principles?” (“The big bang never happened”, s. 228).
Kosmologin har lagts i händerna på forskare som “had never visited a laboratory or looked through a telescope, and even if they had, it was below their dignity to get their hands dirty. They looked down on the experimental phycisists and the observers whose only job was to confirm the high-brow conclusions they have reached, and those who were not able to confirm them were thougt to be incompetent. Observing astronomers came under heavy pressure from theoreticians. The result was the establishment of a cosmological establishment, like that of the Ptolemaic orthodoxy, which did not tolerate objections and dissent”. ("The big bang never happened” sid. 229).
Och, nej, att ordet "he" ibland står med stor och ibland med liten bokstav i andra citatet är inte ett slarvfel av mig, det står så i boken jag citerar från.
Det gemensamma för dem är dels att de huvudsakligen bygger på avancerade matematiska modeller (ofta med ett ytterst bräckligt stöd i nya observationer), dels att de är just - fantasifulla.
Några exempel på hur tankegångarna går.
Universum uppkom från ingenting genom en kvantfluktuation, och nya kvantflukuationer i vårt universum skapar ständig och jämt nya universum - i andra dimensioner.
Universum kan ha varit "krökt " och "slutet" redan från början. I så fall hade det en oändlig täthet, men på en oändligt liten punkt. Eller så var det "öppet" och "platt" från början och då, hör och häpna, var det redan från början oändligt stort - OCH oändligt tätt. Sedan expanderade det, vilket är möjligt trots dess oändlighet eftersom det finns olika storlekar även av oändligheter.
Det skapas ständigt nya universum, en process som kommer att pågå i oändlighet. Men den har inte pågått i oändlighet - en gång i tiden skapades det första universumet någonsin. Och då som ett resultat av en kvantfluktuation i ett tidlöst icke-rum.
Universum har 10 rumsdimensioner men alla utom 3 är "hoprullade" och så pyttesmå att de inte märks.
Det hittills nämnda är inom ramarna för mainstream-teorin, som ju bland annat innefattar Stephen Hawking.
Delvis utanför, kanske, finns strängteorien som talar om nästan oändligt tunna strängar miljarder ljusår långa, och om att det finns inte mindre än 16 rumsdimensioner.
Annars finns det de som tror att universum regelbundet kolliderar med ett annat parallelluniversum, som finns i en annan dimension. Eller att universum har krockat inte mindre än fyra gånger med andra universa, vilket antas visa sig i den kosmiska mikrovågsstrålningen . Eller att universum kommer att gå mot en oerhörd gleshet, ända tills det blir tillräckligt glest. Då kommer den matematiska logiken i glesheten göra att den på mindre än en nanosekund förvandlats till en oändlig täthet. Anledningen är att ekvationerna för nästan oändlig gleshet liknar de för oändlig täthet.
Ingen har förstås någonsin iakttagit strängteorins strängar. Ingen har någonsin kunnat iaktta fler rumsdimensioner än tre.
Den kosmiska mikrovågsstrålningen används regelbundet för att "bevisa" en rad olika motstridande teorier.
Och så vidare.
OK, alla dessa teorier är kanske verkligen oerhört seriösa, och min skepticism kanske är en direkt pinsam lekmannainställning. Från en person som aldrig fick mer än 3:a i matte i grundskolan, och som sedan dess i stort sett lyckats undvika detta ämne....
Men vad jag ifrågasätter är just metoden att med den ena "eleganta" matematiska modellen efter den andra tro sig kunna se den uppenbarade sanningen om hur universum ser ut. Ja, rentav formulera "the theory of everything" som Hawking talar om. Matematiken kommer först, observationerna kan sedan tolkas utifrån de eleganta ekvationerna.
Hannes Alfvén har skrivit en hel del träffade om denna inställning. Obs att jag inte alls har någon bestämd åsikt om hans plasmakosmologi men det finns något i hans inställning som känns uppfriskande. Lite av den grundinställningen skulle behövas i den kosmologiska debatten idag. Tycker jag. Men jag är alltså som sagt en lekmammadilettant, som är dålig i matte. Så ta det som ni vill.
Men här ska jag i alla fall lägga ut några tänkvärda citat från Hennes Alfvén som alla är tagna från Eric J Lerners "The Big Bang Never Happened".
“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (“The big bang never happened”, s, 127)
“The reasons why so many attempts have been made to guess what was the state of the Universe several billion years ago is probably the general belief that long ago the state of the Universe must have been much simpler, much more regular than today, indeed so simple that it could be represented by a mathematical model which could be derived from some fundamental principles through very ingenious thinking. Except from some vague and unconvincing reference to the second law of thermodynamics, no reasonable scientific motivation for this belief seems to have been given. This belief probably emanates from the old myths of creation. God established a perfect order and “harmony” and it should be possible to find which principles he followed when he did so. He was certainly intelligent enough to understand the general theory of relativity, and if He did, why shouldn´t He create the Universe according to its wonderful principles?” (“The big bang never happened”, s. 228).
Kosmologin har lagts i händerna på forskare som “had never visited a laboratory or looked through a telescope, and even if they had, it was below their dignity to get their hands dirty. They looked down on the experimental phycisists and the observers whose only job was to confirm the high-brow conclusions they have reached, and those who were not able to confirm them were thougt to be incompetent. Observing astronomers came under heavy pressure from theoreticians. The result was the establishment of a cosmological establishment, like that of the Ptolemaic orthodoxy, which did not tolerate objections and dissent”. ("The big bang never happened” sid. 229).
Och, nej, att ordet "he" ibland står med stor och ibland med liten bokstav i andra citatet är inte ett slarvfel av mig, det står så i boken jag citerar från.
Sunday, September 25, 2011
1-0 till neutrinerna
Blir verkligt fascinerad över de nya rönen om att neutriner kan färdas snabbare än ljuset. Det är ju en prestation. Nu kan 60 nanosekunders skillnad kanske inte verka så mycket i en tävling, men i min okunnighet tycks det mig som om den verkliga skillnaden är ännu större.
Om man ser på hur experimentet genomfördes så kan man notera att vad som mättes var hastigheten hos neutriner genom ett berg, som alltså jämfördes med ljusets hastighet - i vacuum. Det är ju så att ljusets hastighet i exempelvis vatten är betydligt långsammare än den i vacuum.
Hur lång tid skulle det ta för ljus att ta sig genom ett berg - egentligen? Om det alls skulle kunna komma igenom, förstås!
Så även om nu forskarna har räknat fel på några nanosekunder (vilket jag hoppas de inte har!), är det nog ändå klart att neutriner tar sig snabbare genom ett berg än något ljus skulle kunna tänkas göra. Där ligger nog ljuset i lä, oavsett alla felkällor... :-)
Erik Rodenborg
Om man ser på hur experimentet genomfördes så kan man notera att vad som mättes var hastigheten hos neutriner genom ett berg, som alltså jämfördes med ljusets hastighet - i vacuum. Det är ju så att ljusets hastighet i exempelvis vatten är betydligt långsammare än den i vacuum.
Hur lång tid skulle det ta för ljus att ta sig genom ett berg - egentligen? Om det alls skulle kunna komma igenom, förstås!
Så även om nu forskarna har räknat fel på några nanosekunder (vilket jag hoppas de inte har!), är det nog ändå klart att neutriner tar sig snabbare genom ett berg än något ljus skulle kunna tänkas göra. Där ligger nog ljuset i lä, oavsett alla felkällor... :-)
Erik Rodenborg
Saturday, August 13, 2011
Star Trek och Rymdpatrullen
Har just sett "Star Trek - the Motion Picture" från 1979 på TV4. Alltså en filmvariant av serien Star Trek.
Den var ganska så töntig, med ett lite fånigt pseudodjupsinnigt slut. Men lite vackert var det nog i alla fall, slutet. Idén skulle kunna göras mycket bättre, men i Star Trek-tappning blev det som sagt aningen fånigt.
Men om jag hade sett den som 11-12-åring hade jag nog varit överförtjust.
Jag såg aldrig Star Trek-serien men 1966-67 såg jag en tysk föregångare, "Rymdpatrullen". Den gick på TV från december 1966 (om jag minns rätt startade den på mellandagarna) till någon gång in i vårvintern 1967. En trailer till en senare remix finns på You Tube i länken ovan.
Jag var exalterad. Något sådant hade jag aldrig sett förut…. Jag satt klistrad framför TV:n varenda gång den sändes.
Jag skulle nog gärna vilja att den sändes i repris. Inte för att jag i sig skulle tycka den var "bra", i någon rimlig mening, men nostalgivärdet skulle vara enormt!
PS. Oj, då, jag ser se nu att åtminstone en del av de gamla avsnitten även de finns på You Tube, men det är nog inte riktigt samma sak som att se dem igen på TV...
PPS. Har börjat se på det första avsnittet av Rymdpatrullen på You Tube, och det var ju lite töntigt, och ljudet var inte alltid det bästa -men roligt var det...
:-)
Den var ganska så töntig, med ett lite fånigt pseudodjupsinnigt slut. Men lite vackert var det nog i alla fall, slutet. Idén skulle kunna göras mycket bättre, men i Star Trek-tappning blev det som sagt aningen fånigt.
Men om jag hade sett den som 11-12-åring hade jag nog varit överförtjust.
Jag såg aldrig Star Trek-serien men 1966-67 såg jag en tysk föregångare, "Rymdpatrullen". Den gick på TV från december 1966 (om jag minns rätt startade den på mellandagarna) till någon gång in i vårvintern 1967. En trailer till en senare remix finns på You Tube i länken ovan.
Jag var exalterad. Något sådant hade jag aldrig sett förut…. Jag satt klistrad framför TV:n varenda gång den sändes.
Jag skulle nog gärna vilja att den sändes i repris. Inte för att jag i sig skulle tycka den var "bra", i någon rimlig mening, men nostalgivärdet skulle vara enormt!
PS. Oj, då, jag ser se nu att åtminstone en del av de gamla avsnitten även de finns på You Tube, men det är nog inte riktigt samma sak som att se dem igen på TV...
PPS. Har börjat se på det första avsnittet av Rymdpatrullen på You Tube, och det var ju lite töntigt, och ljudet var inte alltid det bästa -men roligt var det...
:-)
Sunday, July 31, 2011
Venus eller Big Bang?
Har på sistone blivit intresserad av "riktig*" astronomi. Med riktig menar jag sådan som handlar om konkreta saker som fortfarande brukar studeras vetenskapligt.
Förut tyckte jag det var väldigt spännande att läsa om kosmologi, kosmogoni, Big Bang, de "tre första minuterna", "rymdens krökning" och sådant. Men nu börjar jag tycka att det mesta som skrivs om sånt mer liknar teologi än astronomi, där matematiska spekulationer tagit Guds plats.
Den ena halsbrytande matematiska modellen ersätter den andra, och vi går in i en värld av sexton eller fler rumsdimensioner, kvantfluktuationer i tidlösa ickerum, tomrum som genom matematiska ekvationer förvandlas till en oändlig täthet, inflation som plötsligt inte är inflation längre. Och så vidare. Allt flyter och den gemensamma nämnaren för nästan alla nya teorier (och det vimlar av dom) är att det gäller att hitta den mest eleganta matematiska modellen. Man börjar där, och konstruerar upp scenarior som aldrig någonsin iakttagits i den materiella världen.
Och i de flesta fall förmodligen inte finns eller funnits i den heller.
Jag har inget emot teologi, men då ska den erkänna sig vara sådan. Men när man får se fysiker och astronomer konstruera upp modeller som i jämförelse får madam Blavatsky att verka som sunda förnuftet inkarnerat tröttnar man efter ett tag,
Men när det gäller vårt planetsystem slipper man läsa om sådant. Där är astronomi fortfarande astronomi. Så att säga.
Speciellt är jag intresserad av Venus. Vet inte EXAKT varför, men det är delvis för att den döljs av ett tjockt molntäcke, men ändå är möjlig att att studera. Den gömmer förmodligen på många hemligheter, men är mycket mindre studerad än Mars.
Och dessutom är det ju lite kul att den mest konkreta forskningen om Venus har varit sovjetisk. Sovjet hade en formidabel otur med alla sina Marssonder (rena Murphys lag) men desto större framgångar med Venus. Med bland annat en lång rad framgångsrika mjuklandningar, och både fotografier och många olika mätningar tagna från markytan. Något liknande gjorde då inte USA, men de gjorde en hel del värdefulla radaranalyser av Venus från sonder som passerade.
Men även resten av solsystemet är ju spännande....
Nog om detta nu. Lite småprat när jag inte kan somna /suckar/.
Förut tyckte jag det var väldigt spännande att läsa om kosmologi, kosmogoni, Big Bang, de "tre första minuterna", "rymdens krökning" och sådant. Men nu börjar jag tycka att det mesta som skrivs om sånt mer liknar teologi än astronomi, där matematiska spekulationer tagit Guds plats.
Den ena halsbrytande matematiska modellen ersätter den andra, och vi går in i en värld av sexton eller fler rumsdimensioner, kvantfluktuationer i tidlösa ickerum, tomrum som genom matematiska ekvationer förvandlas till en oändlig täthet, inflation som plötsligt inte är inflation längre. Och så vidare. Allt flyter och den gemensamma nämnaren för nästan alla nya teorier (och det vimlar av dom) är att det gäller att hitta den mest eleganta matematiska modellen. Man börjar där, och konstruerar upp scenarior som aldrig någonsin iakttagits i den materiella världen.
Och i de flesta fall förmodligen inte finns eller funnits i den heller.
Jag har inget emot teologi, men då ska den erkänna sig vara sådan. Men när man får se fysiker och astronomer konstruera upp modeller som i jämförelse får madam Blavatsky att verka som sunda förnuftet inkarnerat tröttnar man efter ett tag,
Men när det gäller vårt planetsystem slipper man läsa om sådant. Där är astronomi fortfarande astronomi. Så att säga.
Speciellt är jag intresserad av Venus. Vet inte EXAKT varför, men det är delvis för att den döljs av ett tjockt molntäcke, men ändå är möjlig att att studera. Den gömmer förmodligen på många hemligheter, men är mycket mindre studerad än Mars.
Och dessutom är det ju lite kul att den mest konkreta forskningen om Venus har varit sovjetisk. Sovjet hade en formidabel otur med alla sina Marssonder (rena Murphys lag) men desto större framgångar med Venus. Med bland annat en lång rad framgångsrika mjuklandningar, och både fotografier och många olika mätningar tagna från markytan. Något liknande gjorde då inte USA, men de gjorde en hel del värdefulla radaranalyser av Venus från sonder som passerade.
Men även resten av solsystemet är ju spännande....
Nog om detta nu. Lite småprat när jag inte kan somna /suckar/.
Thursday, July 28, 2011
Venus fantomsatellit
Askljuset är inte det enda egendomliga fenomenet som har iakttagits i samband med Venus. Ett fenomen som till och från kunde ses mellan 1645 och 1764 var det som numera kallas fantomsatelliten. Den var vad som verkade vara en satellit som kretsade runt Venus och iakttogs första gången 1645 av Francesco Fontana.
Sedan sågs den av Christian Huygens 1672 och 1686. Huygens var nu inte vem som helst utan den som upptäckte Saturnusmånen Titan 1655. Han rapporterade att Venus satellit befann sig på ett 3/5 avstånd Venus diameter, och objektet bedömde han hade ungefär en fjärdedel av Venus diameter.
1740 rapporterades satelliten av James Short, som bedömde dess diameter till en femtedel av Venus´.
Den iakttogs bland annat även 1759, och 1761. Och samma år rapporterade Montaigne av Limoges flera iakttagelser. Han hade tidigare varit skeptisk till satellitens existens, men sade sig nu vara övertygad. Han hävdade att han vidtagit alla tänkbara åtgärder för att undvika en optisk illusion.
1763 kalkylerade den tyska astronomen J. Lambert att satelliten låg i en bana cirka 417.000 kilometer från Venus, med en omloppstid på 11 dagar och 5 timmar.
De senast kända observationerna skedde 1764. Och sedan sågs den aldrig mer.
Maximilan Hell diskuterade ämnet 1766, och kom till slutsatsen att alla observationer troligen varit optiska illusioner. Det slutliga ordet ansågs ha sagts av Paul Stroubant 1887, som gick igenom alla rapporter och ansåg sig ha funnit förklaringar till alla, som bland annat innefattade planeten Uranus och stjärnor som från vår utgångspunkt råkade befinna sig "nära" Venus.
Och så är den allmänna uppfattnings sedan dess. Garry E Hunt och Patrick Moore (1982) (som jag hämtat uppgifterna från) skriver: "Admittedly, it is strange that observers as skilled as Cassini and Short fell into an elementary trap, but since the satellite is undoubtedly non-existent there is no alternative." (s.98). Och: "Has there been a satellite of appreciable size, it could not have escaped detection in the Space Age". (s. 99).
Jag måste nog säga att jag tycker att Hunt och Moore är lite tråkiga. De står förstås, på gott och ont, med båda fötterna på jorden.
Någon som inte på samma sätt gjorde det var den sovjetiske astronomen Felix Zigel, som i slutet av 1950- och början av 1960-talet drev tesen att Mars satelliter Phobos och Deimos var konstgjorda och hade tillverkats av utomjordingar någon gång mellan 1862, då man vid noggranna studier av Mars inte kunde upptäcka dem, och 1877, då de först upptäcktes.
Vad har nu detta med saken att göra? Tja, med hjälp av samma metod skulle man ju kunna anta att Venus (konstgjorda?) satellit fanns fram till 1764-1765, då den monterade ned….
:-)
Sannolikt? Nej. Fantasieggande. Ja.
På något sätt förlorade astronomin, kan man kanske säga, en form av fantasifull kreativitet när Sovjetunionen föll…
Referens: Garry E Hunt/Patrick Moore, The planet Venus, London 1982
Sedan sågs den av Christian Huygens 1672 och 1686. Huygens var nu inte vem som helst utan den som upptäckte Saturnusmånen Titan 1655. Han rapporterade att Venus satellit befann sig på ett 3/5 avstånd Venus diameter, och objektet bedömde han hade ungefär en fjärdedel av Venus diameter.
1740 rapporterades satelliten av James Short, som bedömde dess diameter till en femtedel av Venus´.
Den iakttogs bland annat även 1759, och 1761. Och samma år rapporterade Montaigne av Limoges flera iakttagelser. Han hade tidigare varit skeptisk till satellitens existens, men sade sig nu vara övertygad. Han hävdade att han vidtagit alla tänkbara åtgärder för att undvika en optisk illusion.
1763 kalkylerade den tyska astronomen J. Lambert att satelliten låg i en bana cirka 417.000 kilometer från Venus, med en omloppstid på 11 dagar och 5 timmar.
De senast kända observationerna skedde 1764. Och sedan sågs den aldrig mer.
Maximilan Hell diskuterade ämnet 1766, och kom till slutsatsen att alla observationer troligen varit optiska illusioner. Det slutliga ordet ansågs ha sagts av Paul Stroubant 1887, som gick igenom alla rapporter och ansåg sig ha funnit förklaringar till alla, som bland annat innefattade planeten Uranus och stjärnor som från vår utgångspunkt råkade befinna sig "nära" Venus.
Och så är den allmänna uppfattnings sedan dess. Garry E Hunt och Patrick Moore (1982) (som jag hämtat uppgifterna från) skriver: "Admittedly, it is strange that observers as skilled as Cassini and Short fell into an elementary trap, but since the satellite is undoubtedly non-existent there is no alternative." (s.98). Och: "Has there been a satellite of appreciable size, it could not have escaped detection in the Space Age". (s. 99).
Jag måste nog säga att jag tycker att Hunt och Moore är lite tråkiga. De står förstås, på gott och ont, med båda fötterna på jorden.
Någon som inte på samma sätt gjorde det var den sovjetiske astronomen Felix Zigel, som i slutet av 1950- och början av 1960-talet drev tesen att Mars satelliter Phobos och Deimos var konstgjorda och hade tillverkats av utomjordingar någon gång mellan 1862, då man vid noggranna studier av Mars inte kunde upptäcka dem, och 1877, då de först upptäcktes.
Vad har nu detta med saken att göra? Tja, med hjälp av samma metod skulle man ju kunna anta att Venus (konstgjorda?) satellit fanns fram till 1764-1765, då den monterade ned….
:-)
Sannolikt? Nej. Fantasieggande. Ja.
På något sätt förlorade astronomin, kan man kanske säga, en form av fantasifull kreativitet när Sovjetunionen föll…
Referens: Garry E Hunt/Patrick Moore, The planet Venus, London 1982
Tuesday, July 26, 2011
Contactees och ”oamerikansk verksamhet”
/Hur samhällskritik i femtiotalets USA legitimerades av påstådda besök från rymden./
Att tro på att interplanetariska farkoster besöker jorden har kommit ur modet, i alla fall i Sverige. För ett antal år sedan fanns det UFO-föreningar, som bestod av unga entusiaster som såg som sin uppgift att övertyga människor om "den utomjordiska hypotesen" dvs. just att sådana farkoster titt och tätt besöker oss. Idag har dessa grupper försvunnit och ersatts av ganska så skeptiska grupper. UFO-tron har i hög grad tagits över av sekter, som raelianerna eller Ashtar Command.
Men ännu längre tillbaka, på femtiotalet, fanns heller inte ufologiska sällskap. Däremot fanns ett ifologiskt sällskap (IFO betyder "Identifierade flygande objekt") som också trodde på besök från rymden - men inte som en vetenskaplig, eller ens pseudovetenskaplig, teori, utan som en frälsningslära om "bröder från kosmos". De liknade till en del dagens UFO-sekter, men var inte riktigt lika "sektiga". De trodde på de "contactees" som påstod sig ha träffat rymdmänniskor. Goda rymdmänniskor, med syftet att lära oss att leva ifred med varandra.
Innan jag fortsätter vill jag slå fast att jag vara sig är "ufolog" eller "ifolog". Jag betraktar contactees berättelser som psykologiska och sociologiska fenomen - inte som ögonvittnesskildringar av möten med utomjordiska civilisationer...
Men samtidigt har jag sakta börjat inse att synen på contactees nästan alltid missat en väsentlig sak. Den vanliga synen - utanför en liten skara av troende - på dessa är att det handlade om människor som, för att tjäna pengar, och möjligen också för att presentera teosofiska idéer i en ny form, hittade på rövarhistorier som varje normalintelligent elvaåring borde genomskåda.
Och framförallt var deras budskap så platta, så banala, så föga originella. Deras främsta budskap var att atombomber var farliga, och det behöver man ju inte direkt vara en rymdmänniska för att fatta.
Men det finns något som saknas i den synen. Det är inte underligt, eftersom de flesta som diskuterar contactees numera ligger långt från den tid då dessa framförde sina påstått utomjordiska budskap. Därför missar de något som blir mer och mer uppenbart ju mer man studerar den tid och plats dessa budskap framfördes.
Det fanns contactees från många länder, men de flesta, och de mest kända, kom från USA. Och det var framförallt de amerikanska contactees som kombinerade tefatsberättelser med ett återkommande anti-atombomsbudskap.
De mest kända contactees från USA - George Adamski, Truman Bethurum och Daniel Fry - hade det som en central del i sina frälsningsbudskap.
Och USA var kanske det enda landet i världen där det buskapet inte sågs som självklarheter.
För att förstå varför, måste man se lite på hur det kalla kriget formade den officiella amerikanska synen på kärnvapen.
USA var först med atomvapen. De gjorde det första testet 1945, och samma år använde de som första och hittills enda land i världen, kärnvapen i krig. Sovjet kom som andra land, och genomförde ett kärnvapentest 1949. Men trots att de två supermakterna vid femtiotalets ingång båda hade kärnvapen behandlades detta helt olika i de båda nationernas propaganda.
Sovjets inställning till kärnvapen, i en rad deklarationer både före och efter att de själva kom i besittning av detta vapen, var att det var ett farligt vapen som borde avskaffas, och att de endast producerade det för att inte USA skulle vare ensamma med detta fruktansvärda vapen. Under tidigt femtiotal föreslog Sovjets regering upprepade gånger att vapnet skulle förbjudas och förklarade sig redan under Stalintiden vara beredda på att acceptera internationella inspektioner för att kontrollera ett sådant förbud, om USA accepterade detsamma.
Den stalinistiska propagandan var givetvis i mångt och mycket ohederlig, men den kan inte direkt beskrivas som aggressivt militaristisk. Internationellt försökte Sovjet starta en fredsrörelse vars främsta syfte var att pressa västmakterna att avstå från kärnvapen.
Det var något helt annorlunda i USA. USA:s armé försökte under hela fyrtio- och femtiotalen bagatellisera riskerna med att använda dessa vapen, och det visades propagandafilmer där soldater fick rycka in i ett område där en atombomb just testats - för att visa att faran med radioaktiv strålning trots allt inte var så stor. Hur många av dessa soldater som senare dog av strålningsrelaterade sjukdomar vet jag inte, men det skulle vara intressant at ta reda på.
I USA:s propaganda var kärnvapen endast farligt för motståndarna. I motsats till Sovjet avgav USA aldrig något löfte att inte använda kärnvapen först, och vid flera tillfällen, bland annat under Koreakriget, hotade USA öppet med kärnvapen.
Detta samtidigt som kommittén för att undersöka "oamerikansk verksamhet" förhörde statsanställda för att kontrollera hur lojala de var. De som råkade illa ut var inte endast kommunister och socialister, utan även pacifister, och de som hade "opatriotisk" kritik mot exempelvis USA:s armé.
Det var i detta läge contactees dök upp. De framförde budskap från påstådda utomjordingar att kärnvapenproven hotade den ekologiska balansen, och på sikt hotade mänsklighetens framtid.
När detta sedan hos flera av dem, som Adamski och Bethurum, kombinerades med beskrivningen av utomjordingarnas samhällssystem, som ickekapitalistiskt, och jämlikt, i avsaknad av klasser, och hos Bethurum också med de facto jämställdhet mellan könen, har man svårt att tro att dessa budskap sågs som enbart banala truismer i USA.
En av "contactees" var som nämnts Daniel Fry. Hans ”utomjordingar” var nu inte riktigt lika radikala som Adamskis eller Bethurums, men de sades ändå stå för en kritik mot vårt samhälle. Denne Fry gav mellan 1956 och 1989 ut tidskiften "Understanding", som kombinerade tefatstro med kärnvapenmotstånd, morstånd mot rasism, motstånd mot dödsstraff etc. och med en icke-kristen, teosofiskt inspirerad New Age-filosofi. (Det sistnämnda trots det kristna korset på tidningshuvudet!)
Fry var förvisso också ”antikommunist", men oftast på ett modest, vänsterliberalt och kvasipacifistiskt sätt. En av hans favoriter var Martin Luther King; å andra sidan kunde han hylla ett tal av general MacArthur i mitten av femtiotalet. Ironiskt nog, med tanke på dennes begäran att få använda atombomber mot Kina under Koreakriget, vilket Fry aldrig tar upp.
Trots att det hävdats att Adamski övervakades av FBI, förhördes så vitt jag vet, aldrig contactees om sina "oamerikanska" (oplanetariska?) åsikter inför de utskott vars uppgift var att bekämpa sådana. De hade kanske kommit på knepet att kunna kritisera på ett ofarligt sätt.
Att kalla en person som påstod sig träffat Orthon, A Lan, eller Aura Rhanes ombord på "flygande tefat" till ett förhör för oamerikansk verksamhet kanske utmanade löjet. Inte ens mccartyisterna verkar ha kommit på tanken.
På så sätt kunde contactees tillåtas att ostörda säga en hel del "oamerikanskt", utan andra sanktioner än offentligt förlöjligande.
Att tro på att interplanetariska farkoster besöker jorden har kommit ur modet, i alla fall i Sverige. För ett antal år sedan fanns det UFO-föreningar, som bestod av unga entusiaster som såg som sin uppgift att övertyga människor om "den utomjordiska hypotesen" dvs. just att sådana farkoster titt och tätt besöker oss. Idag har dessa grupper försvunnit och ersatts av ganska så skeptiska grupper. UFO-tron har i hög grad tagits över av sekter, som raelianerna eller Ashtar Command.
Men ännu längre tillbaka, på femtiotalet, fanns heller inte ufologiska sällskap. Däremot fanns ett ifologiskt sällskap (IFO betyder "Identifierade flygande objekt") som också trodde på besök från rymden - men inte som en vetenskaplig, eller ens pseudovetenskaplig, teori, utan som en frälsningslära om "bröder från kosmos". De liknade till en del dagens UFO-sekter, men var inte riktigt lika "sektiga". De trodde på de "contactees" som påstod sig ha träffat rymdmänniskor. Goda rymdmänniskor, med syftet att lära oss att leva ifred med varandra.
Innan jag fortsätter vill jag slå fast att jag vara sig är "ufolog" eller "ifolog". Jag betraktar contactees berättelser som psykologiska och sociologiska fenomen - inte som ögonvittnesskildringar av möten med utomjordiska civilisationer...
Men samtidigt har jag sakta börjat inse att synen på contactees nästan alltid missat en väsentlig sak. Den vanliga synen - utanför en liten skara av troende - på dessa är att det handlade om människor som, för att tjäna pengar, och möjligen också för att presentera teosofiska idéer i en ny form, hittade på rövarhistorier som varje normalintelligent elvaåring borde genomskåda.
Och framförallt var deras budskap så platta, så banala, så föga originella. Deras främsta budskap var att atombomber var farliga, och det behöver man ju inte direkt vara en rymdmänniska för att fatta.
Men det finns något som saknas i den synen. Det är inte underligt, eftersom de flesta som diskuterar contactees numera ligger långt från den tid då dessa framförde sina påstått utomjordiska budskap. Därför missar de något som blir mer och mer uppenbart ju mer man studerar den tid och plats dessa budskap framfördes.
Det fanns contactees från många länder, men de flesta, och de mest kända, kom från USA. Och det var framförallt de amerikanska contactees som kombinerade tefatsberättelser med ett återkommande anti-atombomsbudskap.
De mest kända contactees från USA - George Adamski, Truman Bethurum och Daniel Fry - hade det som en central del i sina frälsningsbudskap.
Och USA var kanske det enda landet i världen där det buskapet inte sågs som självklarheter.
För att förstå varför, måste man se lite på hur det kalla kriget formade den officiella amerikanska synen på kärnvapen.
USA var först med atomvapen. De gjorde det första testet 1945, och samma år använde de som första och hittills enda land i världen, kärnvapen i krig. Sovjet kom som andra land, och genomförde ett kärnvapentest 1949. Men trots att de två supermakterna vid femtiotalets ingång båda hade kärnvapen behandlades detta helt olika i de båda nationernas propaganda.
Sovjets inställning till kärnvapen, i en rad deklarationer både före och efter att de själva kom i besittning av detta vapen, var att det var ett farligt vapen som borde avskaffas, och att de endast producerade det för att inte USA skulle vare ensamma med detta fruktansvärda vapen. Under tidigt femtiotal föreslog Sovjets regering upprepade gånger att vapnet skulle förbjudas och förklarade sig redan under Stalintiden vara beredda på att acceptera internationella inspektioner för att kontrollera ett sådant förbud, om USA accepterade detsamma.
Den stalinistiska propagandan var givetvis i mångt och mycket ohederlig, men den kan inte direkt beskrivas som aggressivt militaristisk. Internationellt försökte Sovjet starta en fredsrörelse vars främsta syfte var att pressa västmakterna att avstå från kärnvapen.
Det var något helt annorlunda i USA. USA:s armé försökte under hela fyrtio- och femtiotalen bagatellisera riskerna med att använda dessa vapen, och det visades propagandafilmer där soldater fick rycka in i ett område där en atombomb just testats - för att visa att faran med radioaktiv strålning trots allt inte var så stor. Hur många av dessa soldater som senare dog av strålningsrelaterade sjukdomar vet jag inte, men det skulle vara intressant at ta reda på.
I USA:s propaganda var kärnvapen endast farligt för motståndarna. I motsats till Sovjet avgav USA aldrig något löfte att inte använda kärnvapen först, och vid flera tillfällen, bland annat under Koreakriget, hotade USA öppet med kärnvapen.
Detta samtidigt som kommittén för att undersöka "oamerikansk verksamhet" förhörde statsanställda för att kontrollera hur lojala de var. De som råkade illa ut var inte endast kommunister och socialister, utan även pacifister, och de som hade "opatriotisk" kritik mot exempelvis USA:s armé.
Det var i detta läge contactees dök upp. De framförde budskap från påstådda utomjordingar att kärnvapenproven hotade den ekologiska balansen, och på sikt hotade mänsklighetens framtid.
När detta sedan hos flera av dem, som Adamski och Bethurum, kombinerades med beskrivningen av utomjordingarnas samhällssystem, som ickekapitalistiskt, och jämlikt, i avsaknad av klasser, och hos Bethurum också med de facto jämställdhet mellan könen, har man svårt att tro att dessa budskap sågs som enbart banala truismer i USA.
En av "contactees" var som nämnts Daniel Fry. Hans ”utomjordingar” var nu inte riktigt lika radikala som Adamskis eller Bethurums, men de sades ändå stå för en kritik mot vårt samhälle. Denne Fry gav mellan 1956 och 1989 ut tidskiften "Understanding", som kombinerade tefatstro med kärnvapenmotstånd, morstånd mot rasism, motstånd mot dödsstraff etc. och med en icke-kristen, teosofiskt inspirerad New Age-filosofi. (Det sistnämnda trots det kristna korset på tidningshuvudet!)
Fry var förvisso också ”antikommunist", men oftast på ett modest, vänsterliberalt och kvasipacifistiskt sätt. En av hans favoriter var Martin Luther King; å andra sidan kunde han hylla ett tal av general MacArthur i mitten av femtiotalet. Ironiskt nog, med tanke på dennes begäran att få använda atombomber mot Kina under Koreakriget, vilket Fry aldrig tar upp.
Trots att det hävdats att Adamski övervakades av FBI, förhördes så vitt jag vet, aldrig contactees om sina "oamerikanska" (oplanetariska?) åsikter inför de utskott vars uppgift var att bekämpa sådana. De hade kanske kommit på knepet att kunna kritisera på ett ofarligt sätt.
Att kalla en person som påstod sig träffat Orthon, A Lan, eller Aura Rhanes ombord på "flygande tefat" till ett förhör för oamerikansk verksamhet kanske utmanade löjet. Inte ens mccartyisterna verkar ha kommit på tanken.
På så sätt kunde contactees tillåtas att ostörda säga en hel del "oamerikanskt", utan andra sanktioner än offentligt förlöjligande.
Askljuset på Venus
Venus är en märklig planet. Av vad vi vet om den är det nog den som ligger närmast många föreställningar om hur det ska vara i helvetet.
Outhärdlig hetta, ohyggliga stormar, ett sterilt landskap. Och - borde man kanske anta - också relativt mörkt. Molnen är så täta att de inte borde släppa in så oerhört mycket ljus. Och Venus har väl inga egna ljuskällor, om man bortser från vulkanutbrott. Eller?
Jo, det kanske det har, i alla fall.
Den 9 januari 1643 blev Giovanni Riccioli, jesuit och astronom, den förste som såg ett mystiskt ljussken på Venus mörka sida. Han blev inte den siste att göra det.
1714 iakttogs det på nytt av Wiliam Derham. Och sedan följde observationer 1723, 1759, 1793, 1795, 1806, 1822, 1842, 1862, 1863, 1865, 1866, 1871, 1876, 1878, 1883, 1886, och 1895.
Och, ja, sedan dess har det fortsatt.
Det kom efter ett tag av någon anledning att kallas "Askljus" (Ashen light). Och efter ett tag dök det upp teorier som skulle försöka förklara det.
En av de första - och definitivt den mest fantasifulla - fördes fram av Franz von Paula Gruithuisen i början av 1800-talet. Han hade noterat vad han trodde var intervallerna mellan iakttagelserna av Askljuset och måste nog ha missat en hel del observationer. Han kom fram till att om man utgår från den beräknade regentlängden för en eventuell kejsare på Venus torde Askljuset avspegla de enorma ljusspel som förekom vid kröningscermonier på Venus! Efter att tag gav han dock upp idén och föreslog istället att Askljuset uppkom när Venus skogar brändes ner för att lämna plats för jordbruk!
Av någon anledning kom alla efterföljande teorier att bli lite mer alldagliga, man frestas att säga mer tråkiga.
Till de som lagts fram hör bland annat den nära tıll hands liggande - att Askljuset avspeglar en ljuskälla utanför Venus, till exempel reflekterat solljus från jorden. Enkla matematiska beräkningar har dock visat att den teorin inte håller.
Annars har vi haft förslag om att Venus har en självlysande atmosfär, eller att Venus är täckt av hav som på något sätt lyser. En annan idé har fantastiskt nog varit att Venus är täckt av is!
Den tråkigaste av alla mer moderna teorier är förstås att det skulle vara någon form av synvilla, kanske orsakad av någon form av kontrasteffekt. Den verkar dessbättre vara övergiven. Observationerna är alltför många, och har också bekräftats av observationer från rymdsonder.
Det vanligaste hypotesen under det senaste århundradet har nog varit att det kan vara någon form av elektriskt fenomen. Man har föreslagit effekter av Venus magnetfält, men detta verkar vara alltför svagt för att kunna åstadkomma något sådant.
Norrskensliknande fenomen har också föreslagts.
Idag verkar dock den allra vanligaste teorin vara åskväder och blixtnedslag. Den har också fått stöd av studier av radiovågor från Venus. Det är ganska så fantasieggande. De åskväder som i så fall syns så pass bra till jorden måste vara av en mycket imponerade art!
På något sätt förstärks bilden av det "helvetiska" Venus av tanken på gigantiska åskväder. Det är kanske synd att det är så pass varmt på Venus att inga människor kommer att få tillfälle att se dessa fantasiska scenarior från Venus markyta!
Men plötsligt kom jag att tänka på de inlägg jag skrev om Lilit den 23 maj och den 19 juni detta år.
Den Lilit som verkar trivas i oländiga ökenlandskap där inga människor vågar sätta sin fot. Eller som Jesaja skrev:
"Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,
och gastar ropa där till varandra;
ja, där kan Lilit få ro,
där kan hon finna en vilostad."
Några schakaler eller andra ökendjur finns nu knappast på Venus, men vem vet om det inte finns gastar? Jag får i alla fall känslan av att Lilit kanske skulle trivas på det heta, vindpinade Venus, med dess fantastiska åskväder.
Om hon nu existerar. Förstås.
Rekommenderad läsning
Garry E Hunt och Patrick Moore, The Planet Venus, London 1982
Engelska Wikipedia: Ashen Light
Molnstrukturen på Venus. Bild från Pioneer tagen i ultraviolett 1979.
Outhärdlig hetta, ohyggliga stormar, ett sterilt landskap. Och - borde man kanske anta - också relativt mörkt. Molnen är så täta att de inte borde släppa in så oerhört mycket ljus. Och Venus har väl inga egna ljuskällor, om man bortser från vulkanutbrott. Eller?
Jo, det kanske det har, i alla fall.
Den 9 januari 1643 blev Giovanni Riccioli, jesuit och astronom, den förste som såg ett mystiskt ljussken på Venus mörka sida. Han blev inte den siste att göra det.
1714 iakttogs det på nytt av Wiliam Derham. Och sedan följde observationer 1723, 1759, 1793, 1795, 1806, 1822, 1842, 1862, 1863, 1865, 1866, 1871, 1876, 1878, 1883, 1886, och 1895.
Och, ja, sedan dess har det fortsatt.
Det kom efter ett tag av någon anledning att kallas "Askljus" (Ashen light). Och efter ett tag dök det upp teorier som skulle försöka förklara det.
En av de första - och definitivt den mest fantasifulla - fördes fram av Franz von Paula Gruithuisen i början av 1800-talet. Han hade noterat vad han trodde var intervallerna mellan iakttagelserna av Askljuset och måste nog ha missat en hel del observationer. Han kom fram till att om man utgår från den beräknade regentlängden för en eventuell kejsare på Venus torde Askljuset avspegla de enorma ljusspel som förekom vid kröningscermonier på Venus! Efter att tag gav han dock upp idén och föreslog istället att Askljuset uppkom när Venus skogar brändes ner för att lämna plats för jordbruk!
Av någon anledning kom alla efterföljande teorier att bli lite mer alldagliga, man frestas att säga mer tråkiga.
Till de som lagts fram hör bland annat den nära tıll hands liggande - att Askljuset avspeglar en ljuskälla utanför Venus, till exempel reflekterat solljus från jorden. Enkla matematiska beräkningar har dock visat att den teorin inte håller.
Annars har vi haft förslag om att Venus har en självlysande atmosfär, eller att Venus är täckt av hav som på något sätt lyser. En annan idé har fantastiskt nog varit att Venus är täckt av is!
Den tråkigaste av alla mer moderna teorier är förstås att det skulle vara någon form av synvilla, kanske orsakad av någon form av kontrasteffekt. Den verkar dessbättre vara övergiven. Observationerna är alltför många, och har också bekräftats av observationer från rymdsonder.
Det vanligaste hypotesen under det senaste århundradet har nog varit att det kan vara någon form av elektriskt fenomen. Man har föreslagit effekter av Venus magnetfält, men detta verkar vara alltför svagt för att kunna åstadkomma något sådant.
Norrskensliknande fenomen har också föreslagts.
Idag verkar dock den allra vanligaste teorin vara åskväder och blixtnedslag. Den har också fått stöd av studier av radiovågor från Venus. Det är ganska så fantasieggande. De åskväder som i så fall syns så pass bra till jorden måste vara av en mycket imponerade art!
På något sätt förstärks bilden av det "helvetiska" Venus av tanken på gigantiska åskväder. Det är kanske synd att det är så pass varmt på Venus att inga människor kommer att få tillfälle att se dessa fantasiska scenarior från Venus markyta!
Men plötsligt kom jag att tänka på de inlägg jag skrev om Lilit den 23 maj och den 19 juni detta år.
Den Lilit som verkar trivas i oländiga ökenlandskap där inga människor vågar sätta sin fot. Eller som Jesaja skrev:
"Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,
och gastar ropa där till varandra;
ja, där kan Lilit få ro,
där kan hon finna en vilostad."
Några schakaler eller andra ökendjur finns nu knappast på Venus, men vem vet om det inte finns gastar? Jag får i alla fall känslan av att Lilit kanske skulle trivas på det heta, vindpinade Venus, med dess fantastiska åskväder.
Om hon nu existerar. Förstås.
Rekommenderad läsning
Garry E Hunt och Patrick Moore, The Planet Venus, London 1982
Engelska Wikipedia: Ashen Light
Molnstrukturen på Venus. Bild från Pioneer tagen i ultraviolett 1979.
Subscribe to:
Posts (Atom)