Och Higgspartikeln...

.... som renderade dess "upptäckare" Nobelpriset i fysik - kanske rentav inte finns.

"The crisis of cosmology"

Under denna titel har den marxistiska webbsidan marxist.com på nytt publicerat en kritik av dagens standardkosmologi. Jag vågar som vanligt inte uttala mig på något bestämt sätt om saken, mer än att säga att det är intressant.

Kritiken utgår (som sig bör på marxist.com!) från en form av marxistisk grundsyn.   Men det finns kanske andra som skulle kalla den vulgärmarxistisk, eller något liknande...

Den kan i alla fall nås genom dessa länkar - del ett, del två och del tre.

Big Bang-kritiker som inte ger sig

Jag ser att Eric J Lerner, Renato Falomo och Riccardo Scarpa nyligen publicerade en artikel i tidskriften International Journal of Modern Physics D , där de argumenterar för att analyser av (den iakttagna) ljusstyrkan från avlägsna galaxer talar för ett icke-expanderande universum. .

Jag har inte sett någon principiell kritik av texten men det kan ju finnas något som jag inte har sett. Det enda jag sett i kritikväg är sura utbrott på ett kommentarsfält.

Men två saker tycker jag är intressanta. Dels att de plasmakosmologiska kritikerna av Big Bang fortfarande kämpar på, och att de fortfarande tillåts att publicera sig i helt etablerade vetenskapliga tidskrifter. Dels att Eric Lerner och de andra plasamakosmologerna gradvis har ändrat sin syn på universums expansion.

Förut argumenterade de för att expansionen var verklig, men att den inte orakades av "Big Bang". Numera verkar de förneka att universum expanderar, och hävdar att rödförskjutningen inte behöver bero på att objekten avlägsnar sig. Det gör deras modell ännu mer sympatisk, vilket ju inte automatiskt behöver betyda - mer trovärdig...

Med sympatisk menar jag att deras nuvarande modell ger en bild av ett universum som ger ett mycket mer tryggt intryck än de skräckbilder som numera ges i den så kallade standardkosmologin. Vi slipper inte bara den accelererande expansionen, utan därmed även de pessimistiska prognoser som följer av denna. Alltså universums död i en oändlig gleshet, för att nu inte tala om de ännu värre scenarior som de som tar del av populärvetenskapliga dokumentärer om kosmologi numera regelbundet plågas med.

Lerner et al förespråkar i texten "a non-expanding, Euclidean Universe". Alltså ett universum som inte kommer att dö sotdöden, och också ett (icke krökt) universum som det "sunda förnuftet" lätt kan acceptera.

Inte för att jag kan förklara varför, men jag hoppas innerligt att de har rätt...

Mars One

För över två år sedan skrev jag om det vansinniga privatfinanserade projektet att skicka människor till Mars. Ett projekt som innebär att de människor som ska skickas dit inte kan komma tillbaka. De ska få förnödenheter och teknik för att starta en koloni där.

Många trodde att det var en ren rötmånadshistoria, men "projektet" har utvecklats, "astronauter" har valts ut och eländet har också förärats ett uppslagsord på svenska Wikipedia.

På något sätt visar det hela på nyliberalismens framgångar över världen. När USA:s och Sovjets rymdprogram startade var det ingen som skulle kommit på tanken att privata intressen skulle kunna ta över dessa, och skapa vansinnesprojekt av den här typen. Förstås inte i Sovjet, där det inte fanns några sådana privata aktörer, men inte heller i det superkapitalistiska USA.

Program för kolonisering av rymden är något för stater, med de resurser dessa har. Att ett sånt här projekt, som faktiskt delvis ska finansieras av TV-bolag som kan köpa rättigheter till TV-sändningar från Mars (!) ens kan tillåtas tyder på ett rent sönderfall i samhället, och jag höll på att säga i tänkandet.

Jag är fortfarande helt övertygad om att det aldrig kommer att äga rum, och man kan verkligen hoppas att jag har rätt.

Det hela bygger uppenbarligen på att inget olyckligt kommer att hända i något av stegen på det absurda programmet. Men, man behöver inte direkt vara en anhängare av Murphys lag för att inse att det är precis det det kommer att göra. Om det - alltså - mot förmodan blir av.

Minsta lilla miss i planeringen i något av stegen kommer att leda till en katastrof - i alla fall om det gått så långt att den första bemannade resan har inletts. Det kommer i så fall att sluta med en TV-sänd tragedi, en makaber dokusåpa som kommer att slå allt i den vägen.

Om mänskligheten ska överleva på lång sikt är det nödvändigt med rymdprogram. Det är faktiskt helt självklart. Men privata aktörer av den här typen har ingenting med seriösa rymdprogram att göra.

Det sägs i Wikipedia-artikeln att projektet inte är vinstdrivande. Men det är en sanning med modifikation. De stora finansiärerna förväntar sig förvisso utbyte av sina satsningar.

Och vad kan inbringa mer vinster än spektakulära sändningar från en liten grupp människor som hamnat i en miljö där de i praktiken är dömda till en kvalfull död?

Det hela är totalt vidrigt, men inte helt förvånande i det samhälle vi har idag

När systergalaxerna möts

Vintergatan och Andromedagalaxen är på direkt kollisionskurs. De närmar sig varandra i en rät linje och kommer att mötas om tre miljarder år.

Jag upptäcker att jag tycker att det är väldigt tråkigt att jag inte lever då... Det vore en upplevelse att få vara med när vi möter vår kosmiska granne.

Fast det är ju inte bara så att jag inte lever då (om man nu inte tror på reinkarnation) - det är ju ytterst tveksamt om mänskligheten existerar då. För även om vi lyckas överleva de av oss själva skapade hoten mot vår existens (global uppvärmning och annat) och dessutom utvecklat en teknologi med vars hjälp vi klarat oss från ex.vis hoten från asteroider och kometer, så kommer solen om redan en miljard år att lysa så starkt att jordens hav kommer att koka bort.

För att leva igenom detta måste ju mänskligheten utveckla en rymdteknologi som gör att vi kan ta oss någon annanstans. Exempelvis genom att terraformera några av gasplaneternas månar? (För Mars räcker inte, det kommer att vara för hett där också...)

Däremot behöver vi kanske inte vara så rädda för att galaxerna kolliderar, om vi nu finns kvar när det händer. Det är oerhört glest mellan stjärnorna, och det är inte säkert att vi märker det på något annat sätt än att vi får en intressantare stjärnhimmel.

Fast att fantisera om att vi kanske också för möta en systercivilisation på vår systergalax är ju också lite tilltalande!


Andromedagalaxen

Clarion

Det här trodde jag ju faktiskt på som barn, eller åtminstone nästan. Fram till att jag var 12 år, ungefär. Det är faktiskt lite tråkigt att jag inte kan tro på det nu.

/Förresten, vad säger jag? "Lite" tråkigt,. Nej, det är mycket tråkigt./

Ett metafysiskt ställningstagande

Som de som följt vad jag skrivit torde veta ogillar jag Big Bang-teorin.

Men om den nu verkligen stämmer tror jag nog att föreställningen om en skapargud(inna) är mer rimlig, mindre krånglig och mer i enlighet med Occams rakkniv än alla dessa spekulationer och tilläggsförklaringar som standardkosmologin vimlar av.

Som att hela universum skapades ur intet genom en kvantfluktuation, existensen av babyuniversa som ständigt skapas av nya kvantfluktuationer, eller att man förklarar frånvaron av antimateria i universum genom att all sådan förintades i Big Bang men att det fanns en liten, liten, liten övervikt av vanlig materia som sedan utgör det nu existerande universum. Etc. etc.

Om universum verkligen skapades genom en "Big Bang" anser jag alltså att det i praktiken närmast skulle vara en typ av ... gudsbevis. Vare sig mer eller mindre.

Tråkigt för Richard Dawkins et consortes, men oundvikligt. I alla fall i mina lekmannaögon.

Två Big Bang-kritiska TV-filmer

2003 gjordes två Big Bang-kritiska TV-filmer, i samarbete med norsk TV. Del ett fokuserar efter ett tag framförallt på astronomen Halton Arp, som anser sig ha funnit starka belägg för att rödförskjutning kan ha andra orsaker än en expansion. Därför kom han i konflikt med det astronomiska etablissemanget, och fråntogs efter ett tag sin teleskoptid. Denna del kan ses här.

Del två är mer konsekvent teoretisk, och  där för plasmakosmologer som Eric J Lerner och Anthony Peratt fram sin generella kritik av Big Bang-teorin, och antyder även ett plasmakosmologiskt alternativ. Den kan ses här

Plasmakosmologi har jag ju skrivit en del om tidigare. Vad gäller Halton Arp kommer jag förr eller senare att återkomma till honom, efter att ha läst några av hans böcker. Han är framförallt expert på galaxer med avvikande form, och har skrivit ett standardverk om det ämnet.

Jag återkommer alltså. TV-filmerna är båda ganska så intressanta. Om ni är intresserad av ämnet, se dem gärna!

-------------------------------------------------------------------

PS. Tidigare har jag en kort tid länkat till vad som visat sig vara en stympad version av den andra filmen, där kanske den första tredjedelen saknades.  Jag tog bort den därför att den verkade så konstig. I den här fullständiga versionen är den både begriplig och intressant - och inte det minsta konstig!

Big Bang-teorin och fornegyptisk kosmologi: en parallell

Dagens kosmologi, den så kallade standardmodellen, är som bekant pessimistisk. Universum har uppstått ur ingenting, och det kommer en dag att försvinna ut i ingenting.  Det fanns ingenting, det finns någonting, men i framtiden kommer det åter att finnas - ingenting. I alla fall i vår rumtid, även om kosmologer numera även antar att det kan finnas andra "bubblor" av rumtid, i andra dimensioner.

Man kan tro att denna pessimistiska syn på universum är en nymodighet. Fanns den verkligen före Big Bang-teorin?

Jo, det verkar så. I Siegfried Morenz "Egyptian Religion", New York 1973 (1960) beskrivs den fornegyptiska kosmologin. Jag bör tillägga att Morenz inte är en udda person med ovanliga åsikter. Den bild han ger går att finna i andra respektabla analyser av fornegyptisk religion.

Kapitel 8 i hans bok heter "Egyptian cosmogonies and doctrines of evolution". Där får man ta del av det fornegyptiska scenariot för universums uppkomst - och undergång.

Från början fanns bara kaos. Det var ett i viss mån tidlöst kaos. Det var inte endast oorganiserat, det var totalt monotont. Kaoset beskrevs som ett "urhav" , kallat Nun.   I detta hände ingenting. Det fanns ett "rum", men egentligen ingen tid. I alla fall ingen mätbar sådan. Det fanns alltså bara kaos. Ingen kausalitet, ingen utveckling.

Men ur detta kaos uppkom då plötsligt en skapargud. Namnet på denna kunde variera - Ptah, Re, Aton  eller Amon. På något sätt skapade han sig själv ur urhavet. Eller möjligen kan man toka berättelserna som att han skapades, förtätades ur urhavet.

Och han började skapa. Ordning uppstod ur kaos, världsalltet, jorden, liv, och även människor. För att inte tala om andra gudar. De första av dessa var skapade av skaparguden, men sedan började de föröka sig sexuellt.

Men ordningen är en parentes. Universum ska inte vara för evigt. Kaoset finns utanför det ordnade universum. Och till sist kommer universum också att dö. Kaoset kommer att återta universum, och sedan återstår den oändliga monotonin.

I en berättelse får skaparguden, i detta fall Aton, beskriva hur det slutligen kommer att bli. Uroceanen kommer tillbaka, världen, människorna  och gudarna, kommer att försvinna. Med ett undantag. Aton själv kommer i viss mån att finnas, men vara förvandlad till en - orm, som för evigt kommer att glida omkring i det oföränderliga  urhavet, sedd av ingen.

Det låter inte så muntert. Men så gör inte dagens Big Bang-kosmologi heller.

Om jag vore en anhängare till Erich von Däniken (vilket jag inte är!!) skulle jag nog spekulerat i att egypterna en gång besöktes av en utomjordisk civilisation, som lärde dem något som liknade dagens Big Bang-kosmologi, som de sedan omformulerade till något som liknar ovanstående.

Hur som helst. I dagens värld har religioner ofta funktionen att genom ett sammanhängande system ge en hoppfull bild av världen , och utlova någon sorts evighet. Men den egyptiska religionen liknar just i sin kosmologi mer (för)vetenskapliga spekulationer än en religion i vår mening.

Den viktigaste skillnaden mellan deras syn och Big Bang-teorin är väl att i den senare har universum uppstått ur ingenting och ska ersättas av ingenting. Men i den förra har det uppståt ur ett händelselöst kaos och ska ersättas med ett händelselöst kaos.

Båda är pessimistiska, men om jag måste välja föredrar jag den egyptiska. På något sätt är väl ändå ett händelselöst kaos att föredra framför  "ingenting".