Polarsken

Polarsken

Thursday, August 17, 2017

Om det där med strålning...

Jag har tidigare skrivit och (mycket försiktigt) försökt argumentera för att "elöverkänslighet" inte endast kan ses som ett psykologiskt fenomen. Att det verkar sannolikt att det finns någon kärna i detta, som på något sätt är kopplad till något reellt,

Bakgrunden är den att jag direkt känner kanske fem personer (och dit räknar jag inte mig själv...) som definierar sig själva som elöverkänsliga - och indirekt känner ännu fler.

Här ska jag - också mycket försiktigt - försöka gå lite längre. Väl medveten om att detta är minerad mark...

För det första är det ju så att den moderna dator- och mobilteknologin har gjort att vi ständigt är omgiven av en ny typ av starka elektromagnetiska fält. Mobilmaster, trådlösa bredband mm. mm. Det finns alltså en grupp människor som säger sig inte tåla detta. De förlöjligas mycket ofta, och den allmänna inställningen tycks vara att se det hela som en ny, säregen form av hypokondri. Med den stora skillnaden att gammaldags hypokondriker trodde sig ha existerande sjukdomar, medan elöverkänsliga - eller så sägs det - tror sig ha en sjukdom som inte ens existerar.

Det som förvånar mig är tvärsäkerheten hos opponenterna. Den typ av ständiga elektromagnetiska kraftfält som numera omger oss har som sagt inte funnits förut. Hur kan man så kategoriskt avvisa människor som säger sig få obehag av dessa?

Jag tänker här inte ta ställning till påståenden och motpåståenden om det redan idag finns bevis för att de elektromagnetiska fält vi lever med är farliga. Men jag tänker ifrågasätta de tvärsäkra påståendena att vi vet att de inte är det.

Någon gång när jag var 10-11 år fick jag syn på en udda pamflett. Det måste varit i mitten av 60-talet och pamfletten verkade för mig vara extrem. Den handlade om kärnkraft. Den gav ett för mig nästan sektigt intryck, och hävdade med ett aggressivt tonfall att kärnkraft var farligt. Jag tyckte det verkade snurrigt. Att kärnvapen var farligt var ju uppenbart - om de inte var farliga skulle de ju inte kunna användas som vapen- men civil kärnkraft? Nej, det lät som sagt snurrigt.

Jag hade läst en populärt hållen bok av en Heinz Haber. utgiven i samarbete med Walt Disneys förlag, som på ett övertygade sätt verkade visa att civil kärnkraft var ett löfte, ett framtidshopp om mer energi, om hälsa, och om fred. Den hette ”Vår vän atomen”. Det var den allmänna synen ca 1965. De som stod utanför denna syn kunde avfärdas som, tja, mer eller mindre galna.

Femton år senare var bilden en annan. Det var efter Harrisburg, och nu var de flesta överens om att man faktiskt skulle avveckla kärnkraften. Det ordnades till och med en folkomröstning om saken och i den segrade en linje som sa att kärnkraften verkligen skulle avvecklas - "med förnuft".

Mot var framförallt moderater och Moskvakommunister. Men i självaste Sovjet inträffade snart en olycka som var värre än den i Harrisburg. Synsättet hade svängt mycket snabbt. och mycket drastiskt.

Man kan ta hur många exempel som helst på att det ofta tar tid med att upptäcka faror med nya teknologier - eller vanor. I västvärlden har man rökt i hundratals år. - men det var först på den senare delen av 1900-talet som bevisen hade ackumulerats för att denna vana kunde orsaka cancer och hjärtinfarkter.

Någon gång i början av 1900-talet uppstod ett nytt mode - att det var höjden av skönhet att bli så brun som möjligt, Människor började lägga sig på sandstränder, för att utveckla denna hudnyans. Eller efter ett tag något ännu värre - gå till solarier där de utsatte sig själva för ultraviolett strålning i stora mängder. Att man av detta kunde få hudcancer var något som inte upptäcktes förrän efter en ganska så lång tid.

När röntgenstrålning började användas använde man inte några skydd, Efter en lång serie av obehagliga erfarenheter insåg man ändå att denna typ av strålning kunde skada. Numera går sköterskor och läkare bakom en skärm varje gang de röntgar en patient

Kärnvapen, var det. Att dessa hade en (för fienden) farlig sprängverkan var ju uppenbart, annars skulle ju vapnet inte finnas. Men USA.s armé försökte ganska länge övertala människor om att det var den enda faran, De gjorde propagandafilmer där soldater fick vara i närheten av provsprängningar, och sedan besätta det bombade området. Det förklarades att detta inte alls var farligt. Cirka tio år senare hade många av dessa soldater dött i förtid.

Jag säger alltså inte att jag vet att de som varnar för den ökade strålningern från olika elektromagnetiska fält definitivt har rätt. Jag säger något mycket mer modest. Jag säger att det är oklokt att automatiskt avfärda deras symptom, och farhågor, och mer eller mindre idiotförklara dem. Som jag visat i ett tidigare inlägg beter sig elöverkänsliga (oftast) inte alls som klassiska hypokondriker.  En klassik hypokondriker kommer att tro sig få en ny sjukdom efter att hen överbevisats om att hen inte hade den sjukdom hen trodde att hen hade....

Elöverkänsliga brukar inte automatiskt utveckla nya former av rädsla om de slipper el. De brukar må bättre.  Och ju längre de har kunnat skydda sig ju bättre mår de – för det mesta.

Vi har som sagt fått en ny typ av elektromagnetisk omgivning runt omkring oss. Somliga säger sig alltså inte tåla denna. De bemöts som sagt ofta med hån, förlöjligade och närmast förakt. Detta är vare sig moraliskt - eller rationellt.

No comments:

Post a Comment