Att vara "skeptiker" brukar ofta ses som att vara någon form av ateist, eller åtminstone agnostiker. Men Martin Gardner (1914-2010) var en framträdande "skeptiker" och aktiv i USA-motsvarigheten till Vetenskap och Folkbildning, men samtidigt teist.
Han trodde på en skapargud , ett liv efter detta och även möjligheten att be till Gud. Han var däremot inte explicit kristen.
I detta inlägg går han ganska hårt mot mycket av dagens kosmologiska tänkande. Framförallt teorier om multiversum.
Han går igenom den ena efter den andra multiversum-teorin inklusive de mest bisarra. Som att det vid varje kvantfluktuation föds ett nytt universum.
En av dessa teorier beskriver han så här:
"Every now and then, whatever that means, a quantum fluctuation precipitates a Big Bang. A universe with its own space-time springs into existence with randomly selected values for its constants. In most of these universes those values will not permit the formation of stars and life. They simply drift aimlessly down their rivers of time. However, in a very small set of universes the constants will be just right to allow creatures like you and me to evolve. We are here not because of any overhead intelligent planning but simply because we happen by chance to be one of the universes properly tuned to allow life to get started".
Här sätter han fingret på en viktig punkt. Många multiversumteorier kan mycket väl ha som en åtminstone omedveten utgångspunkt att försöka undvika teistiska implikationer - av det faktum att just vårt universum verkar vara så specialgjort - så att just vi ska kunna vara här. Det hotar att leda till någon form av "Intelligent Design"-teori i kosmisk skala, vilket fyller många kosmologer med ett visst obehag.
Problemet blir än mer akut om man utgår från Big Bang-teorin. Det universum som denna förutsätter är ändligt i alla fall i tiden, även om det finns milt sagt flummiga spekulationer om att de ändå skulle kunna vara oändligt - i rummet.
I så fall skulle den ursprungliga supertäta kärnan vara oändlig den med, och som sedan expanderar i en ännu större oämdlighet... Föreställ er det, den som kan.
Men även då torde ett universum som skapats av en, säger en, kvantfluktuation och som endast existerar i en begränsad tid, ha någon from av likformiga naturlagar, vilket också Big Bang-teoretiker brukar utgå från.
Är det inte då märkligt att det är så finstämt att det kan finnas stjärnor, galaxer, planeter och människor? - när minsta lilla förändring i naturlagarna skulle omöjliggöra detta.
Multiversun-teorin har alltså en typ av svar på denna fråga. Det finns alltså närmast oändligt många universum. Endast en försvinnande liten del av dessa universum kan innehålla liv. Men vår existens förklaras då inte av en skapare - utan av en form av sannolikhetskalkyl. Om det finns oändligt många universum är det ju klart att några av dem måste vara förenliga med liv, och då är det ju självklart att vi måste bo i ett av dessa...
Om man istället antar ett universum som verkligen är oändligt i både tid och rum är det inget direkt som säger att naturlagarna behöver se ut likadana överallt i denna oändlighet. Ett universum a la Hannes Alfvén skulle (kanske) kunna vara lättare att förklara utan att anta vare sig "Intelligent Design" - eller ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer
Nu förespråkar inte Gardner något alternativ till Big Bang. Han drar tvärtom som sagt teistiska slutsatser av denna grundteori; mot slutat av artikeln skriver han detta.
"The stark truth is that there is not the slightest shred of reliable evidence that there is any universe other than the one we are in. No multiverse theory has so far provided a prediction that can be tested. In my layman’s opinion they are all frivolous fantasies...Surely the conjecture that there is just one universe and its Creator is infinitely simpler and easier to believe than that there are countless billions upon billions of worlds, constantly increasing in number and created by nobody"..
Själv vill jag inte alls tro på dagens allmänt omfattade Big Bang-modell. Men om den nu skulle stämma är jag benägen att hålla med Gardner. Den mest logiska konsekvensen av den är någon form av teism - inte ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer - utifrån ingenting.
Monday, July 30, 2018
Saturday, July 28, 2018
Månförmörkelse
Jag trodde inte månen skulle synas alls, men nu har den stigit så pass högt att den syns.. Min mobilkamera som jag fick efter att jag bytte mobil 2016 är usel, och man kan inte se att månen är röd, men att den börjar skymmas kan man faktiskt se.
Tuesday, July 17, 2018
Global uppvärmning, geoengineering - och kärnvapen
Sitter här i ett allt varmare Södertälje, där det inte ens på natten räcker med att ha balkongdörren öppen - det är outhärdligt varmt i alla fall.
Möjligen är det detta som inspirerar mig att skriva detta makabra inlägg. Jag ber på förhand om ursäkt för det.
Hotet från atomkrig fick en gång den även i övrigt makabre sångaren och låtskrivaren, matematikern Tom Lehrer, att skriva den ruggiga sången "We will all go together when we go". Som sedan gjordes i en lika makaber svensk version av Lars Ekborg - "Vi går tillsammans den dagen det är slut".
Den globala uppvärmingen kan ge upphov till minst lika ohyggliga visioner.
Någonstans finns en gräns där det går så långt att inte ens en drastisk reducering av koldioxidutsläpp kommer att kunna hindra den globala uppvärmningen. Den har då blivit vad Stephen Hawking kallat "self-sustaining". Han antydde att den kanske redan har blivit det.
Om så är fallet, eller när så blir fallet, vad kan man göra då? Om man inte gör något kommer släktet Homo Sapiens att dö ut, tillsammans med de flesta, om inte nödvändigtvis alla, livsformerna på planeten Tellus, alltså jorden.
Finns det då något att göra?
Kanske, men det handlar i så fall om metoder med potentiellt ruskiga bieffekter. Det brukar kallas geonengineering. Det är precis det som chemtrailsfantasterna tror sker redan idag. Det har de med all sannolikhet, eller rättare sagt med all säkerhet, fel i.. Men det betyder inte att geonengineering inte existerar som ett alternativ.
Förvisso ett farligt sådant. I den USA-baserade socialistiska tidskriften Socialist Action finns en hård kritik mot dessa metoder här. Kritiken är helt rimlig, så långe det finns ett utrymme att stoppa den globala uppvärmningen genom reduktion av koldioxidutsläppen. Men om en gräns passeras då det inte räcker?
I det läget är ju geonengineering det enda alternativet till en oundviklig utveckling mot ett närmast Venusliknande klimat. I det läget kommer även de mest farliga alternativ att ses som något att föredra.
Det påminner om den metod för att behandla syfilis som utvecklades av Julius Wagner-Jauregg, som fick Nobelpriset i medicin 1927 - just för denna metod. Den gick ut på att smitta syfilispatienterna med malaria. När malarian ledde till att febern steg till 41 grader skulle syfilisbakterierna dö. Syfilis var före penicillinet en helt och hålet obotlig sjukdom. Malaria var det inte.
Så även om en hel del av patientens kunde dö av malaria, var deras chans att överleva större än om inget gjordes.
Nu tänker jag gå över till det närmast otänkbara. Tänk om det gått så långt att de föreslagna (och otestade) metoderna för geoengineering inte hjälper. i alla fall inte tillräckligt snabbt.
Det finns ju förstås en metod som med hundraprocentig säkerhet skulle sänka temperaturen på jorden mycket drastiskt. Det är en oerhört otäck metod, som i värsta fall också den har kapaciteten att utrota allt mänskligt liv. Men kanske inte med samma hundraprocentiga säkerhet som en helt och hållet skenande global uppvärmning.
Det vore att använda kärnvapen. Och låta atombomber detonera över stora delar av (förhoppningsvis) obebodda områden. Nu finns nästan inga sådana på marken i världen, så det skulle i så fall bli över haven. Som i och för sig bebos av en myckenhet av marint liv.
Under sjuttiotalet kom forskare fram att ett kärnvapenkrig mellan stormakterna skulle leda till något som brukar kallas "atomvinter". Det sågs också som något som skulle kunna utrota allt mänskliga liv. Bortsett från dödsfallen av bland annat radioaktivt nedfall som skulle kunna räknas i miljontals, kanske miljarder döda, skulle temperaturen sänkas så pass mycket att det blev så kallt att de flesta livsarter skulle stryka med.
I ett läge där temperaturen istället skulle skena iväg uppåt - på ett sätt så att man lätt kan räkna ut att temperaturen inom en inte alls avlägsen framtid skulle kunna nå hundra grader C vid markytan - skulle det kanske vara det enda sättet att stoppa denna utveckling...
Och man då kanske skulle försöka avväga effekten av kärnvapnen så pass mycket att atomvintern endast blir partiell, och att en del människor ändå kanske skulle kunna klara sig...
Som sagt - det här blir makabert värre. Men det är nog medvetet från min sida. Jag vill helt enkelt slå in i skallen på de som läser att läget är mycket allvarligare än de flesta kan föreställa sig.
Om vi inte kan stoppa växthusgaserna i tid finns det alltså (kanske) andra alternativ. Som är (nästan) lika farliga som det som ska bekämpas.
Jag hoppas att vi aldrig kommer att befinna oss i den situationen. Men jag skriver "hoppas" . Jag skriver inte "tror". För att inte tala om "vet".
Nej, jag vet inte alls. Det enda jag vet är att vi förmodligen står inför den farligaste situationen för mänskligheten sedan de första hominiderna uppkom.
Och att det enda sättet att slippa välja mellan mardrömsalternativ är att mycket kraftigt reducera växthusgaserna innan det är för sent.
Möjligen är det detta som inspirerar mig att skriva detta makabra inlägg. Jag ber på förhand om ursäkt för det.
Hotet från atomkrig fick en gång den även i övrigt makabre sångaren och låtskrivaren, matematikern Tom Lehrer, att skriva den ruggiga sången "We will all go together when we go". Som sedan gjordes i en lika makaber svensk version av Lars Ekborg - "Vi går tillsammans den dagen det är slut".
Den globala uppvärmingen kan ge upphov till minst lika ohyggliga visioner.
Någonstans finns en gräns där det går så långt att inte ens en drastisk reducering av koldioxidutsläpp kommer att kunna hindra den globala uppvärmningen. Den har då blivit vad Stephen Hawking kallat "self-sustaining". Han antydde att den kanske redan har blivit det.
Om så är fallet, eller när så blir fallet, vad kan man göra då? Om man inte gör något kommer släktet Homo Sapiens att dö ut, tillsammans med de flesta, om inte nödvändigtvis alla, livsformerna på planeten Tellus, alltså jorden.
Finns det då något att göra?
Kanske, men det handlar i så fall om metoder med potentiellt ruskiga bieffekter. Det brukar kallas geonengineering. Det är precis det som chemtrailsfantasterna tror sker redan idag. Det har de med all sannolikhet, eller rättare sagt med all säkerhet, fel i.. Men det betyder inte att geonengineering inte existerar som ett alternativ.
Förvisso ett farligt sådant. I den USA-baserade socialistiska tidskriften Socialist Action finns en hård kritik mot dessa metoder här. Kritiken är helt rimlig, så långe det finns ett utrymme att stoppa den globala uppvärmningen genom reduktion av koldioxidutsläppen. Men om en gräns passeras då det inte räcker?
I det läget är ju geonengineering det enda alternativet till en oundviklig utveckling mot ett närmast Venusliknande klimat. I det läget kommer även de mest farliga alternativ att ses som något att föredra.
Det påminner om den metod för att behandla syfilis som utvecklades av Julius Wagner-Jauregg, som fick Nobelpriset i medicin 1927 - just för denna metod. Den gick ut på att smitta syfilispatienterna med malaria. När malarian ledde till att febern steg till 41 grader skulle syfilisbakterierna dö. Syfilis var före penicillinet en helt och hålet obotlig sjukdom. Malaria var det inte.
Så även om en hel del av patientens kunde dö av malaria, var deras chans att överleva större än om inget gjordes.
Nu tänker jag gå över till det närmast otänkbara. Tänk om det gått så långt att de föreslagna (och otestade) metoderna för geoengineering inte hjälper. i alla fall inte tillräckligt snabbt.
Det finns ju förstås en metod som med hundraprocentig säkerhet skulle sänka temperaturen på jorden mycket drastiskt. Det är en oerhört otäck metod, som i värsta fall också den har kapaciteten att utrota allt mänskligt liv. Men kanske inte med samma hundraprocentiga säkerhet som en helt och hållet skenande global uppvärmning.
Det vore att använda kärnvapen. Och låta atombomber detonera över stora delar av (förhoppningsvis) obebodda områden. Nu finns nästan inga sådana på marken i världen, så det skulle i så fall bli över haven. Som i och för sig bebos av en myckenhet av marint liv.
Under sjuttiotalet kom forskare fram att ett kärnvapenkrig mellan stormakterna skulle leda till något som brukar kallas "atomvinter". Det sågs också som något som skulle kunna utrota allt mänskliga liv. Bortsett från dödsfallen av bland annat radioaktivt nedfall som skulle kunna räknas i miljontals, kanske miljarder döda, skulle temperaturen sänkas så pass mycket att det blev så kallt att de flesta livsarter skulle stryka med.
I ett läge där temperaturen istället skulle skena iväg uppåt - på ett sätt så att man lätt kan räkna ut att temperaturen inom en inte alls avlägsen framtid skulle kunna nå hundra grader C vid markytan - skulle det kanske vara det enda sättet att stoppa denna utveckling...
Och man då kanske skulle försöka avväga effekten av kärnvapnen så pass mycket att atomvintern endast blir partiell, och att en del människor ändå kanske skulle kunna klara sig...
Som sagt - det här blir makabert värre. Men det är nog medvetet från min sida. Jag vill helt enkelt slå in i skallen på de som läser att läget är mycket allvarligare än de flesta kan föreställa sig.
Om vi inte kan stoppa växthusgaserna i tid finns det alltså (kanske) andra alternativ. Som är (nästan) lika farliga som det som ska bekämpas.
Jag hoppas att vi aldrig kommer att befinna oss i den situationen. Men jag skriver "hoppas" . Jag skriver inte "tror". För att inte tala om "vet".
Nej, jag vet inte alls. Det enda jag vet är att vi förmodligen står inför den farligaste situationen för mänskligheten sedan de första hominiderna uppkom.
Och att det enda sättet att slippa välja mellan mardrömsalternativ är att mycket kraftigt reducera växthusgaserna innan det är för sent.
Sunday, July 15, 2018
Stephen Hawking om hur jorden kan bli som Venus
När Stephen Hawking dog glömde jag konstigt nog att lägga ut detta uttalande av honom, här hämtat från YouTube. Tidningarna skrev vid hans död mest om Hawkingstrålningen - dvs hans teori om att svarta hål genom kvantfluktuationer skulle producera en knappast ens mätbar strålning vid den så kallade händelsehorisonten.
Något som kommer att leda till att de försvinner om ett svindlande antal år - vi talar här om tal med närmast ofattbart antal siffror.
Av en milt sagt något större praktisk betydelse är i så fall den globala uppvärmning han tar upp i uttalandet ovan. Här handlar det faktiskt inte om något drastiskt som kan hända om ett svindlande antal år utan om något helt katastrofalt som faktiskt kan inträffa snabbare än någon skulle vilja föreställa sig...
Stephen Hawking, bild från 1999 - eller något tidigare
Något som kommer att leda till att de försvinner om ett svindlande antal år - vi talar här om tal med närmast ofattbart antal siffror.
Av en milt sagt något större praktisk betydelse är i så fall den globala uppvärmning han tar upp i uttalandet ovan. Här handlar det faktiskt inte om något drastiskt som kan hända om ett svindlande antal år utan om något helt katastrofalt som faktiskt kan inträffa snabbare än någon skulle vilja föreställa sig...
Stephen Hawking, bild från 1999 - eller något tidigare
Wednesday, July 11, 2018
Några grundläggande (och förvisso långtgående) antaganden...
1. Den absolut viktigaste frågan i världen är utan någon som helst tvekan att stoppa den globala uppvärmningen.
2. Uppvärmningen har gått snabbare än den stora majoriteten av forskare trodde för ett årtionde sedan. Det finns starka argument för att den inte endast kommer att öka, utan även accelerera. Det finns aspekter av den som snabbt kan leda till multiplikatoreffekter - jordens upptagande av värme ökar ju mer isarna smälter, värre växthusgaser än koldioxid kommer att frigöras i takt med att permafrosten smälter, bundet koldioxid i haven kommer att frigöras när oceanerna värms upp osv.
3. Det kan inte uteslutas att processen kommer att gå MYCKET snabbare än vad som allmänt antas.
4. Den framlidne fysikern Stephen Hawking har betonat att det inte finns någon säker övre gräns för hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Och att i det värsta scenariot kan det sluta med att jorden får ett klimat som liknar vår systerplanet Venus. Nu tror jag inte att det kan bli exakt lika hett som på Venus, pga det större avståndet från solen som jorden har. Men Venus har uppemot 500 grader Celsius vid markplanet Det skulle gott räcka med 200 grader, eller 150 grader, eller även 100 grader Celsius, för att den överväldigande majoriteten av livsformer på jorden ska utrotas.
5. Jag tror att en politik som förlitar sig på att uppmuntra marknadskrafterna att lösa problemet. i och för sig kan leda till vissa framsteg. Men det kommer att gå med snigelfart.
Och troligen så långsamt att det med stor sannolikhet kan vara för sent innan man kommit tillräckligt långt. För att det ska gå tillräckligt snabbt krävs någon form av planerad ekonomi.
6. Jag är inte alls någon anhängare av det POLITISKA systemet i Kina, men jag tror att det faktum att Kina genomför avgörande förändringar på detta område mycket snabbare än andra länder (förvisso utifrån ett förfärligt utgångsläge!) beror på att den kinesiska staten genom bland annat ägandet av i praktiken alla banker och den stora majoriteten av storföretagen har mycket större möjlighet att styra ekonomin (och därmed miljöpolitiken!) än vad de kapitalistiske länderna i väst har.
7. Genom den globala uppvärmningen har nödvändigheten av en planerad ekonomi fått en ny dimension. Förut kunde en del socialister använda slagordet "socialism eller barbari". Och kampen såg ut att stå mot ett system som automatiskt skapar stora ekonomiska klyftor mellan fattiga och rika. Och då finns det ju alltid de som kan tycka att sådana klyftor ju egentligen är sunda och "dynamiska". Det kan man sedan förvisso effektivt argumentera emot på olika sätt...
8. Men nu handlar det inte "endast" om att bekämpa ett system där de rika utsuger de fattiga, eller bekämpa en utveckling mot ”barbari”. Vi har att göra med ett system som är en dödsfälla för alla - inklusive de allra rikaste. Det spelar ingen roll hur privilegierad man är i övrigt - när jorden börjar koka hjälper det inte ett skvatt.
9. Det tvistas om det finns liv på andra ställen i universum, Kosmologen och fysikern Max Tegmark framkastar i sin bok "Vårt matematiska universum" att uppkomsten av liv kan vara så ytterst osannolikt att det kanske endast finns liv på ett ställe, i alla fall i VÅRT universum. Jag har ingen aning om han har rätt. Men om han har det skulle en skenade uppvärmning i slutändan kunna leda till att det enda liv som finns i hela vårt universum kommer att försvinna. I så fall kommer universum i framtiden att fortsätta att existera (och tyvärr kanske också expandera och lösas upp!) helt befriat från levande organismer...
2. Uppvärmningen har gått snabbare än den stora majoriteten av forskare trodde för ett årtionde sedan. Det finns starka argument för att den inte endast kommer att öka, utan även accelerera. Det finns aspekter av den som snabbt kan leda till multiplikatoreffekter - jordens upptagande av värme ökar ju mer isarna smälter, värre växthusgaser än koldioxid kommer att frigöras i takt med att permafrosten smälter, bundet koldioxid i haven kommer att frigöras när oceanerna värms upp osv.
3. Det kan inte uteslutas att processen kommer att gå MYCKET snabbare än vad som allmänt antas.
4. Den framlidne fysikern Stephen Hawking har betonat att det inte finns någon säker övre gräns för hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Och att i det värsta scenariot kan det sluta med att jorden får ett klimat som liknar vår systerplanet Venus. Nu tror jag inte att det kan bli exakt lika hett som på Venus, pga det större avståndet från solen som jorden har. Men Venus har uppemot 500 grader Celsius vid markplanet Det skulle gott räcka med 200 grader, eller 150 grader, eller även 100 grader Celsius, för att den överväldigande majoriteten av livsformer på jorden ska utrotas.
5. Jag tror att en politik som förlitar sig på att uppmuntra marknadskrafterna att lösa problemet. i och för sig kan leda till vissa framsteg. Men det kommer att gå med snigelfart.
Och troligen så långsamt att det med stor sannolikhet kan vara för sent innan man kommit tillräckligt långt. För att det ska gå tillräckligt snabbt krävs någon form av planerad ekonomi.
6. Jag är inte alls någon anhängare av det POLITISKA systemet i Kina, men jag tror att det faktum att Kina genomför avgörande förändringar på detta område mycket snabbare än andra länder (förvisso utifrån ett förfärligt utgångsläge!) beror på att den kinesiska staten genom bland annat ägandet av i praktiken alla banker och den stora majoriteten av storföretagen har mycket större möjlighet att styra ekonomin (och därmed miljöpolitiken!) än vad de kapitalistiske länderna i väst har.
7. Genom den globala uppvärmningen har nödvändigheten av en planerad ekonomi fått en ny dimension. Förut kunde en del socialister använda slagordet "socialism eller barbari". Och kampen såg ut att stå mot ett system som automatiskt skapar stora ekonomiska klyftor mellan fattiga och rika. Och då finns det ju alltid de som kan tycka att sådana klyftor ju egentligen är sunda och "dynamiska". Det kan man sedan förvisso effektivt argumentera emot på olika sätt...
8. Men nu handlar det inte "endast" om att bekämpa ett system där de rika utsuger de fattiga, eller bekämpa en utveckling mot ”barbari”. Vi har att göra med ett system som är en dödsfälla för alla - inklusive de allra rikaste. Det spelar ingen roll hur privilegierad man är i övrigt - när jorden börjar koka hjälper det inte ett skvatt.
9. Det tvistas om det finns liv på andra ställen i universum, Kosmologen och fysikern Max Tegmark framkastar i sin bok "Vårt matematiska universum" att uppkomsten av liv kan vara så ytterst osannolikt att det kanske endast finns liv på ett ställe, i alla fall i VÅRT universum. Jag har ingen aning om han har rätt. Men om han har det skulle en skenade uppvärmning i slutändan kunna leda till att det enda liv som finns i hela vårt universum kommer att försvinna. I så fall kommer universum i framtiden att fortsätta att existera (och tyvärr kanske också expandera och lösas upp!) helt befriat från levande organismer...
Svarta hål
Idag läste jag ut Bengt Gustafssons bok "Svarta hål".
Den är fascinerande, och spännande, skriven. Man får reda på en massa både om forskningens nuvarande upptäckter och ståndpunkter, om forskningshistorien och om människorna bakom teorierna.
Det som började som en rent matematisk konstruktion - byggd på Einsteins relativitetsteori, blev en mer konkret fysisk teori på slutet av 30-talet.
Denna förde sedan ett liv i skymundan, och motarbetades av ledande kosmologer. Men under sextiotalet ökade intresset snabbt för idén, och idag har observationer av (exempelvis) förhållanden i galaxernas centrum i stort sett bevisat den.
Ämnet är spännande i sig, men forskningshistoriken är också spännande.
En sak som slog mig under läsningen var hur den kosmologiska diskussionen under den tid Sovjetunionen fanns, fördes nästan helt oberoende av, och över, den så kallade järnridån. Inte i någon högre grad under Stalintiden, förstås, men både före och efter denna. Teorierna utvecklades i ett konstant utbyte mellan forskare i västvärlden och Sovjet.
Om man är åtminstone lite intresserad av ämnet kan boken rekommenderas. Jag visste en del om svara hål innan, men vet garanterat mycket mer nu.... Och jag har sällan läst en bok som behandlar ett sådant ämne på ett så medryckande sätt som just denna.
En konstnärlig vision av en ackretionsskiva av het plasma i omkrets kring ett svart hål.
Den är fascinerande, och spännande, skriven. Man får reda på en massa både om forskningens nuvarande upptäckter och ståndpunkter, om forskningshistorien och om människorna bakom teorierna.
Det som började som en rent matematisk konstruktion - byggd på Einsteins relativitetsteori, blev en mer konkret fysisk teori på slutet av 30-talet.
Denna förde sedan ett liv i skymundan, och motarbetades av ledande kosmologer. Men under sextiotalet ökade intresset snabbt för idén, och idag har observationer av (exempelvis) förhållanden i galaxernas centrum i stort sett bevisat den.
Ämnet är spännande i sig, men forskningshistoriken är också spännande.
En sak som slog mig under läsningen var hur den kosmologiska diskussionen under den tid Sovjetunionen fanns, fördes nästan helt oberoende av, och över, den så kallade järnridån. Inte i någon högre grad under Stalintiden, förstås, men både före och efter denna. Teorierna utvecklades i ett konstant utbyte mellan forskare i västvärlden och Sovjet.
Om man är åtminstone lite intresserad av ämnet kan boken rekommenderas. Jag visste en del om svara hål innan, men vet garanterat mycket mer nu.... Och jag har sällan läst en bok som behandlar ett sådant ämne på ett så medryckande sätt som just denna.
En konstnärlig vision av en ackretionsskiva av het plasma i omkrets kring ett svart hål.
Subscribe to:
Posts (Atom)