Jag skulle skriva ett svar till Tidlösa under förra inlägget, men det
blev för långt så bloggen accepterade det inte. Så nu har jag lagt upp
både hens kommentarer och mitt långa svar här.
----------------------------------
SVARJo,
det finns ett problem med det jag skrev. Men jag tror ändå det ligger
en hel del i det. Om man tar den respektabla delen av detta teorikomplex
är det ju inte velikovskianskt. Där kan man framförallt hos Lerner se
hur han anklagar Big Bang-teoretikerna för att ha en pessimistisk syn på
världen och universum, som han verkar mena är påverkad av kapitalismens
dödskamp, eller något liknande (han är marxist, även om han sällan
uttrycker detta klart). Jag har också intrycket att
Anthony Peratt, även om han inte är marxist, på något sätt har en
önskan om ett universum som inte kommer att gå under. Som jag även tror
gäller Hoyle, Bondi och andra motståndare till Big Bang-teorin. Och
definitivt mig själv - jag försöker inte på något sätt dölja att mina
"åsikter" i just denna fråga direkt bygger på önskningar. Eftersom jag i
motsats till Hoyle, Bondi. Peratt, Alfvén, och andra förträffliga
motståndare till Big Bang-teorin har fullkomligt rudimentära kunskaper i
matematik (ungefär motsvarande sjunde eller åttonde klass i
grundskolans högstadium, eller möjligen ännu mindre än så) kan jag inte
ens dölja det. vare för mig själv eller andra. Men om
man tar det här med tryggheten är den ju mycket begränsad även i den
icke-velikovskianska plasmakosmologin. I alla fall i dess tidigaste
form. Den första teori som Hannes Alfvén utvecklade i motsättning till
Big Bang byggde på idén att det som kallades Big Bang endast var en
lokal explosion i vår del av universum, orsakad av en kollision mellan
materia och anti-materia. Ett sådant universum vore nog akut mycket
farligare än det som Big Bang-teorin förespråkar. Om det idag finns lika
stora mängder av materia och anti-materia i universum lever vi
verkligen farligt. Men även om vi levde farligt
skulle de som, i likhet med mig, lyckas projicera sin önskan om evigt
liv på universum som helhet, ändå kunna uppfatta det som tryggare. Allt
är förgängligt, men ändå inte allt. Man kan lita på materien, den kommer
alltid att finnas kvar, och kommer på något sätt att ersätta den roll
Gud spelar hos de troende. Och Alfvéns
anti-materia-teori, tycks idag vara till större delen glömd även av
plasmakosmologerna. På så sätt ärv det inte svårt för Lerner att koppla
sina teorier till utvecklingsoptimism. Vad gäller
Peratt, är jag inte klar på vad hans samarbete med velikovskianer om
"petroglyfer" egentligen står för. Men det enda jag kan tänka mig är att
han ändå i viktiga avseenden anammar delar av deras lära - annars
finns det ingen rim och reson i hans föredrag om hällristningar som
föreställer plasmafenomen. Jag har inte läst
Velikovsky i original, men av det jag vet kan det bli en underlig
blandning av "otrygghet" och "trygghet" om man anammar hans teorier. Det
är sant att ett solsystem som beter sig a la Velikovsky borde kunna ge
en stora skälvan. Å andra sidan verkar Electric Universe inte riktigt ta
konsekvenserna av sin egen katastrofism. De menar i anknytning till
Velikovsky att endast för några tusen år sedan hade vi, dels en helt
annan ordning på planeterna i vårt solsystem - men även gigantiska
elektriska urladdningar, som borde ha gjort jorden till en helvetisk
plats. De förklarar exempelvis Grand Canyon och andra liknande områden,
på jorden såväl som motsvarigheter på Mars, som resultat av gigantiska
elektriska urladdningar. Jag betvivlar att en sådan "Electric Sky"
skulle kunna vara förenlig med mänskligt liv. Men enligt dagens
velikovskianer satt våra förmödrar och förfäder , till synes obekymrade,
och gjorde ristningar av de enorma elektriska urladdningar som var
vardagsmat. Det är definitivt något som inte stämmer. Jag
tror att Electric Universe kan ge en trygghet, dels för att deras
anhängare inte verkar dra konsekvenserna av sin egen katastrofism, men
dels också pga teorins grundläggande struktur:
Universum
kommer enligt EU alltid att finnas. Materien kommer inre att falla
sönder. Dessutom är materien fortfarande materia. Eftersom man förkastar
kvantteorin slipper man dessa potentiellt ångestskapande
osäkerhetsprinciper som under 1900-talet har dematerialierat materien
och förvandlat den till nästan rent matematiska abstraktioner. Eftersom
man dessutom också förkastar relativitetsteorin kan man förutom att
bevara vår "trygga" common sense-syn på vad materien är, göra detsamma
med rummet. Rum är rum, det kan inte krökas, och det är dessutom
tredimensionellt och har inte begåvats med spöklika extradimensioner. Så
även om solen kan slockna som en glödlampa, riskerar vi inte kusliga
scenarier som att all massa upphör om Higgspartiklarna skulle brytas
ner, eller andra otäcka saker som kan hända om universum är en
kvantfluktuation, exempelvis att nya kvantfluktuationer kan skapa nya
universum när som helst - möjligen på bekostnad av vårt eget. Rummet
är tredimensionellt som vi alla uppfattar det, men kan inte ta på det,
men man kan gå¨i en rak linje och utgå från att det VERKLIGEN är en rak
linje. Materia går att ta på, matematiken beskriver materiens
egenskaper - och inte tvärtom. Vi kommer alla att dö, men eftersom
universum är för evigt, och oändligt i tid och rum, och fattbart, kommer
något mycket välbekant alltid att finnas där. Det
har vissa likheter med en av de slogans som fick en hel del att
attraheras av Donald Trump. Make America Great Again. På samma sätt -
Make Matter and Space Great Again. Eller snarare "Make matter and space
matter and space again." Materia och rum är materia och rum - inte
endast abstraktioner som endast kan förstås av matematiker. Jag tror att lockelsen med såväl den inomvetenskapliga som utomvetenskapliga plasmakosmologin ligger i just detta. Eller
för att citera Hannes Alfvén. Hans egna matematiska kunskaper var
mycket omfattande men han kunde på något sätt uttrycka känslorna hos
common sense-människor, som fruktade att materia och rum skulle drunkna i
matematikens overkliga gungfly: “The people were told
that the true nature of the physical world could not be understood
except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in
four dimensions. Science was something to believe in, not something
which should be understood. Soon the best-sellers among the popular
science books became those that presented scientific results as insults
to common sense. One of the consequences was that the limit between
science and pseudo-science began to be erased. To most people it was
increasingly difficult to find any difference between science and
science fiction”. (Hämtat från Lerner, “The big bang never happened”,
1992 s, 127. Se i övrigt Var är Hannes Alfvén när vi behöver honom? ). 
C. Leroy Ellenberger med Immanuel Velikovsky i Seaside Heights, New Jersey, 1978.
No comments:
Post a Comment