Norska contactees från 1954

En av de kontaktberättelser som nämndes i Max B Millers bok "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" (som jag skrev om för två dagar sedan) var den om de två norska kvinnorna Edith Jacobsen och Asta Solvang.*

Som sade sig ha mött en ufonaut i skogen, 1954.  

Nu upptäcker jag att fallet beskrivs i en  norsk (illustrerad) artikel från 2024. 

Läs den gärna. Inte för att utgå från att det måste vara en sann berättelse  - utan för att se hur vänliga och sympatiska berättelser om kontakter med rymdmänniskor var på 1950-talet. 

Detta fall har i motsats till många andra contacteefall inte entydigt motbevisats, vilket inte betyder att det på något sätt har bevisats. 

Jag läste faktiskt en skeptiskt hållen artikel på nätet, om just detta fall för några år sedan, men den verkar ha försvunnit.

Så vitt jag fattar är båda vittnena döda, (om de inte var det skulle de vara över hundra år) men i artikeln intervjuas bland annat levande anhöriga, som verkar vara beredda på att tro på berättelsen.  

Det var lättare att VILJA tro på UFOs då. Före 1957 var alla kontaktberättelser ljusa, och just denna berättelse var ovanligt sympatisk.  

Delvis därför att de två kvinnorna aldrig försökte göra någon karriär av berättelserna. Alltså i motsats till personer som Truman Bethurum, Daniel Fry. eller Elizabeth Klarer. 

De berättade vad de sade sig varit med om, och de tog aldrig tillbaks sin berättelse. Men de höll en mycket låg profil, och de skrev aldrig någon bok om den.

1957 kom Antônio Villas Boas med den första berättelsen om att kidnappas av ufonauter och 1958 kom två unga män i Sverige med en berättelse om en misslyckad UFO-kidnappning i Domsten.

Men det var först 1961 som Barney och Betty Hill kom med den berättelse som blev känd som det första typiska abducteefallet. 

Abducteefallen har annars blivit en guldgruva för falska minnes-teoretiker, bland annat för att många av de som berättat, senare har bearbetat sina berättelser genom att gå i hypnos (däremot beskriver de vanligtvis minnesfragment redan före hypnosen - vilket oftast är anledningen till att hypnosen överhuvudtaget blir av). 

När de gäller contacteefallen blir alla falska minnes-teorier meningslösa eller absurda. Liksom motsatsen - teorier om bortträngda minnen.  Det handlar om redigt och logiskt skildrade berättelser - som beskriver klara minnen som aldrig sägs ha trängts bort. 

Alternativen är för dessa berättelser inte bortträngda eller falska minnen - utan sanna eller medvetet lögnaktiga berättelser. 

Många av dem har ju faktiskt i praktiken avslöjats som lögner. Vilket ju skapar problem för den som kanske vill tro på  de berättelser som inte på något definitivt sätt har avslöjats. 

 * I artikeln står det "Åsta" och inte "Asta'.