/Skrivet februari 2009/
Jag har förhoppningsvis inga större likheter med Woody Allen, som privat verkar vara ett kräk. Men vid ett tillfälle har jag dock kunnat identifiera mig med en av hans karaktärer, Alvy Singer i ”Annie Hall”.
Som barn oroade sig Alvy, enligt filmen, över universums expansion, och det gjorde jag faktiskt med.
Någon gång kanske i elvaårsåldern började jag läsa några av sir James Jeans populärvetenskapliga böcker från 20- och 30-talen, som fanns hemma. Hans specialitet var astronomi och fysik, och han var för övrigt känd för en numera övergiven teori om solsystemets uppkomst.
Det var hisnande att läsa dem, men det var också deprimerande. Huvudanledningen till det var hans dramatiska beskrivning om hur universum expanderade och det skulle fortgå i oändlighet - tills allt skulle bli ett sorgligt tomrum.
Jag tyckte inte om det alls. Det ökade min dödsångest. Inte nog med att jag skulle dö, allt skulle dö till sist och tomrummet skulle härska oinskränkt. Det blev inte bättre av att det hela kombinerades med termodynamikens andra lag, enligt vilken all energi i slutändan skulle förvandlas till värmeenergi. Det brukar lite missvisande kallas värmedöden, fast den värme som finns kvar bara skulle ligga någon grad över den absoluta nollpunkten.
Så jag började läsa annan litteratur om ämnet i hopp om att några roligare perspektiv hade kommit sen 30-talet. Och det hade det. Det fanns en teori om det ”stationära tillståndet”, som innebar att expansionen hela tiden uppvägdes av att det ständigt skapades ny materia. Det lät lite konstigt, och det var svårt att tro på även om jag gärna ville.
Den teorin övergavs allmänt i mitten av 60-talet, och sedan var det lika dystert igen. Skräcken för det absoluta tomrummet som i slutändan skulle segra var störande. En dag ska allt ta slut…
I slutet av 90-talet blev det i så fall värre, för då ansågs det ha bevisats att universum inte bara expanderade, expansionen till och med accelererade. Så det lilla hoppet att det en dag ska vända och universum dra ihop sig igen försvann. Någon ursinnig kraft verkar slita sönder universum, och i de allmänt accepterade teorierna idag, brukar det kallas för ”mörk energi”. En glad nyhet för den typ av satanister som säger sig hoppas på att de mörka kaosmakterna ska förinta världsalltet, (ja, det finns sådana!) men knappast för några andra.
Så vad göra? Ja, man kan naturligtvis försöka ägna sig åt livets glädjeämnen (i den mån de finns), men man kan också desperat leta efter teorier om universum som är lite trevligare. 2001 fann jag en sådan i (marxisterna) Alan Woods och Ted Grants bok ”Reason in Revolt”, ett angrepp på borgerliga uppfattningar i natur- och samhällsvetenskap. De trodde inte på Big Bang, utan i likhet med Friedrich Engels på att materien hade existerat, och skulle existera, i oändlighet, och att den nuvarande eventuella expansionen endast var ett lokalt fenomen i vår del av universum. Trösterikt, men tyvärr visade det sig att mycket i argumenteringen inte höll. Jag var med på ett möte där de naturvetenskapligt skolade deltagarna formligen massakrerade boken.
Nu bygger bokens avsnitt om Big Bang i hög grad på en plasmafysiker vid namn Eric J Lerner, som skrivit en bok, med titeln ”The Big Bang never happened”. Om man tittar lite runt på nätet ser man att den ibland avfärdas som liggande på gränsen till pseudovetenskap. Det gör den nu inte, men på mig ser det hela ändå lite ut som önsketänkande. Att universum alltid ska bestå känns nog för de flesta mer tryggt än att det ska upplösas i ett totalt tomrum. De tidigare nämnda satanisterna borde ju gilla den senare idén, och väldigt trosvissa kristna kan ju istället trösta sig med att den yttersta domen och Guds rike kommer långt innan tomrummet. Den som lever får se, höll jag på att säga…
Men när frågan avgörs lever nog i alla fall ingen av oss.
TILLÄGG
Kollar lite på sir James Jeans på nätet, och det står på flera ställen att han redan 1928 föreslog en det stationära tillståndets kosmologi, där materia skapas av intet. Mysko, det avspeglade sig i så fall så vitt jag minns inte alls i hans populärvetenskapliga böcker.
Tuesday, July 26, 2011
"Independence Day"
Som barn trodde jag på flygande tefat. Jag hoppades också att de var befolkade av vänliga och sympatiska varelser som skulle kunna rädda mänskligheten, och mig själv.
Men då hade jag förstås inte sett "Independence Day." Men det har jag nu. På TV3. För andra gången. Där får vi se hur USA:s armé räddar oss från en ondskefull armada av tefat som har färdats många ljusår för att komma hit och förinta oss.
Rymdvarelserna har alltså utvecklat en civilisation som förmår att färdas mellan stjärnsystemen, men har samma moral som en gång general Custer, den nordamerikanske militär som försökte hjälpa till i folkmordet mot den amerikanska ursprungsbefolkningen, men som misslyckades fatalt vid Little Big Horn.
Misslyckas gör också tefatsarmadan. Den 4 juli tillintetgörs den av general Custers arvtagare i US Air Force. Det är ju utmärkt för USA, för på så sätt kommer USA:s nationaldag att bli hela världens nationaldag.
Det ser ju ut som en amerikansk önskedröm. Och att civilisationer från andra planetsystem ska ha samma inställning som general Custer låter som en USA-imperialistisk projektion.
Man kan jämföra den med den så vitt jag känner till första tefatsfilmen, som också producerades i USA, "The Day the Earth Stood Still" från 1951. Där var utomjordingarna goda och ville varna oss för kärnvapen. Möjligen inspirerade denna film vågen av contactees, personer som George Adamski, Truman Bethurum och Daniel Fry, som några år senare trädde fram och sade sig ha mött utomjordingar med precis sådana avsikter.
Men idag är det mest skräckfilmer om anfall från rymden som gäller. Till och med den nya versionen av "The Day the Earth Stood Still" från 2008 har förvandlat budskapet från den gamla filmen till något betydligt mer otäckt.
Nu när Sovjet är borta, behövs nya hotbilder. Om det inte är al- Qaida så är det otäcka rymdmonster.
Aura Rhanes, var är du när vi behöver dig?
Erik Rodenborg januari 2009
Men då hade jag förstås inte sett "Independence Day." Men det har jag nu. På TV3. För andra gången. Där får vi se hur USA:s armé räddar oss från en ondskefull armada av tefat som har färdats många ljusår för att komma hit och förinta oss.
Rymdvarelserna har alltså utvecklat en civilisation som förmår att färdas mellan stjärnsystemen, men har samma moral som en gång general Custer, den nordamerikanske militär som försökte hjälpa till i folkmordet mot den amerikanska ursprungsbefolkningen, men som misslyckades fatalt vid Little Big Horn.
Misslyckas gör också tefatsarmadan. Den 4 juli tillintetgörs den av general Custers arvtagare i US Air Force. Det är ju utmärkt för USA, för på så sätt kommer USA:s nationaldag att bli hela världens nationaldag.
Det ser ju ut som en amerikansk önskedröm. Och att civilisationer från andra planetsystem ska ha samma inställning som general Custer låter som en USA-imperialistisk projektion.
Man kan jämföra den med den så vitt jag känner till första tefatsfilmen, som också producerades i USA, "The Day the Earth Stood Still" från 1951. Där var utomjordingarna goda och ville varna oss för kärnvapen. Möjligen inspirerade denna film vågen av contactees, personer som George Adamski, Truman Bethurum och Daniel Fry, som några år senare trädde fram och sade sig ha mött utomjordingar med precis sådana avsikter.
Men idag är det mest skräckfilmer om anfall från rymden som gäller. Till och med den nya versionen av "The Day the Earth Stood Still" från 2008 har förvandlat budskapet från den gamla filmen till något betydligt mer otäckt.
Nu när Sovjet är borta, behövs nya hotbilder. Om det inte är al- Qaida så är det otäcka rymdmonster.
Aura Rhanes, var är du när vi behöver dig?
Erik Rodenborg januari 2009
Flygande tefat: den förlorade barnatron
I min barndom var tro på flygande tefat viktig. Det var det närmaste barnatro jag kom. Det är sant att jag också läste Bibeln. I själva verket läste jag nästan ut hela Bibeln vid åtta års ålder. Jag hoppade bara över sånt som Psaltaren, Paulus brev och andra avsnitt som saknade handling.
Mitt hopp var väl att finna en vänlig och kärleksfull Gud, men istället fick jag läsa om en Gud som befaller Josua att döda alla kananéer - män, kvinnor och barn - i en utrotningskampanj som får Ratko Mladic att verka pacifist i jämförelse, eller som offrar sin son i en tortyrscen som jag skrämt läste om och om igen i alla de fyra evangelierna.
Då gav ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” av Max B Miller (Parthenon 1959) ett större hopp. Det var nog min favoritbok framför andra.
Den var uppbyggd på ett för mig ganska så övertygande sätt. Den började med gamla sanskrit- och bibeltexter, liksom andra gamla texter, om observationer av flygande farkoster, fortsatte med dagens debatt, och ett axplock av mycket övertygande observationer, framförallt från sent 40- och tidigt 50-tal. Vidare fanns det ett kapitel om Mars, och alla mystiska fenomen man trott sig se på den planeten, och ett kapitel om våra egna rymdfärder, från Sputnik 1 till Luna 3.
Men höjdpunkten kom i kapitlet ”Möten med rymdvarelser”, Det bestod av korta sammanfattningar av några av de tidstypiska contactee-berättelserna - Daniel Fry, Truman Bethurum, Orfeo Angelucci, Salvador Villanueva, Edith Jacobsen, Ray Stanford och Elisabeth Klarer. Anmärkningsvärt nog finns inte Adamskis berättelse med, vilket kanske berodde på att boken kom ut efter att Luna 3 hade sänt det första fotot av månens baksida, som också avbildas i boken.
Berättelserna är i boken mycket nedkortade, och beskriver bara den inledande kontakten, så de frälsningsbudskap och löften som ufonauterna i flera av fallen kom med finns inte med. Men de nämns i allmänna ordalag, i detta stycke: ”Dessa representanter från andra världar har kommit med budskap om broderlig vänskap och förståelse. Vad kan vara nyttigare? De har bett oss framhålla bara kärleken och vänskapen – som de har gjort. De har skänkt tröst och hopp till tusentals människor här på jorden. Är icke det positivt och nyttigt? När fler kontakter har upprättats och blivit kända, skall de gradvis påverka världen. Det är en långsam och säker process.” (Miller 1959:182).
Visserligen skriver författaren strax att detta inte nödvändigtvis är hans egen åsikt, utan en beskrivning av vad anhängarna anser, men det är ganska uppenbart att det är detta han vill tro på.
Vidare beskrivs ufonauterna som så vänliga, så balanserade, så kloka, att det var alldeles uppenbart att varje förnuftig människa måste hoppas att det var sant. Jag hoppades, och jag trodde.
Varför slutade jag tro på ”flygande tefat”? Jag har alltid trott att jag helt enkelt blev äldre och förnuftigare vid tolvårsåldern, och det blev jag ju, åtminstone det första. Men det fanns nog en annan förklaring. Den förklaringen hette K. Gösta Rehn.
Det kan verka konstigt, för han var förmodligen en av de skickligaste propagandisterna för rymdskeppsteorin, som någonsin funnits. Jag läste hans ”Flygande tefat: dokument och teori” (Zindermans 1966) någon gång på våren 1967. Han argumenterade skickligare än Max Miller, och hans samling av fallbeskrivningar var än mer övertygande. Men det var något i hans bok som gjorde att det inte längre blev så angeläget att vilja tro.
För det första avfärdade han contactees rakt av med formuleringar som ”svamlande förkunnelser”, ”geschäft”, och ”stolliga tefatsfrälsta” (Rehn 1966: 64). Det var ju tråkigt, men det fanns en sak som gjorde det hela än värre. Han avfärdade nämligen inte alla berättelser om ”närkontakt”. I sin bok har han en beskrivning av ett fall i Sverige från 1958, det så kallade Domstensfallet, som han egendomligt nog trodde på.
Två män i 20-30-årsåldern, (som Rehn i sin bok egendomligt nog kallar för ”pojkarna”) berättade att de nästan hade blivit kidnappade av 3-4 små varelser. De beskrevs som ”blyertsgrå pumpor”, c:a 1. 30 meter långa och 30 centimeter breda. De saknade armar.
Varelserna klamrade sig fast vid de unga männen och försökte dra dem till det näraliggande tefatet. Jag citerar Rehn direkt: ”När pojkarna kämpade för att komma loss märkte de att figurerna verkade geléartade och luktade unket, träskartat. Det kändes inte som ett grepp av händer, det kändes som om pojkarnas armar och ben var låsta. Varelserna parerade blixtsnabbt pojkarnas grepp, som om de läst deras tankar”. (Rehn 1966: 158).
”Pojkarna” lyckas ändå fly, och när tefatet startade känner de ”en lukt som påminde om bränd korv och eter” (samma sida).
(Det bör tilläggas att det senare avslöjats att den ene av männen redan 1960 dementerade historien för sin bror, och beskrev den som ett rent påhitt.)
Jag vet att jag blev imponerad av Rehns bok, men den ingav också en icke obetydlig ångest. Tanken på att ett tefat skulle landa när man gick ute i en skogsglänta var inte längre riktigt lika hoppfull. Vem skulle inte vilja möta Aura Rhanes en dag – men att möta pumpliknande geléartade monster som försökte kidnappa en var kanske inte direkt en höjdare.
Hösten därpå övergav jag hela tefatsidén. Jag minns bara att jag tänkte att det var nog ganska osannolikt trots allt, och så tänkte jag inte på saken på några år. Men nu misstänker jag att det var Rehns skildring av små monster som fått mig att inte längre vilja tro. Varför förvärra en redan otrygg upplevelse av världen med vandrande, illaluktande och fientliga pumpor?
K. Gösta Rehn var en intelligent och övertygande propagandist för tefatssaken. Han trodde inte en sekund på Adamskis och de andras frälsningsbudskap. Men jag undrar i så fall varför det var lättare för honom att tro på att träskluktande pumpor flög mellan stjärnorna och var så oförsiktiga att de efter en landning attackerade fredliga flanörer som råkade gå förbi deras ”tefat”. Är det verkligen mer sannolikt än Bethurum eller Fry?
Min barnatro på vänliga rymdmänniskor fick sig en avgörande knäck, och de gånger jag sedan försökt återuppliva den har det närmast tett sig som min privata variant av kyrkofädernas ”credo quia absurdum” (jag tror emedan det är absurt).
Men visst vore det trevligt att tänka sig att kärleksfulla rymdmänniskor vakade över oss och var beredda att ingripa när tiden är mogen… /suckar resignerat/
Erik Rodenborg juli 2008
Mitt hopp var väl att finna en vänlig och kärleksfull Gud, men istället fick jag läsa om en Gud som befaller Josua att döda alla kananéer - män, kvinnor och barn - i en utrotningskampanj som får Ratko Mladic att verka pacifist i jämförelse, eller som offrar sin son i en tortyrscen som jag skrämt läste om och om igen i alla de fyra evangelierna.
Då gav ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” av Max B Miller (Parthenon 1959) ett större hopp. Det var nog min favoritbok framför andra.
Den var uppbyggd på ett för mig ganska så övertygande sätt. Den började med gamla sanskrit- och bibeltexter, liksom andra gamla texter, om observationer av flygande farkoster, fortsatte med dagens debatt, och ett axplock av mycket övertygande observationer, framförallt från sent 40- och tidigt 50-tal. Vidare fanns det ett kapitel om Mars, och alla mystiska fenomen man trott sig se på den planeten, och ett kapitel om våra egna rymdfärder, från Sputnik 1 till Luna 3.
Men höjdpunkten kom i kapitlet ”Möten med rymdvarelser”, Det bestod av korta sammanfattningar av några av de tidstypiska contactee-berättelserna - Daniel Fry, Truman Bethurum, Orfeo Angelucci, Salvador Villanueva, Edith Jacobsen, Ray Stanford och Elisabeth Klarer. Anmärkningsvärt nog finns inte Adamskis berättelse med, vilket kanske berodde på att boken kom ut efter att Luna 3 hade sänt det första fotot av månens baksida, som också avbildas i boken.
Berättelserna är i boken mycket nedkortade, och beskriver bara den inledande kontakten, så de frälsningsbudskap och löften som ufonauterna i flera av fallen kom med finns inte med. Men de nämns i allmänna ordalag, i detta stycke: ”Dessa representanter från andra världar har kommit med budskap om broderlig vänskap och förståelse. Vad kan vara nyttigare? De har bett oss framhålla bara kärleken och vänskapen – som de har gjort. De har skänkt tröst och hopp till tusentals människor här på jorden. Är icke det positivt och nyttigt? När fler kontakter har upprättats och blivit kända, skall de gradvis påverka världen. Det är en långsam och säker process.” (Miller 1959:182).
Visserligen skriver författaren strax att detta inte nödvändigtvis är hans egen åsikt, utan en beskrivning av vad anhängarna anser, men det är ganska uppenbart att det är detta han vill tro på.
Vidare beskrivs ufonauterna som så vänliga, så balanserade, så kloka, att det var alldeles uppenbart att varje förnuftig människa måste hoppas att det var sant. Jag hoppades, och jag trodde.
Varför slutade jag tro på ”flygande tefat”? Jag har alltid trott att jag helt enkelt blev äldre och förnuftigare vid tolvårsåldern, och det blev jag ju, åtminstone det första. Men det fanns nog en annan förklaring. Den förklaringen hette K. Gösta Rehn.
Det kan verka konstigt, för han var förmodligen en av de skickligaste propagandisterna för rymdskeppsteorin, som någonsin funnits. Jag läste hans ”Flygande tefat: dokument och teori” (Zindermans 1966) någon gång på våren 1967. Han argumenterade skickligare än Max Miller, och hans samling av fallbeskrivningar var än mer övertygande. Men det var något i hans bok som gjorde att det inte längre blev så angeläget att vilja tro.
För det första avfärdade han contactees rakt av med formuleringar som ”svamlande förkunnelser”, ”geschäft”, och ”stolliga tefatsfrälsta” (Rehn 1966: 64). Det var ju tråkigt, men det fanns en sak som gjorde det hela än värre. Han avfärdade nämligen inte alla berättelser om ”närkontakt”. I sin bok har han en beskrivning av ett fall i Sverige från 1958, det så kallade Domstensfallet, som han egendomligt nog trodde på.
Två män i 20-30-årsåldern, (som Rehn i sin bok egendomligt nog kallar för ”pojkarna”) berättade att de nästan hade blivit kidnappade av 3-4 små varelser. De beskrevs som ”blyertsgrå pumpor”, c:a 1. 30 meter långa och 30 centimeter breda. De saknade armar.
Varelserna klamrade sig fast vid de unga männen och försökte dra dem till det näraliggande tefatet. Jag citerar Rehn direkt: ”När pojkarna kämpade för att komma loss märkte de att figurerna verkade geléartade och luktade unket, träskartat. Det kändes inte som ett grepp av händer, det kändes som om pojkarnas armar och ben var låsta. Varelserna parerade blixtsnabbt pojkarnas grepp, som om de läst deras tankar”. (Rehn 1966: 158).
”Pojkarna” lyckas ändå fly, och när tefatet startade känner de ”en lukt som påminde om bränd korv och eter” (samma sida).
(Det bör tilläggas att det senare avslöjats att den ene av männen redan 1960 dementerade historien för sin bror, och beskrev den som ett rent påhitt.)
Jag vet att jag blev imponerad av Rehns bok, men den ingav också en icke obetydlig ångest. Tanken på att ett tefat skulle landa när man gick ute i en skogsglänta var inte längre riktigt lika hoppfull. Vem skulle inte vilja möta Aura Rhanes en dag – men att möta pumpliknande geléartade monster som försökte kidnappa en var kanske inte direkt en höjdare.
Hösten därpå övergav jag hela tefatsidén. Jag minns bara att jag tänkte att det var nog ganska osannolikt trots allt, och så tänkte jag inte på saken på några år. Men nu misstänker jag att det var Rehns skildring av små monster som fått mig att inte längre vilja tro. Varför förvärra en redan otrygg upplevelse av världen med vandrande, illaluktande och fientliga pumpor?
K. Gösta Rehn var en intelligent och övertygande propagandist för tefatssaken. Han trodde inte en sekund på Adamskis och de andras frälsningsbudskap. Men jag undrar i så fall varför det var lättare för honom att tro på att träskluktande pumpor flög mellan stjärnorna och var så oförsiktiga att de efter en landning attackerade fredliga flanörer som råkade gå förbi deras ”tefat”. Är det verkligen mer sannolikt än Bethurum eller Fry?
Min barnatro på vänliga rymdmänniskor fick sig en avgörande knäck, och de gånger jag sedan försökt återuppliva den har det närmast tett sig som min privata variant av kyrkofädernas ”credo quia absurdum” (jag tror emedan det är absurt).
Men visst vore det trevligt att tänka sig att kärleksfulla rymdmänniskor vakade över oss och var beredda att ingripa när tiden är mogen… /suckar resignerat/
Erik Rodenborg juli 2008
Aura Rhanes från Clarion
Som barn trodde jag på ”flygande tefat”, som det oftast kallades då. Eller ville åtminstone tro på dem. Hemma fanns en bok av en Max B Miller, ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” Jag vet inte hur gammal jag var när jag först läste i den, men det var tidigt.
Miller ansåg förstås att tefaten var verklighet. Men inte nog med det, boken var kryddad med flera kontakthistorier av en typ som var vitt spridda på femtiotalet. De handlade om hur människor som vandrat i ensliga områden träffade på tefatsmänniskor. Dessa såg ut som oss, fast de var vackrare och visare. Och godare. De förklarade att vi människor var i fara p.g.a. våra krig, vårt oförnuft och framförallt våra atomvapen, och att de hade för avsikt att rädda oss.
Det var trösterikt. Det var dessutom ett starkt motiv att tro på flygande tefat – speciellt när dessa berättelser kombinerades med historier om hur de amerikanska myndigheterna försökte tysta ner sanningen om ”tefaten”, och dramatiska berättelser om hur piloter som anfaller dessa tefat förintas i luften med sina flygplan.
Så jag ritade bilder av tefat i skolan, jag gjorde ett miniatyrtefat i träslöjden, och på klassens ”aktuella timme” propagerade jag tefatsidén och läste högt ur Millers bok.
Att dessa goda rymdväsen en dag skulle komma och rädda mänskligheten (och mig) var en trösterik tanke.
En av kontaktberättelserna i boken handlade om Truman Bethurum, som en dag stötte på ett tefat och dess befälhavare. Befälhavaren var en kvinna, som var väldigt vacker, och gick under namnet Aura Rhanes. Hon kom från planeten Clarion, och kom med de mest välvilliga avsikter.
Jag fascinerades av denna Aura Rhanes, så mycket att jag flera år efteråt, när jag inte längre trodde på UFO:s, som nu hade blivit det vedertagna namnet på fenomenet, målade en målning som jag kallade ”Aura Rhanes från Clarion”.
För tyvärr… Det blev efter ett tag svårt att tro på UFO:s – redan i tolvårsåldern tog skepsisen överhand. Men än svårare var det att tro på Truman Bethurum och hans gelikar, en grupp av människor som nu ofta brukar benämnas ”contactees”. Jag såg snart att även de flesta som trodde på UFO:s, som till exempel den svenske författaren K. Gösta Rehn, fnös åt dessa ”contactees”. Och till och med antydde att en del av dem kanske hade blivit betalda av CIA för att diskreditera tefatssaken…
Jag har nyligen kollat upp en del av de contactees som hade verkat så tilltalande för ett trygghetslängtande barn. Truman Bethurum vägrade konsekvent att gå igenom lögndetektortest. Det var kanske tur det, för en annan av de kontaktpersoner som nämns i Millers bok, Daniel Fry, tog ett sådant, och testets resultat blev att han med all säkerhet ljög.
Och jag visste ju redan att den kanske mest kända av alla contactees, George Adamski, hade berättat att han fått flyga runt månen med ett tefat, och att det på månens baksida fanns städer och vägar. Han hade oturen att leva i september 1959 (han dog först 1965), då den sovjetiska månsonden Luna 3 sände sina första bilder av månens baksida. Inga städer, bara sten och grus och Adamskis bortförklaringar var lite pinsamma.
”Contactees” av denna typ dominerade kontakthistorierna under femtiotalet. Sedan ändrades bilden, tefatsvarelserna beskrevs oftast inte längre som människoliknande, och istället för visa samtal kom otäcka berättelser av en typ som gjorde att det inte längre fanns någon direkt anledning att hoppas att tefaten och dess innevånare skulle existera.
Men mina önskningar måste sitta djupt – så fort jag tänker på namnet Aura Rhanes får jag en egendomlig känsla av värme. Varför måste jag vara en så tråkig skeptiker? Varför kan inte jag få tro på räddare från andra planeter, när det verkar gå så lätt för andra?
Erik Rodenborg juni 2008
Miller ansåg förstås att tefaten var verklighet. Men inte nog med det, boken var kryddad med flera kontakthistorier av en typ som var vitt spridda på femtiotalet. De handlade om hur människor som vandrat i ensliga områden träffade på tefatsmänniskor. Dessa såg ut som oss, fast de var vackrare och visare. Och godare. De förklarade att vi människor var i fara p.g.a. våra krig, vårt oförnuft och framförallt våra atomvapen, och att de hade för avsikt att rädda oss.
Det var trösterikt. Det var dessutom ett starkt motiv att tro på flygande tefat – speciellt när dessa berättelser kombinerades med historier om hur de amerikanska myndigheterna försökte tysta ner sanningen om ”tefaten”, och dramatiska berättelser om hur piloter som anfaller dessa tefat förintas i luften med sina flygplan.
Så jag ritade bilder av tefat i skolan, jag gjorde ett miniatyrtefat i träslöjden, och på klassens ”aktuella timme” propagerade jag tefatsidén och läste högt ur Millers bok.
Att dessa goda rymdväsen en dag skulle komma och rädda mänskligheten (och mig) var en trösterik tanke.
En av kontaktberättelserna i boken handlade om Truman Bethurum, som en dag stötte på ett tefat och dess befälhavare. Befälhavaren var en kvinna, som var väldigt vacker, och gick under namnet Aura Rhanes. Hon kom från planeten Clarion, och kom med de mest välvilliga avsikter.
Jag fascinerades av denna Aura Rhanes, så mycket att jag flera år efteråt, när jag inte längre trodde på UFO:s, som nu hade blivit det vedertagna namnet på fenomenet, målade en målning som jag kallade ”Aura Rhanes från Clarion”.
För tyvärr… Det blev efter ett tag svårt att tro på UFO:s – redan i tolvårsåldern tog skepsisen överhand. Men än svårare var det att tro på Truman Bethurum och hans gelikar, en grupp av människor som nu ofta brukar benämnas ”contactees”. Jag såg snart att även de flesta som trodde på UFO:s, som till exempel den svenske författaren K. Gösta Rehn, fnös åt dessa ”contactees”. Och till och med antydde att en del av dem kanske hade blivit betalda av CIA för att diskreditera tefatssaken…
Jag har nyligen kollat upp en del av de contactees som hade verkat så tilltalande för ett trygghetslängtande barn. Truman Bethurum vägrade konsekvent att gå igenom lögndetektortest. Det var kanske tur det, för en annan av de kontaktpersoner som nämns i Millers bok, Daniel Fry, tog ett sådant, och testets resultat blev att han med all säkerhet ljög.
Och jag visste ju redan att den kanske mest kända av alla contactees, George Adamski, hade berättat att han fått flyga runt månen med ett tefat, och att det på månens baksida fanns städer och vägar. Han hade oturen att leva i september 1959 (han dog först 1965), då den sovjetiska månsonden Luna 3 sände sina första bilder av månens baksida. Inga städer, bara sten och grus och Adamskis bortförklaringar var lite pinsamma.
”Contactees” av denna typ dominerade kontakthistorierna under femtiotalet. Sedan ändrades bilden, tefatsvarelserna beskrevs oftast inte längre som människoliknande, och istället för visa samtal kom otäcka berättelser av en typ som gjorde att det inte längre fanns någon direkt anledning att hoppas att tefaten och dess innevånare skulle existera.
Men mina önskningar måste sitta djupt – så fort jag tänker på namnet Aura Rhanes får jag en egendomlig känsla av värme. Varför måste jag vara en så tråkig skeptiker? Varför kan inte jag få tro på räddare från andra planeter, när det verkar gå så lätt för andra?
Erik Rodenborg juni 2008
Monday, July 25, 2011
Världsrymdens mysterier
Ända sedan jag var sju år, minst, har jag varit intresserad av rymden. Min första astronomibok lånade jag på bibliotek i första klass.
På denna blogg har jag samlat artiklar jag skrivit om astronomi, science fiction, rymdfärder, UFO-debatten och annat liknande. Jag kommer även att lägga in nya då och då.
Observera alltså att jag är en glad (?) amatör i ämnet - ingenting annat!
På denna blogg har jag samlat artiklar jag skrivit om astronomi, science fiction, rymdfärder, UFO-debatten och annat liknande. Jag kommer även att lägga in nya då och då.
Observera alltså att jag är en glad (?) amatör i ämnet - ingenting annat!
Subscribe to:
Posts (Atom)