Metafysisk ångest och universums expansion

/Skrivet februari 2009/

Jag har förhoppningsvis inga större likheter med Woody Allen, som privat verkar vara ett kräk. Men vid ett tillfälle har jag dock kunnat identifiera mig med en av hans karaktärer, Alvy Singer i ”Annie Hall”.

Som barn oroade sig Alvy, enligt filmen, över universums expansion, och det gjorde jag faktiskt med.

Någon gång kanske i elvaårsåldern började jag läsa några av sir James Jeans populärvetenskapliga böcker från 20- och 30-talen, som fanns hemma. Hans specialitet var astronomi och fysik, och han var för övrigt känd för en numera övergiven teori om solsystemets uppkomst.

Det var hisnande att läsa dem, men det var också deprimerande. Huvudanledningen till det var hans dramatiska beskrivning om hur universum expanderade och det skulle fortgå i oändlighet - tills allt skulle bli ett sorgligt tomrum.

Jag tyckte inte om det alls. Det ökade min dödsångest. Inte nog med att jag skulle dö, allt skulle dö till sist och tomrummet skulle härska oinskränkt. Det blev inte bättre av att det hela kombinerades med termodynamikens andra lag, enligt vilken all energi i slutändan skulle förvandlas till värmeenergi. Det brukar lite missvisande kallas värmedöden, fast den värme som finns kvar bara skulle ligga någon grad över den absoluta nollpunkten.

Så jag började läsa annan litteratur om ämnet i hopp om att några roligare perspektiv hade kommit sen 30-talet. Och det hade det. Det fanns en teori om det ”stationära tillståndet”, som innebar att expansionen hela tiden uppvägdes av att det ständigt skapades ny materia. Det lät lite konstigt, och det var svårt att tro på även om jag gärna ville.

Den teorin övergavs allmänt i mitten av 60-talet, och sedan var det lika dystert igen. Skräcken för det absoluta tomrummet som i slutändan skulle segra var störande. En dag ska allt ta slut…

I slutet av 90-talet blev det i så fall värre, för då ansågs det ha bevisats att universum inte bara expanderade, expansionen till och med accelererade. Så det lilla hoppet att det en dag ska vända och universum dra ihop sig igen försvann. Någon ursinnig kraft verkar slita sönder universum, och i de allmänt accepterade teorierna idag, brukar det kallas för ”mörk energi”. En glad nyhet för den typ av satanister som säger sig hoppas på att de mörka kaosmakterna ska förinta världsalltet, (ja, det finns sådana!) men knappast för några andra.

Så vad göra? Ja, man kan naturligtvis försöka ägna sig åt livets glädjeämnen (i den mån de finns), men man kan också desperat leta efter teorier om universum som är lite trevligare. 2001 fann jag en sådan i (marxisterna) Alan Woods och Ted Grants bok ”Reason in Revolt”, ett angrepp på borgerliga uppfattningar i natur- och samhällsvetenskap. De trodde inte på Big Bang, utan i likhet med Friedrich Engels på att materien hade existerat, och skulle existera, i oändlighet, och att den nuvarande eventuella expansionen endast var ett lokalt fenomen i vår del av universum. Trösterikt, men tyvärr visade det sig att mycket i argumenteringen inte höll. Jag var med på ett möte där de naturvetenskapligt skolade deltagarna formligen massakrerade boken.

Nu bygger bokens avsnitt om Big Bang i hög grad på en plasmafysiker vid namn Eric J Lerner, som skrivit en bok, med titeln ”The Big Bang never happened”. Om man tittar lite runt på nätet ser man att den ibland avfärdas som liggande på gränsen till pseudovetenskap. Det gör den nu inte, men på mig ser det hela ändå lite ut som önsketänkande. Att universum alltid ska bestå känns nog för de flesta mer tryggt än att det ska upplösas i ett totalt tomrum. De tidigare nämnda satanisterna borde ju gilla den senare idén, och väldigt trosvissa kristna kan ju istället trösta sig med att den yttersta domen och Guds rike kommer långt innan tomrummet. Den som lever får se, höll jag på att säga…

Men när frågan avgörs lever nog i alla fall ingen av oss.

TILLÄGG
Kollar lite på sir James Jeans på nätet, och det står på flera ställen att han redan 1928 föreslog en det stationära tillståndets kosmologi, där materia skapas av intet. Mysko, det avspeglade sig i så fall så vitt jag minns inte alls i hans populärvetenskapliga böcker.