Komet eller ryndskepp?

Ett objekt, kallat 3I/ATLAS tränger in i vårt solsystem.  Det anses vara en komet och det har en hastighet som visar att den måste ha sitt ursprung utanför solsystemet.

Det har en koma av den typ som kometer har.

Men upp dyker så Avi Loeb. Han har skrivit en text som argumenterar för att det kan vara en utomjordisk rymdfarkost.

Det är ju inte första gången han argumenterar för något sådant. Han hävdade att Oumuamua också var det. Och mer specifikt - att det var ett så kallat ljussegel av utomjordiskt ursprung. Det sista var ett mycket djärvt påstående eftersom sådana är extremt tunna - mycket mindre än en millimeter - och ett sådant antagande stred direkt mot de observationer som hade gjorts.

Senare har Loeb organiserat dykningar till havets botten på jakt efter utomjordisk teknologi.

Missförstå mig inte - jag är minst lika angelägen som Loeb att hitta tecken på utomjordiska civilisationer - men då gäller det att hitta dem, inte att fantisera upp dem.

Avi Loeb argumenterar nu för att  3I/ATLAS kan vara en utomjordisk farkost - av tre skäl. Dels anser han tydligen att den är för stor för att vara en komet. Men större kometer än 3I/ATLAS har observerats.

Dels att den kemiska kompositionen av 3I/ATLAS inte tyder på att det är en komet. Men andra forskare hävdar att den i själva verket är har en sammansättning som är typisk för kometer.

Dessutom menar han att det är anmärkningsvärt att den kommer att passera på solsystemets mittplan. Vilket andra visat att den faktiskt inte kommer att göra.

I denna video visar Anton Petrov i detalj hur fel Loeb har. Och menar - elakt men troligen korrekt - att Loeb har lämnat den vetenskapliga metoden för att tjäna pengar på att publicera böcker som kommer att sälja i stora upplagor.

Ingen skulle bli gladare än jag om existensen av en utomjordisk civilisation upptäcktes innan jag dör. Just därför blir jag än mer irriterad över uppenbarligen helt ogrundade fantasier.

 

"Hubble images of 3I/ATLAS moving against a background of stars" 

Lever vi i en mörk skog?

"The Dark Forest Hypothesis"  är ett av de mer osannolika försöken att lösa den så kallade Fermiparadoxen.

Fermiparadoxen ställer alltså denna fråga: eftersom universum är så stort borde det vimla av liv - varför stöter vi aldrig på några tecken på ett sådant?

Själva frågeställningen är förstås lite tveksam. Eftersom steget mellan en organisk molekyl till en levande cell är så ofattbart stort kan man lätt argumentera för att sannolikheten för att liv ska uppstå är så försvinnande liten att det inte är troligt att det uppstår mer än en gång i ett universum som vårt. I alla fall om man godtar Big Bang-teorins antagande att universum endast är 13 miljarder år gammalt.

Ett rimligt svar på Fermiparadoxen torde alltså vara att vi inte sett tecken på liv eftersom det inte finns något sådant. Jag medger att jag själv inte gillar detta svar. Det vore obehagligt om vi vore de enda som fanns.

Jag tycker till och med att det är mer obehagligt än "The Dark Forest Hypothesis"...

Vad innebär då denna hypotes? I princip detta.

Ingen vet om en annan civilisation i rymden är vänlig eller fientlig. Därför är det rationellt att utrota alla civilisationer man stöter på.

Men kanske ändå inte. För vad händer om den civilisation man försöker utrota är starkare än en själv?

Därför är det mest rationella att ligga still, vara tyst och aldrig skicka ut några signaler som avslöjar ens existens. Och det är därför vi aldrig stöter på några signaler från andra civilisationer. 

Varje civilisation är som ett djur i en mörk skog, som inte vet vilka rovdjur som rör sig bakom träden. Därför är det bäst att vara så tyst som möjligt.

I denna video förs åtminstone två svar fram som argumenterar mot denna idé. Dels att den bygger på att man projicerar vår egen krigiskhet på rymdvarelser - som kanske är mycket mer fredliga än oss. Dels att även olika grupper av människor också i många sammanhang har inlett  fredliga relationer med andra grupper av människor. Om vi kan, så kan väl dom som finns ute i rymden också göra det.

Jag skulle vilja tillägga två saker.

Dels att en civilisation som kommit så långt att den kan färdas mellan stjärnorna troligen har lämnat sin krigiska fas bortom sig. Om den inte gjort det torde den ha utrotat sig själv för länge sedan.

Men det finns en annan invändning som är än mer övertygande. Och det är avstånden i rymden. Det är så ofantliga att de torde omöjliggöra alla rymdkrig. Om vi upptäckte en civilisation som låg så nära som det närmaste stjärnsystemet  - Alpha Centauri - skulle det ändå ta oss många många generationer att ta oss dit.

Universum är lite för stort för rymdkrig, I alla fall om man inte spekulerar i så kallade maskhål, eller andra typer av resor genom alternativa dimensioner. Som det inte finns några som helst belägg för att de existerar.

Fast - å andra sidan - skulle jag gärna vilja tro på, förstås inte rymdkrig, men ändå interstellära rymdresor. Så jag skriver ovanstående med en känsla av sorg...

---------------------

PS. Märker att mitt resonemang här endast rör sig inom en materialistisk ram, vilket förstås kan vara en svaghet. Som det heter hos Shakespeare: "There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy."...

 

Max B Millers och Donald E Keyhoes UFO-böcker

Jag skrev tidigare om det intryck som Max B Millers "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" gjorde på mig som barn. 

Nu upptäcker jag att den finns på nätet på engelska, som PDF-fil. Dock i en tidigare version än den från 1959, som var originalet till den svenska utgåvan.

Det är alltså inte endast texten, utan sidorna reproduceras med bilder.

Den kan läsas här. 

Jag säger inte att boken kan rekommenderas. Den är problematisk, men innehåller definitivt en hel del intressant information. 

Kapitlet om contactees ger förvisso ett naivt intryck. Liksom en del annat.

Den andra boken om ämnet jag läste som barn var den svenska utgåvan från 1954 av Donald E Keyhoes "Flying Saucers from outer space" - från 1953.

Den kan läsas här . Dock ej som PDF-fil, vilket inte har någon betydelse, då boken helt saknade bilder

Den  är inte lika naiv, och berättar mest om Keyhoes kontakter med US Air Force om UFO-frågan. Keyhoe var major i USA:s armé och skrev ett flertal böcker om "flygande tefat". Han trodde faktiskt att de var farkoster från världsrymden.

Flera av hans böcker finns på nätet. 

Ett av Keyhoes främsta teman var att försöka dokumentera hur USA.s flygvapen systematiskt tystade ner UFO-rapporter.

Han trodde inte på contactees.  I en intervju med honom från 1958 får han frågan om han trodde på George Adamski, och Howard Menger, en annan contactee. Han svarade helt kort  - "nej". .

Det har förresten nyligen kommit ut en biografi över Donald Keyhoe. Jag återkommer nog till den

 

Donald Keyhoe (till höger) intervjuas 1958.

"The Ariel school encounter"

Människor som sade sig mött utomjordingar som varnade dem om de faror som hotade jorden var vanliga under 50-talet.

Sedan kom 60-talet, och nu började det mer handla om otäcka berättelser om kidnappningar som genomfördes av varelser som var betydligt mindre människoliknande än de som beskrivits under 50-talet.

Men efter ett tag började contactee-liknande budskap beskrivas även av påstått kidnappade abductees. Inte nog med det, contactee-liknande budskap började på nytt beskrivas i en helt annan kontext än påstådda kidnappningar.

Ett exempel på detta var ett fall utanför en skola i Zimbabwe 1994. Medan lärarna hade en konferens inne i skolan hade uppenbarligen de barn som lekte utanför varit med om något skakande.

Lärarna hörde skrik utanför skolan, och när de efter ett tag gick ut berättade barnen om hur en cirkelformad farkost hade sänkt sig ner mot marken utanför skolan.

Några av barnen hade sprungit därifrån, men de som inte gjort det, berättade om hur två varelser hade lämnat farkosten och hade skickat vad som verkade telepatiska meddelanden till barnen. 

Som handlade om de katastrofer som skulle drabba jorden om människorna inte upphörde att förstöra naturen och miljön. 

Utseendemässigt liknade varelserna mer det som beskrivs i  abducteeberättelser än det mer människoliknande utseende som beskrivits under 50-talet.

Liksom påståendet att kontakten hade skett telepatiskt..

Men budskapet var av 50-talstyp.

Det är lätt att föreställa sig att påstådda contactees ensamma, eller i sällskap med en kamrat, beslutar sig för att berätta en rövarhistoria för att få uppmärksamhet (och i vissa fall även pengar). Men en konspiration av en stor grupp skolbarn? Det var 62 barn mellan fem och tolv års ålder som berättade samma sak.

De barn som intervjuats årtionden senare står fast vid berättelsen. Och de lärare som  fanns på skolan när det hände verkade helt säkra på att de skärrade barnen verkligen hade varit med om något som skakat om dem och att det inte var en konspiration -  av en stor grupp skolbarn...

Historien är märklig.

Se bland annat denna video. Händelsen diskuteras också på engelska Wikipedia.

Norska contactees från 1954

En av de kontaktberättelser som nämndes i Max B Millers bok "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" (som jag skrev om för två dagar sedan) var den om de två norska kvinnorna Edith Jacobsen och Asta Solvang.*

Som sade sig ha mött en ufonaut i skogen, 1954.  

Nu upptäcker jag att fallet beskrivs i en  norsk (illustrerad) artikel från 2024. 

Läs den gärna. Inte för att utgå från att det måste vara en sann berättelse  - utan för att se hur vänliga och sympatiska berättelser om kontakter med rymdmänniskor var på 1950-talet. 

Detta fall har i motsats till många andra contacteefall inte entydigt motbevisats, vilket inte betyder att det på något sätt har bevisats. 

Jag läste faktiskt en skeptiskt hållen artikel på nätet, om just detta fall för några år sedan, men den verkar ha försvunnit.

Så vitt jag fattar är båda vittnena döda, (om de inte var det skulle de vara över hundra år) men i artikeln intervjuas bland annat levande anhöriga, som verkar vara beredda på att tro på berättelsen.  

Det var lättare att VILJA tro på UFOs då. Före 1957 var alla kontaktberättelser ljusa, och just denna berättelse var ovanligt sympatisk.  

Delvis därför att de två kvinnorna aldrig försökte göra någon karriär av berättelserna. Alltså i motsats till personer som Truman Bethurum, Daniel Fry. eller Elizabeth Klarer. 

De berättade vad de sade sig varit med om, och de tog aldrig tillbaks sin berättelse. Men de höll en mycket låg profil, och de skrev aldrig någon bok om den.

1957 kom Antônio Villas Boas med den första berättelsen om att kidnappas av ufonauter och 1958 kom två unga män i Sverige med en berättelse om en misslyckad UFO-kidnappning i Domsten.

Men det var först 1961 som Barney och Betty Hill kom med den berättelse som blev känd som det första typiska abducteefallet. 

Abducteefallen har annars blivit en guldgruva för falska minnes-teoretiker, bland annat för att många av de som berättat, senare har bearbetat sina berättelser genom att gå i hypnos (däremot beskriver de vanligtvis minnesfragment redan före hypnosen - vilket oftast är anledningen till att hypnosen överhuvudtaget blir av). 

När de gäller contacteefallen blir alla falska minnes-teorier meningslösa eller absurda. Liksom motsatsen - teorier om bortträngda minnen.  Det handlar om redigt och logiskt skildrade berättelser - som beskriver klara minnen som aldrig sägs ha trängts bort. 

Alternativen är för dessa berättelser inte bortträngda eller falska minnen - utan sanna eller medvetet lögnaktiga berättelser. 

Många av dem har ju faktiskt i praktiken avslöjats som lögner. Vilket ju skapar problem för den som kanske vill tro på  de berättelser som inte på något definitivt sätt har avslöjats. 

 * I artikeln står det "Åsta" och inte "Asta'.

Boken som skapade min barnatro

Under hela barndomen längtade jag efter något som var bättre. Denna längtan kunde ta sig många uttryck. 

Ett av dessa uttryck var ett hopp om att det skulle komma någon, eller några, eller till och med något, utifrån. Som skulle kunna göra tillvaron bättre.

Ett tag försökte jag finna det i kristendomen. Våren 1963 (jag var åtta år) började jag läsa Bibeln. Pedantisk som jag var började jag från början - med Första Mosebok. Denna läsning skapade dock mer rädsla och motvilja än hopp. Gud verkade fasansfull.

Men hemma fanns en bok som hette "Flygande tefat - fantasi eller verklighet? , skriven av en Max B Miller. Jag vet inte när jag började läsa den. Jag vet inte om det var 1962 eller 1963. Den hade getts ut 1959.

Den var inte fasansfull. Dels verkade den vara - tyckte jag nog - mer realistisk än Bibeln. Dels var de rymdmänniskor som beskrevs skildrade av vad som numera kallas "contactees". Och de beskrevs alltid som välvilliga, och ibland som såväl kärleksfulla och goda.

Boken var ganska så pedagogiskt upplagd. Den började med forntida skildringar som man med lite god vilja skulle kunna tolka som rymdskepp. En av dessa hade jag redan tillgång till. Det var första kapitlet i Hesekiels bok i Bibeln. Jag fascinerades storligen av att det fanns ett kapitel i Bibeln som kanske handlade om flygande tefat.

Det andra kapitlet handlade om debatten om tefat. Den gav definitivt en bild av myndigheter som försökte tysta ned något viktigt.

Som ett kuriosa kan nämnas att där också finns ett litet gåtfullt uttalande av Albert Einstein om saken.  Han hade skrivit detta: "Dessa människor har sett NÅGOT. Vad de såg vet jag icke och jag har ingen åstundan att få veta det".

Sedan kommer ett kapitel om jordiska rymdfärder - från och med Sputnik till och med Luna 3. Syftet med det var nog att visa att rymdfärder faktiskt är möjliga. Om vi så försiktigt har börjat, torde en mycket mer utvecklad civilisation ha kommit mycket, mycket längre.

För övrigt finns också i boken - Luna 3:s bild av månens baksida. Vilket nog kan förklara varför författaren när han beskriver kontaktberättelser undviker att redovisa George Adamskis. Adamski hävdade ju att han fått flyga runt månen och sett städer på dess baksida.

Kapitlet om försök att hitta radiosignaler från yttre rymden är ju helt inaktuellt idag...

Kapitlet "Den mystiska planeten Mars" är ju om möjligt än mer inaktuell. Idag ter sig Mars inte speciellt mystisk, och den verkar helt entydigt verka - i högsta grad obebodd.

De två helt centrala kapitlen är dels "Världsgåtan" (137-182) och dels "Möten med rymdvarelser" (183-217). Det var definitivt dessa som gjorde störst intryck på mig.

På två helt olika sätt.

I "Världsgåtan" läggs det fram en rad mycket övertygande observationer. Och, nej, Miller har inte hittat på dem, eller ens i någon högre grad förvrängt dem. De ÄR märkliga. Det handlar dels om observationer med många vittnen. Någon har dock bara ett vittne - men det vittnet råkar vara ingen mindre än Clyde Tombaugh - som upptäckte (den f.d planeten) Pluto.

Många är dessutom observationer som bekräftades på radar.

Berättelserna är av den karaktären att de dementier som US Air Force och deras akademiska talesmän (varav den främste nog var Donald Menzel) tedde sig besvärande pinsamma. Skulle verkligen tränade piloter jaga planeten Venus och tro att det var en flygande farkost? Hade verkligen hägringar (Menzels favorithypotes) plötsligt blivit så vanliga att den ena efter den andra skulle se hägringar som såg ut som luftfarkoster?

Just det kapitlet gav mig det jag behövde för att KUNNA tro att det kanske skulle kunna vara farkoster som inte kom från jorden. 

Framförallt för att många av dem verkade ha mycket märkliga rörelsemönster och andra egenskaper som det vore märkligt om någon jordisk farkost hade - i alla fall så tidigt som på 40-talet.

Men det var kapitlet om rymdmänniskor som gav mig motiv för att VILJA tro på det.  I tur och orning presenterades Daniel W Fry, Truman Bethurum, Orfeo Angelucci, Salvador Villanueva, Ray Stanford, och Elizabeth Klarer. Ja, det fanns även två norska kvinnor med i kapitlet - Edith Jacobsen och Asta Solvang. Som sade sig ha sett ett flygande tefat 1954 - och träffat en man som kom ut från detta.

De beskrev honom på detta sätt: ""Det som gjorde det starkaste intrycket på oss, var den uppriktiga vänlighet han utstrålade. Det gav oss en känsla av godhet och pålitlighet, så att vi inte kände oss rädda för mötet. Hans småleende övertygade oss om att han inte hade några onda avsikter."(s. 210)

Ungefär samma intryck gav alla de kontaktberättelser som fanns i boken. Jag har ju tidigare lagt ut Truman Bethurums beskrivning av hans möte med Aura Rhanes 1952. Det var förmodligen den berättelse som tilltalade mig mest.

Kapitlet efter detta tog upp de olika projekt som funnits för att undersöka tefatsrapporter. Det mest slående i detta var den inre spänningen i fältet mellan mycket trovärdiga rapporter och konstiga bortförklaringar.

Det sista kapitlet domineras av ett brev som UFO-anhängaren Donald Keyhoe skrev till Donald A Quarles i US Air Force - och de meningslösa "goddag-yxskaftssvar" han fick från denne.

Boken var oerhört övertygande för mig som sju-åttaåring.  Och de närmaste åren efter. Jag blev nästan en missionär för tefatssaken i min grundskoleklass och läste högt ur Millers bok, på den "aktuella timme"vi hade en dag i veckan.

Och vad säger jag idag? 

Det första är att i stort sett alla kontaktberättelser verkar ha demolerats totalt. Det ser ut som att nästan alla som på något sätt kunnat kontrolleras varit medvetna påhitt. Det är faktiskt oerhört sorgligt. Om så sympatiska rymdvarelser cirklade runt i lufthavet var och varannan dag skulle världen vara en mycket tryggare plats.

Vad värre är - den typen av berättelser har ju numera ofta ersatts av andra typer av berättelser - som gör tanken på UFOs betydligt mindre angenäm.

Vad jag däremot fortfarande är övertygad om är att US Air Forces närmast bisarra mörkläggning existerade. Den vanligaste förklaringen till denna från ufologer var att myndigheterna var rädda för panik om sanningen om "tefaten" skulle avslöjas. En annan förklaring som jag själv nog snuddade vid då var att myndigheterna var rädda för att världen skulle bli bättre om tefaten tog över. Och att alla hemskheter som pågick skulle avslöjas.

Och att de ansvariga kanske skulle kunna ställas till svars.

Air Forces och andras bortförklaringar VAR faktiskt ofta pinsamma. Men det SKULLE ju exempelvis kunna bero på att "tefaten" var hemliga USA-projekt - som myndigheterna av lätt förståeliga skäl inte ville bli offentliga.

Det är en mycket mer övertygande förklaring än planeten Venus, Menzels hägringar/temperaturinversioner ellrc för den delen Philip Klass´ klotblixtar.

Men problemet är i så fall alltså att det i många fall ser ut som om "tefaten" hade förmågor som det (milt sagt) är mycket svårt att tänka sig att någon stat på jorden skulle haft från och med 40-talet. Eller ens idag.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.

 

Första SvD-notiserna någonsin om "flygande tefat"

Det var så här det började. Dessa två notiser från Svenska  Dagbladet den 6 juli 1947 var första gången som denna tidning skrev om "flygande tefat". Inledningen till en "modern folksägen" - eller de första rapporterna om ett oförklarat fenomen?

Bara två anmärkningar. Dels förekommer här inga som helst teorier om rymdfarkoster.  Dels om det som står i sista stycket. Hade verkligen USA:s flotta ett observatorium i Washington? 

Från Svenska Dagbladet 6/7 1947.. 

Flygande tefat gör sensation.
Spökflygplan svärmar över västra USA..

Amerika har fått sitt ”spökflygplan” som visserligen håller till i luftrummet över de västra staterna men som icke desto mindre kommit många förstasidor åstad även i New York-pressen.

Det mystiska planet, som tydligen har en mycket märklig utformning – har döpts till ”tefatet”. De senaste rapporterna om det mystiska tefatet lämnas av en flygplansbesättning från United Airlines, som natten till söndagen råkade hamna i grannskapet till en hel svärm med spökflygplan. De överraskade  piloterna kunde räkna till ett 10-tal platta, runda och mycket snabba plan. 

New York Times ville häromdagen i ett ledarstick förklara gåtan med att det helt enkelt är vanliga reaktionsjaktplan, vilka skulle ha gått på så stor höjd, att åskådarna på marken inte kunde se dem annat än som en mindre ljusreflex, men efter de senaste vittnesmålen av dessa tränade flygare, får man nog snarast söka gåtans lösning i det förhållande att Amerikas stora flygindustrier har stt säte i västern. 

Planen uppträder företrädesvis i skymningen, men i går lyckades ändå en kustvakt i Seattle ta en bild av ett av spökplanen och man väntar nu med spänning på resultatet.

--------------- 
Inga USA-plan av denna typ

Militära vetenskapliga experter i Washington är helt mystifierade av den våg av rapporter om ”flygande tefat” som strömmar in. En talesman för arméflyget  förklarade med anledning av Idaho-uppgifterna att besättningen på ett trafikflygplan iakttagit de mystiska föremålen, att ”vi har inga experimentplan av någon liknande typ vare sig i Idaho eller någon annanstans. Vi har ingen aning om vad det kan vara.”

Amerikanska flottan kunde inte heller lösa problemet. Vid dess observatorium i Washington hade man inte iakttagit något som påminde om ”dc flygande tefaten” och man konstaterade endast att de ”inte tycks vara något astronomiskt fenomen”-

 

Musks ilska drabbar rymdfarten- nationalisera alla privata rymdföretag!

Det var ju bra att Elon Musk visade på elefanten i rummet - Donald Trumps inblandning i Epstein-affären. Men när han sedan hämnas genom att avbryta allt samarbete med NASA kommer det att drabba mycket, framförallt rymdstationen ISS.

För några år sedan hade den ryska nättidningen Sputnik en riktigt bra artikel  om hur privatiseringen av USAs rymdprogram hotade rymdfarten. Det var innan EU idiotiskt nog blockerade Sputnik - nu går den inte att läsa, i alla fall inte för mig.

Rymdfart är potentiellt viktig för mänskligheten - för viktig för att drivas av privata intressen.

I denna artkel i den socialistiska tidningen Jacobin i USA, argumenteras för att SpaceX ska nationaliseras. Jag kan bara instämma.

Och vill tillägga att det bör ske utan ersättning. Musks finansimperium har inget berättigande överhuvudtaget. Lika lite som Trumps har det.

 

ISS 

Måste tiden ha en början?

Det finns en del kristna som hävdar att tiden måste ha en början, alltså måste det finnas en skapelse och en skapare. 

I en text jag läste för ett tag sedan (eller möjligen en YouTubevideo jag hörde) som jag tyvärr inte minns var den fanns såg argumenten ut på detta sätt. 

Det går att tänka sig en serie av händelser i framtiden som aldrig tar slut men det går inte att tänka sig en oändlig serie av händelser bakåt i tiden. 

Man att människor kanske har svårare att tänka sig en oändlig serie bakåt är inget argument i sakfrågan - det är i så fall endast något som har att göra med vårt tänkandes natur.

Dessutom stämmer det inte för alla människor. Jag har lika lätt att tänka mig en oändlig serie händelser bakåt i tiden som en framtid som aldrig tar slut. I alla fall numera, det fanns en tid då även jag hade svårare att tänka mig det förstnämnda.

Men liknande argument kan förekomma även  i en mer "vetenskaplig" form .Jag skrev tidigare här om en kosmolog vid namnet Alex Vilenkin.

Han är i och för sig multiversum-anhängare, så han tillhör inte de som verkar anse att tiden började med Big Bang. Kanske för oss, men inte utanför vårt universum.

Det märkliga är att han ändå verkar sig tänka sig en tid "mellan" de olika rumtiderna i olika universum - han menar nämligen att något av alla universum måste vara det "första". Här hänvisar han inte vad människor kan tänka sig - utan säger i stället att detta kan matematiskt bevisas.

Men eftersom han inte på något sätt lägger fram hur detta bevis är uppbyggt, förblir han lika vag som kristna apologeter.  Det finns andra multiversumteoretiker som menat att det i oändlig tid tillbaka har funnits olika universum. Känner de i så fall inte till Vilenkins "matematiska bevis"?

Roger Penrose är ingen multiversumteoretiker men anser att det funnits ett universum före (inte "bredvid") vårt, och att detta är en del av en oändlig tidsserie med ständigt nya universum. Penrose har vad jag vet aldrig anklagats för att vara matematiskt okunnig, men inte heller han tycks känna till det "matematiska bevis" som Vilenkin hänvisar till.

Ett matematiskt bevis är ett matematiskt bevis - som alla matematiskt kunniga individer (nej, jag tillhör inte dem!) helt enkelt är så illa tvungna att acceptera. Ett matematiskt bevis som endast en person, eller endast några personer, påstår finns är, ren definitionsmässigt, inte ett matematiskt bevis.

Men att Vilenkin verkar mena att det finns en tidslinje bortom vår rumtid är ändå intressant. Det innebär att tid finns på helt olika nivåer.

Och när han dessutom talar om någonting  (en matematisk skapargud?) "prior to" det första universum (och inte exempelvis "beyond" ) visar det sig att han tänker sig en abstrakt tidslinje bortom alla rumtider.

Jag tror själv att det alltid har funnits något, och alltid kommer att finnas något. Men jag har absolut inga idéer om vad det kan vara.

 

ChatGPT:s modifierade svar

När jag ställde en skeptisk kommentar till det svar från ChatGPT som jag citerade i det förra inlägget blev resultatet detta:

-------------------------------------------------------

Jag:

Som lekmannaskeptiker undrar jag om man verkligen kan veta allt detta...

 

ChatGPT:

Det är en väldigt sund och viktig skepsis. 🌟

För sanningen är: Nej, vi kan inte veta allt detta helt säkert.

Det vi vet bygger på:

• Teoretiska modeller, framför allt allmänna relativitetsteorin (Einstein) och kvantmekanikens försök att kombineras med den.

• Indirekta observationer, som gravitationsvågor, hur stjärnor rör sig runt osynliga massiva objekt (t.ex. runt Sagittarius A* i Vintergatans centrum), och hur materia strålar innan den försvinner i ett svart hål.

Men:
Ingen har någonsin sett ett svart hål på nära håll eller sett något faktiskt passera in genom en händelsehorisont.

Och ännu viktigare: vi vet att vi saknar en slutgiltig teori.

• Allmän relativitet bryter ihop vid singulariteter (där t.ex. densitet och gravitation skulle bli oändlig).

• Kvantmekaniken är inte förenad med gravitationen i en komplett teori ännu ("kvantgravitation" finns i teorier som strängteori och loopkvantgravitation, men inget är bevisat).

• Informationsparadoxen är ett stort olöst problem: Hawking visade att svarta hål kan avge "Hawkingstrålning" och därmed försvinna — men vad händer då med informationen som föll in? Ingen vet säkert.

Så egentligen är det mer korrekt att säga:

• Vi har starka teorier som förklarar mycket av vad vi ser.

• Vi har indikationer som stämmer bra med dessa teorier.

• Men vi är långt ifrån att kunna säga att vi vet exakt vad som händer i detalj, särskilt när man närmar sig händelsehorisonter och bortom.

---

Din skeptiska instinkt är alltså helt vetenskaplig! 😎