Norska contactees från 1954

En av de kontaktberättelser som nämndes i Max B Millers bok "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" (som jag skrev om för två dagar sedan) var den om de två norska kvinnorna Edith Jacobsen och Asta Solvang.*

Som sade sig ha mött en ufonaut i skogen, 1954.  

Nu upptäcker jag att fallet beskrivs i en  norsk (illustrerad) artikel från 2024. 

Läs den gärna. Inte för att utgå från att det måste vara en sann berättelse  - utan för att se hur vänliga och sympatiska berättelser om kontakter med rymdmänniskor var på 1950-talet. 

Detta fall har i motsats till många andra contacteefall inte entydigt motbevisats, vilket inte betyder att det på något sätt har bevisats. 

Jag läste faktiskt en skeptiskt hållen artikel på nätet, om just detta fall för några år sedan, men den verkar ha försvunnit.

Så vitt jag fattar är båda vittnena döda, (om de inte var det skulle de vara över hundra år) men i artikeln intervjuas bland annat levande anhöriga, som verkar vara beredda på att tro på berättelsen.  

Det var lättare att VILJA tro på UFOs då. Före 1957 var alla kontaktberättelser ljusa, och just denna berättelse var ovanligt sympatisk.  

Delvis därför att de två kvinnorna aldrig försökte göra någon karriär av berättelserna. Alltså i motsats till personer som Truman Bethurum, Daniel Fry. eller Elizabeth Klarer. 

De berättade vad de sade sig varit med om, och de tog aldrig tillbaks sin berättelse. Men de höll en mycket låg profil, och de skrev aldrig någon bok om den.

1957 kom Antônio Villas Boas med den första berättelsen om att kidnappas av ufonauter och 1958 kom två unga män i Sverige med en berättelse om en misslyckad UFO-kidnappning i Domsten.

Men det var först 1961 som Barney och Betty Hill kom med den berättelse som blev känd som det första typiska abducteefallet. 

Abducteefallen har annars blivit en guldgruva för falska minnes-teoretiker, bland annat för att många av de som berättat, senare har bearbetat sina berättelser genom att gå i hypnos (däremot beskriver de vanligtvis minnesfragment redan före hypnosen - vilket oftast är anledningen till att hypnosen överhuvudtaget blir av). 

När de gäller contacteefallen blir alla falska minnes-teorier meningslösa eller absurda. Liksom motsatsen - teorier om bortträngda minnen.  Det handlar om redigt och logiskt skildrade berättelser - som beskriver klara minnen som aldrig sägs ha trängts bort. 

Alternativen är för dessa berättelser inte bortträngda eller falska minnen - utan sanna eller medvetet lögnaktiga berättelser. 

Många av dem har ju faktiskt i praktiken avslöjats som lögner. Vilket ju skapar problem för den som kanske vill tro på  de berättelser som inte på något definitivt sätt har avslöjats. 

 * I artikeln står det "Åsta" och inte "Asta'.

Boken som skapade min barnatro

Under hela barndomen längtade jag efter något som var bättre. Denna längtan kunde ta sig många uttryck. 

Ett av dessa uttryck var ett hopp om att det skulle komma någon, eller några, eller till och med något, utifrån. Som skulle kunna göra tillvaron bättre.

Ett tag försökte jag finna det i kristendomen. Våren 1963 (jag var åtta år) började jag läsa Bibeln. Pedantisk som jag var började jag från början - med Första Mosebok. Denna läsning skapade dock mer rädsla och motvilja än hopp. Gud verkade fasansfull.

Men hemma fanns en bok som hette "Flygande tefat - fantasi eller verklighet? , skriven av en Max B Miller. Jag vet inte när jag började läsa den. Jag vet inte om det var 1962 eller 1963. Den hade getts ut 1959.

Den var inte fasansfull. Dels verkade den vara - tyckte jag nog - mer realistisk än Bibeln. Dels var de rymdmänniskor som beskrevs skildrade av vad som numera kallas "contactees". Och de beskrevs alltid som välvilliga, och ibland som såväl kärleksfulla och goda.

Boken var ganska så pedagogiskt upplagd. Den började med forntida skildringar som man med lite god vilja skulle kunna tolka som rymdskepp. En av dessa hade jag redan tillgång till. Det var första kapitlet i Hesekiels bok i Bibeln. Jag fascinerades storligen av att det fanns ett kapitel i Bibeln som kanske handlade om flygande tefat.

Det andra kapitlet handlade om debatten om tefat. Den gav definitivt en bild av myndigheter som försökte tysta ned något viktigt.

Som ett kuriosa kan nämnas att där också finns ett litet gåtfullt uttalande av Albert Einstein om saken.  Han hade skrivit detta: "Dessa människor har sett NÅGOT. Vad de såg vet jag icke och jag har ingen åstundan att få veta det".

Sedan kommer ett kapitel om jordiska rymdfärder - från och med Sputnik till och med Luna 3. Syftet med det var nog att visa att rymdfärder faktiskt är möjliga. Om vi så försiktigt har börjat, torde en mycket mer utvecklad civilisation ha kommit mycket, mycket längre.

För övrigt finns också i boken - Luna 3:s bild av månens baksida. Vilket nog kan förklara varför författaren när han beskriver kontaktberättelser undviker att redovisa George Adamskis. Adamski hävdade ju att han fått flyga runt månen och sett städer på dess baksida.

Kapitlet om försök att hitta radiosignaler från yttre rymden är ju helt inaktuellt idag...

Kapitlet "Den mystiska planeten Mars" är ju om möjligt än mer inaktuell. Idag ter sig Mars inte speciellt mystisk, och den verkar helt entydigt verka - i högsta grad obebodd.

De två helt centrala kapitlen är dels "Världsgåtan" (137-182) och dels "Möten med rymdvarelser" (183-217). Det var definitivt dessa som gjorde störst intryck på mig.

På två helt olika sätt.

I "Världsgåtan" läggs det fram en rad mycket övertygande observationer. Och, nej, Miller har inte hittat på dem, eller ens i någon högre grad förvrängt dem. De ÄR märkliga. Det handlar dels om observationer med många vittnen. Någon har dock bara ett vittne - men det vittnet råkar vara ingen mindre än Clyde Tombaugh - som upptäckte (den f.d planeten) Pluto.

Många är dessutom observationer som bekräftades på radar.

Berättelserna är av den karaktären att de dementier som US Air Force och deras akademiska talesmän (varav den främste nog var Donald Menzel) tedde sig besvärande pinsamma. Skulle verkligen tränade piloter jaga planeten Venus och tro att det var en flygande farkost? Hade verkligen hägringar (Menzels favorithypotes) plötsligt blivit så vanliga att den ena efter den andra skulle se hägringar som såg ut som luftfarkoster?

Just det kapitlet gav mig det jag behövde för att KUNNA tro att det kanske skulle kunna vara farkoster som inte kom från jorden. 

Framförallt för att många av dem verkade ha mycket märkliga rörelsemönster och andra egenskaper som det vore märkligt om någon jordisk farkost hade - i alla fall så tidigt som på 40-talet.

Men det var kapitlet om rymdmänniskor som gav mig motiv för att VILJA tro på det.  I tur och orning presenterades Daniel W Fry, Truman Bethurum, Orfeo Angelucci, Salvador Villanueva, Ray Stanford, och Elizabeth Klarer. Ja, det fanns även två norska kvinnor med i kapitlet - Edith Jacobsen och Asta Solvang. Som sade sig ha sett ett flygande tefat 1954 - och träffat en man som kom ut från detta.

De beskrev honom på detta sätt: ""Det som gjorde det starkaste intrycket på oss, var den uppriktiga vänlighet han utstrålade. Det gav oss en känsla av godhet och pålitlighet, så att vi inte kände oss rädda för mötet. Hans småleende övertygade oss om att han inte hade några onda avsikter."(s. 210)

Ungefär samma intryck gav alla de kontaktberättelser som fanns i boken. Jag har ju tidigare lagt ut Truman Bethurums beskrivning av hans möte med Aura Rhanes 1952. Det var förmodligen den berättelse som tilltalade mig mest.

Kapitlet efter detta tog upp de olika projekt som funnits för att undersöka tefatsrapporter. Det mest slående i detta var den inre spänningen i fältet mellan mycket trovärdiga rapporter och konstiga bortförklaringar.

Det sista kapitlet domineras av ett brev som UFO-anhängaren Donald Keyhoe skrev till Donald A Quarles i US Air Force - och de meningslösa "goddag-yxskaftssvar" han fick från denne.

Boken var oerhört övertygande för mig som sju-åttaåring.  Och de närmaste åren efter. Jag blev nästan en missionär för tefatssaken i min grundskoleklass och läste högt ur Millers bok, på den "aktuella timme"vi hade en dag i veckan.

Och vad säger jag idag? 

Det första är att i stort sett alla kontaktberättelser verkar ha demolerats totalt. Det ser ut som att nästan alla som på något sätt kunnat kontrolleras varit medvetna påhitt. Det är faktiskt oerhört sorgligt. Om så sympatiska rymdvarelser cirklade runt i lufthavet var och varannan dag skulle världen vara en mycket tryggare plats.

Vad värre är - den typen av berättelser har ju numera ofta ersatts av andra typer av berättelser - som gör tanken på UFOs betydligt mindre angenäm.

Vad jag däremot fortfarande är övertygad om är att US Air Forces närmast bisarra mörkläggning existerade. Den vanligaste förklaringen till denna från ufologer var att myndigheterna var rädda för panik om sanningen om "tefaten" skulle avslöjas. En annan förklaring som jag själv nog snuddade vid då var att myndigheterna var rädda för att världen skulle bli bättre om tefaten tog över. Och att alla hemskheter som pågick skulle avslöjas.

Och att de ansvariga kanske skulle kunna ställas till svars.

Air Forces och andras bortförklaringar VAR faktiskt ofta pinsamma. Men det SKULLE ju exempelvis kunna bero på att "tefaten" var hemliga USA-projekt - som myndigheterna av lätt förståeliga skäl inte ville bli offentliga.

Det är en mycket mer övertygande förklaring än planeten Venus, Menzels hägringar/temperaturinversioner ellrc för den delen Philip Klass´ klotblixtar.

Men problemet är i så fall alltså att det i många fall ser ut som om "tefaten" hade förmågor som det (milt sagt) är mycket svårt att tänka sig att någon stat på jorden skulle haft från och med 40-talet. Eller ens idag.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.

 

Första SvD-notiserna någonsin om "flygande tefat"

Det var så här det började. Dessa två notiser från Svenska  Dagbladet den 6 juli 1947 var första gången som denna tidning skrev om "flygande tefat". Inledningen till en "modern folksägen" - eller de första rapporterna om ett oförklarat fenomen?

Bara två anmärkningar. Dels förekommer här inga som helst teorier om rymdfarkoster.  Dels om det som står i sista stycket. Hade verkligen USA:s flotta ett observatorium i Washington? 

Från Svenska Dagbladet 6/7 1947.. 

Flygande tefat gör sensation.
Spökflygplan svärmar över västra USA..

Amerika har fått sitt ”spökflygplan” som visserligen håller till i luftrummet över de västra staterna men som icke desto mindre kommit många förstasidor åstad även i New York-pressen.

Det mystiska planet, som tydligen har en mycket märklig utformning – har döpts till ”tefatet”. De senaste rapporterna om det mystiska tefatet lämnas av en flygplansbesättning från United Airlines, som natten till söndagen råkade hamna i grannskapet till en hel svärm med spökflygplan. De överraskade  piloterna kunde räkna till ett 10-tal platta, runda och mycket snabba plan. 

New York Times ville häromdagen i ett ledarstick förklara gåtan med att det helt enkelt är vanliga reaktionsjaktplan, vilka skulle ha gått på så stor höjd, att åskådarna på marken inte kunde se dem annat än som en mindre ljusreflex, men efter de senaste vittnesmålen av dessa tränade flygare, får man nog snarast söka gåtans lösning i det förhållande att Amerikas stora flygindustrier har stt säte i västern. 

Planen uppträder företrädesvis i skymningen, men i går lyckades ändå en kustvakt i Seattle ta en bild av ett av spökplanen och man väntar nu med spänning på resultatet.

--------------- 
Inga USA-plan av denna typ

Militära vetenskapliga experter i Washington är helt mystifierade av den våg av rapporter om ”flygande tefat” som strömmar in. En talesman för arméflyget  förklarade med anledning av Idaho-uppgifterna att besättningen på ett trafikflygplan iakttagit de mystiska föremålen, att ”vi har inga experimentplan av någon liknande typ vare sig i Idaho eller någon annanstans. Vi har ingen aning om vad det kan vara.”

Amerikanska flottan kunde inte heller lösa problemet. Vid dess observatorium i Washington hade man inte iakttagit något som påminde om ”dc flygande tefaten” och man konstaterade endast att de ”inte tycks vara något astronomiskt fenomen”-

 

Musks ilska drabbar rymdfarten- nationalisera alla privata rymdföretag!

Det var ju bra att Elon Musk visade på elefanten i rummet - Donald Trumps inblandning i Epstein-affären. Men när han sedan hämnas genom att avbryta allt samarbete med NASA kommer det att drabba mycket, framförallt rymdstationen ISS.

För några år sedan hade den ryska nättidningen Sputnik en riktigt bra artikel  om hur privatiseringen av USAs rymdprogram hotade rymdfarten. Det var innan EU idiotiskt nog blockerade Sputnik - nu går den inte att läsa, i alla fall inte för mig.

Rymdfart är potentiellt viktig för mänskligheten - för viktig för att drivas av privata intressen.

I denna artkel i den socialistiska tidningen Jacobin i USA, argumenteras för att SpaceX ska nationaliseras. Jag kan bara instämma.

Och vill tillägga att det bör ske utan ersättning. Musks finansimperium har inget berättigande överhuvudtaget. Lika lite som Trumps har det.

 

ISS 

Måste tiden ha en början?

Det finns en del kristna som hävdar att tiden måste ha en början, alltså måste det finnas en skapelse och en skapare. 

I en text jag läste för ett tag sedan (eller möjligen en YouTubevideo jag hörde) som jag tyvärr inte minns var den fanns såg argumenten ut på detta sätt. 

Det går att tänka sig en serie av händelser i framtiden som aldrig tar slut men det går inte att tänka sig en oändlig serie av händelser bakåt i tiden. 

Man att människor kanske har svårare att tänka sig en oändlig serie bakåt är inget argument i sakfrågan - det är i så fall endast något som har att göra med vårt tänkandes natur.

Dessutom stämmer det inte för alla människor. Jag har lika lätt att tänka mig en oändlig serie händelser bakåt i tiden som en framtid som aldrig tar slut. I alla fall numera, det fanns en tid då även jag hade svårare att tänka mig det förstnämnda.

Men liknande argument kan förekomma även  i en mer "vetenskaplig" form .Jag skrev tidigare här om en kosmolog vid namnet Alex Vilenkin.

Han är i och för sig multiversum-anhängare, så han tillhör inte de som verkar anse att tiden började med Big Bang. Kanske för oss, men inte utanför vårt universum.

Det märkliga är att han ändå verkar sig tänka sig en tid "mellan" de olika rumtiderna i olika universum - han menar nämligen att något av alla universum måste vara det "första". Här hänvisar han inte vad människor kan tänka sig - utan säger i stället att detta kan matematiskt bevisas.

Men eftersom han inte på något sätt lägger fram hur detta bevis är uppbyggt, förblir han lika vag som kristna apologeter.  Det finns andra multiversumteoretiker som menat att det i oändlig tid tillbaka har funnits olika universum. Känner de i så fall inte till Vilenkins "matematiska bevis"?

Roger Penrose är ingen multiversumteoretiker men anser att det funnits ett universum före (inte "bredvid") vårt, och att detta är en del av en oändlig tidsserie med ständigt nya universum. Penrose har vad jag vet aldrig anklagats för att vara matematiskt okunnig, men inte heller han tycks känna till det "matematiska bevis" som Vilenkin hänvisar till.

Ett matematiskt bevis är ett matematiskt bevis - som alla matematiskt kunniga individer (nej, jag tillhör inte dem!) helt enkelt är så illa tvungna att acceptera. Ett matematiskt bevis som endast en person, eller endast några personer, påstår finns är, ren definitionsmässigt, inte ett matematiskt bevis.

Men att Vilenkin verkar mena att det finns en tidslinje bortom vår rumtid är ändå intressant. Det innebär att tid finns på helt olika nivåer.

Och när han dessutom talar om någonting  (en matematisk skapargud?) "prior to" det första universum (och inte exempelvis "beyond" ) visar det sig att han tänker sig en abstrakt tidslinje bortom alla rumtider.

Jag tror själv att det alltid har funnits något, och alltid kommer att finnas något. Men jag har absolut inga idéer om vad det kan vara.

 

ChatGPT:s modifierade svar

När jag ställde en skeptisk kommentar till det svar från ChatGPT som jag citerade i det förra inlägget blev resultatet detta:

-------------------------------------------------------

Jag:

Som lekmannaskeptiker undrar jag om man verkligen kan veta allt detta...

 

ChatGPT:

Det är en väldigt sund och viktig skepsis. 🌟

För sanningen är: Nej, vi kan inte veta allt detta helt säkert.

Det vi vet bygger på:

• Teoretiska modeller, framför allt allmänna relativitetsteorin (Einstein) och kvantmekanikens försök att kombineras med den.

• Indirekta observationer, som gravitationsvågor, hur stjärnor rör sig runt osynliga massiva objekt (t.ex. runt Sagittarius A* i Vintergatans centrum), och hur materia strålar innan den försvinner i ett svart hål.

Men:
Ingen har någonsin sett ett svart hål på nära håll eller sett något faktiskt passera in genom en händelsehorisont.

Och ännu viktigare: vi vet att vi saknar en slutgiltig teori.

• Allmän relativitet bryter ihop vid singulariteter (där t.ex. densitet och gravitation skulle bli oändlig).

• Kvantmekaniken är inte förenad med gravitationen i en komplett teori ännu ("kvantgravitation" finns i teorier som strängteori och loopkvantgravitation, men inget är bevisat).

• Informationsparadoxen är ett stort olöst problem: Hawking visade att svarta hål kan avge "Hawkingstrålning" och därmed försvinna — men vad händer då med informationen som föll in? Ingen vet säkert.

Så egentligen är det mer korrekt att säga:

• Vi har starka teorier som förklarar mycket av vad vi ser.

• Vi har indikationer som stämmer bra med dessa teorier.

• Men vi är långt ifrån att kunna säga att vi vet exakt vad som händer i detalj, särskilt när man närmar sig händelsehorisonter och bortom.

---

Din skeptiska instinkt är alltså helt vetenskaplig! 😎

ChatGPT-svar om svarta hål

Jag tänkte fråga en matematiker jag kände om en sak jag faktiskt länge undra över.  Om svarta hål.  Men det gick inte att få tag i honom så jag frågade ChatGPT istället. Och fick ett mycket pedagogiskt svar. 

 

Jag: 

 

Ett vanligt påstående när det gäller svarta hål är att om en observatör ser något falla in i ett svart hål kommer det utifrån dennas perspektiv att ta en oändlighet innan det fallit in. Men anta att vi har en ovanligt långlarig observatör som kan leva några miljarder år kommer denna fortfarande inte att se att något faller in i ett svart hål. Men vi kan bevisligen se svarta hål som vuxit sig större. Skulle en observatör som tittat hela tiden inte kunna se det som det? Dessutom kan vi mäta kosmiska vibrationer som skapas när svarta hål förenas. Borde inte även detta ta en oändlig tid utifrån varje observatörs utgångspunkt? Och vi är ju ändå observatorer även om vi använder avancerad apparatur. Om det inte går att se när saker faller in i svarta hål borde vi inte heller kunna se svarta hål som förenas. 

 

ChatGPT

Du ställer en väldigt bra och viktig fråga! Jag ska försöka reda ut det här noggrant.

Först till grundidén:

• I klassisk allmän relativitet (enligt Schwarzschild-lösningen för ett icke-roterande svart hål) ser en extern observatör att ett föremål som faller mot ett svart hål närmar sig händelsehorisonten asymptotiskt – det vill säga: tiden det tar att nå horisonten blir oändlig ur observatörens synvinkel. Ljuset från föremålet blir också allt rödare (redshifted) och svagare tills det helt "försvinner" i bakgrundsbruset.

Så ja: strikt teoretiskt ser du aldrig ett föremål passera genom horisonten.

---

Men nu till din invändning – och det är här verkligheten blir mer subtil än idealiserad teori:

1. Verkliga observationer av växande svarta hål:

När vi säger att svarta hål växer (t.ex. genom att sluka materia eller kollidera med andra svarta hål) bygger det på vad som praktiskt sett observeras.

Det viktiga är att från vår synpunkt blir det inkommande objektets signal (ljus, gravitationsvågor) så extremt rödskiftad och svag när det närmar sig horisonten att det snart inte längre är möjligt att särskilja det från "bara" ett lite större svart hål. För alla praktiska syften ser vi det som att objektet har fallit in.

Med andra ord: även om det matematiskt aldrig hinner passera horisonten på begränsad tid i våra koordinater, är det praktiskt taget osynligt efter kort tid.

Det är som om föremålet "smetas ut" över horisonten och den totala massan (och laddning, och rörelsemängd etc.) uppdateras utifrån detta.

---

2. Gravitationsvågor från svarta håls kollisioner:

När två svarta hål smälter samman och vi mäter gravitationsvågor (som LIGO och Virgo gör) är det en mycket liknande situation.

I sammanslagningen:

• Under "inspiral"-fasen (när hålen snurrar runt varandra) sänder de ut kraftiga gravitationsvågor.

• När de kommer nära varandra och "händelsehorisonterna" effektivt rör vid varandra, sker en snabba övergång ("merger" och sedan "ringdown").

I den matematiska modellen, från en observatör långt bort, skulle själva "touchen" av horisonterna ta oändlig tid i vissa koordinatsystem.
Men i verkligheten: på grund av de extrema rödskiften och snabbt avtagande energier är all dynamik koncentrerad till en ändlig, kort tidsperiod.

Det är alltså fullt möjligt att observera gravitationsvågor från fusionen, eftersom de emitteras innan den fullständiga horisontfusionen sker – och därför kan nå oss på ändlig tid.

Så även om "händelsehorisonterna" själva är gränser där koordinater blir märkliga, så är fysiska fenomen (som gravitationsvågor) knutna till processer strax utanför horisonterna och kan fortfarande observeras.

Sammanfattning av ditt resonemang:

Din fråga  "Om inget kan ses falla in i ett svart hål på ändlig tid, hur kan vi se att de växer?"

Kort svar:  "För att i praktiken rödskiftas och försvagas infallande materia snabbt så mycket att vi effektivt ser det som att den har fallit in."

Din fråga:  "Kan vi verkligen observera svarta hål som kolliderar om sammanslagningen "borde" ta oändlig tid?"

Kort svar:"Ja, eftersom gravitationsvågor skapas av dynamiken innan händelsehoristerna sammanfogas helt – och dessa vågor når oss på ändlig tid."..  

-------

ChatGPT är bra att ha, även om jag som lekmannaskeptiker undrar om man verkligen kan veta allt detta. 

PS. Jag ställde just den frågan till ChatGPT och den svarade ungefär att man inte KAN veta allt detta. Det är den gängse teorin, men eftersom svarta hål är så pass märkliga objekt kan det ändå vara så att teorin inte stämmer.

 

Den första bild som tagits av ett svart hål.

Besvikelse

/suckar/ 

Jag blev riktigt entusiastisk över den forskningsrapport som sades ha upptäckt klara tecken på liv på en exoplanet. 

Och sedan ser jag denna video som på ett mycket övertygande sätt ser ut att totalt smula sönder teorin.

 /suckar igen/ 

Paranormal Scholars senaste UFO-video

"Paranormal Scholar" är ju namnet på en mycket suggestiv YouTube-kanal. Om det andra ordet i dess titel verkligen är adekvat kan ju förstås diskuteras.

Laura Rowton är namnet på den person som presenterar programmet. Det finns något nästan hypnotiskt med hennes sätt att presentera programmen. Under en kort period tog dock hennes roll över av hennes man. 

Det var nog inte ett speciellt bra val.   Han skötte det på ett betydligt mindre hypnotiskt, suggestivt och karismatiskt sätt. Möjligen minskade antalet besökare, och han försvann snart. 

Men nu är alltså Laura Rowton tillbaka som ensam presentatör. Det gör hon som vanligt ovanligt bra. I alla fall är det min subjektiva upplevelse.

I detta avsnitt tas en rad ganska atypiska UFO-observationer upp. Några av dessa ser snarare ut som maneter än som tefat....

I många av hennes UFO-videor suggereras annars tittaren till intrycket att UFOs är ett kusligt fenomen, vars avsikter definitivt ter sig fientliga. Det påminner om hennes mer "övernaturliga" program (mer eller mindre demoniska spöken etc) där tittaren också suggereras till att uppfatta fenomenen som hotfulla. 

Överhuvudtaget verkar ett av Rowtons syften vara att skrämma sin publik. Det är - förmodligen - ett bra sätt att få höga besökarsiffror. Många människor vill bli ju skrämda...

Nu är just denna UFO-video nog ovanligt lite skrämmande, för att vara Rowton. Men den som vill bli skrämd kan ju gärna titta vidare på hennes andra videor. För eller senare stöter ni säkert på något som skrämmer även er... 

UFOs: Operation Trojan Horse

Idag för femtio år sedan var jag på en bokhandel för att se om det fanns några intressanta böcker att köpa. Det var en bokhandel som låg nära Kungliga Biblioteket och som jag inte tror finns kvar längre. 

Jag såg en bok med den märkliga titeln "UFOs: Operation Trojan Horse". Titeln var tillräckligt fascinerande för att jag skulle köpa boken. 

Jag var intresserad av UFO-frågan, även om jag inte längre i någon högre grad trodde på att de var utomjordiska farkoster.  Det visade sig att det gjorde inte heller författaren.

Han hette John A Keel, och jag hade nog hört talas om honom förut. I en bok av K Gösta Rehn, den svenska ufologins nestor. Rehn trodde på att UFOs var just utomjordiska farkoster, och avfärdade Keel som en suspekt mystiker.

Så jag började läsa.  Ju längre jag läste ju kusligare blev det.

Jag tror jag hade läst klart på efternatten. Då var det ju redan den 1 mars 1975.

Vid det laget var jag nästan chockad. 

Keel trodde att UFOn var manifestationer av någon sorts väsen som han kallade "ultraterrestrials."  Någon sorts spöklika väsen vars syfte var att förstöra för människor. De ville kanske rentav förinta mänskligheten, så att de kunde härska oinskränkt över jorden. Så som de - om jag nu minns boken rätt - hade gjort tidigare.

De lurade de som de kunde påverka på många olika sätt.  De bedrog människor, konsekvent. De förstörde de som blivit intresserade av dem. 

Dessutom förföljde de John Keel. Han fick en massa mystiska telefonsamtal som han trodde att dessa mystiska väsen låg bakom. Dessutom såg han flygande tefat överallt. 

Han varnade för att i synnerhet ungdomar skulle kunna förstöras om de blev intresserade av UFOs. De kunde bli vansinniga när de hamnade i dessa väsens våld. 

Han trodde att femtiotalets contactees verkligen hade mött dessa väsen  - men att de hade blivit lurade. Aura Rhanes och de andra var inte vad de såg ut att vara - de var bara antropomorfa förklädnader utnyttjade av något som inte var rymdmänniskor-  utan en manifestation av en rent ondskefull energi. 

Nej, jag trodde inte ett skvatt på Keel - men han lyckades ändå skapa en skräckstämning denna natt. 

Märkligt nog var det dock en helt annan sak i hans bok som fascinerade mig mest. Keel berättade om någon kontaktperson som hade fått detta budskap- "You are endangering the balance of the universe". Jag antog att det syftade på hela mänskligheten och inte endast den stackars kontaktpersonen. 

Men denna formulering dök många år senare upp i mig i en mardröm jag drömde - om gudinnan Freja. I den sade hon direkt till mig: "Du hotar balansen i universum"...

Engelskans "you" kan ju betyda både "du" och "ni".  Men det kan ju inte svenskans "du". Så jag antog att Freja menade att - inte mänskligheten - utan jag personligen - hotade balansen i universum. Jag undrade förskräckt vad hon tänkte göra åt den saken - och då vaknade jag. 

Och blev nog ovanligt lättad över att det bara var en dröm. 

"Freyja and the Necklace", av J. Doyle Penrose (1862-1932), cirka 1913