Har på sistone blivit intresserad av "riktig*" astronomi. Med riktig menar jag sådan som handlar om konkreta saker som fortfarande brukar studeras vetenskapligt.
Förut tyckte jag det var väldigt spännande att läsa om kosmologi, kosmogoni, Big Bang, de "tre första minuterna", "rymdens krökning" och sådant. Men nu börjar jag tycka att det mesta som skrivs om sånt mer liknar teologi än astronomi, där matematiska spekulationer tagit Guds plats.
Den ena halsbrytande matematiska modellen ersätter den andra, och vi går in i en värld av sexton eller fler rumsdimensioner, kvantfluktuationer i tidlösa ickerum, tomrum som genom matematiska ekvationer förvandlas till en oändlig täthet, inflation som plötsligt inte är inflation längre. Och så vidare. Allt flyter och den gemensamma nämnaren för nästan alla nya teorier (och det vimlar av dom) är att det gäller att hitta den mest eleganta matematiska modellen. Man börjar där, och konstruerar upp scenarior som aldrig någonsin iakttagits i den materiella världen.
Och i de flesta fall förmodligen inte finns eller funnits i den heller.
Jag har inget emot teologi, men då ska den erkänna sig vara sådan. Men när man får se fysiker och astronomer konstruera upp modeller som i jämförelse får madam Blavatsky att verka som sunda förnuftet inkarnerat tröttnar man efter ett tag,
Men när det gäller vårt planetsystem slipper man läsa om sådant. Där är astronomi fortfarande astronomi. Så att säga.
Speciellt är jag intresserad av Venus. Vet inte EXAKT varför, men det är delvis för att den döljs av ett tjockt molntäcke, men ändå är möjlig att att studera. Den gömmer förmodligen på många hemligheter, men är mycket mindre studerad än Mars.
Och dessutom är det ju lite kul att den mest konkreta forskningen om Venus har varit sovjetisk. Sovjet hade en formidabel otur med alla sina Marssonder (rena Murphys lag) men desto större framgångar med Venus. Med bland annat en lång rad framgångsrika mjuklandningar, och både fotografier och många olika mätningar tagna från markytan. Något liknande gjorde då inte USA, men de gjorde en hel del värdefulla radaranalyser av Venus från sonder som passerade.
Men även resten av solsystemet är ju spännande....
Nog om detta nu. Lite småprat när jag inte kan somna /suckar/.
Sunday, July 31, 2011
Thursday, July 28, 2011
Venus fantomsatellit
Askljuset är inte det enda egendomliga fenomenet som har iakttagits i samband med Venus. Ett fenomen som till och från kunde ses mellan 1645 och 1764 var det som numera kallas fantomsatelliten. Den var vad som verkade vara en satellit som kretsade runt Venus och iakttogs första gången 1645 av Francesco Fontana.
Sedan sågs den av Christian Huygens 1672 och 1686. Huygens var nu inte vem som helst utan den som upptäckte Saturnusmånen Titan 1655. Han rapporterade att Venus satellit befann sig på ett 3/5 avstånd Venus diameter, och objektet bedömde han hade ungefär en fjärdedel av Venus diameter.
1740 rapporterades satelliten av James Short, som bedömde dess diameter till en femtedel av Venus´.
Den iakttogs bland annat även 1759, och 1761. Och samma år rapporterade Montaigne av Limoges flera iakttagelser. Han hade tidigare varit skeptisk till satellitens existens, men sade sig nu vara övertygad. Han hävdade att han vidtagit alla tänkbara åtgärder för att undvika en optisk illusion.
1763 kalkylerade den tyska astronomen J. Lambert att satelliten låg i en bana cirka 417.000 kilometer från Venus, med en omloppstid på 11 dagar och 5 timmar.
De senast kända observationerna skedde 1764. Och sedan sågs den aldrig mer.
Maximilan Hell diskuterade ämnet 1766, och kom till slutsatsen att alla observationer troligen varit optiska illusioner. Det slutliga ordet ansågs ha sagts av Paul Stroubant 1887, som gick igenom alla rapporter och ansåg sig ha funnit förklaringar till alla, som bland annat innefattade planeten Uranus och stjärnor som från vår utgångspunkt råkade befinna sig "nära" Venus.
Och så är den allmänna uppfattnings sedan dess. Garry E Hunt och Patrick Moore (1982) (som jag hämtat uppgifterna från) skriver: "Admittedly, it is strange that observers as skilled as Cassini and Short fell into an elementary trap, but since the satellite is undoubtedly non-existent there is no alternative." (s.98). Och: "Has there been a satellite of appreciable size, it could not have escaped detection in the Space Age". (s. 99).
Jag måste nog säga att jag tycker att Hunt och Moore är lite tråkiga. De står förstås, på gott och ont, med båda fötterna på jorden.
Någon som inte på samma sätt gjorde det var den sovjetiske astronomen Felix Zigel, som i slutet av 1950- och början av 1960-talet drev tesen att Mars satelliter Phobos och Deimos var konstgjorda och hade tillverkats av utomjordingar någon gång mellan 1862, då man vid noggranna studier av Mars inte kunde upptäcka dem, och 1877, då de först upptäcktes.
Vad har nu detta med saken att göra? Tja, med hjälp av samma metod skulle man ju kunna anta att Venus (konstgjorda?) satellit fanns fram till 1764-1765, då den monterade ned….
:-)
Sannolikt? Nej. Fantasieggande. Ja.
På något sätt förlorade astronomin, kan man kanske säga, en form av fantasifull kreativitet när Sovjetunionen föll…
Referens: Garry E Hunt/Patrick Moore, The planet Venus, London 1982
Sedan sågs den av Christian Huygens 1672 och 1686. Huygens var nu inte vem som helst utan den som upptäckte Saturnusmånen Titan 1655. Han rapporterade att Venus satellit befann sig på ett 3/5 avstånd Venus diameter, och objektet bedömde han hade ungefär en fjärdedel av Venus diameter.
1740 rapporterades satelliten av James Short, som bedömde dess diameter till en femtedel av Venus´.
Den iakttogs bland annat även 1759, och 1761. Och samma år rapporterade Montaigne av Limoges flera iakttagelser. Han hade tidigare varit skeptisk till satellitens existens, men sade sig nu vara övertygad. Han hävdade att han vidtagit alla tänkbara åtgärder för att undvika en optisk illusion.
1763 kalkylerade den tyska astronomen J. Lambert att satelliten låg i en bana cirka 417.000 kilometer från Venus, med en omloppstid på 11 dagar och 5 timmar.
De senast kända observationerna skedde 1764. Och sedan sågs den aldrig mer.
Maximilan Hell diskuterade ämnet 1766, och kom till slutsatsen att alla observationer troligen varit optiska illusioner. Det slutliga ordet ansågs ha sagts av Paul Stroubant 1887, som gick igenom alla rapporter och ansåg sig ha funnit förklaringar till alla, som bland annat innefattade planeten Uranus och stjärnor som från vår utgångspunkt råkade befinna sig "nära" Venus.
Och så är den allmänna uppfattnings sedan dess. Garry E Hunt och Patrick Moore (1982) (som jag hämtat uppgifterna från) skriver: "Admittedly, it is strange that observers as skilled as Cassini and Short fell into an elementary trap, but since the satellite is undoubtedly non-existent there is no alternative." (s.98). Och: "Has there been a satellite of appreciable size, it could not have escaped detection in the Space Age". (s. 99).
Jag måste nog säga att jag tycker att Hunt och Moore är lite tråkiga. De står förstås, på gott och ont, med båda fötterna på jorden.
Någon som inte på samma sätt gjorde det var den sovjetiske astronomen Felix Zigel, som i slutet av 1950- och början av 1960-talet drev tesen att Mars satelliter Phobos och Deimos var konstgjorda och hade tillverkats av utomjordingar någon gång mellan 1862, då man vid noggranna studier av Mars inte kunde upptäcka dem, och 1877, då de först upptäcktes.
Vad har nu detta med saken att göra? Tja, med hjälp av samma metod skulle man ju kunna anta att Venus (konstgjorda?) satellit fanns fram till 1764-1765, då den monterade ned….
:-)
Sannolikt? Nej. Fantasieggande. Ja.
På något sätt förlorade astronomin, kan man kanske säga, en form av fantasifull kreativitet när Sovjetunionen föll…
Referens: Garry E Hunt/Patrick Moore, The planet Venus, London 1982
Tuesday, July 26, 2011
Contactees och ”oamerikansk verksamhet”
/Hur samhällskritik i femtiotalets USA legitimerades av påstådda besök från rymden./
Att tro på att interplanetariska farkoster besöker jorden har kommit ur modet, i alla fall i Sverige. För ett antal år sedan fanns det UFO-föreningar, som bestod av unga entusiaster som såg som sin uppgift att övertyga människor om "den utomjordiska hypotesen" dvs. just att sådana farkoster titt och tätt besöker oss. Idag har dessa grupper försvunnit och ersatts av ganska så skeptiska grupper. UFO-tron har i hög grad tagits över av sekter, som raelianerna eller Ashtar Command.
Men ännu längre tillbaka, på femtiotalet, fanns heller inte ufologiska sällskap. Däremot fanns ett ifologiskt sällskap (IFO betyder "Identifierade flygande objekt") som också trodde på besök från rymden - men inte som en vetenskaplig, eller ens pseudovetenskaplig, teori, utan som en frälsningslära om "bröder från kosmos". De liknade till en del dagens UFO-sekter, men var inte riktigt lika "sektiga". De trodde på de "contactees" som påstod sig ha träffat rymdmänniskor. Goda rymdmänniskor, med syftet att lära oss att leva ifred med varandra.
Innan jag fortsätter vill jag slå fast att jag vara sig är "ufolog" eller "ifolog". Jag betraktar contactees berättelser som psykologiska och sociologiska fenomen - inte som ögonvittnesskildringar av möten med utomjordiska civilisationer...
Men samtidigt har jag sakta börjat inse att synen på contactees nästan alltid missat en väsentlig sak. Den vanliga synen - utanför en liten skara av troende - på dessa är att det handlade om människor som, för att tjäna pengar, och möjligen också för att presentera teosofiska idéer i en ny form, hittade på rövarhistorier som varje normalintelligent elvaåring borde genomskåda.
Och framförallt var deras budskap så platta, så banala, så föga originella. Deras främsta budskap var att atombomber var farliga, och det behöver man ju inte direkt vara en rymdmänniska för att fatta.
Men det finns något som saknas i den synen. Det är inte underligt, eftersom de flesta som diskuterar contactees numera ligger långt från den tid då dessa framförde sina påstått utomjordiska budskap. Därför missar de något som blir mer och mer uppenbart ju mer man studerar den tid och plats dessa budskap framfördes.
Det fanns contactees från många länder, men de flesta, och de mest kända, kom från USA. Och det var framförallt de amerikanska contactees som kombinerade tefatsberättelser med ett återkommande anti-atombomsbudskap.
De mest kända contactees från USA - George Adamski, Truman Bethurum och Daniel Fry - hade det som en central del i sina frälsningsbudskap.
Och USA var kanske det enda landet i världen där det buskapet inte sågs som självklarheter.
För att förstå varför, måste man se lite på hur det kalla kriget formade den officiella amerikanska synen på kärnvapen.
USA var först med atomvapen. De gjorde det första testet 1945, och samma år använde de som första och hittills enda land i världen, kärnvapen i krig. Sovjet kom som andra land, och genomförde ett kärnvapentest 1949. Men trots att de två supermakterna vid femtiotalets ingång båda hade kärnvapen behandlades detta helt olika i de båda nationernas propaganda.
Sovjets inställning till kärnvapen, i en rad deklarationer både före och efter att de själva kom i besittning av detta vapen, var att det var ett farligt vapen som borde avskaffas, och att de endast producerade det för att inte USA skulle vare ensamma med detta fruktansvärda vapen. Under tidigt femtiotal föreslog Sovjets regering upprepade gånger att vapnet skulle förbjudas och förklarade sig redan under Stalintiden vara beredda på att acceptera internationella inspektioner för att kontrollera ett sådant förbud, om USA accepterade detsamma.
Den stalinistiska propagandan var givetvis i mångt och mycket ohederlig, men den kan inte direkt beskrivas som aggressivt militaristisk. Internationellt försökte Sovjet starta en fredsrörelse vars främsta syfte var att pressa västmakterna att avstå från kärnvapen.
Det var något helt annorlunda i USA. USA:s armé försökte under hela fyrtio- och femtiotalen bagatellisera riskerna med att använda dessa vapen, och det visades propagandafilmer där soldater fick rycka in i ett område där en atombomb just testats - för att visa att faran med radioaktiv strålning trots allt inte var så stor. Hur många av dessa soldater som senare dog av strålningsrelaterade sjukdomar vet jag inte, men det skulle vara intressant at ta reda på.
I USA:s propaganda var kärnvapen endast farligt för motståndarna. I motsats till Sovjet avgav USA aldrig något löfte att inte använda kärnvapen först, och vid flera tillfällen, bland annat under Koreakriget, hotade USA öppet med kärnvapen.
Detta samtidigt som kommittén för att undersöka "oamerikansk verksamhet" förhörde statsanställda för att kontrollera hur lojala de var. De som råkade illa ut var inte endast kommunister och socialister, utan även pacifister, och de som hade "opatriotisk" kritik mot exempelvis USA:s armé.
Det var i detta läge contactees dök upp. De framförde budskap från påstådda utomjordingar att kärnvapenproven hotade den ekologiska balansen, och på sikt hotade mänsklighetens framtid.
När detta sedan hos flera av dem, som Adamski och Bethurum, kombinerades med beskrivningen av utomjordingarnas samhällssystem, som ickekapitalistiskt, och jämlikt, i avsaknad av klasser, och hos Bethurum också med de facto jämställdhet mellan könen, har man svårt att tro att dessa budskap sågs som enbart banala truismer i USA.
En av "contactees" var som nämnts Daniel Fry. Hans ”utomjordingar” var nu inte riktigt lika radikala som Adamskis eller Bethurums, men de sades ändå stå för en kritik mot vårt samhälle. Denne Fry gav mellan 1956 och 1989 ut tidskiften "Understanding", som kombinerade tefatstro med kärnvapenmotstånd, morstånd mot rasism, motstånd mot dödsstraff etc. och med en icke-kristen, teosofiskt inspirerad New Age-filosofi. (Det sistnämnda trots det kristna korset på tidningshuvudet!)
Fry var förvisso också ”antikommunist", men oftast på ett modest, vänsterliberalt och kvasipacifistiskt sätt. En av hans favoriter var Martin Luther King; å andra sidan kunde han hylla ett tal av general MacArthur i mitten av femtiotalet. Ironiskt nog, med tanke på dennes begäran att få använda atombomber mot Kina under Koreakriget, vilket Fry aldrig tar upp.
Trots att det hävdats att Adamski övervakades av FBI, förhördes så vitt jag vet, aldrig contactees om sina "oamerikanska" (oplanetariska?) åsikter inför de utskott vars uppgift var att bekämpa sådana. De hade kanske kommit på knepet att kunna kritisera på ett ofarligt sätt.
Att kalla en person som påstod sig träffat Orthon, A Lan, eller Aura Rhanes ombord på "flygande tefat" till ett förhör för oamerikansk verksamhet kanske utmanade löjet. Inte ens mccartyisterna verkar ha kommit på tanken.
På så sätt kunde contactees tillåtas att ostörda säga en hel del "oamerikanskt", utan andra sanktioner än offentligt förlöjligande.
Att tro på att interplanetariska farkoster besöker jorden har kommit ur modet, i alla fall i Sverige. För ett antal år sedan fanns det UFO-föreningar, som bestod av unga entusiaster som såg som sin uppgift att övertyga människor om "den utomjordiska hypotesen" dvs. just att sådana farkoster titt och tätt besöker oss. Idag har dessa grupper försvunnit och ersatts av ganska så skeptiska grupper. UFO-tron har i hög grad tagits över av sekter, som raelianerna eller Ashtar Command.
Men ännu längre tillbaka, på femtiotalet, fanns heller inte ufologiska sällskap. Däremot fanns ett ifologiskt sällskap (IFO betyder "Identifierade flygande objekt") som också trodde på besök från rymden - men inte som en vetenskaplig, eller ens pseudovetenskaplig, teori, utan som en frälsningslära om "bröder från kosmos". De liknade till en del dagens UFO-sekter, men var inte riktigt lika "sektiga". De trodde på de "contactees" som påstod sig ha träffat rymdmänniskor. Goda rymdmänniskor, med syftet att lära oss att leva ifred med varandra.
Innan jag fortsätter vill jag slå fast att jag vara sig är "ufolog" eller "ifolog". Jag betraktar contactees berättelser som psykologiska och sociologiska fenomen - inte som ögonvittnesskildringar av möten med utomjordiska civilisationer...
Men samtidigt har jag sakta börjat inse att synen på contactees nästan alltid missat en väsentlig sak. Den vanliga synen - utanför en liten skara av troende - på dessa är att det handlade om människor som, för att tjäna pengar, och möjligen också för att presentera teosofiska idéer i en ny form, hittade på rövarhistorier som varje normalintelligent elvaåring borde genomskåda.
Och framförallt var deras budskap så platta, så banala, så föga originella. Deras främsta budskap var att atombomber var farliga, och det behöver man ju inte direkt vara en rymdmänniska för att fatta.
Men det finns något som saknas i den synen. Det är inte underligt, eftersom de flesta som diskuterar contactees numera ligger långt från den tid då dessa framförde sina påstått utomjordiska budskap. Därför missar de något som blir mer och mer uppenbart ju mer man studerar den tid och plats dessa budskap framfördes.
Det fanns contactees från många länder, men de flesta, och de mest kända, kom från USA. Och det var framförallt de amerikanska contactees som kombinerade tefatsberättelser med ett återkommande anti-atombomsbudskap.
De mest kända contactees från USA - George Adamski, Truman Bethurum och Daniel Fry - hade det som en central del i sina frälsningsbudskap.
Och USA var kanske det enda landet i världen där det buskapet inte sågs som självklarheter.
För att förstå varför, måste man se lite på hur det kalla kriget formade den officiella amerikanska synen på kärnvapen.
USA var först med atomvapen. De gjorde det första testet 1945, och samma år använde de som första och hittills enda land i världen, kärnvapen i krig. Sovjet kom som andra land, och genomförde ett kärnvapentest 1949. Men trots att de två supermakterna vid femtiotalets ingång båda hade kärnvapen behandlades detta helt olika i de båda nationernas propaganda.
Sovjets inställning till kärnvapen, i en rad deklarationer både före och efter att de själva kom i besittning av detta vapen, var att det var ett farligt vapen som borde avskaffas, och att de endast producerade det för att inte USA skulle vare ensamma med detta fruktansvärda vapen. Under tidigt femtiotal föreslog Sovjets regering upprepade gånger att vapnet skulle förbjudas och förklarade sig redan under Stalintiden vara beredda på att acceptera internationella inspektioner för att kontrollera ett sådant förbud, om USA accepterade detsamma.
Den stalinistiska propagandan var givetvis i mångt och mycket ohederlig, men den kan inte direkt beskrivas som aggressivt militaristisk. Internationellt försökte Sovjet starta en fredsrörelse vars främsta syfte var att pressa västmakterna att avstå från kärnvapen.
Det var något helt annorlunda i USA. USA:s armé försökte under hela fyrtio- och femtiotalen bagatellisera riskerna med att använda dessa vapen, och det visades propagandafilmer där soldater fick rycka in i ett område där en atombomb just testats - för att visa att faran med radioaktiv strålning trots allt inte var så stor. Hur många av dessa soldater som senare dog av strålningsrelaterade sjukdomar vet jag inte, men det skulle vara intressant at ta reda på.
I USA:s propaganda var kärnvapen endast farligt för motståndarna. I motsats till Sovjet avgav USA aldrig något löfte att inte använda kärnvapen först, och vid flera tillfällen, bland annat under Koreakriget, hotade USA öppet med kärnvapen.
Detta samtidigt som kommittén för att undersöka "oamerikansk verksamhet" förhörde statsanställda för att kontrollera hur lojala de var. De som råkade illa ut var inte endast kommunister och socialister, utan även pacifister, och de som hade "opatriotisk" kritik mot exempelvis USA:s armé.
Det var i detta läge contactees dök upp. De framförde budskap från påstådda utomjordingar att kärnvapenproven hotade den ekologiska balansen, och på sikt hotade mänsklighetens framtid.
När detta sedan hos flera av dem, som Adamski och Bethurum, kombinerades med beskrivningen av utomjordingarnas samhällssystem, som ickekapitalistiskt, och jämlikt, i avsaknad av klasser, och hos Bethurum också med de facto jämställdhet mellan könen, har man svårt att tro att dessa budskap sågs som enbart banala truismer i USA.
En av "contactees" var som nämnts Daniel Fry. Hans ”utomjordingar” var nu inte riktigt lika radikala som Adamskis eller Bethurums, men de sades ändå stå för en kritik mot vårt samhälle. Denne Fry gav mellan 1956 och 1989 ut tidskiften "Understanding", som kombinerade tefatstro med kärnvapenmotstånd, morstånd mot rasism, motstånd mot dödsstraff etc. och med en icke-kristen, teosofiskt inspirerad New Age-filosofi. (Det sistnämnda trots det kristna korset på tidningshuvudet!)
Fry var förvisso också ”antikommunist", men oftast på ett modest, vänsterliberalt och kvasipacifistiskt sätt. En av hans favoriter var Martin Luther King; å andra sidan kunde han hylla ett tal av general MacArthur i mitten av femtiotalet. Ironiskt nog, med tanke på dennes begäran att få använda atombomber mot Kina under Koreakriget, vilket Fry aldrig tar upp.
Trots att det hävdats att Adamski övervakades av FBI, förhördes så vitt jag vet, aldrig contactees om sina "oamerikanska" (oplanetariska?) åsikter inför de utskott vars uppgift var att bekämpa sådana. De hade kanske kommit på knepet att kunna kritisera på ett ofarligt sätt.
Att kalla en person som påstod sig träffat Orthon, A Lan, eller Aura Rhanes ombord på "flygande tefat" till ett förhör för oamerikansk verksamhet kanske utmanade löjet. Inte ens mccartyisterna verkar ha kommit på tanken.
På så sätt kunde contactees tillåtas att ostörda säga en hel del "oamerikanskt", utan andra sanktioner än offentligt förlöjligande.
Askljuset på Venus
Venus är en märklig planet. Av vad vi vet om den är det nog den som ligger närmast många föreställningar om hur det ska vara i helvetet.
Outhärdlig hetta, ohyggliga stormar, ett sterilt landskap. Och - borde man kanske anta - också relativt mörkt. Molnen är så täta att de inte borde släppa in så oerhört mycket ljus. Och Venus har väl inga egna ljuskällor, om man bortser från vulkanutbrott. Eller?
Jo, det kanske det har, i alla fall.
Den 9 januari 1643 blev Giovanni Riccioli, jesuit och astronom, den förste som såg ett mystiskt ljussken på Venus mörka sida. Han blev inte den siste att göra det.
1714 iakttogs det på nytt av Wiliam Derham. Och sedan följde observationer 1723, 1759, 1793, 1795, 1806, 1822, 1842, 1862, 1863, 1865, 1866, 1871, 1876, 1878, 1883, 1886, och 1895.
Och, ja, sedan dess har det fortsatt.
Det kom efter ett tag av någon anledning att kallas "Askljus" (Ashen light). Och efter ett tag dök det upp teorier som skulle försöka förklara det.
En av de första - och definitivt den mest fantasifulla - fördes fram av Franz von Paula Gruithuisen i början av 1800-talet. Han hade noterat vad han trodde var intervallerna mellan iakttagelserna av Askljuset och måste nog ha missat en hel del observationer. Han kom fram till att om man utgår från den beräknade regentlängden för en eventuell kejsare på Venus torde Askljuset avspegla de enorma ljusspel som förekom vid kröningscermonier på Venus! Efter att tag gav han dock upp idén och föreslog istället att Askljuset uppkom när Venus skogar brändes ner för att lämna plats för jordbruk!
Av någon anledning kom alla efterföljande teorier att bli lite mer alldagliga, man frestas att säga mer tråkiga.
Till de som lagts fram hör bland annat den nära tıll hands liggande - att Askljuset avspeglar en ljuskälla utanför Venus, till exempel reflekterat solljus från jorden. Enkla matematiska beräkningar har dock visat att den teorin inte håller.
Annars har vi haft förslag om att Venus har en självlysande atmosfär, eller att Venus är täckt av hav som på något sätt lyser. En annan idé har fantastiskt nog varit att Venus är täckt av is!
Den tråkigaste av alla mer moderna teorier är förstås att det skulle vara någon form av synvilla, kanske orsakad av någon form av kontrasteffekt. Den verkar dessbättre vara övergiven. Observationerna är alltför många, och har också bekräftats av observationer från rymdsonder.
Det vanligaste hypotesen under det senaste århundradet har nog varit att det kan vara någon form av elektriskt fenomen. Man har föreslagit effekter av Venus magnetfält, men detta verkar vara alltför svagt för att kunna åstadkomma något sådant.
Norrskensliknande fenomen har också föreslagts.
Idag verkar dock den allra vanligaste teorin vara åskväder och blixtnedslag. Den har också fått stöd av studier av radiovågor från Venus. Det är ganska så fantasieggande. De åskväder som i så fall syns så pass bra till jorden måste vara av en mycket imponerade art!
På något sätt förstärks bilden av det "helvetiska" Venus av tanken på gigantiska åskväder. Det är kanske synd att det är så pass varmt på Venus att inga människor kommer att få tillfälle att se dessa fantasiska scenarior från Venus markyta!
Men plötsligt kom jag att tänka på de inlägg jag skrev om Lilit den 23 maj och den 19 juni detta år.
Den Lilit som verkar trivas i oländiga ökenlandskap där inga människor vågar sätta sin fot. Eller som Jesaja skrev:
"Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,
och gastar ropa där till varandra;
ja, där kan Lilit få ro,
där kan hon finna en vilostad."
Några schakaler eller andra ökendjur finns nu knappast på Venus, men vem vet om det inte finns gastar? Jag får i alla fall känslan av att Lilit kanske skulle trivas på det heta, vindpinade Venus, med dess fantastiska åskväder.
Om hon nu existerar. Förstås.
Rekommenderad läsning
Garry E Hunt och Patrick Moore, The Planet Venus, London 1982
Engelska Wikipedia: Ashen Light
Molnstrukturen på Venus. Bild från Pioneer tagen i ultraviolett 1979.
Outhärdlig hetta, ohyggliga stormar, ett sterilt landskap. Och - borde man kanske anta - också relativt mörkt. Molnen är så täta att de inte borde släppa in så oerhört mycket ljus. Och Venus har väl inga egna ljuskällor, om man bortser från vulkanutbrott. Eller?
Jo, det kanske det har, i alla fall.
Den 9 januari 1643 blev Giovanni Riccioli, jesuit och astronom, den förste som såg ett mystiskt ljussken på Venus mörka sida. Han blev inte den siste att göra det.
1714 iakttogs det på nytt av Wiliam Derham. Och sedan följde observationer 1723, 1759, 1793, 1795, 1806, 1822, 1842, 1862, 1863, 1865, 1866, 1871, 1876, 1878, 1883, 1886, och 1895.
Och, ja, sedan dess har det fortsatt.
Det kom efter ett tag av någon anledning att kallas "Askljus" (Ashen light). Och efter ett tag dök det upp teorier som skulle försöka förklara det.
En av de första - och definitivt den mest fantasifulla - fördes fram av Franz von Paula Gruithuisen i början av 1800-talet. Han hade noterat vad han trodde var intervallerna mellan iakttagelserna av Askljuset och måste nog ha missat en hel del observationer. Han kom fram till att om man utgår från den beräknade regentlängden för en eventuell kejsare på Venus torde Askljuset avspegla de enorma ljusspel som förekom vid kröningscermonier på Venus! Efter att tag gav han dock upp idén och föreslog istället att Askljuset uppkom när Venus skogar brändes ner för att lämna plats för jordbruk!
Av någon anledning kom alla efterföljande teorier att bli lite mer alldagliga, man frestas att säga mer tråkiga.
Till de som lagts fram hör bland annat den nära tıll hands liggande - att Askljuset avspeglar en ljuskälla utanför Venus, till exempel reflekterat solljus från jorden. Enkla matematiska beräkningar har dock visat att den teorin inte håller.
Annars har vi haft förslag om att Venus har en självlysande atmosfär, eller att Venus är täckt av hav som på något sätt lyser. En annan idé har fantastiskt nog varit att Venus är täckt av is!
Den tråkigaste av alla mer moderna teorier är förstås att det skulle vara någon form av synvilla, kanske orsakad av någon form av kontrasteffekt. Den verkar dessbättre vara övergiven. Observationerna är alltför många, och har också bekräftats av observationer från rymdsonder.
Det vanligaste hypotesen under det senaste århundradet har nog varit att det kan vara någon form av elektriskt fenomen. Man har föreslagit effekter av Venus magnetfält, men detta verkar vara alltför svagt för att kunna åstadkomma något sådant.
Norrskensliknande fenomen har också föreslagts.
Idag verkar dock den allra vanligaste teorin vara åskväder och blixtnedslag. Den har också fått stöd av studier av radiovågor från Venus. Det är ganska så fantasieggande. De åskväder som i så fall syns så pass bra till jorden måste vara av en mycket imponerade art!
På något sätt förstärks bilden av det "helvetiska" Venus av tanken på gigantiska åskväder. Det är kanske synd att det är så pass varmt på Venus att inga människor kommer att få tillfälle att se dessa fantasiska scenarior från Venus markyta!
Men plötsligt kom jag att tänka på de inlägg jag skrev om Lilit den 23 maj och den 19 juni detta år.
Den Lilit som verkar trivas i oländiga ökenlandskap där inga människor vågar sätta sin fot. Eller som Jesaja skrev:
"Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,
och gastar ropa där till varandra;
ja, där kan Lilit få ro,
där kan hon finna en vilostad."
Några schakaler eller andra ökendjur finns nu knappast på Venus, men vem vet om det inte finns gastar? Jag får i alla fall känslan av att Lilit kanske skulle trivas på det heta, vindpinade Venus, med dess fantastiska åskväder.
Om hon nu existerar. Förstås.
Rekommenderad läsning
Garry E Hunt och Patrick Moore, The Planet Venus, London 1982
Engelska Wikipedia: Ashen Light
Molnstrukturen på Venus. Bild från Pioneer tagen i ultraviolett 1979.
Linnémysteriet
21 juli 1969
Så här på 42-årsdagen av den första bemannade månlandningen vill jag uppmärksamma något uppseendeväckande jag hittade i Patrick Moores bok "Strövtåg på månen" (Almqvist & Wiksell) från 1956 (!!).
Patrick Moore är en ansedd amatörastronom (ja, han lever än idag) , har skrivit mängder av populärvetenskapliga böcker, och har ett gott anseende som populärvetenskaplig författare. (I motsats till som politiker, där han verkar ha åsikter som liknar Sverigedemokraternas...)
Döm om min häpnad då jag i hans i och för sig helt inaktuella bok om månen, skriven före Apollo och även före Luna, beskriver något helt häpnadsväckande.
Det handlar om kratern Linné. Jag väljer att citera från Moore själv. En av de mest kända astronomerna på mitten av 1800-talet var en viss Julian Schmidt. Han hade, tillsammans med en lång rad andra astronomer alltså beskrivit just en krater som hade döpts till Linné.
Jag citerar: "Vid olika tillfällen hade Löhrmann, Beer och Mädler, liksom Schmidt själv, iakttagit och beskrivit en djup krater i Mare Serenitatis /Stillhetens hav/. Mädler hade döpt den till Linné för att hedra den svenske botanisten. Så 1866 förkunnade plötsligt Schmidt att kratern inte längre fanns där. Den hade i själva verket försvunnit från månen, eller i alla fall ändrat utseende till oigenkännlighet…. Inte ens nu har mysteriet Linné klarats upp"... (s. 41).
Den hade både iakttagits och ritats av många astronomer. Den var lätt att se, noga beskriven och allmänt känd. Men som sagt: "den 16 oktober 1866 då Schmidt undersökte Mare Serenitatis, insåg han plötsligt att Linné hade försvunnit. Där den gamla djupa kratern hade stått var allt som återstod en liten vit fläck. Det var en förbluffande upptäckt och motsvarade det totala försvinnandet av en stad av Uppsala storlek från Sveriges karta. Schmidts meddelande väckte världssensation.. hundratals teleskop riktades mot Linné... det var i alla fall klart att den djupa kratern som hade beskrivits av de gamla observatörerna var totalt försvunnen... Senare observationer har inte kastat ljus över problemet". (s. 106).
Moores slutsats är denna: "Någon gång mellan 1843 och 1866 försvann från månen en milsvid krater med mer än 300 meters djup för att ersättas av en obetydlig småkrater med en vit nimbus. Huvudproblemet är att ta reda på vad som i själva verket hände". (s. 107).
Han föreslår effekter av temperaturväxlingar eller meteornedslag,
I dagens mer fantasifulla klimat kan man kanske vänta sig mer djärva förklaringar på nätet, förstås. Men hur jag än söker på sökord hittar jag just nu inget om detta mysterium. Det finns en massa sidor som skriver om ämnen som inte bara "Mars anomalies", utan också "Moon anomalies" och "Venus anomalies". De verkar förstås gärna vilja se aktivitet av utomjordingar överallt. Här har de ju chansen, men jag har ännu inte hittat något. Men det finns säker något om man letar lite.
Eller är kanske problemet löst?
Eller hade kanske alla de tidigare observatörerna sett i syne? Helt omöjligt är det ju inte med tanke på "kanalerna" på Mars. Men det här verkade ju mer substantiellt...
I alla fall tycker jag den här typen av (verkliga eller inbillade...) mysterier tillhör det mer spännande i astronomin. Det finns många andra mysterier, till exempel de så kallade "Askljusen" (Ashen lights) på Venus. som jag återkommer till.
Observera. Att jag nämnde utomjordingar var mest för att skapa en dramatisk effekt. Jag tror definitivt inte att vare sig det eventuella Linnémysteriet eller det för den delen högst reella mysteriet med Venus Askljus beror på något så drastiskt som "utomjordingar" (även om jag i likhet med Fox Mulder, men i motsats till den genomsnittliga VoF:aren, nog skulle vilja det…). På samma sätt imponeras jag tyvärr inte av alla dessa långsökta ET-förklaringar till de "anomalies" som till och från presenteras på nätet.
Men just det att det finns en rad fascinerande fenomen som vi inte vet svaren på, är som sagt det som gör hela fältet så spännande.
.............................................................
TILLÄGG
Har kollat runt lite på nätet. Det bör påpekas att den allmänna åsikten nu tycks vara att det inte är något mysterium alls.
Även om jag ännu inte har hittat någon mer utförlig förklaring någonstans.
Patrick Moores åsikt om frågan 1958 kan man kortfattat ta del av här under rubriken "The lunar crater Linné".
Som synes är han aningen mer försiktig 1958 än han är i boken.
Så här på 42-årsdagen av den första bemannade månlandningen vill jag uppmärksamma något uppseendeväckande jag hittade i Patrick Moores bok "Strövtåg på månen" (Almqvist & Wiksell) från 1956 (!!).
Patrick Moore är en ansedd amatörastronom (ja, han lever än idag) , har skrivit mängder av populärvetenskapliga böcker, och har ett gott anseende som populärvetenskaplig författare. (I motsats till som politiker, där han verkar ha åsikter som liknar Sverigedemokraternas...)
Döm om min häpnad då jag i hans i och för sig helt inaktuella bok om månen, skriven före Apollo och även före Luna, beskriver något helt häpnadsväckande.
Det handlar om kratern Linné. Jag väljer att citera från Moore själv. En av de mest kända astronomerna på mitten av 1800-talet var en viss Julian Schmidt. Han hade, tillsammans med en lång rad andra astronomer alltså beskrivit just en krater som hade döpts till Linné.
Jag citerar: "Vid olika tillfällen hade Löhrmann, Beer och Mädler, liksom Schmidt själv, iakttagit och beskrivit en djup krater i Mare Serenitatis /Stillhetens hav/. Mädler hade döpt den till Linné för att hedra den svenske botanisten. Så 1866 förkunnade plötsligt Schmidt att kratern inte längre fanns där. Den hade i själva verket försvunnit från månen, eller i alla fall ändrat utseende till oigenkännlighet…. Inte ens nu har mysteriet Linné klarats upp"... (s. 41).
Den hade både iakttagits och ritats av många astronomer. Den var lätt att se, noga beskriven och allmänt känd. Men som sagt: "den 16 oktober 1866 då Schmidt undersökte Mare Serenitatis, insåg han plötsligt att Linné hade försvunnit. Där den gamla djupa kratern hade stått var allt som återstod en liten vit fläck. Det var en förbluffande upptäckt och motsvarade det totala försvinnandet av en stad av Uppsala storlek från Sveriges karta. Schmidts meddelande väckte världssensation.. hundratals teleskop riktades mot Linné... det var i alla fall klart att den djupa kratern som hade beskrivits av de gamla observatörerna var totalt försvunnen... Senare observationer har inte kastat ljus över problemet". (s. 106).
Moores slutsats är denna: "Någon gång mellan 1843 och 1866 försvann från månen en milsvid krater med mer än 300 meters djup för att ersättas av en obetydlig småkrater med en vit nimbus. Huvudproblemet är att ta reda på vad som i själva verket hände". (s. 107).
Han föreslår effekter av temperaturväxlingar eller meteornedslag,
I dagens mer fantasifulla klimat kan man kanske vänta sig mer djärva förklaringar på nätet, förstås. Men hur jag än söker på sökord hittar jag just nu inget om detta mysterium. Det finns en massa sidor som skriver om ämnen som inte bara "Mars anomalies", utan också "Moon anomalies" och "Venus anomalies". De verkar förstås gärna vilja se aktivitet av utomjordingar överallt. Här har de ju chansen, men jag har ännu inte hittat något. Men det finns säker något om man letar lite.
Eller är kanske problemet löst?
Eller hade kanske alla de tidigare observatörerna sett i syne? Helt omöjligt är det ju inte med tanke på "kanalerna" på Mars. Men det här verkade ju mer substantiellt...
I alla fall tycker jag den här typen av (verkliga eller inbillade...) mysterier tillhör det mer spännande i astronomin. Det finns många andra mysterier, till exempel de så kallade "Askljusen" (Ashen lights) på Venus. som jag återkommer till.
Observera. Att jag nämnde utomjordingar var mest för att skapa en dramatisk effekt. Jag tror definitivt inte att vare sig det eventuella Linnémysteriet eller det för den delen högst reella mysteriet med Venus Askljus beror på något så drastiskt som "utomjordingar" (även om jag i likhet med Fox Mulder, men i motsats till den genomsnittliga VoF:aren, nog skulle vilja det…). På samma sätt imponeras jag tyvärr inte av alla dessa långsökta ET-förklaringar till de "anomalies" som till och från presenteras på nätet.
Men just det att det finns en rad fascinerande fenomen som vi inte vet svaren på, är som sagt det som gör hela fältet så spännande.
.............................................................
TILLÄGG
Har kollat runt lite på nätet. Det bör påpekas att den allmänna åsikten nu tycks vara att det inte är något mysterium alls.
Även om jag ännu inte har hittat någon mer utförlig förklaring någonstans.
Patrick Moores åsikt om frågan 1958 kan man kortfattat ta del av här under rubriken "The lunar crater Linné".
Som synes är han aningen mer försiktig 1958 än han är i boken.
Mare Serenitatis
Men det är väl inga ljusår till Venus?
Det var en nyårsfest, tror jag, i mitten eller slutet av 80-talet. Vi dansade och så plötsligt satte någon på "The Final Countdown" med Europe. Jag hade nog inte hört den förut, men den gick starkt in i mig och dansen blev nästan extatisk.
Den handlade ju om en rymdfärd till Venus. Även bortsett från musiken var det ju ett spännande tema, speciellt som en resa till det extremt heta Venus verkligen är något för dödsföraktande. Det var bara en sak som störde. Och det var när jag råkade uppfatta raderna "so many light years to go". Då blev jag lite besviken.
Låt vara att en popgrupp som sjunger om rymdresor inte behöver bli experter på astronomi men lite elementa kunde de väl i alla fall ha pluggat in? :-)
Men låten gick ju mycket bra att dansa till i alla fall.
Den handlade ju om en rymdfärd till Venus. Även bortsett från musiken var det ju ett spännande tema, speciellt som en resa till det extremt heta Venus verkligen är något för dödsföraktande. Det var bara en sak som störde. Och det var när jag råkade uppfatta raderna "so many light years to go". Då blev jag lite besviken.
Låt vara att en popgrupp som sjunger om rymdresor inte behöver bli experter på astronomi men lite elementa kunde de väl i alla fall ha pluggat in? :-)
Men låten gick ju mycket bra att dansa till i alla fall.
SOS från törstens hav
96 år efter den första delen av Jules Vernes berättelse om månresan kom Arthur C Clarkes "A fall of moondust" 1961 (svensk översättning "SOS från törstens hav" 1963).
Den utspelar sig också på månen, men i en tid där det redan finns en mänsklig koloni där. Den är naturligtvis mer vetenskaplig än Vernes bok, och enligt min åsikt också mycket bättre skriven.
Den handlar om en kommersiell nöjestripp på månen, som plötsligt går snett. En månfarkost som transporterar rika turister över månen sjunker plötsligt djupt ner i måndamm - resultatet av en månbävning. Om scenariot är realistiskt kan inte jag avgöra, men det ter ju sig mer realistiskt än Vernes.
Bokem är faktiskt riktigt spännande. Det blir en riktigt klaustrofobisk känsla när man läser om farkosten som ligger långt under månytan, med passagerare som inte vet om de kommer att upptäckas i tid.
Annars är det ju numera inte så vanligt med sf-romaner som utspelar sig på månen. Den ligger lite för nära, och är lite för välbekant, och saknar ju liv.
Det roligaste i Clarkes bok är nog denna mening: "Som de flesta andra måninvånare tycktes han ta för givet att ingenting av större vikt inträffat före den 8 november 1967, då ryssarna firade femtioårsdagen av revolutionen genom att sända den första bemannade raketen till månen". Alldeles bortsett från att femtioårsdagen av revolutionen firas den 7, och inte den 8 november, är det ju lite kul att Clarke vågade komma med en sådan förutsägelse.
Men trots denna, beskrivs detta månsamhälle som så kapitalistiskt, att man kan anta att han ändå utgick från att amerikanarna snart lyckades hinna ikapp.
Clarke kunde i sina tidigare romaner ofta skapa spänning med ganska små medel. Att många av han hans senare ofta är rent pinsamma ändrar ju inte på detta...
Erik Rodenborg juni 2011
Den utspelar sig också på månen, men i en tid där det redan finns en mänsklig koloni där. Den är naturligtvis mer vetenskaplig än Vernes bok, och enligt min åsikt också mycket bättre skriven.
Den handlar om en kommersiell nöjestripp på månen, som plötsligt går snett. En månfarkost som transporterar rika turister över månen sjunker plötsligt djupt ner i måndamm - resultatet av en månbävning. Om scenariot är realistiskt kan inte jag avgöra, men det ter ju sig mer realistiskt än Vernes.
Bokem är faktiskt riktigt spännande. Det blir en riktigt klaustrofobisk känsla när man läser om farkosten som ligger långt under månytan, med passagerare som inte vet om de kommer att upptäckas i tid.
Annars är det ju numera inte så vanligt med sf-romaner som utspelar sig på månen. Den ligger lite för nära, och är lite för välbekant, och saknar ju liv.
Det roligaste i Clarkes bok är nog denna mening: "Som de flesta andra måninvånare tycktes han ta för givet att ingenting av större vikt inträffat före den 8 november 1967, då ryssarna firade femtioårsdagen av revolutionen genom att sända den första bemannade raketen till månen". Alldeles bortsett från att femtioårsdagen av revolutionen firas den 7, och inte den 8 november, är det ju lite kul att Clarke vågade komma med en sådan förutsägelse.
Men trots denna, beskrivs detta månsamhälle som så kapitalistiskt, att man kan anta att han ändå utgick från att amerikanarna snart lyckades hinna ikapp.
Clarke kunde i sina tidigare romaner ofta skapa spänning med ganska små medel. Att många av han hans senare ofta är rent pinsamma ändrar ju inte på detta...
Erik Rodenborg juni 2011
Månen som nykterhetspropaganda
Månen har inspirerat till mycket. I Martin Kochs bok "Vattendroppen" från 1912 finns en dikt som sägs ha lästs på ett nykterhetsmöte. Jag tycker att den har en viss charm. . :-)
Jag kom att tänka på vår klara måne
Som nu har lyst för varje kväll,
Som ljus och glans han är jorden låne
Över berg och sjö, över hav och fjäll!
När månen är full vi gärna blickar,
Med leende blickar mot himlen opp,
När en man är full, en rysning sig skickar
Genom vårt sinne och hela vår kropp.
När månen är full vill de unga vandra
På vägar och stigar i månens glans,
När mannen är full börjar makan klandra:
Ack om aldrig brännvinet fanns.
Halvfull ibland vi månen få skåda,
Men glad vi blicka på honom ändå.
En halvfull man blott sorger det båda
Ändå värre om an inte kan gå.
Att månen är full tolv gånger på året
Det veta vi alla ty detta vi se.
Men mången är full sen de får gråa håret
Minst femtio gånger om än inte fler.
Nu har jag beskrive att gubben i månen
Kan lysa om den är halv eller full;
En man som är full ser ut som en fåne,
Bort med allt, det är brännvinets skull.
Jag kom att tänka på vår klara måne
Som nu har lyst för varje kväll,
Som ljus och glans han är jorden låne
Över berg och sjö, över hav och fjäll!
När månen är full vi gärna blickar,
Med leende blickar mot himlen opp,
När en man är full, en rysning sig skickar
Genom vårt sinne och hela vår kropp.
När månen är full vill de unga vandra
På vägar och stigar i månens glans,
När mannen är full börjar makan klandra:
Ack om aldrig brännvinet fanns.
Halvfull ibland vi månen få skåda,
Men glad vi blicka på honom ändå.
En halvfull man blott sorger det båda
Ändå värre om an inte kan gå.
Att månen är full tolv gånger på året
Det veta vi alla ty detta vi se.
Men mången är full sen de får gråa håret
Minst femtio gånger om än inte fler.
Nu har jag beskrive att gubben i månen
Kan lysa om den är halv eller full;
En man som är full ser ut som en fåne,
Bort med allt, det är brännvinets skull.
Från jorden till månen
Har fått ett nästan obegripligt starkt intresse för månen.
Det började egentligen när jag läste David Icke, och hans dumheter om att månen var skapad av reptilerna för att kontrollera människorna.
Ju mer jag tog del av Ickes nästan patologiska månfobi ju bättre tyckte jag om månen.
Så nu läser jag allt jag kommer över om denna vår närmaste granne i rymden.
Just nu har jag roat mig med att läsa Jules Vernes "Från jorden till månen". Jag läste den som barn, tror jag, men i motsats till "Till jordens medelpunkt" som jag minns det mesta av, är mina minnen av Jules Vernes månbok mycket dimmiga.
Egentligen handlar den om ett gäng galningar som får för sig att med hjälp av en kanon skjuta upp sig till månen utan att ens ha en antydan till någon realistisk plan för hur de ska ta sig tillbaka. De har nämligen också fått för sig att det finns luft (och troligen liv) på månen, så de tror att när de väl kommer dit kommer de att kunna leva ganska så bekvämt där, eller åtminstone i månens behagliga atmosfär kanske kunna bygga en ny kanon som kan hjälpa dem tillbaka.
Men nu missar de dessbättre månen, och i slutändan kommer de tillbaka till jorden.
Lite lustigt är förstås att de startar resan från Florida i USA, och att projektet som sådant är amerikanskt. Det låter ju nästan profetiskt. I själva verket är den närmaste parallellen i verkligheten till berättelsen inte månlandningen juli 1969 utan den färd som föregick den. Nämligen den amerikanska bemannade rymdsond som rundade månen december 1968.
Annars vimlar berättelsen av fysikaliskt omöjliga saker, inte endast utifrån det vetande vi har idag utan så vitt jag fattar även utifrån vad man visste när Jules Verne skrev boken.
Men det var faktiskt mycket underhållande att läsa den.
Och det är ju tråkigt att USA avbröt sitt månprogram när de väl fått den prestigevinst över Sovjet de ville ha....
Men nu kan man kanske hoppas på Kina....
Erik Rodenborg juni 2011
Det började egentligen när jag läste David Icke, och hans dumheter om att månen var skapad av reptilerna för att kontrollera människorna.
Ju mer jag tog del av Ickes nästan patologiska månfobi ju bättre tyckte jag om månen.
Så nu läser jag allt jag kommer över om denna vår närmaste granne i rymden.
Just nu har jag roat mig med att läsa Jules Vernes "Från jorden till månen". Jag läste den som barn, tror jag, men i motsats till "Till jordens medelpunkt" som jag minns det mesta av, är mina minnen av Jules Vernes månbok mycket dimmiga.
Egentligen handlar den om ett gäng galningar som får för sig att med hjälp av en kanon skjuta upp sig till månen utan att ens ha en antydan till någon realistisk plan för hur de ska ta sig tillbaka. De har nämligen också fått för sig att det finns luft (och troligen liv) på månen, så de tror att när de väl kommer dit kommer de att kunna leva ganska så bekvämt där, eller åtminstone i månens behagliga atmosfär kanske kunna bygga en ny kanon som kan hjälpa dem tillbaka.
Men nu missar de dessbättre månen, och i slutändan kommer de tillbaka till jorden.
Lite lustigt är förstås att de startar resan från Florida i USA, och att projektet som sådant är amerikanskt. Det låter ju nästan profetiskt. I själva verket är den närmaste parallellen i verkligheten till berättelsen inte månlandningen juli 1969 utan den färd som föregick den. Nämligen den amerikanska bemannade rymdsond som rundade månen december 1968.
Annars vimlar berättelsen av fysikaliskt omöjliga saker, inte endast utifrån det vetande vi har idag utan så vitt jag fattar även utifrån vad man visste när Jules Verne skrev boken.
Men det var faktiskt mycket underhållande att läsa den.
Och det är ju tråkigt att USA avbröt sitt månprogram när de väl fått den prestigevinst över Sovjet de ville ha....
Men nu kan man kanske hoppas på Kina....
Erik Rodenborg juni 2011
Får man tycka om månen?
Läser vidare i David Ickes senaste. Om ni minns anser han numera att månen är skapad av reptilerna för att kontrollera jorden. Både fysiskt och mentalt. Månen skapar känslor hos människorna som gör att reptilerna kan upprätthålla sin kontroll.
Icke citerar verkliga eller inbillade fakta om att andelen mord och annat elände ökar vid fullmåne. Då blir också folk galna och mår dåligt.
Själv mår jag nog aningen bättre vid fullmåne. Det känns trevligt att titta på fullmånen. Och jag gillade också Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" när den kom 1972.
Det måste bero på mitt reptil-DNA. Tveklöst. Problemet är att Icke säger att de som har mycket reptil-DNA har makten på jorden. Konstigt. Det har jag i så fall aldrig märkt.
David Icke hakar också på konspirationsteorin om att månlandningarna var en bluff. I alla fall den första. Han nämner några av "bevisen" för detta utan att låtsas om att de ganska så effektivt har vederlagts.
Men Icke vore icke Icke (lägg märke till ordleken) om han inte lade fram en egen variant av det. För USA har visst varit på månen många gånger. Inte med raketer utan först och främst med hjälp av de flygande tefat som USAs reptilstyrda regering fått som gåva av sina utomjordiska mentorer.
Månlandningsbluffen syftade att dölja tidigare månfärder med dessa tefat.
Det förklarar också varför Icke kan dra upp den kemiska sammansättningen av månstenar som argument för att månen är skapad av reptiler. Det förutsätter ju att de verkligen är månstenar och inte kommer från Area 51.
Jag blir faktiskt så retad av Ickes skamlösa förtal av månen att jag har lagt upp bilder av månens fram- och baksida på start-respektive länksidan på min webbsida.
Vad har månen gjort Icke för ont, egentligen?
För att nu inte tala om reptilerna! Blev han biten av en orm i tvåårsåldern, eller?
Erik Rodenborg maj 2011
Icke citerar verkliga eller inbillade fakta om att andelen mord och annat elände ökar vid fullmåne. Då blir också folk galna och mår dåligt.
Själv mår jag nog aningen bättre vid fullmåne. Det känns trevligt att titta på fullmånen. Och jag gillade också Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" när den kom 1972.
Det måste bero på mitt reptil-DNA. Tveklöst. Problemet är att Icke säger att de som har mycket reptil-DNA har makten på jorden. Konstigt. Det har jag i så fall aldrig märkt.
David Icke hakar också på konspirationsteorin om att månlandningarna var en bluff. I alla fall den första. Han nämner några av "bevisen" för detta utan att låtsas om att de ganska så effektivt har vederlagts.
Men Icke vore icke Icke (lägg märke till ordleken) om han inte lade fram en egen variant av det. För USA har visst varit på månen många gånger. Inte med raketer utan först och främst med hjälp av de flygande tefat som USAs reptilstyrda regering fått som gåva av sina utomjordiska mentorer.
Månlandningsbluffen syftade att dölja tidigare månfärder med dessa tefat.
Det förklarar också varför Icke kan dra upp den kemiska sammansättningen av månstenar som argument för att månen är skapad av reptiler. Det förutsätter ju att de verkligen är månstenar och inte kommer från Area 51.
Jag blir faktiskt så retad av Ickes skamlösa förtal av månen att jag har lagt upp bilder av månens fram- och baksida på start-respektive länksidan på min webbsida.
Vad har månen gjort Icke för ont, egentligen?
För att nu inte tala om reptilerna! Blev han biten av en orm i tvåårsåldern, eller?
Erik Rodenborg maj 2011
Subscribe to:
Posts (Atom)