Från jorden till månen

Har fått ett nästan obegripligt starkt intresse för månen.

Det började egentligen när jag läste David Icke, och hans dumheter om att månen var skapad av reptilerna för att kontrollera människorna.

Ju mer jag tog del av Ickes nästan patologiska månfobi ju bättre tyckte jag om månen.

Så nu läser jag allt jag kommer över om denna vår närmaste granne i rymden.

Just nu har jag roat mig med att läsa Jules Vernes "Från jorden till månen". Jag läste den som barn, tror jag, men i motsats till "Till jordens medelpunkt" som jag minns det mesta av, är mina minnen av Jules Vernes månbok mycket dimmiga.

Egentligen handlar den om ett gäng galningar som får för sig att med hjälp av en kanon skjuta upp sig till månen utan att ens ha en antydan till någon realistisk plan för hur de ska ta sig tillbaka. De har nämligen också fått för sig att det finns luft (och troligen liv) på månen, så de tror att när de väl kommer dit kommer de att kunna leva ganska så bekvämt där, eller åtminstone i månens behagliga atmosfär kanske kunna bygga en ny kanon som kan hjälpa dem tillbaka.

Men nu missar de dessbättre månen, och i slutändan kommer de tillbaka till jorden.

Lite lustigt är förstås att de startar resan från Florida i USA, och att projektet som sådant är amerikanskt. Det låter ju nästan profetiskt. I själva verket är den närmaste parallellen i verkligheten till berättelsen inte månlandningen juli 1969 utan den färd som föregick den. Nämligen den amerikanska bemannade rymdsond som rundade månen december 1968.

Annars vimlar berättelsen av fysikaliskt omöjliga saker, inte endast utifrån det vetande vi har idag utan så vitt jag fattar även utifrån vad man visste när Jules Verne skrev boken.

Men det var faktiskt mycket underhållande att läsa den.

Och det är ju tråkigt att USA avbröt sitt månprogram när de väl fått den prestigevinst över Sovjet de ville ha....

Men nu kan man kanske hoppas på Kina....

Erik Rodenborg juni 2011