Har på sistone blivit intresserad av "riktig*" astronomi. Med riktig menar jag sådan som handlar om konkreta saker som fortfarande brukar studeras vetenskapligt.
Förut tyckte jag det var väldigt spännande att läsa om kosmologi, kosmogoni, Big Bang, de "tre första minuterna", "rymdens krökning" och sådant. Men nu börjar jag tycka att det mesta som skrivs om sånt mer liknar teologi än astronomi, där matematiska spekulationer tagit Guds plats.
Den ena halsbrytande matematiska modellen ersätter den andra, och vi går in i en värld av sexton eller fler rumsdimensioner, kvantfluktuationer i tidlösa ickerum, tomrum som genom matematiska ekvationer förvandlas till en oändlig täthet, inflation som plötsligt inte är inflation längre. Och så vidare. Allt flyter och den gemensamma nämnaren för nästan alla nya teorier (och det vimlar av dom) är att det gäller att hitta den mest eleganta matematiska modellen. Man börjar där, och konstruerar upp scenarior som aldrig någonsin iakttagits i den materiella världen.
Och i de flesta fall förmodligen inte finns eller funnits i den heller.
Jag har inget emot teologi, men då ska den erkänna sig vara sådan. Men när man får se fysiker och astronomer konstruera upp modeller som i jämförelse får madam Blavatsky att verka som sunda förnuftet inkarnerat tröttnar man efter ett tag,
Men när det gäller vårt planetsystem slipper man läsa om sådant. Där är astronomi fortfarande astronomi. Så att säga.
Speciellt är jag intresserad av Venus. Vet inte EXAKT varför, men det är delvis för att den döljs av ett tjockt molntäcke, men ändå är möjlig att att studera. Den gömmer förmodligen på många hemligheter, men är mycket mindre studerad än Mars.
Och dessutom är det ju lite kul att den mest konkreta forskningen om Venus har varit sovjetisk. Sovjet hade en formidabel otur med alla sina Marssonder (rena Murphys lag) men desto större framgångar med Venus. Med bland annat en lång rad framgångsrika mjuklandningar, och både fotografier och många olika mätningar tagna från markytan. Något liknande gjorde då inte USA, men de gjorde en hel del värdefulla radaranalyser av Venus från sonder som passerade.
Men även resten av solsystemet är ju spännande....
Nog om detta nu. Lite småprat när jag inte kan somna /suckar/.
Sunday, July 31, 2011
Thursday, July 28, 2011
Venus fantomsatellit
Askljuset är inte det enda egendomliga fenomenet som har iakttagits i samband med Venus. Ett fenomen som till och från kunde ses mellan 1645 och 1764 var det som numera kallas fantomsatelliten. Den var vad som verkade vara en satellit som kretsade runt Venus och iakttogs första gången 1645 av Francesco Fontana.
Sedan sågs den av Christian Huygens 1672 och 1686. Huygens var nu inte vem som helst utan den som upptäckte Saturnusmånen Titan 1655. Han rapporterade att Venus satellit befann sig på ett 3/5 avstånd Venus diameter, och objektet bedömde han hade ungefär en fjärdedel av Venus diameter.
1740 rapporterades satelliten av James Short, som bedömde dess diameter till en femtedel av Venus´.
Den iakttogs bland annat även 1759, och 1761. Och samma år rapporterade Montaigne av Limoges flera iakttagelser. Han hade tidigare varit skeptisk till satellitens existens, men sade sig nu vara övertygad. Han hävdade att han vidtagit alla tänkbara åtgärder för att undvika en optisk illusion.
1763 kalkylerade den tyska astronomen J. Lambert att satelliten låg i en bana cirka 417.000 kilometer från Venus, med en omloppstid på 11 dagar och 5 timmar.
De senast kända observationerna skedde 1764. Och sedan sågs den aldrig mer.
Maximilan Hell diskuterade ämnet 1766, och kom till slutsatsen att alla observationer troligen varit optiska illusioner. Det slutliga ordet ansågs ha sagts av Paul Stroubant 1887, som gick igenom alla rapporter och ansåg sig ha funnit förklaringar till alla, som bland annat innefattade planeten Uranus och stjärnor som från vår utgångspunkt råkade befinna sig "nära" Venus.
Och så är den allmänna uppfattnings sedan dess. Garry E Hunt och Patrick Moore (1982) (som jag hämtat uppgifterna från) skriver: "Admittedly, it is strange that observers as skilled as Cassini and Short fell into an elementary trap, but since the satellite is undoubtedly non-existent there is no alternative." (s.98). Och: "Has there been a satellite of appreciable size, it could not have escaped detection in the Space Age". (s. 99).
Jag måste nog säga att jag tycker att Hunt och Moore är lite tråkiga. De står förstås, på gott och ont, med båda fötterna på jorden.
Någon som inte på samma sätt gjorde det var den sovjetiske astronomen Felix Zigel, som i slutet av 1950- och början av 1960-talet drev tesen att Mars satelliter Phobos och Deimos var konstgjorda och hade tillverkats av utomjordingar någon gång mellan 1862, då man vid noggranna studier av Mars inte kunde upptäcka dem, och 1877, då de först upptäcktes.
Vad har nu detta med saken att göra? Tja, med hjälp av samma metod skulle man ju kunna anta att Venus (konstgjorda?) satellit fanns fram till 1764-1765, då den monterade ned….
:-)
Sannolikt? Nej. Fantasieggande. Ja.
På något sätt förlorade astronomin, kan man kanske säga, en form av fantasifull kreativitet när Sovjetunionen föll…
Referens: Garry E Hunt/Patrick Moore, The planet Venus, London 1982
Sedan sågs den av Christian Huygens 1672 och 1686. Huygens var nu inte vem som helst utan den som upptäckte Saturnusmånen Titan 1655. Han rapporterade att Venus satellit befann sig på ett 3/5 avstånd Venus diameter, och objektet bedömde han hade ungefär en fjärdedel av Venus diameter.
1740 rapporterades satelliten av James Short, som bedömde dess diameter till en femtedel av Venus´.
Den iakttogs bland annat även 1759, och 1761. Och samma år rapporterade Montaigne av Limoges flera iakttagelser. Han hade tidigare varit skeptisk till satellitens existens, men sade sig nu vara övertygad. Han hävdade att han vidtagit alla tänkbara åtgärder för att undvika en optisk illusion.
1763 kalkylerade den tyska astronomen J. Lambert att satelliten låg i en bana cirka 417.000 kilometer från Venus, med en omloppstid på 11 dagar och 5 timmar.
De senast kända observationerna skedde 1764. Och sedan sågs den aldrig mer.
Maximilan Hell diskuterade ämnet 1766, och kom till slutsatsen att alla observationer troligen varit optiska illusioner. Det slutliga ordet ansågs ha sagts av Paul Stroubant 1887, som gick igenom alla rapporter och ansåg sig ha funnit förklaringar till alla, som bland annat innefattade planeten Uranus och stjärnor som från vår utgångspunkt råkade befinna sig "nära" Venus.
Och så är den allmänna uppfattnings sedan dess. Garry E Hunt och Patrick Moore (1982) (som jag hämtat uppgifterna från) skriver: "Admittedly, it is strange that observers as skilled as Cassini and Short fell into an elementary trap, but since the satellite is undoubtedly non-existent there is no alternative." (s.98). Och: "Has there been a satellite of appreciable size, it could not have escaped detection in the Space Age". (s. 99).
Jag måste nog säga att jag tycker att Hunt och Moore är lite tråkiga. De står förstås, på gott och ont, med båda fötterna på jorden.
Någon som inte på samma sätt gjorde det var den sovjetiske astronomen Felix Zigel, som i slutet av 1950- och början av 1960-talet drev tesen att Mars satelliter Phobos och Deimos var konstgjorda och hade tillverkats av utomjordingar någon gång mellan 1862, då man vid noggranna studier av Mars inte kunde upptäcka dem, och 1877, då de först upptäcktes.
Vad har nu detta med saken att göra? Tja, med hjälp av samma metod skulle man ju kunna anta att Venus (konstgjorda?) satellit fanns fram till 1764-1765, då den monterade ned….
:-)
Sannolikt? Nej. Fantasieggande. Ja.
På något sätt förlorade astronomin, kan man kanske säga, en form av fantasifull kreativitet när Sovjetunionen föll…
Referens: Garry E Hunt/Patrick Moore, The planet Venus, London 1982
Tuesday, July 26, 2011
Contactees och ”oamerikansk verksamhet”
/Hur samhällskritik i femtiotalets USA legitimerades av påstådda besök från rymden./
Att tro på att interplanetariska farkoster besöker jorden har kommit ur modet, i alla fall i Sverige. För ett antal år sedan fanns det UFO-föreningar, som bestod av unga entusiaster som såg som sin uppgift att övertyga människor om "den utomjordiska hypotesen" dvs. just att sådana farkoster titt och tätt besöker oss. Idag har dessa grupper försvunnit och ersatts av ganska så skeptiska grupper. UFO-tron har i hög grad tagits över av sekter, som raelianerna eller Ashtar Command.
Men ännu längre tillbaka, på femtiotalet, fanns heller inte ufologiska sällskap. Däremot fanns ett ifologiskt sällskap (IFO betyder "Identifierade flygande objekt") som också trodde på besök från rymden - men inte som en vetenskaplig, eller ens pseudovetenskaplig, teori, utan som en frälsningslära om "bröder från kosmos". De liknade till en del dagens UFO-sekter, men var inte riktigt lika "sektiga". De trodde på de "contactees" som påstod sig ha träffat rymdmänniskor. Goda rymdmänniskor, med syftet att lära oss att leva ifred med varandra.
Innan jag fortsätter vill jag slå fast att jag vara sig är "ufolog" eller "ifolog". Jag betraktar contactees berättelser som psykologiska och sociologiska fenomen - inte som ögonvittnesskildringar av möten med utomjordiska civilisationer...
Men samtidigt har jag sakta börjat inse att synen på contactees nästan alltid missat en väsentlig sak. Den vanliga synen - utanför en liten skara av troende - på dessa är att det handlade om människor som, för att tjäna pengar, och möjligen också för att presentera teosofiska idéer i en ny form, hittade på rövarhistorier som varje normalintelligent elvaåring borde genomskåda.
Och framförallt var deras budskap så platta, så banala, så föga originella. Deras främsta budskap var att atombomber var farliga, och det behöver man ju inte direkt vara en rymdmänniska för att fatta.
Men det finns något som saknas i den synen. Det är inte underligt, eftersom de flesta som diskuterar contactees numera ligger långt från den tid då dessa framförde sina påstått utomjordiska budskap. Därför missar de något som blir mer och mer uppenbart ju mer man studerar den tid och plats dessa budskap framfördes.
Det fanns contactees från många länder, men de flesta, och de mest kända, kom från USA. Och det var framförallt de amerikanska contactees som kombinerade tefatsberättelser med ett återkommande anti-atombomsbudskap.
De mest kända contactees från USA - George Adamski, Truman Bethurum och Daniel Fry - hade det som en central del i sina frälsningsbudskap.
Och USA var kanske det enda landet i världen där det buskapet inte sågs som självklarheter.
För att förstå varför, måste man se lite på hur det kalla kriget formade den officiella amerikanska synen på kärnvapen.
USA var först med atomvapen. De gjorde det första testet 1945, och samma år använde de som första och hittills enda land i världen, kärnvapen i krig. Sovjet kom som andra land, och genomförde ett kärnvapentest 1949. Men trots att de två supermakterna vid femtiotalets ingång båda hade kärnvapen behandlades detta helt olika i de båda nationernas propaganda.
Sovjets inställning till kärnvapen, i en rad deklarationer både före och efter att de själva kom i besittning av detta vapen, var att det var ett farligt vapen som borde avskaffas, och att de endast producerade det för att inte USA skulle vare ensamma med detta fruktansvärda vapen. Under tidigt femtiotal föreslog Sovjets regering upprepade gånger att vapnet skulle förbjudas och förklarade sig redan under Stalintiden vara beredda på att acceptera internationella inspektioner för att kontrollera ett sådant förbud, om USA accepterade detsamma.
Den stalinistiska propagandan var givetvis i mångt och mycket ohederlig, men den kan inte direkt beskrivas som aggressivt militaristisk. Internationellt försökte Sovjet starta en fredsrörelse vars främsta syfte var att pressa västmakterna att avstå från kärnvapen.
Det var något helt annorlunda i USA. USA:s armé försökte under hela fyrtio- och femtiotalen bagatellisera riskerna med att använda dessa vapen, och det visades propagandafilmer där soldater fick rycka in i ett område där en atombomb just testats - för att visa att faran med radioaktiv strålning trots allt inte var så stor. Hur många av dessa soldater som senare dog av strålningsrelaterade sjukdomar vet jag inte, men det skulle vara intressant at ta reda på.
I USA:s propaganda var kärnvapen endast farligt för motståndarna. I motsats till Sovjet avgav USA aldrig något löfte att inte använda kärnvapen först, och vid flera tillfällen, bland annat under Koreakriget, hotade USA öppet med kärnvapen.
Detta samtidigt som kommittén för att undersöka "oamerikansk verksamhet" förhörde statsanställda för att kontrollera hur lojala de var. De som råkade illa ut var inte endast kommunister och socialister, utan även pacifister, och de som hade "opatriotisk" kritik mot exempelvis USA:s armé.
Det var i detta läge contactees dök upp. De framförde budskap från påstådda utomjordingar att kärnvapenproven hotade den ekologiska balansen, och på sikt hotade mänsklighetens framtid.
När detta sedan hos flera av dem, som Adamski och Bethurum, kombinerades med beskrivningen av utomjordingarnas samhällssystem, som ickekapitalistiskt, och jämlikt, i avsaknad av klasser, och hos Bethurum också med de facto jämställdhet mellan könen, har man svårt att tro att dessa budskap sågs som enbart banala truismer i USA.
En av "contactees" var som nämnts Daniel Fry. Hans ”utomjordingar” var nu inte riktigt lika radikala som Adamskis eller Bethurums, men de sades ändå stå för en kritik mot vårt samhälle. Denne Fry gav mellan 1956 och 1989 ut tidskiften "Understanding", som kombinerade tefatstro med kärnvapenmotstånd, morstånd mot rasism, motstånd mot dödsstraff etc. och med en icke-kristen, teosofiskt inspirerad New Age-filosofi. (Det sistnämnda trots det kristna korset på tidningshuvudet!)
Fry var förvisso också ”antikommunist", men oftast på ett modest, vänsterliberalt och kvasipacifistiskt sätt. En av hans favoriter var Martin Luther King; å andra sidan kunde han hylla ett tal av general MacArthur i mitten av femtiotalet. Ironiskt nog, med tanke på dennes begäran att få använda atombomber mot Kina under Koreakriget, vilket Fry aldrig tar upp.
Trots att det hävdats att Adamski övervakades av FBI, förhördes så vitt jag vet, aldrig contactees om sina "oamerikanska" (oplanetariska?) åsikter inför de utskott vars uppgift var att bekämpa sådana. De hade kanske kommit på knepet att kunna kritisera på ett ofarligt sätt.
Att kalla en person som påstod sig träffat Orthon, A Lan, eller Aura Rhanes ombord på "flygande tefat" till ett förhör för oamerikansk verksamhet kanske utmanade löjet. Inte ens mccartyisterna verkar ha kommit på tanken.
På så sätt kunde contactees tillåtas att ostörda säga en hel del "oamerikanskt", utan andra sanktioner än offentligt förlöjligande.
Att tro på att interplanetariska farkoster besöker jorden har kommit ur modet, i alla fall i Sverige. För ett antal år sedan fanns det UFO-föreningar, som bestod av unga entusiaster som såg som sin uppgift att övertyga människor om "den utomjordiska hypotesen" dvs. just att sådana farkoster titt och tätt besöker oss. Idag har dessa grupper försvunnit och ersatts av ganska så skeptiska grupper. UFO-tron har i hög grad tagits över av sekter, som raelianerna eller Ashtar Command.
Men ännu längre tillbaka, på femtiotalet, fanns heller inte ufologiska sällskap. Däremot fanns ett ifologiskt sällskap (IFO betyder "Identifierade flygande objekt") som också trodde på besök från rymden - men inte som en vetenskaplig, eller ens pseudovetenskaplig, teori, utan som en frälsningslära om "bröder från kosmos". De liknade till en del dagens UFO-sekter, men var inte riktigt lika "sektiga". De trodde på de "contactees" som påstod sig ha träffat rymdmänniskor. Goda rymdmänniskor, med syftet att lära oss att leva ifred med varandra.
Innan jag fortsätter vill jag slå fast att jag vara sig är "ufolog" eller "ifolog". Jag betraktar contactees berättelser som psykologiska och sociologiska fenomen - inte som ögonvittnesskildringar av möten med utomjordiska civilisationer...
Men samtidigt har jag sakta börjat inse att synen på contactees nästan alltid missat en väsentlig sak. Den vanliga synen - utanför en liten skara av troende - på dessa är att det handlade om människor som, för att tjäna pengar, och möjligen också för att presentera teosofiska idéer i en ny form, hittade på rövarhistorier som varje normalintelligent elvaåring borde genomskåda.
Och framförallt var deras budskap så platta, så banala, så föga originella. Deras främsta budskap var att atombomber var farliga, och det behöver man ju inte direkt vara en rymdmänniska för att fatta.
Men det finns något som saknas i den synen. Det är inte underligt, eftersom de flesta som diskuterar contactees numera ligger långt från den tid då dessa framförde sina påstått utomjordiska budskap. Därför missar de något som blir mer och mer uppenbart ju mer man studerar den tid och plats dessa budskap framfördes.
Det fanns contactees från många länder, men de flesta, och de mest kända, kom från USA. Och det var framförallt de amerikanska contactees som kombinerade tefatsberättelser med ett återkommande anti-atombomsbudskap.
De mest kända contactees från USA - George Adamski, Truman Bethurum och Daniel Fry - hade det som en central del i sina frälsningsbudskap.
Och USA var kanske det enda landet i världen där det buskapet inte sågs som självklarheter.
För att förstå varför, måste man se lite på hur det kalla kriget formade den officiella amerikanska synen på kärnvapen.
USA var först med atomvapen. De gjorde det första testet 1945, och samma år använde de som första och hittills enda land i världen, kärnvapen i krig. Sovjet kom som andra land, och genomförde ett kärnvapentest 1949. Men trots att de två supermakterna vid femtiotalets ingång båda hade kärnvapen behandlades detta helt olika i de båda nationernas propaganda.
Sovjets inställning till kärnvapen, i en rad deklarationer både före och efter att de själva kom i besittning av detta vapen, var att det var ett farligt vapen som borde avskaffas, och att de endast producerade det för att inte USA skulle vare ensamma med detta fruktansvärda vapen. Under tidigt femtiotal föreslog Sovjets regering upprepade gånger att vapnet skulle förbjudas och förklarade sig redan under Stalintiden vara beredda på att acceptera internationella inspektioner för att kontrollera ett sådant förbud, om USA accepterade detsamma.
Den stalinistiska propagandan var givetvis i mångt och mycket ohederlig, men den kan inte direkt beskrivas som aggressivt militaristisk. Internationellt försökte Sovjet starta en fredsrörelse vars främsta syfte var att pressa västmakterna att avstå från kärnvapen.
Det var något helt annorlunda i USA. USA:s armé försökte under hela fyrtio- och femtiotalen bagatellisera riskerna med att använda dessa vapen, och det visades propagandafilmer där soldater fick rycka in i ett område där en atombomb just testats - för att visa att faran med radioaktiv strålning trots allt inte var så stor. Hur många av dessa soldater som senare dog av strålningsrelaterade sjukdomar vet jag inte, men det skulle vara intressant at ta reda på.
I USA:s propaganda var kärnvapen endast farligt för motståndarna. I motsats till Sovjet avgav USA aldrig något löfte att inte använda kärnvapen först, och vid flera tillfällen, bland annat under Koreakriget, hotade USA öppet med kärnvapen.
Detta samtidigt som kommittén för att undersöka "oamerikansk verksamhet" förhörde statsanställda för att kontrollera hur lojala de var. De som råkade illa ut var inte endast kommunister och socialister, utan även pacifister, och de som hade "opatriotisk" kritik mot exempelvis USA:s armé.
Det var i detta läge contactees dök upp. De framförde budskap från påstådda utomjordingar att kärnvapenproven hotade den ekologiska balansen, och på sikt hotade mänsklighetens framtid.
När detta sedan hos flera av dem, som Adamski och Bethurum, kombinerades med beskrivningen av utomjordingarnas samhällssystem, som ickekapitalistiskt, och jämlikt, i avsaknad av klasser, och hos Bethurum också med de facto jämställdhet mellan könen, har man svårt att tro att dessa budskap sågs som enbart banala truismer i USA.
En av "contactees" var som nämnts Daniel Fry. Hans ”utomjordingar” var nu inte riktigt lika radikala som Adamskis eller Bethurums, men de sades ändå stå för en kritik mot vårt samhälle. Denne Fry gav mellan 1956 och 1989 ut tidskiften "Understanding", som kombinerade tefatstro med kärnvapenmotstånd, morstånd mot rasism, motstånd mot dödsstraff etc. och med en icke-kristen, teosofiskt inspirerad New Age-filosofi. (Det sistnämnda trots det kristna korset på tidningshuvudet!)
Fry var förvisso också ”antikommunist", men oftast på ett modest, vänsterliberalt och kvasipacifistiskt sätt. En av hans favoriter var Martin Luther King; å andra sidan kunde han hylla ett tal av general MacArthur i mitten av femtiotalet. Ironiskt nog, med tanke på dennes begäran att få använda atombomber mot Kina under Koreakriget, vilket Fry aldrig tar upp.
Trots att det hävdats att Adamski övervakades av FBI, förhördes så vitt jag vet, aldrig contactees om sina "oamerikanska" (oplanetariska?) åsikter inför de utskott vars uppgift var att bekämpa sådana. De hade kanske kommit på knepet att kunna kritisera på ett ofarligt sätt.
Att kalla en person som påstod sig träffat Orthon, A Lan, eller Aura Rhanes ombord på "flygande tefat" till ett förhör för oamerikansk verksamhet kanske utmanade löjet. Inte ens mccartyisterna verkar ha kommit på tanken.
På så sätt kunde contactees tillåtas att ostörda säga en hel del "oamerikanskt", utan andra sanktioner än offentligt förlöjligande.
Askljuset på Venus
Venus är en märklig planet. Av vad vi vet om den är det nog den som ligger närmast många föreställningar om hur det ska vara i helvetet.
Outhärdlig hetta, ohyggliga stormar, ett sterilt landskap. Och - borde man kanske anta - också relativt mörkt. Molnen är så täta att de inte borde släppa in så oerhört mycket ljus. Och Venus har väl inga egna ljuskällor, om man bortser från vulkanutbrott. Eller?
Jo, det kanske det har, i alla fall.
Den 9 januari 1643 blev Giovanni Riccioli, jesuit och astronom, den förste som såg ett mystiskt ljussken på Venus mörka sida. Han blev inte den siste att göra det.
1714 iakttogs det på nytt av Wiliam Derham. Och sedan följde observationer 1723, 1759, 1793, 1795, 1806, 1822, 1842, 1862, 1863, 1865, 1866, 1871, 1876, 1878, 1883, 1886, och 1895.
Och, ja, sedan dess har det fortsatt.
Det kom efter ett tag av någon anledning att kallas "Askljus" (Ashen light). Och efter ett tag dök det upp teorier som skulle försöka förklara det.
En av de första - och definitivt den mest fantasifulla - fördes fram av Franz von Paula Gruithuisen i början av 1800-talet. Han hade noterat vad han trodde var intervallerna mellan iakttagelserna av Askljuset och måste nog ha missat en hel del observationer. Han kom fram till att om man utgår från den beräknade regentlängden för en eventuell kejsare på Venus torde Askljuset avspegla de enorma ljusspel som förekom vid kröningscermonier på Venus! Efter att tag gav han dock upp idén och föreslog istället att Askljuset uppkom när Venus skogar brändes ner för att lämna plats för jordbruk!
Av någon anledning kom alla efterföljande teorier att bli lite mer alldagliga, man frestas att säga mer tråkiga.
Till de som lagts fram hör bland annat den nära tıll hands liggande - att Askljuset avspeglar en ljuskälla utanför Venus, till exempel reflekterat solljus från jorden. Enkla matematiska beräkningar har dock visat att den teorin inte håller.
Annars har vi haft förslag om att Venus har en självlysande atmosfär, eller att Venus är täckt av hav som på något sätt lyser. En annan idé har fantastiskt nog varit att Venus är täckt av is!
Den tråkigaste av alla mer moderna teorier är förstås att det skulle vara någon form av synvilla, kanske orsakad av någon form av kontrasteffekt. Den verkar dessbättre vara övergiven. Observationerna är alltför många, och har också bekräftats av observationer från rymdsonder.
Det vanligaste hypotesen under det senaste århundradet har nog varit att det kan vara någon form av elektriskt fenomen. Man har föreslagit effekter av Venus magnetfält, men detta verkar vara alltför svagt för att kunna åstadkomma något sådant.
Norrskensliknande fenomen har också föreslagts.
Idag verkar dock den allra vanligaste teorin vara åskväder och blixtnedslag. Den har också fått stöd av studier av radiovågor från Venus. Det är ganska så fantasieggande. De åskväder som i så fall syns så pass bra till jorden måste vara av en mycket imponerade art!
På något sätt förstärks bilden av det "helvetiska" Venus av tanken på gigantiska åskväder. Det är kanske synd att det är så pass varmt på Venus att inga människor kommer att få tillfälle att se dessa fantasiska scenarior från Venus markyta!
Men plötsligt kom jag att tänka på de inlägg jag skrev om Lilit den 23 maj och den 19 juni detta år.
Den Lilit som verkar trivas i oländiga ökenlandskap där inga människor vågar sätta sin fot. Eller som Jesaja skrev:
"Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,
och gastar ropa där till varandra;
ja, där kan Lilit få ro,
där kan hon finna en vilostad."
Några schakaler eller andra ökendjur finns nu knappast på Venus, men vem vet om det inte finns gastar? Jag får i alla fall känslan av att Lilit kanske skulle trivas på det heta, vindpinade Venus, med dess fantastiska åskväder.
Om hon nu existerar. Förstås.
Rekommenderad läsning
Garry E Hunt och Patrick Moore, The Planet Venus, London 1982
Engelska Wikipedia: Ashen Light
Molnstrukturen på Venus. Bild från Pioneer tagen i ultraviolett 1979.
Outhärdlig hetta, ohyggliga stormar, ett sterilt landskap. Och - borde man kanske anta - också relativt mörkt. Molnen är så täta att de inte borde släppa in så oerhört mycket ljus. Och Venus har väl inga egna ljuskällor, om man bortser från vulkanutbrott. Eller?
Jo, det kanske det har, i alla fall.
Den 9 januari 1643 blev Giovanni Riccioli, jesuit och astronom, den förste som såg ett mystiskt ljussken på Venus mörka sida. Han blev inte den siste att göra det.
1714 iakttogs det på nytt av Wiliam Derham. Och sedan följde observationer 1723, 1759, 1793, 1795, 1806, 1822, 1842, 1862, 1863, 1865, 1866, 1871, 1876, 1878, 1883, 1886, och 1895.
Och, ja, sedan dess har det fortsatt.
Det kom efter ett tag av någon anledning att kallas "Askljus" (Ashen light). Och efter ett tag dök det upp teorier som skulle försöka förklara det.
En av de första - och definitivt den mest fantasifulla - fördes fram av Franz von Paula Gruithuisen i början av 1800-talet. Han hade noterat vad han trodde var intervallerna mellan iakttagelserna av Askljuset och måste nog ha missat en hel del observationer. Han kom fram till att om man utgår från den beräknade regentlängden för en eventuell kejsare på Venus torde Askljuset avspegla de enorma ljusspel som förekom vid kröningscermonier på Venus! Efter att tag gav han dock upp idén och föreslog istället att Askljuset uppkom när Venus skogar brändes ner för att lämna plats för jordbruk!
Av någon anledning kom alla efterföljande teorier att bli lite mer alldagliga, man frestas att säga mer tråkiga.
Till de som lagts fram hör bland annat den nära tıll hands liggande - att Askljuset avspeglar en ljuskälla utanför Venus, till exempel reflekterat solljus från jorden. Enkla matematiska beräkningar har dock visat att den teorin inte håller.
Annars har vi haft förslag om att Venus har en självlysande atmosfär, eller att Venus är täckt av hav som på något sätt lyser. En annan idé har fantastiskt nog varit att Venus är täckt av is!
Den tråkigaste av alla mer moderna teorier är förstås att det skulle vara någon form av synvilla, kanske orsakad av någon form av kontrasteffekt. Den verkar dessbättre vara övergiven. Observationerna är alltför många, och har också bekräftats av observationer från rymdsonder.
Det vanligaste hypotesen under det senaste århundradet har nog varit att det kan vara någon form av elektriskt fenomen. Man har föreslagit effekter av Venus magnetfält, men detta verkar vara alltför svagt för att kunna åstadkomma något sådant.
Norrskensliknande fenomen har också föreslagts.
Idag verkar dock den allra vanligaste teorin vara åskväder och blixtnedslag. Den har också fått stöd av studier av radiovågor från Venus. Det är ganska så fantasieggande. De åskväder som i så fall syns så pass bra till jorden måste vara av en mycket imponerade art!
På något sätt förstärks bilden av det "helvetiska" Venus av tanken på gigantiska åskväder. Det är kanske synd att det är så pass varmt på Venus att inga människor kommer att få tillfälle att se dessa fantasiska scenarior från Venus markyta!
Men plötsligt kom jag att tänka på de inlägg jag skrev om Lilit den 23 maj och den 19 juni detta år.
Den Lilit som verkar trivas i oländiga ökenlandskap där inga människor vågar sätta sin fot. Eller som Jesaja skrev:
"Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,
och gastar ropa där till varandra;
ja, där kan Lilit få ro,
där kan hon finna en vilostad."
Några schakaler eller andra ökendjur finns nu knappast på Venus, men vem vet om det inte finns gastar? Jag får i alla fall känslan av att Lilit kanske skulle trivas på det heta, vindpinade Venus, med dess fantastiska åskväder.
Om hon nu existerar. Förstås.
Rekommenderad läsning
Garry E Hunt och Patrick Moore, The Planet Venus, London 1982
Engelska Wikipedia: Ashen Light
Molnstrukturen på Venus. Bild från Pioneer tagen i ultraviolett 1979.
Linnémysteriet
21 juli 1969
Så här på 42-årsdagen av den första bemannade månlandningen vill jag uppmärksamma något uppseendeväckande jag hittade i Patrick Moores bok "Strövtåg på månen" (Almqvist & Wiksell) från 1956 (!!).
Patrick Moore är en ansedd amatörastronom (ja, han lever än idag) , har skrivit mängder av populärvetenskapliga böcker, och har ett gott anseende som populärvetenskaplig författare. (I motsats till som politiker, där han verkar ha åsikter som liknar Sverigedemokraternas...)
Döm om min häpnad då jag i hans i och för sig helt inaktuella bok om månen, skriven före Apollo och även före Luna, beskriver något helt häpnadsväckande.
Det handlar om kratern Linné. Jag väljer att citera från Moore själv. En av de mest kända astronomerna på mitten av 1800-talet var en viss Julian Schmidt. Han hade, tillsammans med en lång rad andra astronomer alltså beskrivit just en krater som hade döpts till Linné.
Jag citerar: "Vid olika tillfällen hade Löhrmann, Beer och Mädler, liksom Schmidt själv, iakttagit och beskrivit en djup krater i Mare Serenitatis /Stillhetens hav/. Mädler hade döpt den till Linné för att hedra den svenske botanisten. Så 1866 förkunnade plötsligt Schmidt att kratern inte längre fanns där. Den hade i själva verket försvunnit från månen, eller i alla fall ändrat utseende till oigenkännlighet…. Inte ens nu har mysteriet Linné klarats upp"... (s. 41).
Den hade både iakttagits och ritats av många astronomer. Den var lätt att se, noga beskriven och allmänt känd. Men som sagt: "den 16 oktober 1866 då Schmidt undersökte Mare Serenitatis, insåg han plötsligt att Linné hade försvunnit. Där den gamla djupa kratern hade stått var allt som återstod en liten vit fläck. Det var en förbluffande upptäckt och motsvarade det totala försvinnandet av en stad av Uppsala storlek från Sveriges karta. Schmidts meddelande väckte världssensation.. hundratals teleskop riktades mot Linné... det var i alla fall klart att den djupa kratern som hade beskrivits av de gamla observatörerna var totalt försvunnen... Senare observationer har inte kastat ljus över problemet". (s. 106).
Moores slutsats är denna: "Någon gång mellan 1843 och 1866 försvann från månen en milsvid krater med mer än 300 meters djup för att ersättas av en obetydlig småkrater med en vit nimbus. Huvudproblemet är att ta reda på vad som i själva verket hände". (s. 107).
Han föreslår effekter av temperaturväxlingar eller meteornedslag,
I dagens mer fantasifulla klimat kan man kanske vänta sig mer djärva förklaringar på nätet, förstås. Men hur jag än söker på sökord hittar jag just nu inget om detta mysterium. Det finns en massa sidor som skriver om ämnen som inte bara "Mars anomalies", utan också "Moon anomalies" och "Venus anomalies". De verkar förstås gärna vilja se aktivitet av utomjordingar överallt. Här har de ju chansen, men jag har ännu inte hittat något. Men det finns säker något om man letar lite.
Eller är kanske problemet löst?
Eller hade kanske alla de tidigare observatörerna sett i syne? Helt omöjligt är det ju inte med tanke på "kanalerna" på Mars. Men det här verkade ju mer substantiellt...
I alla fall tycker jag den här typen av (verkliga eller inbillade...) mysterier tillhör det mer spännande i astronomin. Det finns många andra mysterier, till exempel de så kallade "Askljusen" (Ashen lights) på Venus. som jag återkommer till.
Observera. Att jag nämnde utomjordingar var mest för att skapa en dramatisk effekt. Jag tror definitivt inte att vare sig det eventuella Linnémysteriet eller det för den delen högst reella mysteriet med Venus Askljus beror på något så drastiskt som "utomjordingar" (även om jag i likhet med Fox Mulder, men i motsats till den genomsnittliga VoF:aren, nog skulle vilja det…). På samma sätt imponeras jag tyvärr inte av alla dessa långsökta ET-förklaringar till de "anomalies" som till och från presenteras på nätet.
Men just det att det finns en rad fascinerande fenomen som vi inte vet svaren på, är som sagt det som gör hela fältet så spännande.
.............................................................
TILLÄGG
Har kollat runt lite på nätet. Det bör påpekas att den allmänna åsikten nu tycks vara att det inte är något mysterium alls.
Även om jag ännu inte har hittat någon mer utförlig förklaring någonstans.
Patrick Moores åsikt om frågan 1958 kan man kortfattat ta del av här under rubriken "The lunar crater Linné".
Som synes är han aningen mer försiktig 1958 än han är i boken.
Så här på 42-årsdagen av den första bemannade månlandningen vill jag uppmärksamma något uppseendeväckande jag hittade i Patrick Moores bok "Strövtåg på månen" (Almqvist & Wiksell) från 1956 (!!).
Patrick Moore är en ansedd amatörastronom (ja, han lever än idag) , har skrivit mängder av populärvetenskapliga böcker, och har ett gott anseende som populärvetenskaplig författare. (I motsats till som politiker, där han verkar ha åsikter som liknar Sverigedemokraternas...)
Döm om min häpnad då jag i hans i och för sig helt inaktuella bok om månen, skriven före Apollo och även före Luna, beskriver något helt häpnadsväckande.
Det handlar om kratern Linné. Jag väljer att citera från Moore själv. En av de mest kända astronomerna på mitten av 1800-talet var en viss Julian Schmidt. Han hade, tillsammans med en lång rad andra astronomer alltså beskrivit just en krater som hade döpts till Linné.
Jag citerar: "Vid olika tillfällen hade Löhrmann, Beer och Mädler, liksom Schmidt själv, iakttagit och beskrivit en djup krater i Mare Serenitatis /Stillhetens hav/. Mädler hade döpt den till Linné för att hedra den svenske botanisten. Så 1866 förkunnade plötsligt Schmidt att kratern inte längre fanns där. Den hade i själva verket försvunnit från månen, eller i alla fall ändrat utseende till oigenkännlighet…. Inte ens nu har mysteriet Linné klarats upp"... (s. 41).
Den hade både iakttagits och ritats av många astronomer. Den var lätt att se, noga beskriven och allmänt känd. Men som sagt: "den 16 oktober 1866 då Schmidt undersökte Mare Serenitatis, insåg han plötsligt att Linné hade försvunnit. Där den gamla djupa kratern hade stått var allt som återstod en liten vit fläck. Det var en förbluffande upptäckt och motsvarade det totala försvinnandet av en stad av Uppsala storlek från Sveriges karta. Schmidts meddelande väckte världssensation.. hundratals teleskop riktades mot Linné... det var i alla fall klart att den djupa kratern som hade beskrivits av de gamla observatörerna var totalt försvunnen... Senare observationer har inte kastat ljus över problemet". (s. 106).
Moores slutsats är denna: "Någon gång mellan 1843 och 1866 försvann från månen en milsvid krater med mer än 300 meters djup för att ersättas av en obetydlig småkrater med en vit nimbus. Huvudproblemet är att ta reda på vad som i själva verket hände". (s. 107).
Han föreslår effekter av temperaturväxlingar eller meteornedslag,
I dagens mer fantasifulla klimat kan man kanske vänta sig mer djärva förklaringar på nätet, förstås. Men hur jag än söker på sökord hittar jag just nu inget om detta mysterium. Det finns en massa sidor som skriver om ämnen som inte bara "Mars anomalies", utan också "Moon anomalies" och "Venus anomalies". De verkar förstås gärna vilja se aktivitet av utomjordingar överallt. Här har de ju chansen, men jag har ännu inte hittat något. Men det finns säker något om man letar lite.
Eller är kanske problemet löst?
Eller hade kanske alla de tidigare observatörerna sett i syne? Helt omöjligt är det ju inte med tanke på "kanalerna" på Mars. Men det här verkade ju mer substantiellt...
I alla fall tycker jag den här typen av (verkliga eller inbillade...) mysterier tillhör det mer spännande i astronomin. Det finns många andra mysterier, till exempel de så kallade "Askljusen" (Ashen lights) på Venus. som jag återkommer till.
Observera. Att jag nämnde utomjordingar var mest för att skapa en dramatisk effekt. Jag tror definitivt inte att vare sig det eventuella Linnémysteriet eller det för den delen högst reella mysteriet med Venus Askljus beror på något så drastiskt som "utomjordingar" (även om jag i likhet med Fox Mulder, men i motsats till den genomsnittliga VoF:aren, nog skulle vilja det…). På samma sätt imponeras jag tyvärr inte av alla dessa långsökta ET-förklaringar till de "anomalies" som till och från presenteras på nätet.
Men just det att det finns en rad fascinerande fenomen som vi inte vet svaren på, är som sagt det som gör hela fältet så spännande.
.............................................................
TILLÄGG
Har kollat runt lite på nätet. Det bör påpekas att den allmänna åsikten nu tycks vara att det inte är något mysterium alls.
Även om jag ännu inte har hittat någon mer utförlig förklaring någonstans.
Patrick Moores åsikt om frågan 1958 kan man kortfattat ta del av här under rubriken "The lunar crater Linné".
Som synes är han aningen mer försiktig 1958 än han är i boken.
Mare Serenitatis
Men det är väl inga ljusår till Venus?
Det var en nyårsfest, tror jag, i mitten eller slutet av 80-talet. Vi dansade och så plötsligt satte någon på "The Final Countdown" med Europe. Jag hade nog inte hört den förut, men den gick starkt in i mig och dansen blev nästan extatisk.
Den handlade ju om en rymdfärd till Venus. Även bortsett från musiken var det ju ett spännande tema, speciellt som en resa till det extremt heta Venus verkligen är något för dödsföraktande. Det var bara en sak som störde. Och det var när jag råkade uppfatta raderna "so many light years to go". Då blev jag lite besviken.
Låt vara att en popgrupp som sjunger om rymdresor inte behöver bli experter på astronomi men lite elementa kunde de väl i alla fall ha pluggat in? :-)
Men låten gick ju mycket bra att dansa till i alla fall.
Den handlade ju om en rymdfärd till Venus. Även bortsett från musiken var det ju ett spännande tema, speciellt som en resa till det extremt heta Venus verkligen är något för dödsföraktande. Det var bara en sak som störde. Och det var när jag råkade uppfatta raderna "so many light years to go". Då blev jag lite besviken.
Låt vara att en popgrupp som sjunger om rymdresor inte behöver bli experter på astronomi men lite elementa kunde de väl i alla fall ha pluggat in? :-)
Men låten gick ju mycket bra att dansa till i alla fall.
SOS från törstens hav
96 år efter den första delen av Jules Vernes berättelse om månresan kom Arthur C Clarkes "A fall of moondust" 1961 (svensk översättning "SOS från törstens hav" 1963).
Den utspelar sig också på månen, men i en tid där det redan finns en mänsklig koloni där. Den är naturligtvis mer vetenskaplig än Vernes bok, och enligt min åsikt också mycket bättre skriven.
Den handlar om en kommersiell nöjestripp på månen, som plötsligt går snett. En månfarkost som transporterar rika turister över månen sjunker plötsligt djupt ner i måndamm - resultatet av en månbävning. Om scenariot är realistiskt kan inte jag avgöra, men det ter ju sig mer realistiskt än Vernes.
Bokem är faktiskt riktigt spännande. Det blir en riktigt klaustrofobisk känsla när man läser om farkosten som ligger långt under månytan, med passagerare som inte vet om de kommer att upptäckas i tid.
Annars är det ju numera inte så vanligt med sf-romaner som utspelar sig på månen. Den ligger lite för nära, och är lite för välbekant, och saknar ju liv.
Det roligaste i Clarkes bok är nog denna mening: "Som de flesta andra måninvånare tycktes han ta för givet att ingenting av större vikt inträffat före den 8 november 1967, då ryssarna firade femtioårsdagen av revolutionen genom att sända den första bemannade raketen till månen". Alldeles bortsett från att femtioårsdagen av revolutionen firas den 7, och inte den 8 november, är det ju lite kul att Clarke vågade komma med en sådan förutsägelse.
Men trots denna, beskrivs detta månsamhälle som så kapitalistiskt, att man kan anta att han ändå utgick från att amerikanarna snart lyckades hinna ikapp.
Clarke kunde i sina tidigare romaner ofta skapa spänning med ganska små medel. Att många av han hans senare ofta är rent pinsamma ändrar ju inte på detta...
Erik Rodenborg juni 2011
Den utspelar sig också på månen, men i en tid där det redan finns en mänsklig koloni där. Den är naturligtvis mer vetenskaplig än Vernes bok, och enligt min åsikt också mycket bättre skriven.
Den handlar om en kommersiell nöjestripp på månen, som plötsligt går snett. En månfarkost som transporterar rika turister över månen sjunker plötsligt djupt ner i måndamm - resultatet av en månbävning. Om scenariot är realistiskt kan inte jag avgöra, men det ter ju sig mer realistiskt än Vernes.
Bokem är faktiskt riktigt spännande. Det blir en riktigt klaustrofobisk känsla när man läser om farkosten som ligger långt under månytan, med passagerare som inte vet om de kommer att upptäckas i tid.
Annars är det ju numera inte så vanligt med sf-romaner som utspelar sig på månen. Den ligger lite för nära, och är lite för välbekant, och saknar ju liv.
Det roligaste i Clarkes bok är nog denna mening: "Som de flesta andra måninvånare tycktes han ta för givet att ingenting av större vikt inträffat före den 8 november 1967, då ryssarna firade femtioårsdagen av revolutionen genom att sända den första bemannade raketen till månen". Alldeles bortsett från att femtioårsdagen av revolutionen firas den 7, och inte den 8 november, är det ju lite kul att Clarke vågade komma med en sådan förutsägelse.
Men trots denna, beskrivs detta månsamhälle som så kapitalistiskt, att man kan anta att han ändå utgick från att amerikanarna snart lyckades hinna ikapp.
Clarke kunde i sina tidigare romaner ofta skapa spänning med ganska små medel. Att många av han hans senare ofta är rent pinsamma ändrar ju inte på detta...
Erik Rodenborg juni 2011
Månen som nykterhetspropaganda
Månen har inspirerat till mycket. I Martin Kochs bok "Vattendroppen" från 1912 finns en dikt som sägs ha lästs på ett nykterhetsmöte. Jag tycker att den har en viss charm. . :-)
Jag kom att tänka på vår klara måne
Som nu har lyst för varje kväll,
Som ljus och glans han är jorden låne
Över berg och sjö, över hav och fjäll!
När månen är full vi gärna blickar,
Med leende blickar mot himlen opp,
När en man är full, en rysning sig skickar
Genom vårt sinne och hela vår kropp.
När månen är full vill de unga vandra
På vägar och stigar i månens glans,
När mannen är full börjar makan klandra:
Ack om aldrig brännvinet fanns.
Halvfull ibland vi månen få skåda,
Men glad vi blicka på honom ändå.
En halvfull man blott sorger det båda
Ändå värre om an inte kan gå.
Att månen är full tolv gånger på året
Det veta vi alla ty detta vi se.
Men mången är full sen de får gråa håret
Minst femtio gånger om än inte fler.
Nu har jag beskrive att gubben i månen
Kan lysa om den är halv eller full;
En man som är full ser ut som en fåne,
Bort med allt, det är brännvinets skull.
Jag kom att tänka på vår klara måne
Som nu har lyst för varje kväll,
Som ljus och glans han är jorden låne
Över berg och sjö, över hav och fjäll!
När månen är full vi gärna blickar,
Med leende blickar mot himlen opp,
När en man är full, en rysning sig skickar
Genom vårt sinne och hela vår kropp.
När månen är full vill de unga vandra
På vägar och stigar i månens glans,
När mannen är full börjar makan klandra:
Ack om aldrig brännvinet fanns.
Halvfull ibland vi månen få skåda,
Men glad vi blicka på honom ändå.
En halvfull man blott sorger det båda
Ändå värre om an inte kan gå.
Att månen är full tolv gånger på året
Det veta vi alla ty detta vi se.
Men mången är full sen de får gråa håret
Minst femtio gånger om än inte fler.
Nu har jag beskrive att gubben i månen
Kan lysa om den är halv eller full;
En man som är full ser ut som en fåne,
Bort med allt, det är brännvinets skull.
Från jorden till månen
Har fått ett nästan obegripligt starkt intresse för månen.
Det började egentligen när jag läste David Icke, och hans dumheter om att månen var skapad av reptilerna för att kontrollera människorna.
Ju mer jag tog del av Ickes nästan patologiska månfobi ju bättre tyckte jag om månen.
Så nu läser jag allt jag kommer över om denna vår närmaste granne i rymden.
Just nu har jag roat mig med att läsa Jules Vernes "Från jorden till månen". Jag läste den som barn, tror jag, men i motsats till "Till jordens medelpunkt" som jag minns det mesta av, är mina minnen av Jules Vernes månbok mycket dimmiga.
Egentligen handlar den om ett gäng galningar som får för sig att med hjälp av en kanon skjuta upp sig till månen utan att ens ha en antydan till någon realistisk plan för hur de ska ta sig tillbaka. De har nämligen också fått för sig att det finns luft (och troligen liv) på månen, så de tror att när de väl kommer dit kommer de att kunna leva ganska så bekvämt där, eller åtminstone i månens behagliga atmosfär kanske kunna bygga en ny kanon som kan hjälpa dem tillbaka.
Men nu missar de dessbättre månen, och i slutändan kommer de tillbaka till jorden.
Lite lustigt är förstås att de startar resan från Florida i USA, och att projektet som sådant är amerikanskt. Det låter ju nästan profetiskt. I själva verket är den närmaste parallellen i verkligheten till berättelsen inte månlandningen juli 1969 utan den färd som föregick den. Nämligen den amerikanska bemannade rymdsond som rundade månen december 1968.
Annars vimlar berättelsen av fysikaliskt omöjliga saker, inte endast utifrån det vetande vi har idag utan så vitt jag fattar även utifrån vad man visste när Jules Verne skrev boken.
Men det var faktiskt mycket underhållande att läsa den.
Och det är ju tråkigt att USA avbröt sitt månprogram när de väl fått den prestigevinst över Sovjet de ville ha....
Men nu kan man kanske hoppas på Kina....
Erik Rodenborg juni 2011
Det började egentligen när jag läste David Icke, och hans dumheter om att månen var skapad av reptilerna för att kontrollera människorna.
Ju mer jag tog del av Ickes nästan patologiska månfobi ju bättre tyckte jag om månen.
Så nu läser jag allt jag kommer över om denna vår närmaste granne i rymden.
Just nu har jag roat mig med att läsa Jules Vernes "Från jorden till månen". Jag läste den som barn, tror jag, men i motsats till "Till jordens medelpunkt" som jag minns det mesta av, är mina minnen av Jules Vernes månbok mycket dimmiga.
Egentligen handlar den om ett gäng galningar som får för sig att med hjälp av en kanon skjuta upp sig till månen utan att ens ha en antydan till någon realistisk plan för hur de ska ta sig tillbaka. De har nämligen också fått för sig att det finns luft (och troligen liv) på månen, så de tror att när de väl kommer dit kommer de att kunna leva ganska så bekvämt där, eller åtminstone i månens behagliga atmosfär kanske kunna bygga en ny kanon som kan hjälpa dem tillbaka.
Men nu missar de dessbättre månen, och i slutändan kommer de tillbaka till jorden.
Lite lustigt är förstås att de startar resan från Florida i USA, och att projektet som sådant är amerikanskt. Det låter ju nästan profetiskt. I själva verket är den närmaste parallellen i verkligheten till berättelsen inte månlandningen juli 1969 utan den färd som föregick den. Nämligen den amerikanska bemannade rymdsond som rundade månen december 1968.
Annars vimlar berättelsen av fysikaliskt omöjliga saker, inte endast utifrån det vetande vi har idag utan så vitt jag fattar även utifrån vad man visste när Jules Verne skrev boken.
Men det var faktiskt mycket underhållande att läsa den.
Och det är ju tråkigt att USA avbröt sitt månprogram när de väl fått den prestigevinst över Sovjet de ville ha....
Men nu kan man kanske hoppas på Kina....
Erik Rodenborg juni 2011
Får man tycka om månen?
Läser vidare i David Ickes senaste. Om ni minns anser han numera att månen är skapad av reptilerna för att kontrollera jorden. Både fysiskt och mentalt. Månen skapar känslor hos människorna som gör att reptilerna kan upprätthålla sin kontroll.
Icke citerar verkliga eller inbillade fakta om att andelen mord och annat elände ökar vid fullmåne. Då blir också folk galna och mår dåligt.
Själv mår jag nog aningen bättre vid fullmåne. Det känns trevligt att titta på fullmånen. Och jag gillade också Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" när den kom 1972.
Det måste bero på mitt reptil-DNA. Tveklöst. Problemet är att Icke säger att de som har mycket reptil-DNA har makten på jorden. Konstigt. Det har jag i så fall aldrig märkt.
David Icke hakar också på konspirationsteorin om att månlandningarna var en bluff. I alla fall den första. Han nämner några av "bevisen" för detta utan att låtsas om att de ganska så effektivt har vederlagts.
Men Icke vore icke Icke (lägg märke till ordleken) om han inte lade fram en egen variant av det. För USA har visst varit på månen många gånger. Inte med raketer utan först och främst med hjälp av de flygande tefat som USAs reptilstyrda regering fått som gåva av sina utomjordiska mentorer.
Månlandningsbluffen syftade att dölja tidigare månfärder med dessa tefat.
Det förklarar också varför Icke kan dra upp den kemiska sammansättningen av månstenar som argument för att månen är skapad av reptiler. Det förutsätter ju att de verkligen är månstenar och inte kommer från Area 51.
Jag blir faktiskt så retad av Ickes skamlösa förtal av månen att jag har lagt upp bilder av månens fram- och baksida på start-respektive länksidan på min webbsida.
Vad har månen gjort Icke för ont, egentligen?
För att nu inte tala om reptilerna! Blev han biten av en orm i tvåårsåldern, eller?
Erik Rodenborg maj 2011
Icke citerar verkliga eller inbillade fakta om att andelen mord och annat elände ökar vid fullmåne. Då blir också folk galna och mår dåligt.
Själv mår jag nog aningen bättre vid fullmåne. Det känns trevligt att titta på fullmånen. Och jag gillade också Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" när den kom 1972.
Det måste bero på mitt reptil-DNA. Tveklöst. Problemet är att Icke säger att de som har mycket reptil-DNA har makten på jorden. Konstigt. Det har jag i så fall aldrig märkt.
David Icke hakar också på konspirationsteorin om att månlandningarna var en bluff. I alla fall den första. Han nämner några av "bevisen" för detta utan att låtsas om att de ganska så effektivt har vederlagts.
Men Icke vore icke Icke (lägg märke till ordleken) om han inte lade fram en egen variant av det. För USA har visst varit på månen många gånger. Inte med raketer utan först och främst med hjälp av de flygande tefat som USAs reptilstyrda regering fått som gåva av sina utomjordiska mentorer.
Månlandningsbluffen syftade att dölja tidigare månfärder med dessa tefat.
Det förklarar också varför Icke kan dra upp den kemiska sammansättningen av månstenar som argument för att månen är skapad av reptiler. Det förutsätter ju att de verkligen är månstenar och inte kommer från Area 51.
Jag blir faktiskt så retad av Ickes skamlösa förtal av månen att jag har lagt upp bilder av månens fram- och baksida på start-respektive länksidan på min webbsida.
Vad har månen gjort Icke för ont, egentligen?
För att nu inte tala om reptilerna! Blev han biten av en orm i tvåårsåldern, eller?
Erik Rodenborg maj 2011
När reptilerna verkligen styrde världen
David Icke är en märklig person. Han är omåttligt populär i en del New Age-kretsar. Jag har svårt att förstå varför.
På något sätt är han en parodi på en konspirationsteoretiker. Och han inkorporerar också ett stort antal av de kända konspirationsteorierna i sin egen. Om jag själv vore en hejdlös konspirationsteoretiker (vilket det finns en del som anser att jag är, det medges, men de har faktiskt fel!) skulle jag nog tro att Icke var betald av Illuminati för att ge konspirationsteorier dåligt rykte. (En rättshaverist jag känner beklagade sig förresten en gång över att Siw Persson gav "oss rättshaverister" dåligt rykte...)
Nu köpte jag nyligen David Ickes senaste bok "Humar race get off your knees". Jag ångrade mig ganska snart. Jag läser snabbt men har ännu inte orkat läsa ut den.
Ett tag kan det vara roligt att läsa en författare som på största allvar tror att utomjordiska reptiler styr världen, att de härskande till stor del binds samman av "reptilan bloodlines" och är en korsning av reptiler och människor. Det gäller enligt Icke till exempel den engelska kungafamiljen, familjen Rothschild, familjen Rockefeller, familjen Bush, Henry Kissinger etc etc.
David Icke påstår att det finns ögonvittnen som har sett hur Bush den äldre förvandlat sig från människa till reptil och tillbaka igen.
Alla (eller nästan alla) dessa "bloodlines" härstammar enligt Icke från Sumerkulturen i Mesopotamien. Han målar upp bilder av hur sumer-reptilerna spred sig över världen och tog över den.
Men inte nog med det. Reptilerna fanns här långt förre Sumer. I själva verket är hela släktet "Homo Sapiens" en produkt av reptilernas genetiska ingenjörskonst. Ja, Homo Sapiens skapades av reptilerna som en slavras, som långt före historisk tid arbetade i gruvor för reptilernas räkning.
Reptilerna styr världen genom hemliga sällskap, framförallt Illuminati. Och alla religioner, och i stort sett alla kulturer och politiska ideologier är skapade av reptilerna. Det gäller såväl marxism som nykonservatism.
Alla tekniska framsteg är också reptilernas verk. Ju mer man läser Icke ju mer undrar man vad människorna egentligen skulle ha gjort utan reptilerna. Han säger att vi ändå går mot en värld där reptilernas makt ska krossas. Man undrar verkligen hur det i så fall skulle vara möjligt.
Jag säger att jag ångrade mig. Ja, i början kan det vara kul att läsa om reptilernas allmakt, men efter ett tag blir det tjatigt. Och när man får läsa om att månen (!) är en konstgjord satellit skapad av reptilerna för att kontrollera mänskligheten får man till sist nog.
Så jag slutade läsa Icke och har inspirerats till att läsa böcker om dinosaurier istället. Dinosaurierna var bevisligen reptiler och under krita- och juraperioderna "styrde" de verkligen världen. De var visserligen inte utomjordingar men ändå...
Det var en tidsperiod som får en att längta efter tidsmaskiner. Hur den världen egentligen såg ut är svårt att föreställa sig, men det är fascinerande att försöka. På många sätt var det nog en väldigt vacker värld.
Men, förstås, jag får väl akta mig för att avslöja min fascination för den. För den beror förstås på mitt eget reptil-DNA. Ja, vid närmare eftertanke var jag också väldigt fascinerad av det gamla Mesopotamien som barn. Jag läste en massa om sumerer, babylonier och assyrier.
Det är bäst att sluta skriva om saken innan det plötsligt står en David Icke-anhängare utanför dörren och kräver att jag ska underkasta mig ett blodprov...
Erik Rodenborg maj 2011
Månen - skapad av reptiler?
På något sätt är han en parodi på en konspirationsteoretiker. Och han inkorporerar också ett stort antal av de kända konspirationsteorierna i sin egen. Om jag själv vore en hejdlös konspirationsteoretiker (vilket det finns en del som anser att jag är, det medges, men de har faktiskt fel!) skulle jag nog tro att Icke var betald av Illuminati för att ge konspirationsteorier dåligt rykte. (En rättshaverist jag känner beklagade sig förresten en gång över att Siw Persson gav "oss rättshaverister" dåligt rykte...)
Nu köpte jag nyligen David Ickes senaste bok "Humar race get off your knees". Jag ångrade mig ganska snart. Jag läser snabbt men har ännu inte orkat läsa ut den.
Ett tag kan det vara roligt att läsa en författare som på största allvar tror att utomjordiska reptiler styr världen, att de härskande till stor del binds samman av "reptilan bloodlines" och är en korsning av reptiler och människor. Det gäller enligt Icke till exempel den engelska kungafamiljen, familjen Rothschild, familjen Rockefeller, familjen Bush, Henry Kissinger etc etc.
David Icke påstår att det finns ögonvittnen som har sett hur Bush den äldre förvandlat sig från människa till reptil och tillbaka igen.
Alla (eller nästan alla) dessa "bloodlines" härstammar enligt Icke från Sumerkulturen i Mesopotamien. Han målar upp bilder av hur sumer-reptilerna spred sig över världen och tog över den.
Men inte nog med det. Reptilerna fanns här långt förre Sumer. I själva verket är hela släktet "Homo Sapiens" en produkt av reptilernas genetiska ingenjörskonst. Ja, Homo Sapiens skapades av reptilerna som en slavras, som långt före historisk tid arbetade i gruvor för reptilernas räkning.
Reptilerna styr världen genom hemliga sällskap, framförallt Illuminati. Och alla religioner, och i stort sett alla kulturer och politiska ideologier är skapade av reptilerna. Det gäller såväl marxism som nykonservatism.
Alla tekniska framsteg är också reptilernas verk. Ju mer man läser Icke ju mer undrar man vad människorna egentligen skulle ha gjort utan reptilerna. Han säger att vi ändå går mot en värld där reptilernas makt ska krossas. Man undrar verkligen hur det i så fall skulle vara möjligt.
Jag säger att jag ångrade mig. Ja, i början kan det vara kul att läsa om reptilernas allmakt, men efter ett tag blir det tjatigt. Och när man får läsa om att månen (!) är en konstgjord satellit skapad av reptilerna för att kontrollera mänskligheten får man till sist nog.
Så jag slutade läsa Icke och har inspirerats till att läsa böcker om dinosaurier istället. Dinosaurierna var bevisligen reptiler och under krita- och juraperioderna "styrde" de verkligen världen. De var visserligen inte utomjordingar men ändå...
Det var en tidsperiod som får en att längta efter tidsmaskiner. Hur den världen egentligen såg ut är svårt att föreställa sig, men det är fascinerande att försöka. På många sätt var det nog en väldigt vacker värld.
Men, förstås, jag får väl akta mig för att avslöja min fascination för den. För den beror förstås på mitt eget reptil-DNA. Ja, vid närmare eftertanke var jag också väldigt fascinerad av det gamla Mesopotamien som barn. Jag läste en massa om sumerer, babylonier och assyrier.
Det är bäst att sluta skriva om saken innan det plötsligt står en David Icke-anhängare utanför dörren och kräver att jag ska underkasta mig ett blodprov...
Erik Rodenborg maj 2011
Månen - skapad av reptiler?
50 år sedan Gagarins rymdfärd
Jag minns dagen. Det är den första världshändelse jag medvetet minns.
Jag gick i något som kallades lekskola. Vad den motsvarande termen är idag vet jag faktiskt inte. Vi hade en fröken som var lite egen. Jag gillade inte henne så väldigt mycket, men den här dagen gjorde hon något som jag gillade.
Hon köpte flera morgontidningar och sedan fick vi klippa och klistra bilder från artiklarna om rymdfärden. Jag var helt entusiastisk. Rymdfarare kunde man läsa om i serierna "Willy på äventyr" och "Tom Trick" i Allers respektive Hemmets Veckotidning. Men nu var det alltså verkligt,
Jag trodde att det fanns människor på andra planeter och nu skulle vi kanske snart få träffa dem!
Sedan gick jag hem. Där träffade jag min mor. Jag frågade om hon hade hört den stora nyheten. "Vilken nyhet?" svarade hon. Jag undrade om hon verkligen inte visste. Jag tog ett papper och en penna och bokstaverade
R-A-K-E-T.
"Vad skriver du, skriver du racket?" svarade hon. Nej, jag skriver ju "raket" svarade jag lite upprörd.
Nu visste hon naturligtvis egentligen vad som hänt. Men jag tror inte att hon var lika entusiastisk som jag över att Sovjet skickat upp en människa i rymden. Dels gillade hon inte Sovjet, dels var hon möjligen inte speciellt intresserad av rymdfart.
På lekskolan började jag sedan rita raketer vareviga dag. Ända till dess vår fröken började tycka att det inte var lämpligt att jag alltid ritade raketer. Så hon förbjöd mig att göra det och tyckte jag borde ägna mig åt mer normala barnteckningar...
Erik Rodenborg april 2011
Jag gick i något som kallades lekskola. Vad den motsvarande termen är idag vet jag faktiskt inte. Vi hade en fröken som var lite egen. Jag gillade inte henne så väldigt mycket, men den här dagen gjorde hon något som jag gillade.
Hon köpte flera morgontidningar och sedan fick vi klippa och klistra bilder från artiklarna om rymdfärden. Jag var helt entusiastisk. Rymdfarare kunde man läsa om i serierna "Willy på äventyr" och "Tom Trick" i Allers respektive Hemmets Veckotidning. Men nu var det alltså verkligt,
Jag trodde att det fanns människor på andra planeter och nu skulle vi kanske snart få träffa dem!
Sedan gick jag hem. Där träffade jag min mor. Jag frågade om hon hade hört den stora nyheten. "Vilken nyhet?" svarade hon. Jag undrade om hon verkligen inte visste. Jag tog ett papper och en penna och bokstaverade
R-A-K-E-T.
"Vad skriver du, skriver du racket?" svarade hon. Nej, jag skriver ju "raket" svarade jag lite upprörd.
Nu visste hon naturligtvis egentligen vad som hänt. Men jag tror inte att hon var lika entusiastisk som jag över att Sovjet skickat upp en människa i rymden. Dels gillade hon inte Sovjet, dels var hon möjligen inte speciellt intresserad av rymdfart.
På lekskolan började jag sedan rita raketer vareviga dag. Ända till dess vår fröken började tycka att det inte var lämpligt att jag alltid ritade raketer. Så hon förbjöd mig att göra det och tyckte jag borde ägna mig åt mer normala barnteckningar...
Erik Rodenborg april 2011
Universum en kvantfluktuation?
Eric J Lerner klagar i "The Big Bang never happened" på att de kosmologiska teorierna idag inte bygger på de materlella fakta vi kan iaktta. De bygger på matematiska modeller, och vilda spekulationer baserade på dem. Fenomen som aldrig någonsin har iakttagits - som "mörk materia" och "inflation" (och jag skulle vilja tillägga "mörk energi"!) - postuleras för att de matematiska modellerna ska hänga ihop.
De som läser en av de centrala kosmologerna idag - Alex Vilenkin - blir nog benägna att hålla med.
Hans "Many worlds in one" (Hill and Wang 2006) är en fascinerande bok. Lägg märke till att Vilenkin tillhör den etablerade kosmologin - medan Lerner ses som en ganska irrelevant kättare. Inte tvärtom, som jag skulle ha trott om jag bara hade läst böckerna rakt av.
Vilenkin säger i princip följande (om jag nu inte missuppfattat något helt fundamentalt…):
Det finns ett oerhört stort antal universum som var och ett är oändligt stora. Men de är bara oändliga inifrån - om man såg dem utifrån skulle de var och en se ut som svarta hål, med en begränsad radie. Alla dessa universum expanderar. Alla kommer att dö i sinom tid. Men det kommer hela tiden att uppkomma nya.
Detta stora "multiversum" kommer alltså aldrig att ta slut. Men det har en början, vilket han anser är matematiskt bevisat. Det skapades en gång från ingenting. Från detta ingenting uppkom det första universum.
Men hur uppkom nu detta - i tidens börja? Det uppkom alltså från ett tillstånd där det vara sig fanns tid eller rum. Enligt Vilenkin skapades det genom en "kvantfluktuation". En "kvantfluktuation" är en term som annars används för att beskriva fenomen i den subatomära världen, där elementarpartiklar ser ut att plötsligt uppkomma, för att sedan försvinna en miljondels sekund senare.
Det är samma mekanism han anser verkade när universum skapades. Att använda fenomen från den subatomära världen för att förklara universums uppkomst är numera vanligt bland kosmologer, Men analogin är kanske inte helt självklar. Den påminner mig förresten lite om ockultisternas försäkran om att mikrokosmos och makrokosmos avspeglar varandra.
Men det finns något som är än konstigare. De kvantfluktuationer som idag kan iakttas (eller som vi tror kan iakttas) sker i en tillvaro där det både finns materia, tid och rum. Men den här kvantfluktuationen skulle ha skett i ett tillstånd utan vare sig materia, tid eller rum.
Vilenkin är medveten om paradoxen att detta ursprungliga kvantsprång skulle ha styrts av de lagar som vi kan se i detta universum. Hur förklarar han det? Han skriver följande:
"It follows that the laws should be 'there' even prior to the universe itself. Does this mean that the laws are not mere descriptions of reality and can have an indepedent existence of their own? In the absence of space, time and matter, what tablets could they be written on? The laws are expressed in the forms of mathematical equations. If the medium of mathematic is the mind, does that mean that mind should predate the universe? " (s. 205).
Vad svarar han på detta? Ingenting. För de tre meningar som följer är de sista meningarna i boken.
"This takes us far into the unknown, all the way in the abyss of great mystery. It is hard to imagine how we can ever get post this point. But as before, this may just reflect the limits of our imagination" (samma sida).
Ett medvetande bortom tid och rum (men han skriver ologiskt nog inte bortom utan "prior" - före!) som skapat allt som finns är religionshistoriskt sett inget annat än en skapargud. Man kan förstå varför Vatikanen redan 1951 var så entusastisk inför Big Bang-teorin. De kunde nog räkna ut var detta teoretiska äventyr skulle sluta - bättre än kosmologerna!
Erik Rodenborg april 2011
De som läser en av de centrala kosmologerna idag - Alex Vilenkin - blir nog benägna att hålla med.
Hans "Many worlds in one" (Hill and Wang 2006) är en fascinerande bok. Lägg märke till att Vilenkin tillhör den etablerade kosmologin - medan Lerner ses som en ganska irrelevant kättare. Inte tvärtom, som jag skulle ha trott om jag bara hade läst böckerna rakt av.
Vilenkin säger i princip följande (om jag nu inte missuppfattat något helt fundamentalt…):
Det finns ett oerhört stort antal universum som var och ett är oändligt stora. Men de är bara oändliga inifrån - om man såg dem utifrån skulle de var och en se ut som svarta hål, med en begränsad radie. Alla dessa universum expanderar. Alla kommer att dö i sinom tid. Men det kommer hela tiden att uppkomma nya.
Detta stora "multiversum" kommer alltså aldrig att ta slut. Men det har en början, vilket han anser är matematiskt bevisat. Det skapades en gång från ingenting. Från detta ingenting uppkom det första universum.
Men hur uppkom nu detta - i tidens börja? Det uppkom alltså från ett tillstånd där det vara sig fanns tid eller rum. Enligt Vilenkin skapades det genom en "kvantfluktuation". En "kvantfluktuation" är en term som annars används för att beskriva fenomen i den subatomära världen, där elementarpartiklar ser ut att plötsligt uppkomma, för att sedan försvinna en miljondels sekund senare.
Det är samma mekanism han anser verkade när universum skapades. Att använda fenomen från den subatomära världen för att förklara universums uppkomst är numera vanligt bland kosmologer, Men analogin är kanske inte helt självklar. Den påminner mig förresten lite om ockultisternas försäkran om att mikrokosmos och makrokosmos avspeglar varandra.
Men det finns något som är än konstigare. De kvantfluktuationer som idag kan iakttas (eller som vi tror kan iakttas) sker i en tillvaro där det både finns materia, tid och rum. Men den här kvantfluktuationen skulle ha skett i ett tillstånd utan vare sig materia, tid eller rum.
Vilenkin är medveten om paradoxen att detta ursprungliga kvantsprång skulle ha styrts av de lagar som vi kan se i detta universum. Hur förklarar han det? Han skriver följande:
"It follows that the laws should be 'there' even prior to the universe itself. Does this mean that the laws are not mere descriptions of reality and can have an indepedent existence of their own? In the absence of space, time and matter, what tablets could they be written on? The laws are expressed in the forms of mathematical equations. If the medium of mathematic is the mind, does that mean that mind should predate the universe? " (s. 205).
Vad svarar han på detta? Ingenting. För de tre meningar som följer är de sista meningarna i boken.
"This takes us far into the unknown, all the way in the abyss of great mystery. It is hard to imagine how we can ever get post this point. But as before, this may just reflect the limits of our imagination" (samma sida).
Ett medvetande bortom tid och rum (men han skriver ologiskt nog inte bortom utan "prior" - före!) som skapat allt som finns är religionshistoriskt sett inget annat än en skapargud. Man kan förstå varför Vatikanen redan 1951 var så entusastisk inför Big Bang-teorin. De kunde nog räkna ut var detta teoretiska äventyr skulle sluta - bättre än kosmologerna!
Erik Rodenborg april 2011
"The Big Bang Never Happened"
Ovanstående är inte ett påstående från min sida utan en boktitel. Jag har just (ganska slarvigt, det medges) läst igenom Eric J. Lerners Big Bang-kritiska bok med denna titel från 1991.
Den är intressant. Lerner är förankrad i Hannes Alfvéns s.k. plasmakosmologi, som än idag försvaras av en liten minoritet av fysiker. Trots detta är han inte en dogmatisk försvarare av Alfvéns teori om Big Bang - en lokal explosion orsakad av en kollision mellan materia och antimateria. Lerner tar upp den som en alternativ teori, men tar också upp andra alternativ, exempelvis att rödförskjutningen kanske inte avspeglar en expansion alls, utan möjligen avspeglar någon form av "utmattning" av ljus som färdas långa sträckor.
Tyvärr (!) verkar det som om senare rön har vederlagt många av Lerners argument. Jag skriver "tyvärr" för ingen skulle bli gladare än jag om Big Bang-teorin effektivt skulle kunna vederläggas. Jag ogillar den nämligen på ganska så känslomässiga grunder...
Jag noterar dock att hans avståndstagande från Einsteins klaustrofobiska modell av ett universum som är "krökt i sig själv" numera verkar ha stöd i forskningsrön. Här har, uppenbarligen, det "sunda förnuft", som aldrig kunnat förlika sig med en modell av ett universum krökt in i ett fyrdimensionellt rum segrat...
Lerner står nog starkare på det filosofiska planet än på det rent konkreta. Hans världsbild är nog, fast han aldrig öppet erkänner det, grundad i Engels och den dialektiska materialismen. Materien är rörelse i oändlighet... och därför är det meningslöst att tala om ett "början" eller ett "slut" vare sig i tid eller rum.
Om man ser lite på dagens kosmologiska debatt verkar sådana åsikter vinna gehör, även om det sker på ett indirekt sätt. Eftersom det i sig krökta universum allmänt har övergivits öppnas på nytt dörrarna till oändligheten - på olika sätt. Och numera får man ofta se spekulationer om "multiversum" - alltså att vårt universum inte är det enda - att det funnits universum före oss och att det också finns andra universum "bredvid" (hur det nu kan tolkas!) vårt.
Men vad är egentligen den teoretiska (eller terminologiska!) skillnaden mellan att tala om flera olika universum eller att se dessa som olika lokala enheter i ett enda, allomfattande och oändligt universum?
Lerner och Alfvén kan ju mycket väl godta att det finns en expansion i den del av universum vi kan iaktta - men, som de påpekar, hur vet vi vad som finns utanför detta? Eller före detta?
Idag förs det till och med ofta fram teorier om såväl kollisioner mellan olika universum som att man i den kosmiska bakgrundsstrålningen kan finna tecken på existensen av ett tidigare universum - före "Big Bang"!
(Men förresten. Om universum endast vore ett resultat av en "kvantfluktuation" (en populär teori hos mera extrema Big Bang-förespråkare idag!) - hur förklarar man då de komplexa naturlagar som verkar ha funnits inbyggda som ett program i strukturen redan från början. Hur kan en enda kvantfluktuation i ett tidlöst tomrum (!) leda till så, jag höll på att säga, genomtänkta (!) resultat?)
Lerner har också en hel del intressanta diskussioner om de ideologiska, sociala, och ekonomiska bakgrunderna till olika kosmologiska teorier.
På VoF:s forum (som jag aldrig helt kan slita mig ifrån) fördes nyligen en diskussion där många verkade tro att Big Bang-teorin stod i motsättning till kristendomen och att när påven uttlalade sitt stöd för den var det någon form av omvändelse under galgen. Men, som Lerner visar, passar i själva verket Big Bang-teorin den kristna idén om skapelse från intet som hand i handske.
Och jag skulle nog vilja tillägga att ett dialektiskt materialistiskt synsätt a la Lerner i så fall har större likheter med indiska (hinduiska, buddhistiska, jainistiska) kosmologier.
Som jag själv förstås finner mer sympatiska.
Erik Rodenborg april 2011
Den är intressant. Lerner är förankrad i Hannes Alfvéns s.k. plasmakosmologi, som än idag försvaras av en liten minoritet av fysiker. Trots detta är han inte en dogmatisk försvarare av Alfvéns teori om Big Bang - en lokal explosion orsakad av en kollision mellan materia och antimateria. Lerner tar upp den som en alternativ teori, men tar också upp andra alternativ, exempelvis att rödförskjutningen kanske inte avspeglar en expansion alls, utan möjligen avspeglar någon form av "utmattning" av ljus som färdas långa sträckor.
Tyvärr (!) verkar det som om senare rön har vederlagt många av Lerners argument. Jag skriver "tyvärr" för ingen skulle bli gladare än jag om Big Bang-teorin effektivt skulle kunna vederläggas. Jag ogillar den nämligen på ganska så känslomässiga grunder...
Jag noterar dock att hans avståndstagande från Einsteins klaustrofobiska modell av ett universum som är "krökt i sig själv" numera verkar ha stöd i forskningsrön. Här har, uppenbarligen, det "sunda förnuft", som aldrig kunnat förlika sig med en modell av ett universum krökt in i ett fyrdimensionellt rum segrat...
Lerner står nog starkare på det filosofiska planet än på det rent konkreta. Hans världsbild är nog, fast han aldrig öppet erkänner det, grundad i Engels och den dialektiska materialismen. Materien är rörelse i oändlighet... och därför är det meningslöst att tala om ett "början" eller ett "slut" vare sig i tid eller rum.
Om man ser lite på dagens kosmologiska debatt verkar sådana åsikter vinna gehör, även om det sker på ett indirekt sätt. Eftersom det i sig krökta universum allmänt har övergivits öppnas på nytt dörrarna till oändligheten - på olika sätt. Och numera får man ofta se spekulationer om "multiversum" - alltså att vårt universum inte är det enda - att det funnits universum före oss och att det också finns andra universum "bredvid" (hur det nu kan tolkas!) vårt.
Men vad är egentligen den teoretiska (eller terminologiska!) skillnaden mellan att tala om flera olika universum eller att se dessa som olika lokala enheter i ett enda, allomfattande och oändligt universum?
Lerner och Alfvén kan ju mycket väl godta att det finns en expansion i den del av universum vi kan iaktta - men, som de påpekar, hur vet vi vad som finns utanför detta? Eller före detta?
Idag förs det till och med ofta fram teorier om såväl kollisioner mellan olika universum som att man i den kosmiska bakgrundsstrålningen kan finna tecken på existensen av ett tidigare universum - före "Big Bang"!
(Men förresten. Om universum endast vore ett resultat av en "kvantfluktuation" (en populär teori hos mera extrema Big Bang-förespråkare idag!) - hur förklarar man då de komplexa naturlagar som verkar ha funnits inbyggda som ett program i strukturen redan från början. Hur kan en enda kvantfluktuation i ett tidlöst tomrum (!) leda till så, jag höll på att säga, genomtänkta (!) resultat?)
Lerner har också en hel del intressanta diskussioner om de ideologiska, sociala, och ekonomiska bakgrunderna till olika kosmologiska teorier.
På VoF:s forum (som jag aldrig helt kan slita mig ifrån) fördes nyligen en diskussion där många verkade tro att Big Bang-teorin stod i motsättning till kristendomen och att när påven uttlalade sitt stöd för den var det någon form av omvändelse under galgen. Men, som Lerner visar, passar i själva verket Big Bang-teorin den kristna idén om skapelse från intet som hand i handske.
Och jag skulle nog vilja tillägga att ett dialektiskt materialistiskt synsätt a la Lerner i så fall har större likheter med indiska (hinduiska, buddhistiska, jainistiska) kosmologier.
Som jag själv förstås finner mer sympatiska.
Erik Rodenborg april 2011
Nibiru och den stora katastrofen 2012
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistiska katastrofscenarior att oroa sig över – alltifrån konsekvenser av växthuseffekten till risker för att en stor asteroid en dag ska slå ner på jorden.
Men vad jag aldrig fattat är varför det är så vanligt att man oroar sig för saker som absolut inte kommer att hända.
Någon uppmärksammade mig på att det på You Tube förekom otäcka varningar för att en planet utanför solsystemet håller på att närma sig, och att den 2012 kommer att orsaka de mest fruktansvärda katastrofer på jorden. Personen som uppmärksammade på det verkade genuint oroad, så jag beslöt mig efter att tag att titta på det.
Jag kollade, och upptäckte att det fanns tusentals You Tube-filmer om saken, plus oerhörda mängder material om saken på andra delar av nätet. Jag satt kanske en timme och tittade på undergångsvideos och det var suggestivt – en känsla av rädsla infann sig faktiskt. Ända tills jag började tänka igenom vad de egentligen sa – och hur ”bevisen” såg ut.
”Teorin” går i stort sett ut på att det finns en planet, eller stjärna (här går versionerna isär) som brukar kallas Nibiru, som närmar sig vårt solsystem, och redan syns från Antarktis. NASA vet om det men försöker tysta ned Nibirus existens, för att inte skapa panik. Den rör sig i en lång elliptisk bana runt vårt solsystem och återkommer regelbundet med intervaller på 3600 år. När den nästa gång kommer nära, år 2012 (som påstås vara året för tidernas slut, enlig mayakalendern) kommer stora katastrofer att inträffa.
Vilka det är råder ingen enighet om, det finns många varianter – alltifrån att Nibiru är en ”brun dvärg” som kommer att dra med sig kometer som ligger i ett bälte långt utanför solsystemet, som sedan kommer att slå ner på jorden, till att utomjordiska reptiler/demoner/onda väsen bebor planeten och kommer att ta sig hit då. Enligt ett dokument kommer nio tiondelar av alla människor att dö när Nibiru kommer.
Det låter ju otäckt, så vad bygger påståendena på?
Väsentligen på tre saker.
Dels en excentrisk ”forskare” vid namn Zecharia Sitchin (kolla gärna vad som står om honom på engelska Wikipedia!) som utvecklat en teori om att de sumerisk-babyloniska gudasagorna egentligen handlade om kosmiska händelser, med gudarna som namn på planeterna i vårt solsystem. Den kända myten om Tiamat och Marduk ska till exempel handla om en kollision mellan två planeter, som resulterade i bland annat asteroidbältets uppkomst. Sitchin menar att gudasagorna visar att sumererna kände till fler planeter än vad vi gör, och att en av dem är den hotfulla Nibiru, som vart 3.600:de år ställer till katastrofer på jorden. Men faktum är att sumererna och de av astrologi mycket intresserade babylonierna inte kände till fler planeter än fem, allt annat är rena fantasier.
Den andra byggstenen för skräckföreställningen är en teori om ”dödsstjärnan” Nemesis som med jämna mellanrum besöker vårt solsystem och ligger bakom några kända massutrotningar av liv på jorden. Nu råkar den här teorin i och för sig ha lagts fram av någorlunda seriösa forskare (se engelska Wikipedias artikel om Nemesis). Men det finns en hake. Enligt den teorin ligger det ungefär 26 miljoner år mellan Nemesis olika besök och senast den besökte oss var i så fall för 5 miljoner år sedan. Vidare anses denna hypotetiska ”bruna dvärg” just nu ligga uppemot ett och ett halvt ljusår från jorden. Den lär med andra ord knappast hinna hit lagom till 2012.
Den tredje grunden för föreställningen är de teorier som under det senaste århundradet utvecklats om ”planeten x”, en hypotetisk planet som skulle förklara avvikelser i Neptunus och Uranus bana. Men för det första är denna hypotetiska planet enligt dessa teorier en helt vanlig planet, utanför Neptunus bana, som inte hotar oss på något sätt. För det andra anses det numera allmänt att de påstådda avvikelserna i planetbanorna grundade sig på felberäkningar, bland annat av Neptunus densitet, och att den planet som ansågs orsaka dessa avvikelser följaktligen inte existerar.
För övrigt kan alla astronomiska objekt som syns från Antarktis ses över hela södra halvklotet. Om Nibiru verkligen fanns där skulle massa människor ha sett den redan. Men de har de inte.
Dessutom hände faktiskt ingen katastrof för jordens befolkning för 3600 år sedan.
Så… ingen behöver oroa sig för den kosmiska katastrofen 2012.
Men frågan är förstås varför ett stort antal människor producerar texter och filmer med syfte att skrämma slag på sina medmänniskor. Finns det inte redan tillräckligt mycket att oroa sig för?
Jag har en otäck misstanke att många upplever sin situation som så meningslöst hopplös att en kosmisk katastrof kan ses som ett bra sätt att ge lite mening i tillvaron. Det hela går bra ihop med tidsandan, där utomjordiska hot av olika slag målas upp för en redan hårt prövad mänsklighet.
På femtiotalet spreds bilden av räddare i kosmos som skulle hjälpa oss. Nu är det bilden av dödsstjärnor, utomjordiska ”reptiler” och annat otäckt som dominerar. Vad har hänt i tidsandan sedan femtiotalet, och varför?
Erik Rodenborg juli 2008
Men vad jag aldrig fattat är varför det är så vanligt att man oroar sig för saker som absolut inte kommer att hända.
Någon uppmärksammade mig på att det på You Tube förekom otäcka varningar för att en planet utanför solsystemet håller på att närma sig, och att den 2012 kommer att orsaka de mest fruktansvärda katastrofer på jorden. Personen som uppmärksammade på det verkade genuint oroad, så jag beslöt mig efter att tag att titta på det.
Jag kollade, och upptäckte att det fanns tusentals You Tube-filmer om saken, plus oerhörda mängder material om saken på andra delar av nätet. Jag satt kanske en timme och tittade på undergångsvideos och det var suggestivt – en känsla av rädsla infann sig faktiskt. Ända tills jag började tänka igenom vad de egentligen sa – och hur ”bevisen” såg ut.
”Teorin” går i stort sett ut på att det finns en planet, eller stjärna (här går versionerna isär) som brukar kallas Nibiru, som närmar sig vårt solsystem, och redan syns från Antarktis. NASA vet om det men försöker tysta ned Nibirus existens, för att inte skapa panik. Den rör sig i en lång elliptisk bana runt vårt solsystem och återkommer regelbundet med intervaller på 3600 år. När den nästa gång kommer nära, år 2012 (som påstås vara året för tidernas slut, enlig mayakalendern) kommer stora katastrofer att inträffa.
Vilka det är råder ingen enighet om, det finns många varianter – alltifrån att Nibiru är en ”brun dvärg” som kommer att dra med sig kometer som ligger i ett bälte långt utanför solsystemet, som sedan kommer att slå ner på jorden, till att utomjordiska reptiler/demoner/onda väsen bebor planeten och kommer att ta sig hit då. Enligt ett dokument kommer nio tiondelar av alla människor att dö när Nibiru kommer.
Det låter ju otäckt, så vad bygger påståendena på?
Väsentligen på tre saker.
Dels en excentrisk ”forskare” vid namn Zecharia Sitchin (kolla gärna vad som står om honom på engelska Wikipedia!) som utvecklat en teori om att de sumerisk-babyloniska gudasagorna egentligen handlade om kosmiska händelser, med gudarna som namn på planeterna i vårt solsystem. Den kända myten om Tiamat och Marduk ska till exempel handla om en kollision mellan två planeter, som resulterade i bland annat asteroidbältets uppkomst. Sitchin menar att gudasagorna visar att sumererna kände till fler planeter än vad vi gör, och att en av dem är den hotfulla Nibiru, som vart 3.600:de år ställer till katastrofer på jorden. Men faktum är att sumererna och de av astrologi mycket intresserade babylonierna inte kände till fler planeter än fem, allt annat är rena fantasier.
Den andra byggstenen för skräckföreställningen är en teori om ”dödsstjärnan” Nemesis som med jämna mellanrum besöker vårt solsystem och ligger bakom några kända massutrotningar av liv på jorden. Nu råkar den här teorin i och för sig ha lagts fram av någorlunda seriösa forskare (se engelska Wikipedias artikel om Nemesis). Men det finns en hake. Enligt den teorin ligger det ungefär 26 miljoner år mellan Nemesis olika besök och senast den besökte oss var i så fall för 5 miljoner år sedan. Vidare anses denna hypotetiska ”bruna dvärg” just nu ligga uppemot ett och ett halvt ljusår från jorden. Den lär med andra ord knappast hinna hit lagom till 2012.
Den tredje grunden för föreställningen är de teorier som under det senaste århundradet utvecklats om ”planeten x”, en hypotetisk planet som skulle förklara avvikelser i Neptunus och Uranus bana. Men för det första är denna hypotetiska planet enligt dessa teorier en helt vanlig planet, utanför Neptunus bana, som inte hotar oss på något sätt. För det andra anses det numera allmänt att de påstådda avvikelserna i planetbanorna grundade sig på felberäkningar, bland annat av Neptunus densitet, och att den planet som ansågs orsaka dessa avvikelser följaktligen inte existerar.
För övrigt kan alla astronomiska objekt som syns från Antarktis ses över hela södra halvklotet. Om Nibiru verkligen fanns där skulle massa människor ha sett den redan. Men de har de inte.
Dessutom hände faktiskt ingen katastrof för jordens befolkning för 3600 år sedan.
Så… ingen behöver oroa sig för den kosmiska katastrofen 2012.
Men frågan är förstås varför ett stort antal människor producerar texter och filmer med syfte att skrämma slag på sina medmänniskor. Finns det inte redan tillräckligt mycket att oroa sig för?
Jag har en otäck misstanke att många upplever sin situation som så meningslöst hopplös att en kosmisk katastrof kan ses som ett bra sätt att ge lite mening i tillvaron. Det hela går bra ihop med tidsandan, där utomjordiska hot av olika slag målas upp för en redan hårt prövad mänsklighet.
På femtiotalet spreds bilden av räddare i kosmos som skulle hjälpa oss. Nu är det bilden av dödsstjärnor, utomjordiska ”reptiler” och annat otäckt som dominerar. Vad har hänt i tidsandan sedan femtiotalet, och varför?
Erik Rodenborg juli 2008
En planet större än Jupiter?
Upptäckten av (eller rättare sagt teorin om!) en planet flera gånger större än Jupiter som sägs gå i en mycket avlägsen bana runt solen har redan satt fart på en del Nibiru-fantaster på nätet. Såg nyss en You Tube-video som kopplade ihop den hypotetiska planeten "Tyche" med det icke-existerande Nibiru.
Nu är det bara så att Tyche, om den nu finns, befinner sig i Oorts moln. Som ligger 0,8 - 1,8 ljusår från solen. Man behöver inte vara något mattegeni för att räkna ut att det inte finns skuggan av en chans att den ska hinna hit till december 2012 - om den till äventyrs skulle vara på väg hit alls.
Det finns många människor som tror sig inhämta kunskaper genom att titta på You Tube-vdeos. Om internet i allmänhet är en mycket tvivelaktig informationskälla är You Tube nog oftast sämre än ingen information alls. Det gäller i synnerhet alla skräckvideos om Nibiru. I jämförelse med dessa framstår nästan von Däniken som vetenskaplig.
Om någon vill ha en överskådlig bakgrund till forskningen om objekt i solsystemets utkant vill jag rekommendera John Davies bok "Beyond Pluto: Exploring the outer limits of the solar system" från 2001. Den är riktigt spännande. Och i motsats till tramset om Nibiru handlar den om verkligheten.
Erik Rodenborg februari 2011
Nu är det bara så att Tyche, om den nu finns, befinner sig i Oorts moln. Som ligger 0,8 - 1,8 ljusår från solen. Man behöver inte vara något mattegeni för att räkna ut att det inte finns skuggan av en chans att den ska hinna hit till december 2012 - om den till äventyrs skulle vara på väg hit alls.
Det finns många människor som tror sig inhämta kunskaper genom att titta på You Tube-vdeos. Om internet i allmänhet är en mycket tvivelaktig informationskälla är You Tube nog oftast sämre än ingen information alls. Det gäller i synnerhet alla skräckvideos om Nibiru. I jämförelse med dessa framstår nästan von Däniken som vetenskaplig.
Om någon vill ha en överskådlig bakgrund till forskningen om objekt i solsystemets utkant vill jag rekommendera John Davies bok "Beyond Pluto: Exploring the outer limits of the solar system" från 2001. Den är riktigt spännande. Och i motsats till tramset om Nibiru handlar den om verkligheten.
Erik Rodenborg februari 2011
Mars blev spännande igen 1971
Under 18- och stora delar av 1900-talet sågs Mars som en spännande planet. Astronomer påstod sig se konstgjorda kanaler, och många trodde på marsmänniskor. Idén populariserades i HG Wells otäcka bok "Världarnas krig", men även mer sympatiskt hållna skildringar av liv på Mars hittade sina läsare.
Faktum är att så sent som första halvåret 1965 fanns det fortfarande de som spekulerade om kanaler och marsmänniskor, i synnerhet i Sovjetunionen. Men så kom den stora sorgedagen i juli 1965. Den amerikanska rymdsonden Mariner 4 passerade då Mars och började sända bilder av det område på Mars det passerade.
Inte nog med att den inte fann några kanaler. De bilder som mottogs på jorden liknade mest av allt månen.
Dessutom visade dess mätningar att atmosfären var oerhört tunn.
Den pessimistiska slutsatsen blev att Mars var i princip som månen, men med en tunn atmosfär. Det fanns inte ens något som tydde att det fanns vatten på planeten.
Det skulle kunnat bli det slutliga antiklimax på flera århundraden av förväntningar. Men bilden skulle snabbt ändras igen.
Den 14 november 1971 gick Mariner 9 in i omloppsbana runt Mars. Den medförde en mängd mätinstrument. Eftersom den inte passerade utan gick i omlopp runt planeten kunde den undersöka mycket större områden.
Men till en början såg det ut att bli en besvikelse, i alla fall. Under mer än en månad pågick stormar på Mars som gjorde att stoftmoln skymde sikten.
Men datorn var programmerad att kunna uppskjuta mätningarna till ett senare tillfälle.
Och när resultaten började komma bidrog det att ändra den trista bilden från 1965.
Bilderna visade bland annat ett landskap med enorma vulkaner, de största på en platå som döptes till Tharsis. Den allra största fick namnet Olympus Mons, och var över 2 mil hög. Den är så vitt man vet solsystemets största vulkan.
Den fanns också djupa sänkor. Den största fick namnet Valles Marineris, och var en motsvarighet till Grand Canyon, med den skillnaden att dess längd motsvarade hela sträckan mellan Los Angeles och New York.
Men sonden upptäckte till och med en typ av "kanaler" (eng. channels) . Visserligen inte konstgjorda (eng. canals) , och visserligen för länge sedan uttorkade, men ändå. En gång hade vatten flutit i floder på Mars!
Och idag vet vi att fruset vatten finns än idag på Mars.
Den upptäckte också ett varierande väder, inklusive marsdimma! Och mycket annat.
Men Mariner 9 var bara början. Idag vet vi än mer av intresse, men till det återkommer jag kanske senare.
Källor
Joseph M Boyes The Smithsonian Book on Mars, 2002
Erik Rodenborg februari 2011
Wide view of the Olympus Mons aureole,
Faktum är att så sent som första halvåret 1965 fanns det fortfarande de som spekulerade om kanaler och marsmänniskor, i synnerhet i Sovjetunionen. Men så kom den stora sorgedagen i juli 1965. Den amerikanska rymdsonden Mariner 4 passerade då Mars och började sända bilder av det område på Mars det passerade.
Inte nog med att den inte fann några kanaler. De bilder som mottogs på jorden liknade mest av allt månen.
Dessutom visade dess mätningar att atmosfären var oerhört tunn.
Den pessimistiska slutsatsen blev att Mars var i princip som månen, men med en tunn atmosfär. Det fanns inte ens något som tydde att det fanns vatten på planeten.
Det skulle kunnat bli det slutliga antiklimax på flera århundraden av förväntningar. Men bilden skulle snabbt ändras igen.
Den 14 november 1971 gick Mariner 9 in i omloppsbana runt Mars. Den medförde en mängd mätinstrument. Eftersom den inte passerade utan gick i omlopp runt planeten kunde den undersöka mycket större områden.
Men till en början såg det ut att bli en besvikelse, i alla fall. Under mer än en månad pågick stormar på Mars som gjorde att stoftmoln skymde sikten.
Men datorn var programmerad att kunna uppskjuta mätningarna till ett senare tillfälle.
Och när resultaten började komma bidrog det att ändra den trista bilden från 1965.
Bilderna visade bland annat ett landskap med enorma vulkaner, de största på en platå som döptes till Tharsis. Den allra största fick namnet Olympus Mons, och var över 2 mil hög. Den är så vitt man vet solsystemets största vulkan.
Den fanns också djupa sänkor. Den största fick namnet Valles Marineris, och var en motsvarighet till Grand Canyon, med den skillnaden att dess längd motsvarade hela sträckan mellan Los Angeles och New York.
Men sonden upptäckte till och med en typ av "kanaler" (eng. channels) . Visserligen inte konstgjorda (eng. canals) , och visserligen för länge sedan uttorkade, men ändå. En gång hade vatten flutit i floder på Mars!
Och idag vet vi att fruset vatten finns än idag på Mars.
Den upptäckte också ett varierande väder, inklusive marsdimma! Och mycket annat.
Men Mariner 9 var bara början. Idag vet vi än mer av intresse, men till det återkommer jag kanske senare.
Källor
Joseph M Boyes The Smithsonian Book on Mars, 2002
Erik Rodenborg februari 2011
Wide view of the Olympus Mons aureole,
"Gagarin - den första människan i rymden"
Ovanstående är titeln på en liten bok som Bonniers förlag gav ut 1961. Författarna var Wilfred Burchett och Anthony Purdy.
Vem Purdy var har jag ingen aning om, men Wilfred Burchett var en australisk journalist med kommunistiska sympatier. Han blev senare känd genom sina artiklar och böcker om Vietnamkriget.
Gagarinboken är verkligen en nostalgitripp. Den har två teman - dels är det en form av hjältebiografi över Jurij Gagarin, dels är det en hyllning till den sovjetiska rymdforskningen. Jag blir nästan förvånad över att den gavs ut på Bonniers, och inte på SKP:s förlag Arbetarkultur.
Men den hyllar faktiskt inte bara den sovjetiska rymdforskningen utan framhåller även, i rysk nationalistisk anda, att ryska forskare var långt framme på området redan innan revolutionen 1917. Och den avvisar bestämt åsikten att tyska vetenskapsmän skulle ha spelat någon väsentlig roll i det hela.
En medryckande teknikoptimism genomsyrar boken. Rymden ligger öppen för oss och det är det socialistiska Sovjetunionen som visar vägen... Jag rycks med ända tills jag plötsligt kommer på att både USA:s och Ryssland rymdprogram numera ligger i malpåse - och att ja, Sovjetunionen finns ju inte mer. Plötsligt känns det både mörkt och kallt.
Men om det bara handlade om de tekniska möjligheterna skulle vi nog varit på Mars idag. Men eftersom rymdforskningen i grunden mest var en biprodukt av det kalla kriget, och inte ett mål i sig för de berörda staterna, i synnerhet inte för USA, så ersattes yttre rymden som mål med mera militära sådana. Att uppnå förstaslagskapacitet var ju viktigare än att nå Mars...
Det roligaste med boken är nog dess sista del. Där inser man att åsikter som man förknippar med von Däniken och andra udda författare var vida spridda i den sovjetiska akademiska världen i början av 60-talet. Det var inte alls så att "Institutet för marxism-leninism vid SUKP:s CK" höll sin döda hand över all forskning.
Nej på sina håll var det väldigt fantasifullt, man skulle kunna säga flummigt. Vi vår reda på att en professor Sjklovsky ansåg att marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, skapade av marsmänniskor (s. 152). En annan professor, en F. Zigel, gick ett steg längre och menade att eftersom de inte iakttogs av de bästa teleskopen vid studier av Mars 1862, men senare upptäcktes 1877, måste man anta att de byggdes av marsmänniskor mellan 1862 och 1877 (s. 162). Zigel lär för övrigt senare ha skapat ett av Sovjets första inofficiella UFO-sällskap, vilket ju inte är så förvånande.
En professor Gavril Tichel blev enligt boken känd för sin teori att det på Mars fans livsformer som levde utan syre (s.155).
Men mest fantasifullt av allt - vi för höra om en professor MM. Agrest som långt före Erich von Däniken hävdade att jorden flera gånger haft besök av rymdmänniskor och att förhistoriska monument, liksom bibliska berättelser, kan ses som belägg för detta (s. 180). Ja, vad ska man säga. Jag trodde jag visste en hel del om von Dänikens teorier man jag hade ingen aning om att de egentligen var "made in the USSR"...
Det är som sagt en nostalgitripp att läsa boken. Det tidiga 60-talet var präglat av en utvecklingsoptimism som är svår att greppa idag. Och i synnerhet Sovjetunionen var nästan besatt av en rymdfeber, som också är svår att förstå idag. Det avspeglade sig till och med i det svenska kommunistpartiets tidning Ny Dag, där klasskampen under tidigt 60-tal fick svår konkurrens av denna sovjetinspirerade rymdfeber.
Jag måste nog säga att jag saknar en hel del av den optimismen. Idag upplever nog många rymden som en massa grus och tomrum, som vi inte kommer att nå och som det inte heller är någon större mening med att nå.
Det är lite sorgligt.
Erik Rodenborg februari 2011
Vem Purdy var har jag ingen aning om, men Wilfred Burchett var en australisk journalist med kommunistiska sympatier. Han blev senare känd genom sina artiklar och böcker om Vietnamkriget.
Gagarinboken är verkligen en nostalgitripp. Den har två teman - dels är det en form av hjältebiografi över Jurij Gagarin, dels är det en hyllning till den sovjetiska rymdforskningen. Jag blir nästan förvånad över att den gavs ut på Bonniers, och inte på SKP:s förlag Arbetarkultur.
Men den hyllar faktiskt inte bara den sovjetiska rymdforskningen utan framhåller även, i rysk nationalistisk anda, att ryska forskare var långt framme på området redan innan revolutionen 1917. Och den avvisar bestämt åsikten att tyska vetenskapsmän skulle ha spelat någon väsentlig roll i det hela.
En medryckande teknikoptimism genomsyrar boken. Rymden ligger öppen för oss och det är det socialistiska Sovjetunionen som visar vägen... Jag rycks med ända tills jag plötsligt kommer på att både USA:s och Ryssland rymdprogram numera ligger i malpåse - och att ja, Sovjetunionen finns ju inte mer. Plötsligt känns det både mörkt och kallt.
Men om det bara handlade om de tekniska möjligheterna skulle vi nog varit på Mars idag. Men eftersom rymdforskningen i grunden mest var en biprodukt av det kalla kriget, och inte ett mål i sig för de berörda staterna, i synnerhet inte för USA, så ersattes yttre rymden som mål med mera militära sådana. Att uppnå förstaslagskapacitet var ju viktigare än att nå Mars...
Det roligaste med boken är nog dess sista del. Där inser man att åsikter som man förknippar med von Däniken och andra udda författare var vida spridda i den sovjetiska akademiska världen i början av 60-talet. Det var inte alls så att "Institutet för marxism-leninism vid SUKP:s CK" höll sin döda hand över all forskning.
Nej på sina håll var det väldigt fantasifullt, man skulle kunna säga flummigt. Vi vår reda på att en professor Sjklovsky ansåg att marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, skapade av marsmänniskor (s. 152). En annan professor, en F. Zigel, gick ett steg längre och menade att eftersom de inte iakttogs av de bästa teleskopen vid studier av Mars 1862, men senare upptäcktes 1877, måste man anta att de byggdes av marsmänniskor mellan 1862 och 1877 (s. 162). Zigel lär för övrigt senare ha skapat ett av Sovjets första inofficiella UFO-sällskap, vilket ju inte är så förvånande.
En professor Gavril Tichel blev enligt boken känd för sin teori att det på Mars fans livsformer som levde utan syre (s.155).
Men mest fantasifullt av allt - vi för höra om en professor MM. Agrest som långt före Erich von Däniken hävdade att jorden flera gånger haft besök av rymdmänniskor och att förhistoriska monument, liksom bibliska berättelser, kan ses som belägg för detta (s. 180). Ja, vad ska man säga. Jag trodde jag visste en hel del om von Dänikens teorier man jag hade ingen aning om att de egentligen var "made in the USSR"...
Det är som sagt en nostalgitripp att läsa boken. Det tidiga 60-talet var präglat av en utvecklingsoptimism som är svår att greppa idag. Och i synnerhet Sovjetunionen var nästan besatt av en rymdfeber, som också är svår att förstå idag. Det avspeglade sig till och med i det svenska kommunistpartiets tidning Ny Dag, där klasskampen under tidigt 60-tal fick svår konkurrens av denna sovjetinspirerade rymdfeber.
Jag måste nog säga att jag saknar en hel del av den optimismen. Idag upplever nog många rymden som en massa grus och tomrum, som vi inte kommer att nå och som det inte heller är någon större mening med att nå.
Det är lite sorgligt.
Erik Rodenborg februari 2011
Kosmologiska funderingar
Den enda gång jag direkt kan minnas jag har haft en dröm som handlar om hela universum var någon gång, tror jag, i december 1969. Jag var 14 och skulle just fylla 15.
Det var en märklig dröm. Den bestod i princip av två delar. Den första handlade om att något hände med universum. Det var som om universum fick en stöt, eller nåt. Resultatet blev att "tiden stod stilla i tre minuter" - ja, just detta paradoxala uttryck användes. Efter det var allt annorlunda. Rent materiellt annorlunda. Och mycket, mycket bättre.
Den andra delen handlade om mig själv. Närmare bestämt om en önskan att byta kön. Eller i alla fall något åt det hållet. Att slippa vara man, på något sätt. I drömmen var det klart att det skulle kunna ske om universum rent materiellt förändrades.. Men tydligen inte annars.
Just kopplingen mellan det privata och det kosmiska var så märklig. På något sätt var det underförstått i drömmen att om något i universums struktur förändrades skulle det bli bättre på jorden också. Även för mig.
Frågan är förstås vad som den förändringen skulle bestå av...
Möjligen låg i de latenta drömtankarna något om att expansionen av universum skulle hejdas. Ända sedan jag först hörde talas om universums expansion hade den oroat mig. Om den fortsatte skulle ju allt ta slut till sist, tomrummet skulle breda ut sig.
Och jag var rädd för tomrum. En gång i ganska tidig ålder, med stor säkerhet innan jag hört talas om universums expansion, fick jag en ångestattack när jag skulle äta en bulle. När jag började tugga i den såg jag att det var ett ganska så stort hål i den. Av någon anledning fyllde mig hålet med panik och jag började gallskrika. Jag hade trott att bullen skulle vara massiv, och så plötsligt stötte jag på tomrum. Varför blev jag så rädd?
Ångesten för tomrummet fick en ny impuls långt senare. För 1998 kom forskare fram till att universum inte endast expanderade, utan accelererade. Jag såg på TV en intervju med en av forskarna om saken. Han såg så entusiastisk, nästan extatisk ut. Denna fantastiska upptäckt gjorde honom så lyrisk. Jag tyckte att han åtminstone borde se lite bekymrad över denna formidabla dödsdom över det universum han levde i.
Alla stora religioner idag ser som sin uppgift att skänka tröst. Så har det inte alltid varit. I flera hedniska religioner målas en dyster framtid upp. I den fornnordiska religionen kommer både universum och nästan alla gudar att gå under i Ragnarök. Och uppenbarligen också alla människor. En liten minoritet av gudarna ska få överleva in i en ny värld. Men några överlevande människor finns inte i Eddans berättelse.
I fornegyptisk religion ansågs det att jorden, alla människor och alla gudar skulle förgås. Möjligen skulle Apophisormen - symbolen för kaosmakterna - få leva kvar.
Men dagens religioner är mer optimistiska. Antingen ska de goda och gudsfruktiga få leva i en paradisisk evighet - som i judendom, kristendom och islam. Och då gör det inget om detta universum går under i alla fall.
Eller också kommer, som i hinduism, buddhism och jainism, ständigt nya universum att bildas när de gamla dör, och de odödliga själarna kunna inkarneras i dessa nya universum. Och i slutändan når alla friden i alla fall -vare sig den kallas Nirvana eller Moksha.
Bara den sekulära kosmologin är pessimistisk. Men även den strävar mot någon form av harmonilära. Det beror nog på något som kallas Occams rakkniv. Det är en vetenskaplig princip som säger att man alltid ska leta efter den enklaste förklaringen på alla fenomen. Det är ju bekvämt. men frågan är om resultatet av den metoden alltid avspeglar verkligheten.
För kosmologins del har detta inneburit att man alltid ser universum som totalt isolerat. Utvecklingen förklaras alltid av de inneboende egenskaperna i ett isolerat universum. Ett universum som enligt den senaste, lätt absurda, teorin uppkom av en slump genom en kvantfluktuation - i ett tidlöst ickerum... Hur det kan förekomma kvantfluktuationer i tidlösa ickerum är förstås inte helt klart. Varför ska fysikens lagar gälla i en icke-tillvaro utan vare sig tid eller rum?
Men i anknytning till denna modell kan man sedan förklara både expansion och acceleration genom att återuppväcka Einsteins kosmologiska konstant - som postulerade en form av repulsionskraft - en sorts motvikt mot gravitationen. Sedan kan mysteriet förklaras lätt och elegant...
Nu ska jag göra något vansinnigt icke-vetenskapligt. Jag ska börja bluddra om min intuition. (Kanske i ett fåfängt hopp om att jag om jag har tur ska komma att utses till årets förvillare av Vetenskap och folkbildning 2011!)
Min intuition suggererar mig nämligen till att tro att Occams rakkniv i detta sammanhang gör det hela alltför enkelt. Att det vi ser i det rödförskjutna ljuset i teleskopen, och det kaos vi lever i, och det universum som sprängs mitt framför våra ögon - inte är ett resultat av en eller två samverkande principer som på något mystiskt sätt skapades av en kvantfluktuation - utan snarare är resultatet av någon kosmisk katastrof. Eller mer exakt: i den del av världsalltet vi lever - det synliga universum - har något katastrofalt skett - som skulle kunna bygga på en interaktion med krafter eller andra fenomen utanför detta.
Varför utgå att allt fanns inbyggt från början i något mystiskt kvantsprång som aldrig kan bevisas (det är ju lite lustigt att man använder en modell som baseras på iakttagna avvikelser i elementarpartiklars rörelsemönster för att förklara hela universums uppkomst!) - när det SKULLE kunna vara så att det finns saker (kraftfält? andra universa? okända materie- och energityper? etc. etc. ) utanför det vi ser som "universum" - som skulle kunna leda till exempelvis systemkollapser och accelererade expansioner hos "oss".
Svaret blir nog återigen: för att det strider mot Occams rakkniv att anta fler variabler än som är nödvändigt. Men "Occams rakkniv" är en metod, ingen naturlag.
Ber förresten om ursäkt för detta inlägg, och speciellt för att jag ställer min intuition i motsats till Occams rakkniv… Det verkar ju rent New Age-igt, för att inte säga storhetsvansinnigt. Jag kanske borde sluta läsa Blavatsky trots allt... innan jag plötsligt får för mig att bygga upp mitt eget kosmologiska system, helt och hållet byggt på min egen intuition. Men om jag gjorde det tror jag i alla fall att detta skulle bli så deprimerade att jag inte skulle få en enda anhängare. Så dystra och föga uppbyggliga system vill i alla fall ingen tro på.
Erik Rodenborg 31 december 2010
Det var en märklig dröm. Den bestod i princip av två delar. Den första handlade om att något hände med universum. Det var som om universum fick en stöt, eller nåt. Resultatet blev att "tiden stod stilla i tre minuter" - ja, just detta paradoxala uttryck användes. Efter det var allt annorlunda. Rent materiellt annorlunda. Och mycket, mycket bättre.
Den andra delen handlade om mig själv. Närmare bestämt om en önskan att byta kön. Eller i alla fall något åt det hållet. Att slippa vara man, på något sätt. I drömmen var det klart att det skulle kunna ske om universum rent materiellt förändrades.. Men tydligen inte annars.
Just kopplingen mellan det privata och det kosmiska var så märklig. På något sätt var det underförstått i drömmen att om något i universums struktur förändrades skulle det bli bättre på jorden också. Även för mig.
Frågan är förstås vad som den förändringen skulle bestå av...
Möjligen låg i de latenta drömtankarna något om att expansionen av universum skulle hejdas. Ända sedan jag först hörde talas om universums expansion hade den oroat mig. Om den fortsatte skulle ju allt ta slut till sist, tomrummet skulle breda ut sig.
Och jag var rädd för tomrum. En gång i ganska tidig ålder, med stor säkerhet innan jag hört talas om universums expansion, fick jag en ångestattack när jag skulle äta en bulle. När jag började tugga i den såg jag att det var ett ganska så stort hål i den. Av någon anledning fyllde mig hålet med panik och jag började gallskrika. Jag hade trott att bullen skulle vara massiv, och så plötsligt stötte jag på tomrum. Varför blev jag så rädd?
Ångesten för tomrummet fick en ny impuls långt senare. För 1998 kom forskare fram till att universum inte endast expanderade, utan accelererade. Jag såg på TV en intervju med en av forskarna om saken. Han såg så entusiastisk, nästan extatisk ut. Denna fantastiska upptäckt gjorde honom så lyrisk. Jag tyckte att han åtminstone borde se lite bekymrad över denna formidabla dödsdom över det universum han levde i.
Alla stora religioner idag ser som sin uppgift att skänka tröst. Så har det inte alltid varit. I flera hedniska religioner målas en dyster framtid upp. I den fornnordiska religionen kommer både universum och nästan alla gudar att gå under i Ragnarök. Och uppenbarligen också alla människor. En liten minoritet av gudarna ska få överleva in i en ny värld. Men några överlevande människor finns inte i Eddans berättelse.
I fornegyptisk religion ansågs det att jorden, alla människor och alla gudar skulle förgås. Möjligen skulle Apophisormen - symbolen för kaosmakterna - få leva kvar.
Men dagens religioner är mer optimistiska. Antingen ska de goda och gudsfruktiga få leva i en paradisisk evighet - som i judendom, kristendom och islam. Och då gör det inget om detta universum går under i alla fall.
Eller också kommer, som i hinduism, buddhism och jainism, ständigt nya universum att bildas när de gamla dör, och de odödliga själarna kunna inkarneras i dessa nya universum. Och i slutändan når alla friden i alla fall -vare sig den kallas Nirvana eller Moksha.
Bara den sekulära kosmologin är pessimistisk. Men även den strävar mot någon form av harmonilära. Det beror nog på något som kallas Occams rakkniv. Det är en vetenskaplig princip som säger att man alltid ska leta efter den enklaste förklaringen på alla fenomen. Det är ju bekvämt. men frågan är om resultatet av den metoden alltid avspeglar verkligheten.
För kosmologins del har detta inneburit att man alltid ser universum som totalt isolerat. Utvecklingen förklaras alltid av de inneboende egenskaperna i ett isolerat universum. Ett universum som enligt den senaste, lätt absurda, teorin uppkom av en slump genom en kvantfluktuation - i ett tidlöst ickerum... Hur det kan förekomma kvantfluktuationer i tidlösa ickerum är förstås inte helt klart. Varför ska fysikens lagar gälla i en icke-tillvaro utan vare sig tid eller rum?
Men i anknytning till denna modell kan man sedan förklara både expansion och acceleration genom att återuppväcka Einsteins kosmologiska konstant - som postulerade en form av repulsionskraft - en sorts motvikt mot gravitationen. Sedan kan mysteriet förklaras lätt och elegant...
Nu ska jag göra något vansinnigt icke-vetenskapligt. Jag ska börja bluddra om min intuition. (Kanske i ett fåfängt hopp om att jag om jag har tur ska komma att utses till årets förvillare av Vetenskap och folkbildning 2011!)
Min intuition suggererar mig nämligen till att tro att Occams rakkniv i detta sammanhang gör det hela alltför enkelt. Att det vi ser i det rödförskjutna ljuset i teleskopen, och det kaos vi lever i, och det universum som sprängs mitt framför våra ögon - inte är ett resultat av en eller två samverkande principer som på något mystiskt sätt skapades av en kvantfluktuation - utan snarare är resultatet av någon kosmisk katastrof. Eller mer exakt: i den del av världsalltet vi lever - det synliga universum - har något katastrofalt skett - som skulle kunna bygga på en interaktion med krafter eller andra fenomen utanför detta.
Varför utgå att allt fanns inbyggt från början i något mystiskt kvantsprång som aldrig kan bevisas (det är ju lite lustigt att man använder en modell som baseras på iakttagna avvikelser i elementarpartiklars rörelsemönster för att förklara hela universums uppkomst!) - när det SKULLE kunna vara så att det finns saker (kraftfält? andra universa? okända materie- och energityper? etc. etc. ) utanför det vi ser som "universum" - som skulle kunna leda till exempelvis systemkollapser och accelererade expansioner hos "oss".
Svaret blir nog återigen: för att det strider mot Occams rakkniv att anta fler variabler än som är nödvändigt. Men "Occams rakkniv" är en metod, ingen naturlag.
Ber förresten om ursäkt för detta inlägg, och speciellt för att jag ställer min intuition i motsats till Occams rakkniv… Det verkar ju rent New Age-igt, för att inte säga storhetsvansinnigt. Jag kanske borde sluta läsa Blavatsky trots allt... innan jag plötsligt får för mig att bygga upp mitt eget kosmologiska system, helt och hållet byggt på min egen intuition. Men om jag gjorde det tror jag i alla fall att detta skulle bli så deprimerade att jag inte skulle få en enda anhängare. Så dystra och föga uppbyggliga system vill i alla fall ingen tro på.
Erik Rodenborg 31 december 2010
Stargate: Arch of Truth
Detta är namnet på en ganska så tråkig SF-film på TV6 som går nu.
Varför ska SF-filmer ofta vara så töntiga? Universum är både fantastiskt och skrämmande. Varför ska man då trivialisera och projicera såväl jordlivets mest obehagliga, som dess mest triviala, sidor i "rymdmiljö".
Ett kosmiskt krig med religiösa fanatiker, med en ideologi som liknar en bisarr korsning mellan al-Qaida, den medeltida kyrkan och satanism. Låter inte speciellt trovärdigt. När sedan trollkarlen Merlin (!) dyker upp i handlingen blir pinsamheten total.
Då föredrar jag SF-romaner som till exempel Fred Hoyles "Det svarta molnet" eller Arthur C Clarkes "Möte med Rama". De lyckas fånga känslan av gåtfullhet och förundran både för universum och för eventuella andra civilisationer - som inte ser ut som något som är kalkerat på dåliga western- och krigsfilmer.
Men så vitt jag vet är ingen av dessa böcker filmade. Rätta mig om jag har fel!
Erik Rodenborg september 2010
Varför ska SF-filmer ofta vara så töntiga? Universum är både fantastiskt och skrämmande. Varför ska man då trivialisera och projicera såväl jordlivets mest obehagliga, som dess mest triviala, sidor i "rymdmiljö".
Ett kosmiskt krig med religiösa fanatiker, med en ideologi som liknar en bisarr korsning mellan al-Qaida, den medeltida kyrkan och satanism. Låter inte speciellt trovärdigt. När sedan trollkarlen Merlin (!) dyker upp i handlingen blir pinsamheten total.
Då föredrar jag SF-romaner som till exempel Fred Hoyles "Det svarta molnet" eller Arthur C Clarkes "Möte med Rama". De lyckas fånga känslan av gåtfullhet och förundran både för universum och för eventuella andra civilisationer - som inte ser ut som något som är kalkerat på dåliga western- och krigsfilmer.
Men så vitt jag vet är ingen av dessa böcker filmade. Rätta mig om jag har fel!
Erik Rodenborg september 2010
Den enda sekt jag skulle velat gå med i...
...finns inte längre. Inte nog med det, även när den fanns, fanns den inte i Sverige. Den fanns i USA, men överlevde inte sin grundare.
Jag syftar på ”Sanctuary of Thought”, som grundades av Truman Bethurum på femtiotalet. Den grundades, påstod han, på uppmaning av Aura Rhanes, den kvinnliga befälhavaren på ett rymdskepp från Clarion.
Det vet jag förstås inte riktigt om jag tror på. Aura Rhanes existens verkar vara en aning problematisk, men jag skulle nog ha gått med i alla fall.
För även om hon inte fanns beskrevs både hon och clarioniterna som så sympatiska, att jag gärna skulle gått på sektens möten och fantiserat om hur dessa fantastiska rymdmänniskor eventuellt skulle kunna komma och rädda oss. Trots att jag skulle haft mycket svårt att tro på det skulle jag nog sova bättre på nätterna när jag kom hem.
Men som sagt, "Sanctuary of Thought" finns inte längre. Det är väl ett exempel på Murphys lag, om något. När jag väl kommit på en sekt som jag skulle kunna tänka mig att gå med i visar den sig ha lagts ned redan 1969.
Erik Rodenborg maj 2010
Jag syftar på ”Sanctuary of Thought”, som grundades av Truman Bethurum på femtiotalet. Den grundades, påstod han, på uppmaning av Aura Rhanes, den kvinnliga befälhavaren på ett rymdskepp från Clarion.
Det vet jag förstås inte riktigt om jag tror på. Aura Rhanes existens verkar vara en aning problematisk, men jag skulle nog ha gått med i alla fall.
För även om hon inte fanns beskrevs både hon och clarioniterna som så sympatiska, att jag gärna skulle gått på sektens möten och fantiserat om hur dessa fantastiska rymdmänniskor eventuellt skulle kunna komma och rädda oss. Trots att jag skulle haft mycket svårt att tro på det skulle jag nog sova bättre på nätterna när jag kom hem.
Men som sagt, "Sanctuary of Thought" finns inte längre. Det är väl ett exempel på Murphys lag, om något. När jag väl kommit på en sekt som jag skulle kunna tänka mig att gå med i visar den sig ha lagts ned redan 1969.
Erik Rodenborg maj 2010
"Världarnas krig" enligt Stephen Hawking
Jag har i flera blogginlägg suckat över xenofobiska och UFO-fobiska filmer som ”Världarnas krig”, ”Independence Day” och ”Signs”.
Nu visar det sig att ingen mindre än världens främste kosmolog, Stephen Hawking, upprepar samma skräckfantasi.
Hans argument är att människorna på vår planet är förfärliga och att eventuella utomjordingar kanske kommer att bete sig som de vita gjorde i Amerika.
Jag bara upprepar: en civilisation av general Custers, eller vår nuvarande, typ, lär förinta sig flera gånger om innan de kan utveckla förmågan att färdas mellan stjärnsystemen. Tanken att ett kapitalistiskt eller annat klassamhälle ”koloniserar” Vintergatan och utrotar allt de kommer i kontakt med är närmast otänkbar.
Hur galen Posadas än var (och ja, han var naturligtvis galen!) hade han nog ändå rätt i EN sak… :-)
Så om mot all förmodan inledningsscenariot i V skulle inträffa i verkligheten behöver vi nog inte befara att resten av historien kommer att slå in... Obs jag skrev alltså ”mot all förmodan”!
Fast det roligaste OM utomjordingar (alltså mot all förmodan…) skulle uppenbara sig på detta sätt vore förmodligen att besöka Vetenskap och Folkbildnings forum strax efteråt och studera diskussionen där. Det är faktiskt en av mina mer bisarra önskefantasier.
Erik Rodenborg april 2010
Nu visar det sig att ingen mindre än världens främste kosmolog, Stephen Hawking, upprepar samma skräckfantasi.
Hans argument är att människorna på vår planet är förfärliga och att eventuella utomjordingar kanske kommer att bete sig som de vita gjorde i Amerika.
Jag bara upprepar: en civilisation av general Custers, eller vår nuvarande, typ, lär förinta sig flera gånger om innan de kan utveckla förmågan att färdas mellan stjärnsystemen. Tanken att ett kapitalistiskt eller annat klassamhälle ”koloniserar” Vintergatan och utrotar allt de kommer i kontakt med är närmast otänkbar.
Hur galen Posadas än var (och ja, han var naturligtvis galen!) hade han nog ändå rätt i EN sak… :-)
Så om mot all förmodan inledningsscenariot i V skulle inträffa i verkligheten behöver vi nog inte befara att resten av historien kommer att slå in... Obs jag skrev alltså ”mot all förmodan”!
Fast det roligaste OM utomjordingar (alltså mot all förmodan…) skulle uppenbara sig på detta sätt vore förmodligen att besöka Vetenskap och Folkbildnings forum strax efteråt och studera diskussionen där. Det är faktiskt en av mina mer bisarra önskefantasier.
Erik Rodenborg april 2010
Domsten, en otäck "närkontakt" och "...kom ljuva Krusmynta"
När jag på nytt börjat läsa Jenny Berthelius kan jag inte sluta. Så jag satte mig att läsa om hennes andra bok, ”…kom ljuva Krusmynta” (1968), som jag har hemma.
Den liknar ju den första. Samma person är huvudperson. En man som kallas Toni, men som heter något annat, oklart vad.
Och liksom i förra historien flyttar han in i en stuga. Den här gången en han har ärvt från en kvinna som blev mördad i den första boken.
På samma sätt som förra gången inser han att han hamnar i centrum för något otäckt och att hans liv är i fara. Konstiga saker händer runt stugan. Allt är insvept i dimma och skuggor. Skräckromantiskt, men aldrig extremt otäckt.
Men det är något som inte stämmer. Hela tiden när jag läser tycker jag att jag får associationer till något annat, men jag kan inte komma på vad. Bara att det också är skrämmande.
Men så plötsligt inser jag. Handlingen utspelar sig i Domsten utanför Helsingborg. Och tio år innan boken kom ut utspelades något på just denna ort som väckte stor uppmärksamhet.
Eller rättare sagt, det påstods att det utspelade sig något. Men det gjorde det nog inte.
Det var nämligen i Domsten utanför Helsingborg som två unga män påstod att de hade mött utomjordingar från ett ”tefat” som försökte kidnappa dem och slita dem in i ”tefatet”.
Att historien var en bluff är numera praktiskt taget helt säkert. Men jag läste om det i tolvårsåldern och det skrämde mig ganska så rejält - då.
Undrar om Jenny Berthelius kände till Domstensfallet när hon skrev boken. Det borde hon ha gjort. Det var i så fall sinnrikt tänkt. Spänningen i boken förhöjs nog om en läsare har omedvetna associationer till en så otäck berättelse.
Men det svarar ju inte på frågan vad min oerhörda fascination för Jenny Berthelius böcker kommer ifrån….
Erik Rodenborg mars 2010
Den liknar ju den första. Samma person är huvudperson. En man som kallas Toni, men som heter något annat, oklart vad.
Och liksom i förra historien flyttar han in i en stuga. Den här gången en han har ärvt från en kvinna som blev mördad i den första boken.
På samma sätt som förra gången inser han att han hamnar i centrum för något otäckt och att hans liv är i fara. Konstiga saker händer runt stugan. Allt är insvept i dimma och skuggor. Skräckromantiskt, men aldrig extremt otäckt.
Men det är något som inte stämmer. Hela tiden när jag läser tycker jag att jag får associationer till något annat, men jag kan inte komma på vad. Bara att det också är skrämmande.
Men så plötsligt inser jag. Handlingen utspelar sig i Domsten utanför Helsingborg. Och tio år innan boken kom ut utspelades något på just denna ort som väckte stor uppmärksamhet.
Eller rättare sagt, det påstods att det utspelade sig något. Men det gjorde det nog inte.
Det var nämligen i Domsten utanför Helsingborg som två unga män påstod att de hade mött utomjordingar från ett ”tefat” som försökte kidnappa dem och slita dem in i ”tefatet”.
Att historien var en bluff är numera praktiskt taget helt säkert. Men jag läste om det i tolvårsåldern och det skrämde mig ganska så rejält - då.
Undrar om Jenny Berthelius kände till Domstensfallet när hon skrev boken. Det borde hon ha gjort. Det var i så fall sinnrikt tänkt. Spänningen i boken förhöjs nog om en läsare har omedvetna associationer till en så otäck berättelse.
Men det svarar ju inte på frågan vad min oerhörda fascination för Jenny Berthelius böcker kommer ifrån….
Erik Rodenborg mars 2010
Drömmen om Mars
Läser i tidningen att Barack Obama skrotat planerna på en återfärd till månen. Det innebär i praktiken också att alla planer på en bemannad rymdfärd till Mars skrotas.
Jag märker att jag känner mig sorgsen. Jag inser att jag har haft en dröm sedan barndomen att människor kommer att landa på Mars under min livstid. Det skulle ha varit en stor upplevelse.
Nu blir det knappast aktuellt, inte under min livstid. Ledsamt. :-(
Erik Rodenborg februari 2010
Jag märker att jag känner mig sorgsen. Jag inser att jag har haft en dröm sedan barndomen att människor kommer att landa på Mars under min livstid. Det skulle ha varit en stor upplevelse.
Nu blir det knappast aktuellt, inte under min livstid. Ledsamt. :-(
Erik Rodenborg februari 2010
Mitt rymdintresse...
...väcks till liv lite då och då. Nu tycks man ha hittat en planet av sten cirka 500 ljusår härifrån. Lite svårt att ta sig dit, tyvärr, men ändå...
Den typen av nyheter gläder mig alltid. Varje tecken på att vi kanske inte är ensamma i universum känns hoppingivande på något sätt.
Erik Rodenborg september 2009
Den typen av nyheter gläder mig alltid. Varje tecken på att vi kanske inte är ensamma i universum känns hoppingivande på något sätt.
Erik Rodenborg september 2009
En hoppingivande konspirationsteori?
Finns det sådana?
Här kommer i alla fall en. Jag vill dock redan med en gång säga att jag inte tror på den.
Om jag tillhörde dessa avundsvärda människor som kunde förvandla önskningar till trosföreställningar skulle jag ha trott på den. Men det kan jag nu inte. Tyvärr.
Bakgrunden är min barnatro på flygande tefat. Hur skulle jag bete mig om jag ville behålla den, och kunna bortförklara alla i hög grad vägande invändningar?
Det skulle bli ungefär så här.
Jag börjar med att välja ut ett antal berättelser av människor som påstår sig ha mött utomjordingar. Inte de psykologiskt mest rimliga (i så fall finns ju risken att någon av de där berättelserna om att släpas in i ett UFO och utsättas för äckliga experiment skulle finnas med, och det vill jag ju inte) utan de mest sympatiska.
Jag väjer då George Adamski, Truman Bethurum, Daniel Fry, och Gösta Carlsson. För att nu inte bli utsatt för obefogade misstankar vill jag snabbt tillägga att jag väljer Gösta Carlsson trots och inte på grund av hans obehagliga och befängda rasistiska ”teori” om att den ”vita rasen” är genetiskt släkt med rymdmänniskorna men att de andra ”raserna” inte är det. Men eftersom han aldrig tillskriver sina rymdvänner denna uppfattning, utan det uppenbart är resultatet av hans egen hemmafilosofi, kan jag i detta sammanhang bortse från det.
Jag skulle nog kunna ta med Elizabeth Klarer i listan också, men det är så länge sedan jag läste hennes bok så jag väntar med det.
Vad gäller dessa fyra herrar som jag har med finns det ett omvänt förhållande mellan när de säger sig ha mött varelserna och när de berättade om dem. Ordningen när de berättade om mötena är, om jag minns rätt, Adamski 1952, Bethurum 1953, Fry 1954 och Carlsson 1971. Men när de gäller när de skulle ha träffat sina rymdvänner första gången är det tvärtom - Carlsson 1946, Fry 1949, Bethurum juli 1952 och Adamski november 1952.
Det gemensamma för alla fyra är att de träffade väldigt sympatiska varelser. En annan sak som är gemensamt för alla fyra är att varelserna såg ut som människor.
Ytterligare en annan sak de har gemensamt är att rymdvännerna var emot atomvapen och ville varna oss för dem.
Men det finns en intressant sak till. Adamski, Bethurum och Carlsson (trots att den sistnämnde själv var kapitalist) säger att deras rymdvänner sade sig komma från jämlika samhällen som saknade klasser.
Jämlikheten omfattade dessutom i dessa tre fall också relationen mellan män och kvinnor. Det är tydligast hos Bethurum, men gäller faktiskt alla tre.
Sympatiskt, eller hur?
Fry hävdar aldrig motsatsen, men han verkar vara mer tekniskt och mindre socialt lagd än de andra, så hans berättelse koncentrerar sig mer på tekniken och på någon sorts ”förnufts”-filosofi.
För övrigt är det en vanlig föreställning att alla dessa kontakter mötte rymdmänniskor med ”nordiskt” utseende. Det stämmer inte för Bethurum, som noga påpekar att de hade ett ”latinskt” utseende, med mörkt hår.
Nåväl, vad tror ni händer om det börjar surra omkring utomjordiska tefat från i det närmaste kommunistiska civilsationer, med perfekt jämlika samhälssystem, omkring vår jord och börjar lägga sig i stormakternas kärnvapenprov? Hur tror ni de härskande klasserna reagerar? Trodde just det.
Och mycket riktigt började smutskastningen redan med en gång. Adamski påstås ha bevakats av FBI för påstått kommunistiska sympatier, och en veritabel kampanj för att visa att dessa herrar var mytomaner startade med en gång. Den lyckades snart, och alla anständiga ufologer tog snart avstånd från dessa contactees.
Men det hjälper ju inte. För om tefaten verkligen skulle visa sig för fler skulle det ju stå klart att dessa contactees inte var mytomaner alls.
Då började filmer och böcker komma ut om att tefatens besättningar egentligen var onda, monstruösa och skulle äta upp oss alla. Filmer som ”Independence Day”, ”Invasion of the body snatchers”, ”Världarnas krig” ”Signs” och TV-serier som V.
Men det räckte ju inte, det heller. Film är ju bara film, det vet ju de flesta om. Eller hur?
Så dessutom satte CIA i anknytning till MK Ultra och andra projekt igång med att att kidnappa folk, utsätta dem för de mest fruktansvärda experiment, och fick dem att tro att rymdmänniskor hade gjort det. Vi fick ”abductees”, och snart kunde man inte tänka på UFO:s utan att tänka på vassa nålar som stacks in i näsor och genitalier.
På så sätt kunde de härskande, framförallt i USA, kunna hoppas på att när tefaten verkligen landade på allvar kunna skrämma slag på alla så att ingen ville samarbeta med ”monstren”. Alla vet väl vad som händer med quislingar, eller hur?
Men det kommer inte att hjälpa. När Aura Rhanes och Orthon m.fl. en dag stiger ner för att rädda oss från växthuseffekten eller kanske för att hindra CERN-acceleratorn att förvandla jorden till ett svart hål kommer alla att inse att de är sympatiska. De härskande klasserna kommer att falla och jorden kommer att bli som Clarion.
Tror jag på detta? (Jag tänker mig nu en läsare från Vetenskap och Folkbildnings forum som ser chansen att slutligen avslöja den där Kire/Kira).
Nej, men jag skulle vilja. Men som sagt, jag har aldrig lyckats förvandla önskningar till åsikter. Om jag hade den förmågan skulle jag genast skapa ett nytt ifologiskt sällskap (med en lätt Posadas-anstrykning) som skulle driva tesen.
Men det går kanske att skriva en roman om scenariot. Det skulle vara kul.
Erik Rodenborg juli 2009
Här kommer i alla fall en. Jag vill dock redan med en gång säga att jag inte tror på den.
Om jag tillhörde dessa avundsvärda människor som kunde förvandla önskningar till trosföreställningar skulle jag ha trott på den. Men det kan jag nu inte. Tyvärr.
Bakgrunden är min barnatro på flygande tefat. Hur skulle jag bete mig om jag ville behålla den, och kunna bortförklara alla i hög grad vägande invändningar?
Det skulle bli ungefär så här.
Jag börjar med att välja ut ett antal berättelser av människor som påstår sig ha mött utomjordingar. Inte de psykologiskt mest rimliga (i så fall finns ju risken att någon av de där berättelserna om att släpas in i ett UFO och utsättas för äckliga experiment skulle finnas med, och det vill jag ju inte) utan de mest sympatiska.
Jag väjer då George Adamski, Truman Bethurum, Daniel Fry, och Gösta Carlsson. För att nu inte bli utsatt för obefogade misstankar vill jag snabbt tillägga att jag väljer Gösta Carlsson trots och inte på grund av hans obehagliga och befängda rasistiska ”teori” om att den ”vita rasen” är genetiskt släkt med rymdmänniskorna men att de andra ”raserna” inte är det. Men eftersom han aldrig tillskriver sina rymdvänner denna uppfattning, utan det uppenbart är resultatet av hans egen hemmafilosofi, kan jag i detta sammanhang bortse från det.
Jag skulle nog kunna ta med Elizabeth Klarer i listan också, men det är så länge sedan jag läste hennes bok så jag väntar med det.
Vad gäller dessa fyra herrar som jag har med finns det ett omvänt förhållande mellan när de säger sig ha mött varelserna och när de berättade om dem. Ordningen när de berättade om mötena är, om jag minns rätt, Adamski 1952, Bethurum 1953, Fry 1954 och Carlsson 1971. Men när de gäller när de skulle ha träffat sina rymdvänner första gången är det tvärtom - Carlsson 1946, Fry 1949, Bethurum juli 1952 och Adamski november 1952.
Det gemensamma för alla fyra är att de träffade väldigt sympatiska varelser. En annan sak som är gemensamt för alla fyra är att varelserna såg ut som människor.
Ytterligare en annan sak de har gemensamt är att rymdvännerna var emot atomvapen och ville varna oss för dem.
Men det finns en intressant sak till. Adamski, Bethurum och Carlsson (trots att den sistnämnde själv var kapitalist) säger att deras rymdvänner sade sig komma från jämlika samhällen som saknade klasser.
Jämlikheten omfattade dessutom i dessa tre fall också relationen mellan män och kvinnor. Det är tydligast hos Bethurum, men gäller faktiskt alla tre.
Sympatiskt, eller hur?
Fry hävdar aldrig motsatsen, men han verkar vara mer tekniskt och mindre socialt lagd än de andra, så hans berättelse koncentrerar sig mer på tekniken och på någon sorts ”förnufts”-filosofi.
För övrigt är det en vanlig föreställning att alla dessa kontakter mötte rymdmänniskor med ”nordiskt” utseende. Det stämmer inte för Bethurum, som noga påpekar att de hade ett ”latinskt” utseende, med mörkt hår.
Nåväl, vad tror ni händer om det börjar surra omkring utomjordiska tefat från i det närmaste kommunistiska civilsationer, med perfekt jämlika samhälssystem, omkring vår jord och börjar lägga sig i stormakternas kärnvapenprov? Hur tror ni de härskande klasserna reagerar? Trodde just det.
Och mycket riktigt började smutskastningen redan med en gång. Adamski påstås ha bevakats av FBI för påstått kommunistiska sympatier, och en veritabel kampanj för att visa att dessa herrar var mytomaner startade med en gång. Den lyckades snart, och alla anständiga ufologer tog snart avstånd från dessa contactees.
Men det hjälper ju inte. För om tefaten verkligen skulle visa sig för fler skulle det ju stå klart att dessa contactees inte var mytomaner alls.
Då började filmer och böcker komma ut om att tefatens besättningar egentligen var onda, monstruösa och skulle äta upp oss alla. Filmer som ”Independence Day”, ”Invasion of the body snatchers”, ”Världarnas krig” ”Signs” och TV-serier som V.
Men det räckte ju inte, det heller. Film är ju bara film, det vet ju de flesta om. Eller hur?
Så dessutom satte CIA i anknytning till MK Ultra och andra projekt igång med att att kidnappa folk, utsätta dem för de mest fruktansvärda experiment, och fick dem att tro att rymdmänniskor hade gjort det. Vi fick ”abductees”, och snart kunde man inte tänka på UFO:s utan att tänka på vassa nålar som stacks in i näsor och genitalier.
På så sätt kunde de härskande, framförallt i USA, kunna hoppas på att när tefaten verkligen landade på allvar kunna skrämma slag på alla så att ingen ville samarbeta med ”monstren”. Alla vet väl vad som händer med quislingar, eller hur?
Men det kommer inte att hjälpa. När Aura Rhanes och Orthon m.fl. en dag stiger ner för att rädda oss från växthuseffekten eller kanske för att hindra CERN-acceleratorn att förvandla jorden till ett svart hål kommer alla att inse att de är sympatiska. De härskande klasserna kommer att falla och jorden kommer att bli som Clarion.
Tror jag på detta? (Jag tänker mig nu en läsare från Vetenskap och Folkbildnings forum som ser chansen att slutligen avslöja den där Kire/Kira).
Nej, men jag skulle vilja. Men som sagt, jag har aldrig lyckats förvandla önskningar till åsikter. Om jag hade den förmågan skulle jag genast skapa ett nytt ifologiskt sällskap (med en lätt Posadas-anstrykning) som skulle driva tesen.
Men det går kanske att skriva en roman om scenariot. Det skulle vara kul.
Erik Rodenborg juli 2009
Truman Bethurum återbesökt - Clarion som egalitär utopi
När jag var sju-åtta år var min tillvaro otrygg, ja i det närmaste tröstlös. Jag letade efter hoppfulla trosföreställningar som kunde vara till hjälp.
En sådan fann jag i Max B Millers ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?”. I synnerhet i kapitlet ”Kontakt med rymdvarelser”. Där berättade till synes trovärdiga personer om möten med vänliga, förstående och av allt att döma goda rymdmänniskor.
Den mest fascinerande av dessa berättelser var Truman Bethurums möte 1952 med ett UFO från planeten Clarion och framförallt med dess kvinnliga kapten Aura Rhanes. Hon gav ett väldigt sympatiskt intryck, och det faktum att de hade en kvinnlig kapten tyckte jag ökade trovärdigheten i berättelsen. Jag hade aldrig hört talas om kvinnliga kaptener och att tefatet hade en sådan tyckte jag ökade tilltron till dess utomjordiska ursprung.
Att goda varelser cirklade runt vår planet och kunde ingripa en dag var trösterikt. Om himlen en dag hade varit fylld av flygande tefat hade jag blivit själaglad.
Men det dröjde inte länge förrän det blev snudd på omöjligt att tro på detta. Det var trist.
Nu, mer än 46 år senare, har jag just läst ut ”Messages from the people of the planet Clarion: The true experiences of Truman Bethurum”. Utgivet av något som heter ”Inner Light Publications”. Det innehåller en del texter av Bethurum, inklusive en del självbiografiska avsnitt.
Barnatro dör inte så lätt. Jag märker att jag innerligt hoppas att det inte ska finnas något uppenbart omöjligt i texten, så att jag på något plan åtminstone kan få behålla lite av vad Ingemar Hedenius kallat för ”patetisk tro”. Men, ack, nej. Även där blir man besviken.
Vi får nämligen läsa om hur Aura Rhanes talar om hur invånarna på Clarion, vars rumsliga läge i världsrymden är ganska så oklart, har ett nära samarbete med invånarna på Mars. Mars, förklarar hon, är en planet med en stor tillverkningsindustri, som gör att det förser hela solsystemet med avancerad teknologi. Ja, även materialet i Aura Rhanes tefat är tillverkat på Mars.
Adjö, Aura Rhanes. Adjö Clarion. Den man som berättade om er var oerhört dum, som inte nöjde sig med icke kontrollerbara uppgifter om de kosmiska vännerna.
Det är extra synd eftersom Clarion inte endast var sympatiskt, utan till och med sympatiskt på ett politiskt korrekt sätt. Politiskt korrekt i svenska vänstemiljöer idag, inte i USA 1952…
Clarion är enligt Bethurum/Aura Rhanes jämlikt, med en kooperativ ekonomi. Det finns inga rika och fattiga, inga klasser. Kvinnor är helt jämställda med män och Aura Rhanes sitter för övrigt i Clarions regering.
Clarion är inte uppdelat i nationer, planeten är en enhet, utgör en nation i sig.
Våld, krig och brottslighet är okända. Barnuppfostran är kärleksfull, och saknar våld, hot och bestraffningar.
Människorna lever mycket länge. Aura Rhanes sades se ut som om hon vore på sin höjd 40 år, men är i själva verket redan mormor, och berättade för Bethurum att hon själv kommer att leva i minst tusen år.
Och i motsatts till de contactees som brukar vilja beskriva tefatsmänniskorna som ”ariskt” ljushåriga, med blåa ögon, försäkrar Bethurum att de har mörkt hår, mörka ögon, med ett latinskt utseende.
Bethurum själv beskriver hur han ser fram emot en värld på jorden utan klasser, krig, kvinnoförtryck och rasförtryck – och försäkrar att Aura Rhanes och hennes kolleger åtminstone indirekt kommer att hjälpa oss med detta.
Själv kom han från arbetarklassen, och beskriver ett fattigt liv, och boken uttrycker en hel del missnöje med politiker, de rika, och arbetsgivarna. Det förklarar ju hans önskan efter jämlikhet.
Men att hans strävan efter jämlikhet också omfattar etniska minoriteter och kvinnor ger hela budskapet en ganska så "modern" vänsterprofil.
Personligen tror jag nog att Bethurum utnyttjade tefatsvågen för att få en chans att föra ut åsikter som låg honom varmt om hjärtat, och som han aldrig annars skulle kunnat nå ut med.
Det är ju den rimliga förklaringen. Den är ju milt sagt mer trolig än att Aura Rhanes existerar. Tyvärr.
Erik Rodenborg maj 2009
En sådan fann jag i Max B Millers ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?”. I synnerhet i kapitlet ”Kontakt med rymdvarelser”. Där berättade till synes trovärdiga personer om möten med vänliga, förstående och av allt att döma goda rymdmänniskor.
Den mest fascinerande av dessa berättelser var Truman Bethurums möte 1952 med ett UFO från planeten Clarion och framförallt med dess kvinnliga kapten Aura Rhanes. Hon gav ett väldigt sympatiskt intryck, och det faktum att de hade en kvinnlig kapten tyckte jag ökade trovärdigheten i berättelsen. Jag hade aldrig hört talas om kvinnliga kaptener och att tefatet hade en sådan tyckte jag ökade tilltron till dess utomjordiska ursprung.
Att goda varelser cirklade runt vår planet och kunde ingripa en dag var trösterikt. Om himlen en dag hade varit fylld av flygande tefat hade jag blivit själaglad.
Men det dröjde inte länge förrän det blev snudd på omöjligt att tro på detta. Det var trist.
Nu, mer än 46 år senare, har jag just läst ut ”Messages from the people of the planet Clarion: The true experiences of Truman Bethurum”. Utgivet av något som heter ”Inner Light Publications”. Det innehåller en del texter av Bethurum, inklusive en del självbiografiska avsnitt.
Barnatro dör inte så lätt. Jag märker att jag innerligt hoppas att det inte ska finnas något uppenbart omöjligt i texten, så att jag på något plan åtminstone kan få behålla lite av vad Ingemar Hedenius kallat för ”patetisk tro”. Men, ack, nej. Även där blir man besviken.
Vi får nämligen läsa om hur Aura Rhanes talar om hur invånarna på Clarion, vars rumsliga läge i världsrymden är ganska så oklart, har ett nära samarbete med invånarna på Mars. Mars, förklarar hon, är en planet med en stor tillverkningsindustri, som gör att det förser hela solsystemet med avancerad teknologi. Ja, även materialet i Aura Rhanes tefat är tillverkat på Mars.
Adjö, Aura Rhanes. Adjö Clarion. Den man som berättade om er var oerhört dum, som inte nöjde sig med icke kontrollerbara uppgifter om de kosmiska vännerna.
Det är extra synd eftersom Clarion inte endast var sympatiskt, utan till och med sympatiskt på ett politiskt korrekt sätt. Politiskt korrekt i svenska vänstemiljöer idag, inte i USA 1952…
Clarion är enligt Bethurum/Aura Rhanes jämlikt, med en kooperativ ekonomi. Det finns inga rika och fattiga, inga klasser. Kvinnor är helt jämställda med män och Aura Rhanes sitter för övrigt i Clarions regering.
Clarion är inte uppdelat i nationer, planeten är en enhet, utgör en nation i sig.
Våld, krig och brottslighet är okända. Barnuppfostran är kärleksfull, och saknar våld, hot och bestraffningar.
Människorna lever mycket länge. Aura Rhanes sades se ut som om hon vore på sin höjd 40 år, men är i själva verket redan mormor, och berättade för Bethurum att hon själv kommer att leva i minst tusen år.
Och i motsatts till de contactees som brukar vilja beskriva tefatsmänniskorna som ”ariskt” ljushåriga, med blåa ögon, försäkrar Bethurum att de har mörkt hår, mörka ögon, med ett latinskt utseende.
Bethurum själv beskriver hur han ser fram emot en värld på jorden utan klasser, krig, kvinnoförtryck och rasförtryck – och försäkrar att Aura Rhanes och hennes kolleger åtminstone indirekt kommer att hjälpa oss med detta.
Själv kom han från arbetarklassen, och beskriver ett fattigt liv, och boken uttrycker en hel del missnöje med politiker, de rika, och arbetsgivarna. Det förklarar ju hans önskan efter jämlikhet.
Men att hans strävan efter jämlikhet också omfattar etniska minoriteter och kvinnor ger hela budskapet en ganska så "modern" vänsterprofil.
Personligen tror jag nog att Bethurum utnyttjade tefatsvågen för att få en chans att föra ut åsikter som låg honom varmt om hjärtat, och som han aldrig annars skulle kunnat nå ut med.
Det är ju den rimliga förklaringen. Den är ju milt sagt mer trolig än att Aura Rhanes existerar. Tyvärr.
Erik Rodenborg maj 2009
När frälsningen kom från rymden
Jag har just läst om Desmond Leslies och George Adamskis ”Flying Saucers Have Landed” från 1953, i en reviderad nyutgåva från 1970. I den återfinner vi den första av de så kallade contacteeberättelser som under femtiotalet faktiskt gav tröst och hopp åt tusentals människor. Det måste beskrivas som en religiös rörelse.
Elaka personer påpekade redan då att de första sådana berättelserna kom något år efter filmen ”The Day the Earth Stood Still”, som handlade just om att vänliga utomjordingar landade. Och det är ju sant.
Men oavsett detta, och oavsett att få människor idag torde förstå hur några kunde tro på dessa berättelser, är det en fascinerande genre.
George Adamski och hans story hade ändå en ganska liten plats i denna bok. Den fick endast utgöra slutet på en exposé´ över UFO-händelser, av Desmond Leslie, som var en elegant skribent, och en lika elegant polemiker.
För Leslie började inte UFO-vågen 1947, när Kenneth Arnolds rapport skapade begreppet ”flygande tefat”. För Leslie har tefaten alltid varit med oss. Han finner dem i urgamla sanskrittexter, och i bibliska berättelser. Och, ja, han finner dem också i vad han tror är ett urgammalt tibetanskt manuskript, ”Dzyans bok” men som de flesta nog idag tror var produkten av madam Blavatskys kreativa fantasi.
För om det är något som är uppenbart så är det att hela Leslies teoribyggnad i grunden är teosofisk. Det märks även i litteraturförteckningen, som vimlar av verk av Blavatsky, Annie Besant, Charles Leadbeater, Alice Bailey, och den mer kätterske Rudolf Steiner. Vi kan även finna böcker om Atlantis och Mus historia, och arbeten av Edgar Cayce och Immanuel Velikovsky. Även min favoritbok om fairies, Evans Wentz ”The Fairy Faith in Celtic countries” finns med.
För Leslie drevs tefaten av en närmast andlig kraft och han menar att deras materia var i en annan vibrationsfrekvens än vår. Vilket är ett annat sätt att säga att den i själva verket var andlig, inte materiell.
Efter en hisnande, men om man är i en viss sinnesstämning, tilltalande, genomgång, kommer så Adamskis berättelse. Det gäller att läsa den uppmärksamt, om inte nödvändigtvis med vördnad – det är trots allt den första publicerade contacteeberättelsen under UFO-eran.
Det är en ganska enkel berättelse. Adamski hade sedan 1946, då han säger sig ha gjort sin första observation (året innan Kenneth Arnold, väl att märka!) varit övertygad om att rymdfarkoster cirklar omkring vår jord. Han verkar också ha trott att de ville ha kontakt med just honom. Vilket de ju också fick…
Den 20 november 1952 var han och sex vänner ute och letade efter rymdfarkoster. De kom efter ett tag till en kalifornisk öken. Efter vissa observationer begav sig Adamski av i ensamhet, eftersom han trodde att rymdmänniskorna ville träffa just honom . De andra stod på avstånd och iakttog det hela.
De fick se inte bara ett tefat och ett modersskepp – de fick se hur Adamski mötte en människoliknande varelse från Venus och hade ett relativt långt samtal med denne. De var alltså vittnen till den första contacteehändelsen (en skeptiker skulle förstås kunna säga medsammansvurna i ett bedrägeri…).
Vem var då den främling som Adamski mötte? Det finns något ganska intressant här, som inte många uppmärksammat.
Alla någorlunda insatta vet förstås att den andra kontaktberättelsen under femtiotalet efter Adamski, Truman Bethurums, handlade om mötet med Aura Rhanes, en kvinnlig befälhavare för ett rymdskepp från planeten Clarion. Men Adamski mötte ju en man. Det var i alla fall vad han sade.
Men i alla konkreta detaljer beskriver Adamski den person han möter som en kvinna. Inte nog med att ”han” hade axellångt hår, vilket inte var vanligt på tidigt femtiotal, Adamski beskriver också hur detta hår ”glänste vackrare än någon kvinnas” och att alla jordiska kvinnor ”gärna skulle vilja ha ett så underbart hår som denne man hade”.
Inte nog med det - händerna var smala och med långa fingrar och såg ut som ”en konstnärskvinnas vackra händer”. Ja, om det inte vore för kläderna skulle man, säger Adamski, tro att ”han” var ”en ovanligt vacker kvinna”. Men Adamski försäkrar, ”han var definitivt en man”. Hur visste han nu det? Pga. kläderna`? Om man ser på den teckning som ett av ”vittnena” ritat kan man inte se något entydigt manligt i klädseln. Jag är för övrigt övertygad om att 98 procent av alla som får se bilden och inte vet något om dess historia kommer att tro att den föreställer en kvinna.
Men vad ville då denna androgyna gestalt Adamski? De pratade om en hel del, men det huvudsakliga budskapet var att främlingen och befolkningen på Venus var orolig för våra atombombsprov. Det var, förstås, en ren upprepning av budskapet i ”The Day the Earth Stood Still”, även om ufonauten i den filmen helt saknade androgyna drag. Men det var samtidigt inte politiskt korrekt i kalla krigets USA.
I USA på den tiden sågs atombomben som inte bara nödvändig utan också, paradoxalt nog, som närmast ofarlig för alla utom de kommunistiska fienderna. Begrepp som ”atomvinter” var inte ens påtänkta, och strålningsriskerna tystades ned. Att ifrågasätta atomvapen i USA 1952 var ”oamerikansk verksamhet”, och det påstås att Adamski efter ett tag kom att övervakas av FBI.
Nåväl, främlingen försvann, efter att ha lämnat efter sig skoavryck som vederbörligen ritades av. De hade en del symboler, bland annat något som liknade en svastika, vilket inte ska tas som intäkt för att budskapet var kryptonazistiskt. Den androgyne mannen med sitt pacifistiska budskap skulle inte alls ha passat in i Wehrmacht eller SS. Och hakkorset är ju trots allt en uråldrig symbol...
Mot slutet av nyutgåvan från 1970 har Leslie ett efterord om Adamski, som dog 1965. Leslie är förståeligt nog lite besvärad över Adamskis senare böcker, och även över att personen som Adamski mötte sade sig komma från Venus. Venus var 1970 avslöjat som en helvetisk planet, med en intensiv hetta på hundratals grader Celsius orsakad av den planetens växthuseffekt. Här räddar sig Leslie med sin teori om andra vibrationstillstånd. Andliga, esoteriska varelser med ett högre vibrationstillstånd än våra kunde ju trots allt kanske kunna leva överallt.
Men Adamskis senare berättelser, om hur han fick åka med tefat till olika planeter, och bland annat såg städer på månens baksida, var ju ett annat problem. Här antyder Leslie att alla Adamskis senare kontakter kanske var drömmar eller hallucinationer (medan den första var äkta!). Men om de ändå var verkliga var det ju ändå så att Adamski alltid glömde sina glasögon när han gick ut, så att han kanske inte kunde urskilja månens baksida så bra är ju trots allt förståeligt…
Men dessutom hade Adamskis utomjordiska vänner berättat om van Allen-bältet (innan det upptäcktes!) och en hel del annat, som visat sig stämma. Det kunde ju inte gärna vara en tillfällighet… Så Leslie avslutar med ett försiktigt ”ja” till trovärdigheten i Adamskis berättelser.
Nu dröjde det ju inte länge förrän Adamski fick efterföljare: Bethurum, Fry, Klarer, van Tassel, Angelucci...
Avslutningsvis är det förvisso sant som anhängarna hävdade: dessa berättelser skänkte tröst åt tusentals människor (inklusive åt mig själv i sjuårsåldern, då jag verkligen behövde det).
Det var andra tider då. Idag läser man Whitley Striebers mardrömsberättelser. Istället för berättelser som gjorde att man kunde sova gott om natten kom berättelser som gör att man inte kan sova alls. Något har hänt, men vad?
Erik Rodenborg maj 2009
Elaka personer påpekade redan då att de första sådana berättelserna kom något år efter filmen ”The Day the Earth Stood Still”, som handlade just om att vänliga utomjordingar landade. Och det är ju sant.
Men oavsett detta, och oavsett att få människor idag torde förstå hur några kunde tro på dessa berättelser, är det en fascinerande genre.
George Adamski och hans story hade ändå en ganska liten plats i denna bok. Den fick endast utgöra slutet på en exposé´ över UFO-händelser, av Desmond Leslie, som var en elegant skribent, och en lika elegant polemiker.
För Leslie började inte UFO-vågen 1947, när Kenneth Arnolds rapport skapade begreppet ”flygande tefat”. För Leslie har tefaten alltid varit med oss. Han finner dem i urgamla sanskrittexter, och i bibliska berättelser. Och, ja, han finner dem också i vad han tror är ett urgammalt tibetanskt manuskript, ”Dzyans bok” men som de flesta nog idag tror var produkten av madam Blavatskys kreativa fantasi.
För om det är något som är uppenbart så är det att hela Leslies teoribyggnad i grunden är teosofisk. Det märks även i litteraturförteckningen, som vimlar av verk av Blavatsky, Annie Besant, Charles Leadbeater, Alice Bailey, och den mer kätterske Rudolf Steiner. Vi kan även finna böcker om Atlantis och Mus historia, och arbeten av Edgar Cayce och Immanuel Velikovsky. Även min favoritbok om fairies, Evans Wentz ”The Fairy Faith in Celtic countries” finns med.
För Leslie drevs tefaten av en närmast andlig kraft och han menar att deras materia var i en annan vibrationsfrekvens än vår. Vilket är ett annat sätt att säga att den i själva verket var andlig, inte materiell.
Efter en hisnande, men om man är i en viss sinnesstämning, tilltalande, genomgång, kommer så Adamskis berättelse. Det gäller att läsa den uppmärksamt, om inte nödvändigtvis med vördnad – det är trots allt den första publicerade contacteeberättelsen under UFO-eran.
Det är en ganska enkel berättelse. Adamski hade sedan 1946, då han säger sig ha gjort sin första observation (året innan Kenneth Arnold, väl att märka!) varit övertygad om att rymdfarkoster cirklar omkring vår jord. Han verkar också ha trott att de ville ha kontakt med just honom. Vilket de ju också fick…
Den 20 november 1952 var han och sex vänner ute och letade efter rymdfarkoster. De kom efter ett tag till en kalifornisk öken. Efter vissa observationer begav sig Adamski av i ensamhet, eftersom han trodde att rymdmänniskorna ville träffa just honom . De andra stod på avstånd och iakttog det hela.
De fick se inte bara ett tefat och ett modersskepp – de fick se hur Adamski mötte en människoliknande varelse från Venus och hade ett relativt långt samtal med denne. De var alltså vittnen till den första contacteehändelsen (en skeptiker skulle förstås kunna säga medsammansvurna i ett bedrägeri…).
Vem var då den främling som Adamski mötte? Det finns något ganska intressant här, som inte många uppmärksammat.
Alla någorlunda insatta vet förstås att den andra kontaktberättelsen under femtiotalet efter Adamski, Truman Bethurums, handlade om mötet med Aura Rhanes, en kvinnlig befälhavare för ett rymdskepp från planeten Clarion. Men Adamski mötte ju en man. Det var i alla fall vad han sade.
Men i alla konkreta detaljer beskriver Adamski den person han möter som en kvinna. Inte nog med att ”han” hade axellångt hår, vilket inte var vanligt på tidigt femtiotal, Adamski beskriver också hur detta hår ”glänste vackrare än någon kvinnas” och att alla jordiska kvinnor ”gärna skulle vilja ha ett så underbart hår som denne man hade”.
Inte nog med det - händerna var smala och med långa fingrar och såg ut som ”en konstnärskvinnas vackra händer”. Ja, om det inte vore för kläderna skulle man, säger Adamski, tro att ”han” var ”en ovanligt vacker kvinna”. Men Adamski försäkrar, ”han var definitivt en man”. Hur visste han nu det? Pga. kläderna`? Om man ser på den teckning som ett av ”vittnena” ritat kan man inte se något entydigt manligt i klädseln. Jag är för övrigt övertygad om att 98 procent av alla som får se bilden och inte vet något om dess historia kommer att tro att den föreställer en kvinna.
Men vad ville då denna androgyna gestalt Adamski? De pratade om en hel del, men det huvudsakliga budskapet var att främlingen och befolkningen på Venus var orolig för våra atombombsprov. Det var, förstås, en ren upprepning av budskapet i ”The Day the Earth Stood Still”, även om ufonauten i den filmen helt saknade androgyna drag. Men det var samtidigt inte politiskt korrekt i kalla krigets USA.
I USA på den tiden sågs atombomben som inte bara nödvändig utan också, paradoxalt nog, som närmast ofarlig för alla utom de kommunistiska fienderna. Begrepp som ”atomvinter” var inte ens påtänkta, och strålningsriskerna tystades ned. Att ifrågasätta atomvapen i USA 1952 var ”oamerikansk verksamhet”, och det påstås att Adamski efter ett tag kom att övervakas av FBI.
Nåväl, främlingen försvann, efter att ha lämnat efter sig skoavryck som vederbörligen ritades av. De hade en del symboler, bland annat något som liknade en svastika, vilket inte ska tas som intäkt för att budskapet var kryptonazistiskt. Den androgyne mannen med sitt pacifistiska budskap skulle inte alls ha passat in i Wehrmacht eller SS. Och hakkorset är ju trots allt en uråldrig symbol...
Mot slutet av nyutgåvan från 1970 har Leslie ett efterord om Adamski, som dog 1965. Leslie är förståeligt nog lite besvärad över Adamskis senare böcker, och även över att personen som Adamski mötte sade sig komma från Venus. Venus var 1970 avslöjat som en helvetisk planet, med en intensiv hetta på hundratals grader Celsius orsakad av den planetens växthuseffekt. Här räddar sig Leslie med sin teori om andra vibrationstillstånd. Andliga, esoteriska varelser med ett högre vibrationstillstånd än våra kunde ju trots allt kanske kunna leva överallt.
Men Adamskis senare berättelser, om hur han fick åka med tefat till olika planeter, och bland annat såg städer på månens baksida, var ju ett annat problem. Här antyder Leslie att alla Adamskis senare kontakter kanske var drömmar eller hallucinationer (medan den första var äkta!). Men om de ändå var verkliga var det ju ändå så att Adamski alltid glömde sina glasögon när han gick ut, så att han kanske inte kunde urskilja månens baksida så bra är ju trots allt förståeligt…
Men dessutom hade Adamskis utomjordiska vänner berättat om van Allen-bältet (innan det upptäcktes!) och en hel del annat, som visat sig stämma. Det kunde ju inte gärna vara en tillfällighet… Så Leslie avslutar med ett försiktigt ”ja” till trovärdigheten i Adamskis berättelser.
Nu dröjde det ju inte länge förrän Adamski fick efterföljare: Bethurum, Fry, Klarer, van Tassel, Angelucci...
Avslutningsvis är det förvisso sant som anhängarna hävdade: dessa berättelser skänkte tröst åt tusentals människor (inklusive åt mig själv i sjuårsåldern, då jag verkligen behövde det).
Det var andra tider då. Idag läser man Whitley Striebers mardrömsberättelser. Istället för berättelser som gjorde att man kunde sova gott om natten kom berättelser som gör att man inte kan sova alls. Något har hänt, men vad?
Erik Rodenborg maj 2009
Barndomens rymdintresse
Den första världshändelse jag minns var Jurij Gagarins rymdfärd i april 1961. Jag var 6 år då, och kunde redan läsa.
Jag hade läst om rymdfärder i Allers tecknade serie ”Willy på äventyr”, och i en liknande serie i Hemmets Veckotidning, ”Tom Trick på äventyr i rymden”. Jag var fascinerad av rymdfärder, trodde kanske att om vi åkte ut i rymden skulle vi stöta på världar som var bättre än vår. Men jag visste ju att serierna inte var verkliga.
Så en dag blev det verkligt. En dag när jag kom till lekskolan, som det hette, var vår fröken eld och lågor. Hon hade tagit med sig flera tidningar, och vi fick titta på bilder av Gagarin och klippa ut dem.
Det var en väldigt optimistisk känsla. Jag målade så många bilder av raketer att vår lekskolefröken blev orolig efter några veckor. Hon tyckte att jag skulle måla mer normala målningar, med bilder ur vardagslivet.
På något sätt var jag också glad över att det var Sovjet som lyckades bäst.
Anledningen till det var nog att de vuxna verkade hålla på USA, och jag hade känslan av att om de vuxna tyckte något var sanningen troligen den motsatta.
Så de följande åren kunde jag glädja mig åt den ena efter den andra av de sovjetiska framgångarna, med någon sorts kulmen i februari 1966 när Sovjet lyckades med en (obemannad) mjuklandning på månen.
Jag blev nog ganska så besviken 1969, när USA blev först med en bemannad månfärd. Då hade jag ju dessutom fått mer rationella skäl att ogilla USA, med ett Vietnamkrig som var i full gång.
Dessutom hade mitt rymdintresse hunnit avta en hel del då, när jag var 14 år.
Erik Rodenborg april 2009
Jag hade läst om rymdfärder i Allers tecknade serie ”Willy på äventyr”, och i en liknande serie i Hemmets Veckotidning, ”Tom Trick på äventyr i rymden”. Jag var fascinerad av rymdfärder, trodde kanske att om vi åkte ut i rymden skulle vi stöta på världar som var bättre än vår. Men jag visste ju att serierna inte var verkliga.
Så en dag blev det verkligt. En dag när jag kom till lekskolan, som det hette, var vår fröken eld och lågor. Hon hade tagit med sig flera tidningar, och vi fick titta på bilder av Gagarin och klippa ut dem.
Det var en väldigt optimistisk känsla. Jag målade så många bilder av raketer att vår lekskolefröken blev orolig efter några veckor. Hon tyckte att jag skulle måla mer normala målningar, med bilder ur vardagslivet.
På något sätt var jag också glad över att det var Sovjet som lyckades bäst.
Anledningen till det var nog att de vuxna verkade hålla på USA, och jag hade känslan av att om de vuxna tyckte något var sanningen troligen den motsatta.
Så de följande åren kunde jag glädja mig åt den ena efter den andra av de sovjetiska framgångarna, med någon sorts kulmen i februari 1966 när Sovjet lyckades med en (obemannad) mjuklandning på månen.
Jag blev nog ganska så besviken 1969, när USA blev först med en bemannad månfärd. Då hade jag ju dessutom fått mer rationella skäl att ogilla USA, med ett Vietnamkrig som var i full gång.
Dessutom hade mitt rymdintresse hunnit avta en hel del då, när jag var 14 år.
Erik Rodenborg april 2009
Ett citat som berörde mig
Jag har tidigare berättat om hur berörd jag var som barn av att läsa de vackra contactee-berättelserna i Max B Millers bok ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” från 1959.
Men det fanns också en annan sak i boken, som inte i sig handlade om flygande tefat, som berörde mig djupt. Jag kunde sitta och titta på det citat som avslutade det sista kapitlet i boken. Och bli så tagen att jag rös:
”Om man stänger in sanningen och begraver den under jorden skall den bara växa och samla sig till en sådan explosiv kraft, att den dag den bryter sig fri kommer den att förgöra allting i sin väg.”
Det är (eller påstås vara, jag har inte kollat) ett citat av Emile Zola. Det gick rätt in i mig 1962, det år jag var sju år och började skolan.
Erik Rodenborg april 2009
Men det fanns också en annan sak i boken, som inte i sig handlade om flygande tefat, som berörde mig djupt. Jag kunde sitta och titta på det citat som avslutade det sista kapitlet i boken. Och bli så tagen att jag rös:
”Om man stänger in sanningen och begraver den under jorden skall den bara växa och samla sig till en sådan explosiv kraft, att den dag den bryter sig fri kommer den att förgöra allting i sin väg.”
Det är (eller påstås vara, jag har inte kollat) ett citat av Emile Zola. Det gick rätt in i mig 1962, det år jag var sju år och började skolan.
Erik Rodenborg april 2009
Signs - otäck och fånig
Skräckfilmer om utomjordingar duggar tätt. Dagen efter att TV5 visat ”Världarnas krig” visade TV4+ Mel Gibsons ”Signs”. Det måste vara en av de fånigaste filmer jag har sett.
Det innebär inte att den inte var otäck. Omedelbart efter att den slutat slocknade plötsligt toalettlampan och eftersom hallampan inte fungerar fick jag gå in i en ganska mörk toalett och byta lampan. Jag tittade oroligt in i en dunkel spegel, rädd för att få se konturen av någon sorts varelse bakom mig. Det slapp jag dess bättre.
Men den är som sagt fånig i alla fall. Det handlar inte om ett i någon vettig mening organiserat anfall mot jorden. Istället springer nakna obeväpnade utomjordingar omkring och angriper människor en och en.
Mot slutet väljer Mel Gibson och hans familj att skydda sig mot dessa genom att barrikadera sig i sitt ensliga trähus på landet, i hopp om att utomjordingarna inte kan ta sig in genom låsta trädörrar och igenspikade fönster. Det visar sig egendomligt nog fungera. En civilisation som kan flyga mellan stjärnorna vet inte hur man slår in trädörrar.
Sedan drivs de bort från jorden. Anledningen verkar vara, om jag förstår filmen rätt, att de inte tål vatten. Varför intelligenta varelser som inte tål vatten väljer att försöka invadera en så vattenfylld planet förklaras förstås inte. Vad skulle de ha gjort om det börjat regna?
Men filmen har en mörk, ångestfylld stämning, som kan skrämma en mellan skratten.
Erik Rodenborg mars 2009
Det innebär inte att den inte var otäck. Omedelbart efter att den slutat slocknade plötsligt toalettlampan och eftersom hallampan inte fungerar fick jag gå in i en ganska mörk toalett och byta lampan. Jag tittade oroligt in i en dunkel spegel, rädd för att få se konturen av någon sorts varelse bakom mig. Det slapp jag dess bättre.
Men den är som sagt fånig i alla fall. Det handlar inte om ett i någon vettig mening organiserat anfall mot jorden. Istället springer nakna obeväpnade utomjordingar omkring och angriper människor en och en.
Mot slutet väljer Mel Gibson och hans familj att skydda sig mot dessa genom att barrikadera sig i sitt ensliga trähus på landet, i hopp om att utomjordingarna inte kan ta sig in genom låsta trädörrar och igenspikade fönster. Det visar sig egendomligt nog fungera. En civilisation som kan flyga mellan stjärnorna vet inte hur man slår in trädörrar.
Sedan drivs de bort från jorden. Anledningen verkar vara, om jag förstår filmen rätt, att de inte tål vatten. Varför intelligenta varelser som inte tål vatten väljer att försöka invadera en så vattenfylld planet förklaras förstås inte. Vad skulle de ha gjort om det börjat regna?
Men filmen har en mörk, ångestfylld stämning, som kan skrämma en mellan skratten.
Erik Rodenborg mars 2009
Världarnas krig
Medan radioastronomer förgäves letar efter tecken på intelligent liv, och medan teleskop letar efter planeter av jordens typ i andra solsystem, forsätter filmindustrin att producera filmer med slemmigare och slemmigare utomjordingar.
Det värsta jag hittills sett i den vägen är en amerikansk nytolkning från 2005 av H.G. Wells klassiska ”Världarnas krig”, som just visats på TV5. Maken till slemmiga, fula, ondskefulla och rent sataniska utomjordingar har jag aldrig sett. Men precis som i H.G. Wells original tålde de inte våra jordiska bakterier, så de dog ut lagom i tid för att jorden skulle räddas.
Varför denna filmhysteri runt vidriga utomjordingar, samtidigt som forskarna gråter blod för att de aldrig hittar några? Man kan verkligen undra. Som jag föreslog tidigare – skräcken för slemmiga rymdmonster är kanske ett sätt att dölja den verkliga skräcken – för att vi är ensamma? Eller?
Men det finns på sätt och vis ett problem med dessa ständiga mardrömsfantasier om elaka utomjordingar. Och det är att om det mot förmodan ändå skulle visa sig några "aliens", och dessa tog kontakt, har marken beretts för de mest fruktansvärda scenarior. Miljoner människor som matats med ”Världarnas krig”, ”V”, ”Independence Day” och allt vad de heter kommer förmodligen att dö av hjärtattacker. Och några till miljoner med tåligare hjärtan kommer kanske att ta överdoser av Valium eller hitta på andra sätt att förkorta livet på.
Själv tror jag inte att vi får någon sådan kontakt alls, men om det mot förmodan skulle ske tror jag inte en sekund att civilisationer som kan färdas mellan solsystemen skulle påminna om filmindustrins och SF-skräckromanernas blodsugande ondskefulla monster.
Erik Rodenborg mars 2009
Det värsta jag hittills sett i den vägen är en amerikansk nytolkning från 2005 av H.G. Wells klassiska ”Världarnas krig”, som just visats på TV5. Maken till slemmiga, fula, ondskefulla och rent sataniska utomjordingar har jag aldrig sett. Men precis som i H.G. Wells original tålde de inte våra jordiska bakterier, så de dog ut lagom i tid för att jorden skulle räddas.
Varför denna filmhysteri runt vidriga utomjordingar, samtidigt som forskarna gråter blod för att de aldrig hittar några? Man kan verkligen undra. Som jag föreslog tidigare – skräcken för slemmiga rymdmonster är kanske ett sätt att dölja den verkliga skräcken – för att vi är ensamma? Eller?
Men det finns på sätt och vis ett problem med dessa ständiga mardrömsfantasier om elaka utomjordingar. Och det är att om det mot förmodan ändå skulle visa sig några "aliens", och dessa tog kontakt, har marken beretts för de mest fruktansvärda scenarior. Miljoner människor som matats med ”Världarnas krig”, ”V”, ”Independence Day” och allt vad de heter kommer förmodligen att dö av hjärtattacker. Och några till miljoner med tåligare hjärtan kommer kanske att ta överdoser av Valium eller hitta på andra sätt att förkorta livet på.
Själv tror jag inte att vi får någon sådan kontakt alls, men om det mot förmodan skulle ske tror jag inte en sekund att civilisationer som kan färdas mellan solsystemen skulle påminna om filmindustrins och SF-skräckromanernas blodsugande ondskefulla monster.
Erik Rodenborg mars 2009
Mars, Venus och allas vår ensamhet
Har just sett den amerikanska sf-skräck-parodin "The Faculty" från 1998 på SVT. Temat är hur ondskefulla utomjordingar försöker ta över jorden, via en skola i USA.
Det är ju inte speciellt originellt. Möjligen bortsett från det där med skolan.
Men det hela får en att tänka på en märklig sak. För hundra år sedan, när även de mest seriösa akademiker trodde på existensen av intelligenta levande varelser i vårt solsystem, var den här typen av fantasier ganska så ovanliga. Efter hundra år av lönlöst letande efter utomjordiskt liv vimlar det nu av filmer, böcker och troligen även dataspel (ett medium jag inte vet ett skvatt om!) om de utomjordiska hoten. Mystiskt.
För hundra år sedan hade världens då kanske mest kände astronom, sir Percival Lowell, gett ut tre böcker om Mars, med titlar som Mars (1895), Mars and its Canals (1906) och Mars as the Abode of Life (1908). I dessa böcker drev han tesen om intelligenta marsinvånare, som på sin vattenfattiga planet hade utvecklat ett avancerat bevattningssystem, där vatten leddes från isfälten vid polerna, bland annat för att möjliggöra jordbruk närmare ekvatorn.
Det huvudsakliga beviset för detta var de så kallade kanalerna, som först ”upptäcktes” av den italienske astronomen Giovanni Shiaparelli. Han såg ett geometriskt mönster av linjer som genomkorsade Marsytan, och döpte dessa till ”canali”. Vid översättningen till engelska kom det att bli ”canals”, trots att den rätta översättningen egentligen var ”channels”. Ordet ”canals” implicerar att det handlar om av levande varelser byggda objekt, och det blev Lowells linje.
Efter Lowells död 1916 började kanalteorin, som i och för sig alltid hade haft sina kritiker, att gradvis överges. Många astronomer kunde ju inte se några kanaler alls, hur de än tittade, och de som ändå kunde göra det tenderade att se kanaler på helt andra ställen på Mars än där Lowell hade sett dem. (Se Moore 1998: 49-67)
Men drömmen om intelligent liv på Mars dog inte för det. Så sent som 1959 hävdade den sovjetiske astronomen Iosif Shklovsky att en av Mars månar, Phobos, inte var en måne utan en jättelik rymdstation byggd av marsmänniskor. Han försökte visa att dess bana visade att den var ihålig, och att detta inte kunde bero på något annat än att den var konstjord. Idén spreds, och någon förslog att anledningen att Phobos och dess systersatellit Daimos inte upptäcktes förrän 1877 var att de hade byggts bara några år innan upptäckten… (Moore 1998: 180)
Nu var inte Mars ensamt om att anses hysa liv. Spekulationerna om Venusmänniskor var mindre frekventa, utanför de mest svärmiska UFO- (eller snarare IFO-) entusiasterna men så sent som i mitten av femtiotalet kunde kända sovjetiska astronomer komma med utläggningar om färgen på växtlivet på Venus - G. A. Tichov föreslog att växterna på Venus var orangefärgade! (Hunt/ Moore 1982: 79).
Dödsstöten mot alla teorier om avancerat liv på Mars och Venus kom med de första (obemannade) rymdfärderna till dessa planeter. För Venus del (Hunt/Moore 1982: 113 – 127) visade framförallt sovjetiska rymdsonder (Sovjet lyckades t.o.m. med flera framgångsrika mjuklandningar på den kokheta planeten!) att värmen var så hög att allt liv torde vara helt uteslutet.
För Mars kom dödsstöten för idén om intelligent liv med den amerikanska rymdsonden Mariner 4 som 1965 passerade Mars och gav bilden av en planet som mer liknade månen än jorden – inga kanaler, inga sjöar, bara sten och grus. Visserligen fick bilden modifieras när Mariner 9 1971 sände nya bilder och upptäckte ett mer spännande landskap, med vulkaner, dalar, och berg. Men inga som helst tecken på något mer avancerat liv (Boyce 2002: 33-41).
Men det skulle bli värre ändå. 1976 landade den amerikanska sonden Viking 1 på Mars. Dess uppgift var just att söka efter (mikrobiskt) liv, och den fann inget. Det är visserligen sant att en del resultat inledningsvis på en del håll tolkades som tecken på liv, men det var med all sannolikhet orsakat av kemiska reaktioner. För det mest anmärkningsvärda var ändå att den inte ens fann organiska molekyler på Mars yta. Sådana var förväntade, eftersom de finns i meteoriter, och meteoriter hade träffat Mars i stort antal sedan planeten bildades. Men ingenting. Den pessimistiska slutsatsen blev att Mars är självsteriliserande – någonting, troligen det lager av järnoxid (på mer lättfattlig svenska: rost), som täcker planetens yta, förintade de organiska molekylerna.
Tråkigt, eller? Vi slipper kanske oroa sig för otäcka utomjordingar när allt kommer omkring. Men… vilka gör det, på allvar, bortsett från små grupper av paranoiker.
Personligen misstänker jag att uppsjön av skräckfantasier om utomjordiska varelser innerst inne fyller funktionen att dölja besvikelsen över att inget utomjordiskt liv alls har hittats, (inte heller genom spaning efter radiosignaler!) och den nära till hands liggande skräcken för att vara helt ensam i ett universum som kanske är helt dött, förutom oss. Och för att vi förr eller senare i vår ensamhet kommer att möta en kosmisk katastrof som ingen kommer att kunna hjälpa oss ifrån.
Men vi kanske ska vara glada för att Mars inte verkar innehålla några mikroorganismer, åtminstone de av oss som läst slutet på HG Wells ”Världarnas krig”. För om människor någon gång lyckas landa på Mars behöver de nog inte vara rädda för otäcka Marsmikrober, och om det skulle gå att på ett avgörande sätt förändra atmosfären på Mars skulle kanske den planeten kunna bli ett tilltalande alternativ, exempelvis när solen blir för varm.
Hoppas kan man ju. Även om man själv inte kommer att vara med…
Referenser
James M. Boyce, The Smithsonian book of Mars, 2002
Garry E Hunt, Patrick Moore, The planet Venus, 1982
Patrick Moore, On Mars, 1998
Erik Rodenborg mars 2009
Viking 1:s landningsplats
Det är ju inte speciellt originellt. Möjligen bortsett från det där med skolan.
Men det hela får en att tänka på en märklig sak. För hundra år sedan, när även de mest seriösa akademiker trodde på existensen av intelligenta levande varelser i vårt solsystem, var den här typen av fantasier ganska så ovanliga. Efter hundra år av lönlöst letande efter utomjordiskt liv vimlar det nu av filmer, böcker och troligen även dataspel (ett medium jag inte vet ett skvatt om!) om de utomjordiska hoten. Mystiskt.
För hundra år sedan hade världens då kanske mest kände astronom, sir Percival Lowell, gett ut tre böcker om Mars, med titlar som Mars (1895), Mars and its Canals (1906) och Mars as the Abode of Life (1908). I dessa böcker drev han tesen om intelligenta marsinvånare, som på sin vattenfattiga planet hade utvecklat ett avancerat bevattningssystem, där vatten leddes från isfälten vid polerna, bland annat för att möjliggöra jordbruk närmare ekvatorn.
Det huvudsakliga beviset för detta var de så kallade kanalerna, som först ”upptäcktes” av den italienske astronomen Giovanni Shiaparelli. Han såg ett geometriskt mönster av linjer som genomkorsade Marsytan, och döpte dessa till ”canali”. Vid översättningen till engelska kom det att bli ”canals”, trots att den rätta översättningen egentligen var ”channels”. Ordet ”canals” implicerar att det handlar om av levande varelser byggda objekt, och det blev Lowells linje.
Efter Lowells död 1916 började kanalteorin, som i och för sig alltid hade haft sina kritiker, att gradvis överges. Många astronomer kunde ju inte se några kanaler alls, hur de än tittade, och de som ändå kunde göra det tenderade att se kanaler på helt andra ställen på Mars än där Lowell hade sett dem. (Se Moore 1998: 49-67)
Men drömmen om intelligent liv på Mars dog inte för det. Så sent som 1959 hävdade den sovjetiske astronomen Iosif Shklovsky att en av Mars månar, Phobos, inte var en måne utan en jättelik rymdstation byggd av marsmänniskor. Han försökte visa att dess bana visade att den var ihålig, och att detta inte kunde bero på något annat än att den var konstjord. Idén spreds, och någon förslog att anledningen att Phobos och dess systersatellit Daimos inte upptäcktes förrän 1877 var att de hade byggts bara några år innan upptäckten… (Moore 1998: 180)
Nu var inte Mars ensamt om att anses hysa liv. Spekulationerna om Venusmänniskor var mindre frekventa, utanför de mest svärmiska UFO- (eller snarare IFO-) entusiasterna men så sent som i mitten av femtiotalet kunde kända sovjetiska astronomer komma med utläggningar om färgen på växtlivet på Venus - G. A. Tichov föreslog att växterna på Venus var orangefärgade! (Hunt/ Moore 1982: 79).
Dödsstöten mot alla teorier om avancerat liv på Mars och Venus kom med de första (obemannade) rymdfärderna till dessa planeter. För Venus del (Hunt/Moore 1982: 113 – 127) visade framförallt sovjetiska rymdsonder (Sovjet lyckades t.o.m. med flera framgångsrika mjuklandningar på den kokheta planeten!) att värmen var så hög att allt liv torde vara helt uteslutet.
För Mars kom dödsstöten för idén om intelligent liv med den amerikanska rymdsonden Mariner 4 som 1965 passerade Mars och gav bilden av en planet som mer liknade månen än jorden – inga kanaler, inga sjöar, bara sten och grus. Visserligen fick bilden modifieras när Mariner 9 1971 sände nya bilder och upptäckte ett mer spännande landskap, med vulkaner, dalar, och berg. Men inga som helst tecken på något mer avancerat liv (Boyce 2002: 33-41).
Men det skulle bli värre ändå. 1976 landade den amerikanska sonden Viking 1 på Mars. Dess uppgift var just att söka efter (mikrobiskt) liv, och den fann inget. Det är visserligen sant att en del resultat inledningsvis på en del håll tolkades som tecken på liv, men det var med all sannolikhet orsakat av kemiska reaktioner. För det mest anmärkningsvärda var ändå att den inte ens fann organiska molekyler på Mars yta. Sådana var förväntade, eftersom de finns i meteoriter, och meteoriter hade träffat Mars i stort antal sedan planeten bildades. Men ingenting. Den pessimistiska slutsatsen blev att Mars är självsteriliserande – någonting, troligen det lager av järnoxid (på mer lättfattlig svenska: rost), som täcker planetens yta, förintade de organiska molekylerna.
Tråkigt, eller? Vi slipper kanske oroa sig för otäcka utomjordingar när allt kommer omkring. Men… vilka gör det, på allvar, bortsett från små grupper av paranoiker.
Personligen misstänker jag att uppsjön av skräckfantasier om utomjordiska varelser innerst inne fyller funktionen att dölja besvikelsen över att inget utomjordiskt liv alls har hittats, (inte heller genom spaning efter radiosignaler!) och den nära till hands liggande skräcken för att vara helt ensam i ett universum som kanske är helt dött, förutom oss. Och för att vi förr eller senare i vår ensamhet kommer att möta en kosmisk katastrof som ingen kommer att kunna hjälpa oss ifrån.
Men vi kanske ska vara glada för att Mars inte verkar innehålla några mikroorganismer, åtminstone de av oss som läst slutet på HG Wells ”Världarnas krig”. För om människor någon gång lyckas landa på Mars behöver de nog inte vara rädda för otäcka Marsmikrober, och om det skulle gå att på ett avgörande sätt förändra atmosfären på Mars skulle kanske den planeten kunna bli ett tilltalande alternativ, exempelvis när solen blir för varm.
Hoppas kan man ju. Även om man själv inte kommer att vara med…
Referenser
James M. Boyce, The Smithsonian book of Mars, 2002
Garry E Hunt, Patrick Moore, The planet Venus, 1982
Patrick Moore, On Mars, 1998
Erik Rodenborg mars 2009
Viking 1:s landningsplats
Subscribe to:
Posts (Atom)