Polarsken

Polarsken

Tuesday, July 26, 2011

"Gagarin - den första människan i rymden"

Ovanstående är titeln på en liten bok som Bonniers förlag gav ut 1961. Författarna var Wilfred Burchett och Anthony Purdy.

Vem Purdy var har jag ingen aning om, men Wilfred Burchett var en australisk journalist med kommunistiska sympatier. Han blev senare känd genom sina artiklar och böcker om Vietnamkriget.

Gagarinboken är verkligen en nostalgitripp. Den har två teman - dels är det en form av hjältebiografi över Jurij Gagarin, dels är det en hyllning till den sovjetiska rymdforskningen. Jag blir nästan förvånad över att den gavs ut på Bonniers, och inte på SKP:s förlag Arbetarkultur.

Men den hyllar faktiskt inte bara den sovjetiska rymdforskningen utan framhåller även, i rysk nationalistisk anda, att ryska forskare var långt framme på området redan innan revolutionen 1917. Och den avvisar bestämt åsikten att tyska vetenskapsmän skulle ha spelat någon väsentlig roll i det hela.

En medryckande teknikoptimism genomsyrar boken. Rymden ligger öppen för oss och det är det socialistiska Sovjetunionen som visar vägen... Jag rycks med ända tills jag plötsligt kommer på att både USA:s och Ryssland rymdprogram numera ligger i malpåse - och att ja, Sovjetunionen finns ju inte mer. Plötsligt känns det både mörkt och kallt.

Men om det bara handlade om de tekniska möjligheterna skulle vi nog varit på Mars idag. Men eftersom rymdforskningen i grunden mest var en biprodukt av det kalla kriget, och inte ett mål i sig för de berörda staterna, i synnerhet inte för USA, så ersattes yttre rymden som mål med mera militära sådana. Att uppnå förstaslagskapacitet var ju viktigare än att nå Mars...

Det roligaste med boken är nog dess sista del. Där inser man att åsikter som man förknippar med von Däniken och andra udda författare var vida spridda i den sovjetiska akademiska världen i början av 60-talet. Det var inte alls så att "Institutet för marxism-leninism vid SUKP:s CK" höll sin döda hand över all forskning.

Nej på sina håll var det väldigt fantasifullt, man skulle kunna säga flummigt. Vi vår reda på att en professor Sjklovsky ansåg att marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, skapade av marsmänniskor (s. 152). En annan professor, en F. Zigel, gick ett steg längre och menade att eftersom de inte iakttogs av de bästa teleskopen vid studier av Mars 1862, men senare upptäcktes 1877, måste man anta att de byggdes av marsmänniskor mellan 1862 och 1877 (s. 162). Zigel lär för övrigt senare ha skapat ett av Sovjets första inofficiella UFO-sällskap, vilket ju inte är så förvånande.

En professor Gavril Tichel blev enligt boken känd för sin teori att det på Mars fans livsformer som levde utan syre (s.155).

Men mest fantasifullt av allt - vi för höra om en professor MM. Agrest som långt före Erich von Däniken hävdade att jorden flera gånger haft besök av rymdmänniskor och att förhistoriska monument, liksom bibliska berättelser, kan ses som belägg för detta (s. 180). Ja, vad ska man säga. Jag trodde jag visste en hel del om von Dänikens teorier man jag hade ingen aning om att de egentligen var "made in the USSR"...

Det är som sagt en nostalgitripp att läsa boken. Det tidiga 60-talet var präglat av en utvecklingsoptimism som är svår att greppa idag. Och i synnerhet Sovjetunionen var nästan besatt av en rymdfeber, som också är svår att förstå idag. Det avspeglade sig till och med i det svenska kommunistpartiets tidning Ny Dag, där klasskampen under tidigt 60-tal fick svår konkurrens av denna sovjetinspirerade rymdfeber.

Jag måste nog säga att jag saknar en hel del av den optimismen. Idag upplever nog många rymden som en massa grus och tomrum, som vi inte kommer att nå och som det inte heller är någon större mening med att nå.

Det är lite sorgligt.

Erik Rodenborg februari 2011

No comments:

Post a Comment